Hur ofta känner man sig inte lite seg innan ett träningspass? Det är snarare regel än undantag att det finns ett litet motstånd till att dra på sig skorna och dra iväg. I morse var definitivt en sådan dag, särskilt efter nattens sömnlösa timmar. De första tramptagen, orytmiska, lite stela. Mjölksyra redan i första lilla backen, andetagen rusar i höjden av alldeles för låg ansträngning. Sadeln känns hård, lite stel i ett knä, det numer nästan obligatoriska lilla illamåendet gör sig påminnt….
Sen, gradvis, händer något. Andetagen och benen blir mer synkroniserade, kapillärerna öppnas upp i de arbetande musklerna, leder och ligament mjukas upp. I första lilla utförsbacken vaknar jag till av fartvinden, jag ökar kadensen och benen svarar. En uppförsbacke dyker upp, jag växlar ner, lyfter blicken och ökar trycket under fötterna. Några snabba rundtramp och jag är uppe på krönet. I nästa backe utmanar jag mig själv, ökar tempot fokuserar på krönet. Fasen, det här börjar ju kännas riktigt bra! In i skogen, ett litet mer tekniskt parti och istället för att låta den begränsa mig försöker jag utnyttja terrängen för att bibehålla rytmen och tempot. Ligger som på en räls genom kurvorna, det där fåniga cykel-smilet smyger sig fram på läpparna...
Åh vad jag älskar det fysisk träning gör med själen.
Efter arbetsdagen blev det åter en sväng till gymmet för lite ryggvård, idag blev det både styrka och crosstrainer. Nu soffläge och en bra bok!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar