Cykelpendling

Till 90% cyklar jag till och från jobbet, och när pratet med kollegor kommer in på jobbpendling får man såklart frågan om hur lång sträckan är. ”Det beror på vilken väg jag tar” är mitt ständiga svar, lite sådär lagom drygt. Men det är ju så, sträckan varierar beroende vad jag vill ha ut av passet;

- Ren transportcykling, komma fram så fort som möjligt, ca 9km längs Nynäsvägen raka vägen in på Söder.

- Långa vägen när MTB’n lockar, ca 22km via Hellas och Sicklaskogarna.

- Långa vägen när jag vill känna mig liten och snabb och det blåser från syd, ca 21km via Ågestavägen och förbi Hagsätra.

- Om jag av någon anledning har kommersiella ärenden och ska förbi Farsta Centrum, typ 13-14? Km, Magelungsvägen.

- Om det blåser starkt ostliga vindar tar jag ibland Örbyleden (Kanske ska tillägga att jag starkt ogillar att cykla i motvind. Så vida det inte samtidigt är störtregnar, blixtrar och dundrar, då känner jag mig som Superman)

I ”vanliga” fall funkar cykelpendlingen som utfyllnad till mer kvalitativ träning, men nu när den kvalitativa delen så gott som uteblir helt så har pendlingen kommit att få huvudrollen vad gäller träning. Det gör att jag nästan varje morgon väljer någon av de längre vägarna, men med ödmjukhet inför att den sträcka som i vanliga fall tar 45-50 minuter nu kan ta allt mellan 50-75 minuter. Det funkar liksom inte längre att i förväg bestämma om jag ska pressa på eller myscykla, det beror helt på hur kroppen reagerar. Ibland blir jag helt galet illamående av att sitta framåtlutad, och illamående har alltid givit mig en känsla av en blandning mellan apati och dödslängtan. Vid de tillfällena känns det inte så inspirerande att ens försöka trycka på något alls. Andra gånger får jag sammandragningar och då är det bara att snällt växla ner och fistrampa tills det gått över. Men ibland, som i morse, känns det bara jättebra och jag nästan glömmer att jag är höggravid. Benen svarar bra när jag trycker på i backarna och mjölksyran håller sig snällt i utkanten. under utförskörningarna bubblar det i kroppen av fartglädje och det är nästan så jag känner för att bränna av ett Ronja-tjut när jag svischar fram genom skogen. Men så kan man ju inte bete sig. Skärpning.

Funkar fint att hoja med mage!