Trampade iväg i maklig takt, lät kroppen komma in i träningsrytmen och ökade på farten lite längs Ågestavägen. Stannade för kisstopp (blir en del såna nuförtiden) och passade på att förse mig med både blåbär och smultron från vägkanten. Vidare förbi Huddinge och ut på Glömstavägen, så långt allt väl. Nästan framme i Slagsta hade jag lite svårt att hitta en bra väg över vattnet, yrade runt lite och hamnade i ett villaområde. Villaområde = fartgupp. Vilket jag INTE uppmärksammat. Rullade ganska lätt utför och spanade samtidigt åt sidan efter en cykelväg som jag tänkt skulle ta mig ut ur själva bostadsområdet. Sen gick det bara jävligt fort, PANG med framhjulet rakt in ett skarpt farthinder, högt upp i luften med cykel och allt, en snygg framåtvolt med skruv och ner i asfalten som en skjuten kråka. Hann tänka 100 000 tankar under luftfärden varav alla innehöll typ "akta magen akta magen akta magen akta magen....." Nu är ju jag en mycket erfaren både cykel-och rullskidtrillare (en talang som grundlades redan på ponny-tiden) så instinktivt rullar jag ner över höger axel och vidare runt på rygg, där ryggsäcken tack och lov tar största smällen. Dock blir det en rätt lång glidsträcka med närkontakt med asfalten innan friktionen får stopp på hela ekipaget och jag är lite skinnflådd när jag till slut jag ställa mig upp och syna skadorna. Känslorna växlar fort mellan lättnaden över att magen klarade sig till rädsla över vad som kunde ha hänt, jag är rejält skakis och skärrad och yrade nog runt en stund innan jag kom till sans. Kom undan med några rejäla skrapsår och en smärtande hand, en totalt sargad ryggsäck och en trasig handske.
Närkontakt med asfalt, dum idé
Undrar hur den sett ut om jag INTE haft handske på mig??
Funderade ett tag vad jag skulle göra, började må rätt dåligt av chocken och visste inte ens om jag skulle fixa att cykla hem. Så jag snurrade runt ett tag till, provade cykla lite och kände att det nog skulle vara bäst att fortsätta hem till mina vänner så jag fick prata av mig lite och coola ner. Hade ingen lust att åka hem till en tom lägenhet. Så jag fortsatte mot färjan som jag tajmade precis lagom till avfärd. Väl på färjan satte jag mig ner och då kom chocken tillbaka, det svartnade för ögonen och jag trodde jag skulle svimma! Hela båtfärden satt jag och hyperventilerade och kämpade för att inte svimma eller kräkas, och tack och lov gick det över lagom till vi nådde Ekerö. Väl där cyklade jag mycket lugnt vidare, kunde faktiskt njuta av vädret och den fina omgivningen där ute och så småningom var jag framme i Hässelby.
Efter en behövlig pratstund och en kort skogspromenad valde jag att ställa in hojjen i förrådet och ta tunnelbanan hem. Det var först när jag skulle stoppa ner hjälmen i väskan som jag såg att det saknades ett stort stycke hjälm precis vid bakhuvudet... rädslan sköljde över mig igen och jag svor där och då på att aldrig någonsin cykla utan hjälm.
Jag tycker jag varit försiktig med cyklandet, tagit det väldigt lugnt både i skogen och i trafiken, men det är uppenbart hur fort det kan gå fel i ett ouppmärksamt ögonblick. Nu blir det VÄLDIGT lugn "promenadcykling" tills lillan är ute.. stackarn kan inte ens ha det lugnt i mammas mage... =/
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar