Två veckor på jorden

Idag fyller lillan 2 veckor. Tänk att endast ha existerat i två ynka veckor... då har man rätt mycket kvar att uppleva! Känns dock som hon varit med längre än så, redan svårt att komma ihåg hur det var innan dagarna fylldes av bärande och matande =)

Känns i alla fall som jag redan kommit igång hyfsat med träningen, så jag tänkte ge en liten tidig reflektion över hur det funkar att få till träningen med pyttebarn i hemmet.

Jag hör till dem som i vanliga fall gärna vill klara av träningen så tidigt på dagen som möjligt, har liksom alltid haft svårt att slappna av och njuta riktigt av något annat innan jag har avverkat dagens pass. Det är nu ett minne blott... jag kan med lite tur välja om jag vill träna innan eller efter lunch, men utöver det får jag helt enkelt hugga det tillfälle som bjuds dvs när hon ätit och verkar tillräckligt nöjd med tillvaron för att inte vilja äta igen närmaste timmen. Så när jag bestämt vad jag ska köra under dagen så lägger jag fram kläder redan på morgonen, och när läget verkar bra så byter jag om snabbt som satan och kastar mig iväg.

Sen vill jag helst inte vara borta längre än en timme heller, så det blir till att effektivisera passen. Kvalité före kvantitét. Det stämmer dock väl överens med min träningsfilosofi i stort, tror att många ligger och nöter onödigt många timmar i medelintensitet. Fast mer om det vid ett annat tillfälle. Idag tex provade jag att cykla för första gången sedan förlossningen, och cykel är ju annars en typisk träningsform där man kör lååånga pass. Men väljer man att kötta backe på max så har man ett effektivt pass avklarat på bara drygt en timme, inklusive transportsträckor! Så det blev 7 x Högdalstoppen på menyn idag. Gissa om jag njöööt av att cykla utan stormage! Jäklar vad lätt jag kände mig.

Nästa utmaning blir att få ihop det när Tomas går tillbaka på jobbet om en vecka. När jag bara vågar börja springa så smått igen blir det lite enklare, då kommer jag kunna köra de medel- och lågintensiva passen och lite backträning med barnvagnen och så får jag ta tempopassen några kvällar efter att Tomas kommit hem eller på helgerna. Fördelen att vara två träningsnördar i familjen är att förståelsen för den andres behov är fullständigt! Men jag ska nog vänta några veckor till innan jag testar springa... Nog för att det känns jättebra i kroppen, men det vore ju förbannat klantigt om jag kör igång för tidigt och får ont i ryggen igen eller nått. Antar att det fortfarande är lite glapp här och där i kroppen...

Idag var vi på BVC förresten, och skruttan har nu passerat 3-kilossträcket med råge! Inget fel på aptiten där i allafall.

Formkoll

Efter en skön inledning av gårdagen med en utflykt till Tyresta var jag sen lite sugen att kolla av hur  det egentligen stod till med formen. Eftersom rullskidor visat sig funka riktigt bra blev det dessa som fick stå till förfogande för denna övning. På med pjäxorna och iväg till Orhem där vi har en testbana på 3,3km som jag klockade på vid ett par tillfällen förra hösten. Ett djupt andetag och iväg!

Fikapaus

Pappa är i alla fall nöjd. Lillan sov mest

Lite väl taggad kanske, efter ett par hundra meter stod pulsen nära max och jag insåg att jag fick sänka ambitionen något om jag skulle hålla hela vägen. Men när jag väl funnit en bra intensitet så kändes det allt bättre ju längre jag kom, och trots att jag var tvungen att staka uppför alla backar (kan inte köra med frånskjut, blir lite för "långt" steg då och jag har ingen lust att dra upp något som just håller på att läka... utan att gå närmare in på det) så tyckte jag att jag hade rätt bra kräm i armarna på spurtrakan.

Stannade klockan på 11.05. Precis samma som jag låg på för ett år sedan. Skillnaden är väl att då kunde jag köra 3 sådana rundor i rad, nu var jag rätt knäckt efter en.

Nöjd i alla fall med formbeskedet åkte jag hem och meddelade sambon de positiva resultatet, varpå  jag får det upplyftande svaret: "Låter som du var dåligt tränad i fjol".

Inga krusiduller här inte

Rullskiddebut!

Tänk, det var visst sant ändå, det som alla säger - räkna inte med att hinna så mycket när du är föräldraledig. Äh vadå, man är ju bara hemma HELA dagen, man måste ju ha hur mycket tid som helst! Ja - förvisso. Men de här små knoddsen TAR också hur mycket tid som helst! De stunder som Frida är nöjd med att ligga själv och finurla på livets stora gåta tar man tacksamt emot för att plocka rätt på allt man drällt omkring med under dagen, diskar, tömmer en tvättmaskin och kanske lägger sig och vilar en stund. Och även dessa stunder är man liksom ständigt redo, inte läge att dra igång något större projekt som man inte kan avsluta på stört.

Men det är ju det här jag sett lite fram emot. Att för en gångs skull i mitt 29-åriga liv tvingas ta hänsyn till någon annan än mig själv. Med det menar jag inte att jag helt försakar mitt eget välbefinnande, men det får liksom anpassas så det funkar.

Fysiskt känner jag att det går framåt med stormsteg för varje dag. Igår gjorde vi en utflykt till Lovön där Tomas brände av två varv på Fornstigen med cykeln medan jag och Frida tog en riktig långpromenad på nästan 2 timmar. Och peppar peppar, inget ryggont! Blev ett stopp för matning, så nu har vi fält-ammat också. Det tar sig!

Idag tänkte jag testa vad som händer om jag pressar mig lite mer, så när Frida var nyäten och verkade sova utan större bekymmer om livet passade jag på att knäppa på mig rullskidorna och dra iväg på en kort runda. Första gången utan stormage, måste medge att det var grymt skönt! Kändes bra i kroppen också, kunde ta i hyfsat rejält i stakningen och riktigt njöt av att äntligen få bli trött i musklerna! Blev bara en kort tur, ca 6km, men lika nöjd som om jag vunnit första pris i marathon =)

Nöjd efter nydebuten

Misslyckad försök

Klockan är 21.30 = läggdags för småbarnsföräldrar. Man får vara rädd de dyrbara sovtimmarna. men först en liten rapport från dagens gymbesök som får betraktas som mindre lyckat test. Ammade lillan vid kl 6 och kände mig sen så vaken så jag tänkte passa på att komma iväg till gymmet då dom öppnar kl 7, med förhoppning att hinna hem innan det var dags för nästa matning. Planen höll inte. Tydligen vaknade lillan ganska snart efter att jag gått och ville ha mer käk. Vi hade ju förberett med utpumpad mjölk i kylen som Tomas skulle kunna ge henne, det hade funkat bra med koppmatning då vi låg inne på BB så vi trodde inte det skulle vara något problem.

Men liten har blivit större (fyller ju en hel vecka idag!), och framförallt mer aktiv. Mat ur kopp var inget hit alls, mycket bättre att smaska direkt ur produktionsapparaten. Så stackars Tomas hade ett nästan omöjligt uppdrag att hålla henne belåten tills jag var tillbaka 1,5h senare.

Och för egen del kan jag inte påstå att träningen var någon hit heller. Stod först 30 min på Crosstrainer vilket funkade rätt bra för alla leder och muskler och fogar och sånt, men pulsen blev skyhög direkt och det kändes verkligen att kroppen var ur balans. Så det blev till att ta bort typ allt motstånd och bara köra lite lätt cirkulationsträning. Gick sen över på att göra lätt styrka, gick väl ok men inte heller det kändes speciellt givande. Så rätt snart packade jag ihop mig själv och drog hem till mina älsklingar. Kändes betydligt bättre att vara där!

Nä, i morgon är det jag och lillan som tar en promenad till gymmet och fryser kortet en månad. Varken hon eller jag är redo för större aktiviteter ännu. Det räcker bra att bara vara ännu ett tag till. Barnvagnspromenader och hemmagym får utgöra träningen några veckor framöver.

Dagens reflektion - Det är rätt skönt att bara inse sina begränsningar ibland!

Men såklart, jag hann ju ändå ta ett sånt där underbart superfånigt spegelgymfoto =) Det har jag längtat efter sen jag började skriva bloggen.

Ser ut som jag opererat tuttarna. Sån här klyfta kommer jag aldrig någonsin ha igen, och lika bra är väl det.
Inget vidare att släpa på uppför fjäll och alptoppar!

Test av Chariot

Det går så sakta framåt. Och jag går framåt ganska sakta. Idag blev det dock en promenad ÄNDA in till Farsta Centrum för lite matshopping och invigning av Charioten

Första turen med Fridas egna Racervagn =)

Det gick kalasbra! Hon satt riktigt bra i hängmattan trots att hon är så liten, och hon verkade helt nöjd med att sitta där. Många reagerar starkt när man säger att man har en löparvagn och planerar att träna med lillen, känns som de tycker det är oerhört egoistiskt och på gränsen till socialtjänstärende! Alla dessa som ställer sig skeptiska till hård träning, och nu ska man DESSUTOM dra in ett stackars oskyldigt barn i den egna egoistsiska träningsfrenesin. Men åhhh. Vad ska man säga? Jag orkar knappt kommentera längre. Mumlar något om att man givetvis får anpassa efter barnet och försöker sen byta ämne, det går liksom inte att disskutera med dessa människor. Vad tror dom? Att jag inte märker om hon misstycker? Att hon sitter i det tysta och lider medan jag flänger fram i full kareta? Eller att jag kommer att ignorera hennes protester? 

Givetvis märker jag om hon misstycker. Givetvis avbryter jag om så är fallet. Givetvis anpassar jag både väg och fart efter henne. och Givetvis blir jag en bättre morsa när jag är nöjd och glad efter en löprunda, med eller utan vagn! 

(Man blir förvånad också av den okunnighet som finns även hos utbildade människor. En av barnmorskorna på BB var övertygad om att man inte skulle hoppa efter att man fått barn för att "allt satt löst". Och då menade hon aldrig någonsin. Tragiskt) 

Nåja. Dagens Chariot-test gick i allafall över förväntan vilket känns väldigt bra och lovande inför framtiden =) Dock är det tydligt att min egna kropp behöver lite tid på sig, efter promenaden som totalt är kanske ca 3km känner jag av lite grann från stygnen i de intimare delarna, och då var skadorna ändå väldigt lindriga. Det får bli små små ökningar av aktivitet de här första veckorna. Men i morgon tänkte jag ändå försöka ta mig till gymmet en kort sväng för att få känna lite på en hantel eller två. Det står tre koppar utpumpad bröstmjölk så sambo och lillan klarar sig om det skulle krisa, men jag räknar med att hinna mellan amningarna! Har liksom inget mastodontpass planerat...

En kroppslig reflektion

Oj, vilken resa. Omtumlad och lycklig börjar jag så smått landa efter allt som hänt. I torsdags kväll satte det igång så smått, kl 23 var vi in men blev hemskickade kl 02. Kl 6 på fredag morgon åkte vi in igen och kl 8.49 föddes lilla Frida! Och liten var hon verkligen, 2770 gram tösabit. Idag fyller hon 5 dagar och vi har precis kommit hem från ett återbesök på bb där allt var som det skulle, skönt. 

Hur är det då att vara nybliven morsa? Alltså, jag trodde inte jag skulle bli så men jag är helt inne i den här lilla bubblan som består av Frida, Frida och Frida. Jag skulle kunna ligga här med henne på magen i resten av livet känns det som just nu. Och jag tänker njuta av den bubblan en tid till, tids nog kommer jag nog märka att världen utanför snurrar på som vanligt trots att en prinsessa kommit till världen.

Men redan nu ska jag göra en reflektion över min fysiska status såhär 5 dagar efter förlossningen. Att röra mig här hemma och pyssla på känns typ som vanligt, hade lite rygg och bäckenvärk första dagarna men det är bättre. Första "promenaden" tog jag dagen efter, typ 500m på sjukhusområdet och det räckte gott och väl. Igår tog vi längdreckord, över en km! Grymt! Idag tänkte jag vi skulle ta oss ändå till affären, blir nog 2km fram och tillbaka. I början känns det som vanligt att promenera men ganska fort blir jag trött i ländryggan och känner av bäckenbotten lite, som att alla delar sitter lite löst. "Som att cykla på en skramlande cykel" sa Tomas när han försökte förstå känslan. 

Styrkemässigt tror var det som ett skämt första gången jag försökte spänna magen, det hände ingenting! Men efter lite övning har jag hittat rätt på dom stackars magmusklerna så nu har vi startat om vår relation på nytt. 

Vikten är inte så mycket att säga om, kvarstår bara ett kilo till startpunkten så det verkar ju gå med en rasande fart. Nästan så jag får se till att det inte rasar för fort, lillan ska ju ha fet fin mjölk så hon bygger upp starka löparben! 

Kommer inte att lägga upp så många bilder på Frida på nätet, men en vill jag bjuda på. Hon är ju ändå jordens finaste unge ;-) 

Frida Aina Linnéa

Den 16 augusti kl 8.49 bestämde vår dotter sig för att komma ut, och det gick med en jäkla fart! 2770g perfekt bebis :-) Nu ligger familjen och tar igen sig på BB. Eller just det, farsan är ute och gör lyckoskutt runt Årstaviken. 

Vilostund

Satkärringar och fortsatt väntan

Var upplagd för en vilodag idag, såg faktiskt fram emot att bara slöa och läsa en bok. Har dessutom haft lite förkylningskänningar några dagar som jag tänkte vila bort, har ingen löst att föda i feberfrossa. Men jag borde känna mig själv bättre. Runt kl 8 när jag vart uppe över 2 timmar (ja, jag sover asdåligt) och ätit världens långsammaste frukost, läst tidningen och hunnit både kolla mail och lite annat dumsurfande så började rastlösheten komma krypande. Att lägga mig igen med en bok var inte det minsta frestande och symtom på sjukdom hade försvunnit över natten, så jag plockade ner rullskidorna och gav mig iväg en sväng. Tog en chansning med skateskidorna idag eftersom staktekniken börjar bli något, vad ska man säga, icke optimal...

Men det gick fint, gled fram i maklig fart och njöt av rytmen när en dam, eller vi kan kalla henne kärringjävlen, dök upp. Jag hade precis stannat vid ett övergångsställ för att se att kusten var klar då kärringen säger: "Men ATT du vågar i ditt tillstånd, det skulle jag ALDRIG utsätta någon för. Kul för barnet att vara krockkudde!" Jag blev helt paff! Åh vad jag hade velat sagt något dräpande tillbaka, men jag fann inga ord. Hon hade knappast yttrat sig om jag satt mig i en bil och kört genom stan, viket lär vara en större risk för både mig och lillan. Varför ska folk lägga sig i? Som att jag skulle lyssna på vad hon sa, eller vad trodde hon? Onödigt påverkad av kommentaren var stämningen borta och jag var bara irriterad hela vägen hem.

Resten av dagen har ägnats åt ett evigt köande i butiker, brödbak och rullskidrengöring. Den här gången var det favoriterna som fick sig en rundsmörjning!

Och nej, ingen bebis än allltså...

                          Rullskidputs!

Styrketräning

Så var det vardag igen. Ingen större skillnad för mig då förutom lite mer ensamma dagar. Tur då man har sjukskrivna och föräldralediga vänner. Damp ner ett sms från Frida som skulle ut på promenad med Emmylou och undrade om jag hade lust att följa med på cykel (promenera går bort med min uppfuckade rygg...) Tacksam för sällskap i dessa väntans dagar hojjade jag in till Södermalm och fick en trevlig tur runt Årstaviken. Frida fick Emmylou för 2,5 månad sedan och ser redan så vältränad ut så det ger ju en annan lite förtröstan att det finns hopp om formen i framtiden!

Avslutade promenaden med ett pass på gymmet, 40 min crosstrainer och så lite styrka. Fick förresten en fråga vad jag kör för styrketräning nu. Tja, jag kör nästan som vanligt. Eller inte riktigt, undviker övningar där man jobbar mycket med raka bukmuskeln, den är ju tokdelad av stormagen och förutom att det inte funkar så bra med såna övningar så bör man inte provocera delningen mer än nödvändigt, då finns risk att den får svårt att gå ihop igen efter förlossningen. Så då försvinner alla typer av rak planka och armhävningar, som jag annars kör rätt hårt med. Hopp går ju inte heller pga ryggen, men förutom det kör jag på som vanligt. Det blir benböj på ett och två ben, utfallssteg, axelpress, olika roddövningar, chins, dips, axellyft, sidplanka, bäckenlyft... kör samma vikter som vanligt också, tycker inte det är något problem eller känns konstigt på nått vis. Och då brukar jag köra rätt tungt, vill ha det så jag orkar någonstans mellan 6-10 rep och så kör jag i regel 2 set/övning. Skulle bli alldeles för uttråkad av att göra 3-4 set som många andra kör, och jag upplever att den "extra" utdelningen man får av att köra fler än två set är så liten så det är inte värt det. Styrketräningen har jag vart rätt noga med senaste månaderna, har hört från så många nyblivna mammor att kroppen känns som en sladdrig plastpåse efter förlossningen och det snarare är bristen på styrka än konditionen som varit den största begränsningen efteråt. Så jag satsar på att vara stark som en oxe redan innan leverans!

Efter gymmet cyklade jag förbi Lona som är hemma och sjukskriven med brutet finger. Käkade lunch och fick lite skvaller från helgens fjällmara som flera av löparpolarna var uppe och kutade i vackra Vålådalen. Åhhhh vad sugen jag blev att springa! Jag vill också klättra uppför fjällsidorna och rusa nerför backarna! Nästa år...

Men det blir då det, nu ska jag och magen fixa lite käk, dra för persiennerna och krypa upp i soffan framför en bra film =)

Proppen har gått!

Igår innan jag skulle åka in till stan för att skryta med vänner om årets bedrifter under en After Work på Clarion (vad heter det om man inte jobbat??) gick den omtalade slemproppen. Ett av de sätt som en förlossning kan starta på om man googlar. Yes! tänkte jag, nu är det på G! Men efter lite mer googlande kan jag konstatera att det inte säger just mer än ATT det kommer att ske, sen kan det dröja allt från några timmar till ett par veckor... och allvarligt, att jag ska föda ett barn är inte direkt big news.

Nice med helg i allafall, även om jag själv nu är ledig för jämnan så slipper jag vara ensam hemma på helgen. Idag tog Tomas cykeln och hojjade iväg mot Nackareservatet medan jag packade in rullisarna i bilen och körde till Hellasgården. Bev en ToR till Flatensjön innan jag mötte upp grabbarna grus och Helena för lunch. Himla skönt att bara sitta och äta och prata i lugn och ro och inte ha en enda tid att passa. Man kan till och med kosta på sig att bara sitta och inte prata en stund. Man kan tex sitta och kolla på en fågel som äter rester från alla kvarlämnade tallrikar.

Men om lunchen var dagens höjdpunkt så var träningen bottennappet, känns faktiskt som kroppen börjar vara inställd på annat... konstigt ;-)

Badet efteråt var desto skönare! Underbara sommar.

Svalt en hjälm?

Liten skrutt

Idag var det dags för besök på MVC, så jag fick känna mig riktigt normal när jag klev upp i morse för att äta frukost och cykla iväg in mot stan. Hade gott om tid så jag valde vägen genom skogen, via Bagis och Hellas. Skönt dagg i luften och lite smågrisigt efter nattens monsunregn. Kändes bra att cykla där det var ganska platt men börjar märka att det tar emot mer nu i uppförsbackarna än senast jag cyklade den vägen för ca 2 veckor sedan.

Väl på SÖS blev den en dusch på personalgymmet (fördelen med att jobba på samma ställe man ska föda =) och sen den vanliga vägningen och mätning av mage, blodtryck och blodsocker. Låg lite högt i tryck först men sen gjorde vi om det i liggande och då var det lika lågt som vanligt. Blodsocker var 3,7 trots att jag tryckt i mig en macka precis innan. Vikten visade på +9kg, dvs ett kg upp sedan senaste besöket för 2 veckor sedan. Magen var som vanligt lite svårmätt men hade visst inte växt så mycket som den borde så det blev en direktremiss till ultraljud för att mäta tillväxt. Väl där kunde man konstatera att lillskrutt visst växt som hon ska, fortfarande liten men inte alls utanför normalintervallet. Fick en uppskattad vikt på lite drygt 3kg. Inte gör det mig nått att hon inte är någon jättebebis.. inte alls.

Hade tänkt köra lite styrka innan jag cyklade hem, men det tar ändå lite på krafterna med alla undersökningar och lite oro kring tillväxten och så, så jag sket i styrkan och cyklade hem istället.

Har nu ägnat ca 1,5h åt att aktivera nytt SIM-kort, har fått ny telefon från fina sambon så jag ska efter ett långt förhållande göra slut med min gamla långt ifrån smarta telefon. Men såklart ska det strula lite innan det funkar, så det får bli ett besök in på Teliabutiken innan kvällens AW med löpargänget!

Rullskidor 4 dar innan BF

I morse lyste motivationen med sin frånvaro men jag plockade ändå fram rullisarna igen. Helt krasst måste jag säga att det börjar bli rätt trist att gå hemma och vänta... trots att jag försöker hitta på en massa små projekt och pyssel här hemma. Så även om jag inte är sugen att träna så är det ändå ett sätt att fördriva lite tid. Och man mår ju alltid så himla gott efteråt även om det tar emot att ge sig iväg.

Men som så många gånger tidigare vände det helt när jag blivit lite varm och kommit igång. Det kändes riktigt bra i staktagen trots stormagen, hade ett sommarprat i lurarna och njöt av den monotona rytmen i stakningen. Provade trycka på lite och fick en bra känsla, kroppen var med på noterna. När jag efter dryga 6km vände hemåt kom jag på mig själv med att tävla lite mot klockan. Vad fasen, varför inte? Nu kör vi!

Sneglade på klockan när jag svängde in framför porten, visade att det hade tagit 53 minuter att köra 13km, ett snitt på ca 4 min/km med en väldigt lugn början.

Kan inte låta bli att känna mig lite nöjd

Varm och nöjd efter passet

Prestation som drivkraft

Jag har alltid varit en person som vill prestera. Jag värderar nog mig själv ganska mycket genom hur bra jag lyckas med olika saker snarare än efter hur jag är som person. Låg självkänsla som Mia Sjöblom skulle sagt =/ Det gäller både inom jobbet, bland kompisar, även inom familjen till viss del och framförallt inom idrotten. Så länge jag kan minnas främsta anledningen till att jag hållit på med olika idrotter varit att bli så bra som möjligt, helst bäst, snarare än att jag egentligen njutit av själva utövandet av idrotten. Med detta följer en stark rädsla för att misslyckas och på köpet en ibland grym prestationsångest.

Särskilt minns jag detta när jag som 10-åring hade min framgångspeak inom orientering. Jag placerade mig i topp på de flesta av de lokala tävlingarna jag ställde upp i, men trots det hade jag sådan ångest varje morgon när vi skulle iväg på tävling så jag helst av allt ville stanna hemma. I mina dagböcker från årskurs 3 har jag skrivit att "jag hatar orientering", och detta trots att jag vet att jag älskade själva momentet ute i skogen, när jag bara fokuserade på att springa och läsa kartan och inte oroade mig för vilken plats jag skulle komma på. (Än idag får jag lite lätt ångest när folk börjar prata om orientering, en del av mig vill gärna ta upp det lite igen men en annan del vill lägga locket på den kakburken och skruva åt hårt...)

De här prestationskraven på mig själv har följt mig genom livet, framförallt inom idrottandet och då främst löpningen. Det här året har dock varit annorlunda. Jag har inte haft som mål att prestera, jag har inte tränat för att prestera, av det enkla anledningen att jag har inte KUNNAT prestera. Men, jag har haft gott om tid att tänka kring prestation. 

Det är såklart att man inte mår bra när resultat och prestation blir allt som betyder något. När glädjen att springa, njutningen av själva momentet och meningsfullheten i att bara genomföra och uppleva ett lopp tillsammans med andra försvinner. Förutom att det hela blir kravfyllt och ångestskapande blir du väldigt sårbar. Det räcker med en överbelastad hälsena för att en säsong ska vara förstörd, och vad har du då om du förlitat hela ditt välmående på att slå ditt pers på milen? Inte ett skit, med största sannolikhet blir du en bitter jäkel som tycker synd om dig själv och missunnar andra sina framgångar. (Jepp, jag har känt tendenser!) Då är det dags att dra i handbromsen. Stanna upp och reflektera. Hur vill jag leva? Vad vill jag ha för viktiga värden i livet? Vad är det som EGENTLIGEN betyder något? Det är lite jobbigt men samtidigt spännande att resonera så öppet med sig själv. 

När jag ställde de här frågorna till mig själv blev jag ändå förvånad över vad jag fann för svar. Jag ville inte sluta vilja prestera. Jag är en tävlingsmänniska, jag älskar utmaningen i att försöka slå både andras och mina egna tider. Från att jag satt ett mål, genom hela träningsperioden för att nå det och slutligen fram till startlinjen. Det ger mig så mycket! Men, jag insåg att jag måste lära mig att förhålla mig till det på ett sunt sätt. Jag vill inte att prestationen ska betyda så mycket att det är avgörande för hur jag mår och jag vill inte låta kraven på prestation styra mitt liv. Jag älskar att springa i skogen och det skulle jag fortsätta göra även om det inte existerade tävlingar. Men nu finns möjligheten och jag tycker det är så satans skoj! Jag vill låta prestationen vara min drivkraft framåt och krydda i tillvaron, men inte det största värdet i livet. 

För hon ligger fortfarande och sparkas i magen =)

Från ett terränglopp i Lida där jag misslyckades totalt. Hade alldeles för lite krut i kroppen när jag försökte ta
rygg på en medtävlare som var betydligt starkare än jag, efter två km fick jag släppa och en kort
stund senare gick jag rakt in i väggen!

Vecka 40!

Måndag igen. Det är en helt ny erfarenhet förmig att vara ledig såhär utan att ha en massa inplanerat eller vara ute på resande fot. Tycker alltid det känts som lite slöseri med semesterdagar att "bara" vara hemma. Men som det är nu vågar jag inte göra några längre utflykter utan håller mig i närområdet, ständigt med telefonen till hands. Och såhär en dag in på andra veckan kan jag ju konstatera att 1 - Man hinner göra en jäkla massa smågrejer här hemma OCH ha en massa tid över att bara ligga och slöa, läsa och umgås med andra lediga vänner och 2 - Jag skulle bli tokig att ha det såhär jämnt. Nog för att jag älskar att bara ligga och läsa men inte flera timmar i sträck... 

I vanliga fall skulle jag i och för sig passat på att träna en massa och då skulle rastlösheten lösa sig själv, men jag kan liksom inte köra på så himla hårt just nu. 

Men helt vila gör jag inte, efter att ha plockat isär och putsat upp rullskidorna kunde jag igår inte låta bli att testa dem. Senast jag körde var drygt en månad sedan, och då kändes det inte alltför bra då jag fick lite känningar från ryggen och tyckte inte jag kunde ta i med magen alls utan att få sammandragningar. Svårt att staka utan att jobba med magmusklerna...  Så det var inte med så stora förväntningar jag gav mig iväg på en testrunda igår, men det gick faktiskt riktigt bra! Kan såklart inte pressa på för hårt, men det blev ändå 8km med måttlig intensitet. 

Följde upp morgonpasset med lite shopping av trädgårdsdynor och ett styrkepass på gymmet. Laxmiddag på det och så avrundades slutligen dagen som cykelsällskap till Tomas som sprang till utegymet i Farsta. Han körde styrka och jag hejade. Ett kvällsdopp blev det också men sen var det soffläge resten av kvällen. 

Natten var asdålig, hade en massa sammandragningar och trodde nästan det var dags, men nänä, hon bara retas den lilla skrutten. 

Inspirerad av gårdagen rullskidpass gav jag mig iväg på en runda idag igen, hade hört att det skulle vara rätt nice att köra inne på Skogskyrkogården. Och jag blev inte besviken, fina trafikfria asfaltsvägar. Lite väl platt kanske men det passar ju ypperligt för gravidåkning =). En slinga på 3,5km fick jag ihop där inne och med transportsträcka på 2x4km blev det hela 11km åkning idag. Även om jag verkligen börja längta efter att få bli sådär kräktrött så känns det ju ändå väldigt bra att kunna köra på såpass bra!

Mindre än 1 vecka kvar nu till BF... 

Cykelutflykt

Dagens cykelutflykt till Ekerö började mindre bra med en praktpunktering på bakhjulet efter att några puckade idioter verkar ha tyckt att det var en bra idé att dekorera cykelbanan med krossade glasflaskor. Som tur var hade jag knappt lämnat gården så det var bara till att traska tillbaka och byta till racern. Väl iväg fick jag en riktigt fin tur ut till Brostugan där jag mötte upp Tomas och Magnus dragit ett varv på fornstigen, vilket jag hoppade över idag. Tänkte att dom kanske fortfarande var lite slitna efter all cykling i alperna och jag hade ingen lust att vänta på dem efter varenda backe, så jag och Lillan tog med ett gäng sommarprat i lurarna och drog vår egna tur! 

Kittad för cykeltur

 Efter en rätt lång lunchpaus vid brostugen fick jag sällskap av Tomas hem, rätt tacksamt att få lägga sig på rulle då motvinden tilltog...

Magnus tredje Wienerbröd

Nöjd efter cykeltur och köttbullemacka?

Laddar för hemfärd

Lite gruvsam inför hemfärden, det var ändå 2-3 mil hem och min fysik är inte riktigt tillräknelig i dessa dagar. Gick fint fram till Ågestavägen bara sådär är 5-6km kvar, men där höll turen på att ta slut. Det är så skumt, inte så att jag gradvis blir tröttare och tröttare utan plötsligt tar bara all energi slut! Finns ingenting som svarar i muskelväg och så lite lätt illamående och yrsel på det. Det har hänt 2-3 gånger tidigare, tack och lov har jag haft krypavstånd hem vid alla tillfällen. Den här gången hade jag lite torkad frukt kvar som jag petade i mig och det räckte för att lura sockerfreaket till hjärna att jag skulle få trampa hela vägen hem.

Strandhäng

Om någon sagt till mig för ett år sedan att min träning nu skulle bestå av 40-minuterspass på crosstrainer ett par-tre gånger i veckan spetsat med lite styrketräning och cykelutflykter skulle jag allvarligt fundera på vart jag var på väg. Och det dessutom inomhus på ett gym mitt i sommaren! Med det i beaktande bestämde jag mig för att bli lite crazy i morse. Jag knappade in 45 minuter istället för det vanliga 40!

Närå, hur långt ifrån min vanliga träning det än må vara är jag faktiskt väldigt tacksam över de här träningspassen, känns trots allt som jag fortfarande är i en hyfsat ok form och bara fogarna håller ihop efter förlossningen tror jag det kommer gå rätt fint att komma igen.

Resten av dagen tillbringades på stranden vid Farstabadet. I vanliga fall är jag alldeles för rastlös för att njuta längre än typ en halvtimme av sånt, men efter en veckas ledighet har jag växlat ner till slowmood. Trevligt sällskap underlättar förstås också.

I morgon blir det cykelutflykt, ska ge mig på färjan över till Ekerö igen. Tänkte försöka att inte spräcka hjälmen den här gången.