Springa så man spyr

Har alltid haft någon sjuk fascination över de som lyckas pressa kroppen till den gräns att den gör sig av med maginnehållet bakvägen, alltså framvägen. Hmm, springer tills dom spyr med andra ord. Har en bild på näthinnan från ett inomhuspass på Munktellarenan i Eskilstuna, på den tiden jag bodde där och tränade med Vilsta IK, av en snubbe som står och spyr i soptunnan efter att ha pressat sig max på 400-ingar. Respekt.

Idag lyckades jag för första gången själv med den bedriften! Fast jag kan inte ta åt mig äran av att ha lyckats maxa löpningen bortom mina egna fysiska gränser.. jag tog en leverpastejmacka till hjälp istället. Ni vet det där superglamourösa stället Lilla Wien på Södra Stationen.. finns nu en anledning att förutom alkisklientelet att man inte äter där.

Hade ett av mina fina nyckelpass inplanerade för kvällen, barnfritt och med fullt fokus att kuta så fort jag kunde 2 varv runt Fagersjös fina lilla elljusspår på 3,2 km. Första varvet ok, lite segt och visst hade jag lite känningar från magtrakten men inte värre än att de kunde räknas in under "normala löpkänningar". Gick in på 12.27, en snittfart på 3.53. Inte fantastiskt men absolut inget att skämmas över. Vilade några minuter och drog iväg på andra varvet, men nu var löpkänslan totalt bortblåst. Stånkade uppför långbacken med mer än bara lite känningar från magen. Fortsatte några hundra meter till på den mer lättlöpta delen av spåret innan jag gav upp och tänkte lätta på trycket bakom en gran. Han dock inte mer än vända mig mot skogen innan magen tömmer sig ut och in och jag kaskadspyr! Fy fan vad otrevligt det var! Joggar några hundra meter till innan det är dags igen. Sen är det en rätt urlakad tjej som stapplar hem närmare 35.3-tempo än 3.53-tempo...

Nu mår jag hur bra som helst och har kompenserat med en brakmiddag, var ju urhungrig när magen väl lugnat ner sig! I morgon blir det revansch med 400-ingar på bana.

Spontanträna, hur fan gör man?

Det var ju den här veckan jag skulle börja mitt nya ostrukturerade spontanhärliga träningsliv! Måndag, denna ständiga nystartsdag. Till skillnad från de flesta andra jobbar jag dock tvärtom, inga nya träningslöften eller bantningskurer utan mindre struktur, sämre träningsupplägg och mer nollkoll =)

Kan man lära gamla hundar att sitta?

Idag är en "spontandag", när jag ska slänga benen över sängkanten och känna efter från tårna:
 "- hmmm, undrar vad jag vill göra idag! Hårda intervaller? En promenad? Kanske köra ett spinningpass ikväll? Jag gör en kopp kaffe och känner efter lite till"

Gjorde jag så? Hmm, hur var det nu.. Frida väckte mig runt kl 4 och villa ha käk. Jag tar upp henne och känner försiktigt efter i halsen med en liten sväljning. Satan, den gör fortfarande ont! Jag som skulle spontanspringa på Högdalstoppen idag! Kaos!

Gör om gör rätt. Kom igen nu, jag kan ju i alla fall försöka känna efter vad jag vill. Vad känner jag för? Hmm, sol, jag suktar efter solstrålar. När går solen upp? 08:06. En promenad i soluppgången?Men jag hade ju tänkt springa... men det är ju en spontandag, jag behöver inte springa! men jag hade ju tänkt... Okej, en kompromiss: Det får bli en soluppgångsjogg i mycket makligt tempo om halsen känns okej när jag kommer ut.

Det är inte så himla enkelt att vara spontan!

Upp till bevis

Så himla rastlös! Både jag och skruttan blev förkylda efter Tömilen, hon lite snuvig och jag har tappat rösten totalt och harklar nattslem till långt inpå dagen. Men jag mår liksom bra nu, känner mig egentligen pigg men kan ju ändå inte umgås med folk när jag inte kan prata! Hur frustrerande som helst, och jag som mår så kasst av att gå hemma och vanka. Och stackars Frida får väl någon fet lucka i den verbala utvecklingen nu när hon inte får någon respons alls på sitt ljuvliga joller... få se om vi går till Kyrkans sångstund idag så hon får höra lite röster, jag kan ju bara sitta där och vara tyst... =/

Har gått och smält tisdagens inlägg ett tag nu och det känns väldigt bra, men svårt! På sätt och vis enklare också att starta med en förkylning, lite som att börja om på oskrivet blad. Så med start nästa vecka har jag nu planerat in mina nyckelpass:
- måndag, banintervaller 400ingar
- onsdag, snabbdistans 2 x 3km + några vändor i kort backe
- lördag eller söndag, långpass med backinslag

Så, det var den enkla delen. Det svåra blir att inte smygplanera in träning de övriga dagarna... jag ska vakna, fundera vad jag har på dagsagendan, hur jag mår och vad jag känner för. Sen får jag se om och vad det blir för träning den dagen!

Värderingar...

Åkte på en förkylning efter Tömilen, antar att sömnbrist + maxprestation - dusch = värdelöst immunförsvar... sjuktid => vila => reflektion. Många ekvationer.

Reflektera har jag gjort en massa senaste tiden, egentligen ända sedan graviditeten kom och vände uppochner på tillvaron. En tillvaro som typ bestod (består?) av 99% träningsfokus. Jag har tänkt, och känt efter, och klurat och pratat en massa kloka fina människor. Pratat om värderingar, livssyn, vad som är viktigt här i det lilla liv vi lever. Var ligger fokus, var vill jag att fokus ska ligga? Hur viktigt är det att prestera? Hur viktigt är det vad andra tycker? Hur mycket tycker egentligen andra? Hur mycket ligger det bakom den där tummen upp på facebook (sluta nu inte bara gilla mina uppdateringar ;-)? Och vad spelar det för roll? Varför vill jag vara mer, prestera bättre, springa fortare än andra?

För att jag är en tävlingsmänniska. jag gillar ju att tävla både mot mig själv och mot andra. jag gillar utmaningar. Jag gillar känslan av att vara stark, att orka, att överträffa mig själv. Jag gillar uppmärksamheten det ger, jag gillar att få stå långt fram i startfältet, jag gillar att okända människor ropar "Heja tjejen, du leder"! Jag vill att allt detta ska vara en del av mitt liv.

Men hur stor del? Hur viktigt är det, egentligen? Hur mycket är jag beredd att uppoffra? Ska ett missat träningspass verkligen få ge sådan ångest att jag är på dåligt humör resten av kvällen?

Ja ni hör ju, såhär håller jag på. Försöker finna någon slags balans, men det är inte så himla lätt. Först måste jag tänka en tanke, sen fånga känslan, sen omsätta den i praktiken. Det som först är väldigt luddigt och flum-filosofiskt måste till en handling innan det verkligen blir en förändring.

Det här verkar ju hur urlöjligt som helst när jag skriver det, men va fan, för mig är det helt klart ett steg till att ta det här med träningen lite mer softish men utan att släppa greppet helt. Jag tänker skippa mitt fenomenala upplägg med periodisering (2 hårda + 1 lugn vecka) och sluta planera in veckans träning så detaljerat. Istället kör jag 3 nyckelpass som jag planerar in varje vecka, och resten av dagarna får vara så oplanerade som det bara är möjligt. Utöver de tre nycklepassen kör jag sen vad jag känner för, efter dagsform, motivation och vad som passar helt enkelt! Kan bli asmycket träning, kan bli betydligt mindre än idag.

Nyckelpassen då? Det får bli ett kortare fartpass, ett långpass och ett backpass i någon form. Alternativt 2 fartpass om jag kör mycket backe under långpasset.

Allt för idag, klockan är snart 21 och jag är på väg till kudden. När man är sjuk får man gå och lägga sig hur tidigt man vill, så det så!

Nattinatti!

Tömilen

Verkar ju som det funkar bra att träna ostrukturerat, sova dåligt och vara allmänt ofokuserad. Varför hålla på och krångla med olika träningsupplägg egentligen? Kör man bara skiter ur sig hyfsat regelbundet räcker det nog så långt.

Idag grejade jag sub 40 för första gången! Wohoo =) 39.53 tror jag det blev och det räckte till en 5e plats.. just typiskt, typ vilket tidigare år som helst hade det givit en topp 3-placering, men i år gick 3 tuffa tjejer under 39 minuter! Hårt.

Det kändes rätt fint och kontrollerat hela loppet, eftersom man springer som en åtta är det mentalt lätt att dela upp loppet i olika korta bitar som man betar av en i taget, och så vips är det bara upploppet kvar! Hade lite draghjälp av en grabb sista 3 km och jag kan nog tacka honom för de där sekundrarna på rätt sida 40. Hade span på tjejen framför mig hela tiden men lyckades inte knappa in någonting på henne, snarare ökade avståndet sakta men säkert och jag kände att jag inte hade så mycket att komma med i den uteblivna duellen...

Nu blir det en bärs, lite plugg och sen ska vi iväg på middag och fira Fridas 3-månadersdag! Stora tjejen =)

Stortjejen!

Få se nu, hur fick man upp de här säkerhetsnålarna nu igen...

Måste öva på fotominen..

I mål med trean Petra Kindlund som kutade in på imponerande 38.33! 

Reviderar: Inget plugg. Läste Runners World istället. 

Ja ä inte dö

.. har bara haft lite annat att göra. Typ hänga på öppna förskolan och sjunga Prästens Kråka ;-) Fan det är grymt att vara mammaledig!

Sen har jag ju börjat plugga också, så datortiden har ägnats mer åt rapportskrivning än egobloggande.

Lite har det tränats också. Inte så mycket som vanligt kanske, inte så mycket som jag tänkt kanske, men det har känts rätt ok ändå. Jag har boostat det sociala kontot istället. Nog så viktigt. Nä, antagligen viktigare.

Aja, idag ska det kutas i allafall! Tömilen startar på två och en halv timme och då står jag förhoppningsvis på startlinjen. Har inga större förväntningar idag, har som sagt inte tränat så optimalt och känner mig inte speciellt taggad heller. Men det är fint väder och det ska bli skoj att göra en utflykt! Och jag skulle bli förvånad om inte tävlingsdjävulen kommer och knackar på när jag väl är på plats..

Dags att klä på lillskruttan och mig själv och gå till tåget, hejsvejs!