söndag 30 mars 2014

Bildkavalkad

Hej! Har askort surftid kvar så det blir ett snabbt inlägg! Ville bara tacka för fina kommentarer på inlägget "Att få barn" och bjussa på lite nya bilder!

Ha det gott! 








lördag 29 mars 2014

En himla massa löpning

Efter några dagar i mediastimmets frånvaro då både nätuppkoppling och mobilservice lyst med sin frånvaro lämnar vi nu västkusten för gott. Därmed lämnar vi också småknotten, utan större saknad får jag lov att säga. De senaste dagarna har spenderats i Punakakiki, i förrgår på floden i kajak och gårdagen i skogen. Återigen bjöds det på toppenstigar och då topografin var relativt vänlig passade jag på att köra lite längre distans istället. 30 km blev det med några längre fartökningar på slutet. Det kändes riktigt finemang och nu börjar jag nästan känna mig redo att ställa mig på startlinjen om en dryg månad. 

Måste säga att jag är positivt överraskad att kroppen klarar av all denna löpning, vi springer ju nästan varje dag här borta. Men jag antar att det är typen av löpning som gör det möjligt, det sliter inte alls på samma sätt att "klättra" uppför berg som att nöta asfalt. Vi har kunnat köra 2-3 timmarspass flera dagar efter varandra och det känns nästan bara bättre och bättre! Sen får man slänga in en dag med återhämtningslöpning ibland, och då snackar vi lååångsam löpning, typ 6-minutersfart i 5-8 km. Det som är svårast att få till är kvalitétspassen, att springa fort! Jag tycker det är assvårt att pressa mig om jag inte vet hur vägen ser ut. Antingen är man osäker på vart leden går så man springer och spanar efter skyltar hela tiden eller så dyker det upp trappor/grindar/bäckar/får/stup som liksom gör det svårt att hålla 3.45-tempo.. Och det tar emot att kötta  tusingar på någon trafikerad asfaltssträcka när bergen lockar runt hörnet. Så man kan väl säga att det blir lite dåligt på fartfronten. Försöker klämma in något pass när det passar och hoppas det räcker för att åtminstone behålla lite fart i benen till alla tävlingar som väntar. 

Det var i allafall grymt att vila benen helt en dag och hyra en liten forskajak istället! Forsarna var väl inte såå mycket att skryta med men jag var ändå glad att hålla huvudet på rätt sida vattenytan hela tiden :-) 

tisdag 25 mars 2014

Att få barn

I förmiddags var jag ute på ett långpass, och som oftast under dessa långa långsamma rundor får tankarna fritt spelrum. Det är bara att följa med och se var man hamnar. Idag reflekterade jag över att jag inte längre får dåligt samvete över att vara borta längre stunder från Frida. Det har för mig varit en stor orsak till stress att må dåligt sedan hon kom in i vårt liv, att jag fått så himla dåligt samvete så fort jag gått utanför dörren. Inte bara för Fridas skull utan även för Tomas som då varit själv med henne. Det är inte rationellt, jag VET ju att han hanterar situationer lika bra som jag, men känslor är sällan rationella. Sen har såklart det där med maten varit en stor grej eftersom amningen var det enda som gällde till för bara drygt en månad sedan, och Frida dessutom varit en unge som velat äta OFTA.

Det fick mig att tänka på inställningen inför att skaffa barn. Jag fick ofta, i all välmening, höra peppande ord om kan fortsätta leva som vanligt i princip, vilket också till stor del varit vår inställning. Det bara är att ta med ungarna! Men det är bara det att det är inte sant. Det är en jävligt stor omställning. Du kan ju för tusan knappt gå på toa själv de första 4 månaderna, och att ligga en halv dag och slökolla på TV är bara att glömma. En kvart på balkongen med en bärs och benen i högläge efter en hård löprunda är inget du kan räkna med. Du kan inte spontant springa ner till affär´n och köpa något du glömt.  Du kan inte läsa DN med alla bilagor under en lång skön frukost som avslutas med starkt kaffe. Du kan inte gå på restaurang med din kära och tro att ni ska njuta av en god middag och sen sitta kvar och prata om livet. Du ska inte tro att du får sova. Du kan inte sticka iväg och träna när du vill. Du kan för tusan inte vara borta längre än ca 2h i sträck!

Det här har varit rätt jobbigt, jag har saknat bekvämligheten i att bara ta hand om mig själv mer än jag trodde att jag skulle göra. Jag som ändå längtade efter att få prioritera någon annan! Jag önskar att jag gick in i det hela med en annan inställning. Att någon talat för mig att jag inte kommer att kunna leva som vanligt, att det inte är meningen att man ska leva som vanligt. Det hör liksom till… det kanske man fattade, men att verkligen inse vad det innebär är en annan sak.

Nu har jag ändå lyckan att ha en underbar sambo som delar min passion för träning, så vi har ju ändå sett till att få den delen att funka bra för oss bägge. Men det har också inneburit en hel del prioriteringar och uppoffringar för oss bägge.

Värt det? Alla gånger, tusen gånger om.

Jobbigt? Ja, som fan. 

Nyckeln till framgång =)

En ostörd natt

I morse hände något konstigt. Jag vaknade och kände att jag behövde gå på toaletten. Slängde en blick på mobilen för att se vad klockan var - 06.15. 06.15!!!! What?! Hade jag varit vaken tidigare under natten? Nej, jag tror inte det, även om man ibland glömmer sånt i sömnruset. Vi somnade igår någon gång efter kl 22 och då hade Frida precis fått en ny blöja och lite käk. Sen, för första gången i hennes 7 månader långa liv, sov hon hela natten! Dvs, JAG sov hela natten. 8 hela underbara timmar!!!

Grymt skönt, förstås. Men så kommer de där igen, alla känslor.. Det är ju puckat, som jag gått och längtat efter en ostörd natt! Men ändå... ska jag nu inte längre få plocka upp en varm, gosig, trött liten bebis i famnen och lägga till bröstet? Sitta där i mörkret mitt i natten och snusa på hennes fjuniga huvud? Lägga tillbaka henne och se hur hon vänder sig på sidan och drar upp snuttis över ansiktet innan hon somnar om?

Åh lilla älskade fina unge, ska du bli stor?





Då måste vi nog ha en till ;-)

måndag 24 mars 2014

Vertikal kilometer

Vi är tillbaka bland bergen, Arthurs Pass för att vara exakt. Här finns vilda papegojor och trailspår utanför dörren. Vad mer kan man önska ;-) ? 

Idag hade vi ytterligare en topp i sikte, Avalanche Peak på 1833 möh. Byn ligger på typ 730 så det skulle alltså innebära en stigning på 1100 höjdmeter och det skulle avverkas på 3,2km. Med andra ord väldigt likt den typ av lopp som går under namnet vertical kilometer och som är en egen kategori i Skyrunning-serien.

Tomas var först ut idag medan jag och Frida lekte och gjorde pannkskssmet till lunchen. Pannkakorna blev mest mos, iaf mina, men gott var det ändå och fin energi för att angripa berget. Jag ville se hur fort jag kunde ta mig upp och hade Tomas tid som referens, 59 min. Det började med mer klättring än löpning redan från start, och fortsatte på samma sätt tills det var typ 200 m kvar. Då blev det värre. Galet brant! Eller vad sägs om ca 20min/km? Med stumnande ben och pulsen i topp närmade jag mig sakta, sakta toppen, och när jag skymtade målet slängde jag en blick på klockan. Jag hade inga större förhoppningar egentligen att matcha Tomas men hoppades ligga honom i hasorna någorlunda. Så när jag insåg att vi skulle nå toppen på nästan exakt samma tid kändes det som en fet seger! Jag stoppade klockan på 58.29 :-) 

Ingen vidare kilometertid ;-)

Väl tillbaka i stugan började vi fundera på om jag inte skulle testa att tävla i den typen av lopp, att kravla uppför berg verkar ju vara lite min grej. Så nu har jag kollat runt lite vad som finns och velar som tusan om jag ska anmäla mig till något. Dolomiterna i juli vore inte fel.. Men så kommer man till det där med pengar , och semester, och barnvakt kanske? Dessutom känns det för lyxigt att efter den här resan dra iväg igen , om så bara för en helg.. Åh jag vet inte... Måste nog sova på saken. 

Tråkig utsikt från toppen!?  

En som sover gott just nu är iaf Frida, hon har fått en hel koffert med leksaker av paret vi hyr stugan av så hon har hållit igång hela kvällen :-) 

fredag 21 mars 2014

Balans

Har egentligen ingen skrivinspiration, men det får bli ett litet inlägg ändå. Man får utnyttja tillfället när man har fri wi-fi och gott om tid. Sitter i solen utanför stugan vi bor i, just hemkommen från ett tänkt intervallpass som blev till ett lugnt återhämtningspass. Det var inte läge att springa fort idag, det hade inte blivit bra. Ibland försöker jag faktiskt lyssna på kroppen ;-) 

Vi är i Methven, på vintern en afterski-ort med fullt ös men nu- ingenting. Allt är typ stängt. Men för oss en lagom mellanlandning innan vi drar upp i bergen igen i morgon. 

Dags att göra lite kaffe tror jag. 

onsdag 19 mars 2014

Nyttan med surdeg

Förr eller senare måste det komma ett inlägg om surdegsbröd, min andra stora passion här i livet. Och nu när Tomas försökte sig på lite fakta om degens kemi kände jag att det var dags ;-) 

Han skriver att surdegsprocessen bryter ner en del av gluteninnehållet. Det är fel, men ett bra försök. Som jag ser det finns det 3 fördelar med surdegsbröd jämfört med jästbröd:

1-     I sädesslag finns fytinsyra, och om brödet som bakas har neutralt pH så förekommer fytinsyran i form av fytat, som älskar att slå sig samman med de mineraler som finns i brödet. De här bindningarna är asstarka, så starka att de inte alls bryts ner i tarmen utan bara fortsätter genom kroppen och vi går miste om en massa bra ämnen som järn, zink m.fl. Lite oroligt för tarmen blir det också med all denna föda som bara ska igenom. I surdegsbröd är pH något lägre och då bryts fytatet ner och kroppen kan istället tillgodogöra sig alla dessa finfina ämnen!
2-     I surdegsprocessen bildas mjölksyra och till viss grad ättiksyra som påverkar stärkelsen. Man kan säga att det blir som ett skal runt stärkelsen som gör att den tas upp långsammare, vilket sänker GI och ger en jämnare blodsockerkurva
3-     Det lägre pH-värdet gör att brödet håller bättre så man slipper stoppa in en massa konserveringsmedel


Så, hem med er och baka nu

tisdag 18 mars 2014

En vanlig dag =)

Tänkte skriva lite generellt om hur dagarna ser ut, men Tomas gjorde det så bra så våra resdagar kan ni läsa om där. De dagar som vi inte reser ser förstås lite annorlunda ut. Igår var en rätt typisk dag - Jag vaknar först runt kl 6-7 och sen vaknar dom andra två slashasarna runt halv 8. Efter lite morgonmys med Frida i sängen äter vi frukost och packar ihop det vi behöver för dagen, en jäkla massa prylar brukar det bli som vi stuvar in i Forden. Sen igår for vi till en sjö utanför lilla fina Arrowtown, ca 15 min bilresa från där vi bor. Då somnar alltid Frida i bilen och brukar sova runt en timme. Väl framme drar jag iväg på en snabbdistanrunda runt sjön medan Tomas lyssnar podcast och Frida sover klart. Lite nyfiken över hur benen skulle kännas efter två dagars löpning i bergen, och jag blev nog positivt överraskad, inte i toppform kanske men helt ok ändå. 8 km visade GPSen och en snittfart på 4.10, inget världsrekord men ett fint pass som kändes rätt ok. Skönt med lite tempo efter alla 10-minuterskilometrar i bergen! Tillbaka vid bilen blev det ett snabbt dopp i sjön innan jag växlade över till Tomas som drog iväg på 2-minutersintervaller. Under tiden hade Frida vaknat så vi tog bärryggsäcken och promenerade iväg åt andra hållet. Det var en lyckosam promenad, vi fyndade både persikoträd, päronträd och valnötsträd =) 


Frida beskådar dagens skörd

Nöjd och svettig med dagens intervallpass

Som avslutades med lite vattenlek!
Efter att vi bägge fått utlopp för vårt träningsmissbruk åkte vi in till själva stan, eller snarare byn som hade sina glansdagar under guldgrävartiden typ i slutet på 1800-talet. Idag är det ett pittoreskt litet samhälle med en gata kantad av restauranger, caféer och krimskramsbutiker. Det blev inte mindre än två kaffestopp och en lunch i parken innan vi rullade hem för en skön kväll på rummet. 

Kaffestopp nr 1

Frida har en egen syn på vad som är mat

Det här är en ganska så typisk dag, även om just gårdagen var väldigt tursam med bra väder, bra löpning, glad unge och gott kaffe =)

Måste avsluta med en bild från dagens pass. Det bar av i ottan för att jag skulle hinna tillbaka innan Tomas drog iväg för en eftermiddags downhillande. Men vem har något emot det när det ser ut såhär?


Blev nog ett av de längsta passen i år, 29 fina kilometrar och en fin pott höjdmetrar. Kan behövas, har just anmält mig till en bergsmara här på NZ precis innan vi drar hem =)


söndag 16 mars 2014

The summit, andra gången gillt!


Så var vi alltså i Queenstown, outdooraktiviteternas mekka. I varenda skyltfönster finns reklam för Jetsurf, downhill, paragliding, bungyjump, swingjump och allt vad det heter. Så vad gör man? Jo, man tar på löparskorna och springer till upp på ett berg, såklart. Vad trodde ni ;-)

Nu blev det dock ett failure på toppen igår, efter två felspringningar med en satans massa extra höjdmeter som konsekvens och i kombination med två stumma ben gav jag upp typ halvvägs. Fan, jag hatar att ge upp! Jag var ute i 2 timmar och 40 minuter och avverkade på den tiden 23km, men ändå kändes det som ett skrotpass som inte räknas! Sen ska man försöka visa någon slags prestigelös glädje när Tomas kommer hem efter drygt 4 timmars löpning och visar ett foto på toppen... okej, det är en mycket dålig idé att tävla inom familjen, men nån jäkla måtta får det vara. Jag måste upp!

Så, i morse var planen att angripa berget från andra hållet. Kortare väg och bättre led, fusk kanske men jag hade ju ändå gjort mer än halva jobbet igår och var väl lite orolig över hur det skulle kännas i benen. Sen ville vi in till Queenstown centrum också (vi bor lite utanför) så det passade bättre att starta därifrån. Startade dåligt med att Frida (igen) vägrade amma, och jag klarar bara inte av att vara ute och springa med vetskapen om att hon kommer bli ashungrig under tiden. Nära ett sammanbrott, då det inte är första gången hon vägrar tutte och jag får någon slags amningsrelaterad känslomässig kollaps varje gång det händer, tar vi beslutet där och då att nu slutar jag amma! Hundra känslor slås på - sorg, lättnad, misslyckande, förväntan... starkast kanske känslan att inte längre vara oumbärlig? Nåväl, det här ska jag inte fastna i nu, kanske skriver mer om det sen. Tomas och Frida åker i allafall hem för att fixa med ersättning, (som hon sätter i sig direkt den lilla skitungen), och jag drar iväg uppför berget. Gissa om det var skönt att sätta berget under fötterna och koppla bort alla tankar ett tag. Och det var vackert, utsikten helt outstanding. 1400 höjdmeter senare hade även jag ett foto på toppen och familjefriden räddad!

Utsikt åt ena hållet

Och åt andra hållet

Mål i sikte!

Toppen! (i dubbel bemärkelse)
På tal om familjefrid är det den 17e idag, jag och min finaste firar 38 månader och det ligger finbubbel på kylning =)

fredag 14 mars 2014

10 x 400m och bungyjump - eller hur var det?

Dagen startade tidigt med ett löppass innan frukost, vi hade en lång bilkörning framför oss så jag ville ha träningen klar innan vi drog iväg. Blev lite amning runt 6-tiden och sen fick lillskrutt somna om hos storskrutt i storsängen (hon sover ju annars i sitt lilla tält om nätterna). Själv drog jag iväg i morgonmörkret för ett intervallpass. Hade siktet inställt på en typ cricketplan i närheten för att köra ett gäng 400ingar. Eller om det var en rugbyplan? Fast det fanns inga såna där konstiga mål.. Nåväl, intervaller springas och jag hoppades det skulle finnas lite fart i benen. Jag har alltid ashöga ambitioner inför såna pass, tänker innan att det kan ju inte vara så jobbigt. 400m är ju kort, det är ju bara att springa. Så jag tänker att jag ska köra typ 10 stycken, minst! Sen efter lite uppvärmning när jag inser att det kommer bli jobbigt brukar jag ha ändrat mig till att köra 8, och när jag sprungit 2 tänker jag att kör jag 6 så är det bra. Men efter 4e så överlägger jag med mig själv en stund och bestämmer mig för att springa 7 stycken ändå, och då är jag jättenöjd med mig själv eftersom jag lagt till en! :-)

7 x 400 blev det alltså och dom gick på typ 1.20 allihop. Eller kanske 1.21. Det är ok, det är där jag legat tidigare och jag kan knappast räkna med att springa fortare nu när det blir så mycket mängdträning. 

Sen har vi hunnit med glaciärvandring (inte på utan till en utsiktsplats typ 500m från glaciären, inte jättespännande) och en kort vandring till en sjö som ska reflektera bergen jättefint, men bergen var i dimma och sjön i vågor så det speglades inte ett smack den här dagen!

Glaciären skymtar i bakgrunden

Det tar på krafterna att promenera! 

Kikar ut över sjön

Sista stoppet innan Haast! (innan vi blev uppäten av knotten)

Nu är vi framme i Haast, typ ingenmansland men bra läge för lite vila innan vi drar vidare till Queenstown i morgon. Det är visst mekkat för äventyrssporter och galna aktiviteter? Tror att jag råkade nämna nått om bungyjump innan vi åkte.. Men det kan ha vart en grov tungstukning. Fan, det är ju ashöga höjder! Och rätt dyrt. Åh det finns så många dåliga ursäkter, jag kan lätt övertyga mig själv om att det är en dålig idé.  


lördag 8 mars 2014

Hanmer Springs

Så har vi landat i Hanmer Springs, en riktig liten turistort men en mysig sådan :-) Stället är väl mest känt för sin stora vattenpark med termiska pooler, men vi har inte helt otippat sökt oss hit av en annan anledning- fantastiska tracks, både för korta och långa turer till fots eller på hjul. Tror faktiskt det blir till att hyra en hoj i morgon! 

Idag var det dock löparbenen som fick jobba igen, drog iväg i morgonkvisten och kom hem 2,5h senare efter att ha klättrat uppför, rusat nerför, beskådat vattenfall och kryssat fram mellan träden på små, fina stigar som börjar alldeles runt knuten. Som ni förstår efter förra inlägget kändes detta som högsta vinsten, en kamp vunnen! 

43m högt vattenfall, fint för ett litet drickastopp

Roliga stigar :-) 

Även om bergsklättring har sin charm så var det skönt med lite mer löpbara stigar.  

Sen blev det en promenad till centrum för att kolla upp cykeluthyrning och handla till middag, dom just intagits framför en film. Frida somnade just efter en ovanligt kinkig kväll, och frågan är, vad hittar man på nu? Dagen känns liksom fullbordad. Kanske man skulle ta tillfället i akt och lägga sig i soffan med boken. 


Varning för personliga grubblerier

Idag när jag var ute på långpass sprang jag och funderade på lite av varje, och som vanligt när tankarna flyter fritt är det spännande att se var de hamnar. Det är ju lite speciellt att vara ute på resa såhär. Eller rätt mycket speciellt kanske, vardagen ser ju inte direkt normal ut. Även om mammalivet hemma inte hade så många rutiner så följde dagarna ändå ett visst mönster. Jag märker att jag har lite svårt när dessa rutiner eller mönster saknas! Det är i och för sig inget nytt för mig, jag har vetat det länge och även försökt jobba med den biten hos mig själv, att kunna ta dagarna mer som de kommer. Inte minst vad gäller träningen vilket ni som följt bloggen fått tagit lite del av i tidigare inlägg.

Idag var jag dock lite snällare mot mig själv. Jag tänkte att jag är nog helt enkelt inte en sådan personlighet. Jag önskar att jag kunde vakna på morgonen och inte ha några planer, och njuta av det. Att se vad som händer, vad jag känner för och vad som erbjuds. Jag önskar jag kunde njuta av att bara vara hemma tills något dyker upp och då nappa på det, och om inget dyker upp vara nöjd ändå. Jag avundas de som kan t ex vara hemma för sig själva en fredagkväll, kanske för att de är trötta efter en arbetsvecka, utan att känna sig miserabla och ensammast på jorden. De som kan få för sig att bjuda hem vänner på middag utan att fundera över om alla trivs, om maten smakar bra och om man verkar sådär skönt relax och avslappnad med lite lagom koll på allt (fast man egentligen har järnkoll..).  Jag undrar hur det vore att bara kunna gå in på ett fik och sätta sig vid första bästa bord utan att fundera på om inte det där bordet där borta vid fönstret ser lite mysigare ut att sitta vid (alla dessa menlösa val gör mig galen!). Önskar det kunde gå tre veckor utan att jag kört ett enda långpass bara för det inte passat sig och inte bry mig så mycket mer om det.   

Men jag är inte en sådan person. När jag vaknar varje morgon ser jag dagen mer som en kamp som ska genomföras med minsta möjliga motgång. Har jag bestämt en utekväll med en vän oroar jag mig mer över att lokalen ska vara för skränig eller maten för dålig istället för att bara se fram emot sällskapet. När Frida sover så njuter jag inte så länge av lugnet och egentiden innan jag börjar oroa mig att hon ska vakna och skrika (särskilt när hon var skitliten, nu är hon nästan alltid på gott humör när hon vaknar =). När hon är på gott humör kan jag oroa jag mig för att hon ska bli på dåligt humör.. När vi ska äta är jag rädd att hon inte ska vilja ha sin mat och förstöra måltidsstunden. Nu på resan när vi kommer fram till nytt boende oroar jag mig över om sängen är för mjuk, om det finns plats nog för alla väskor, om det finns bra med golvyta för Frida, att inte vandringslederna ska vara så bra som vi trott etc etc… Det är i allt detta oroande som mitt rutinknarkande kommer in, allt är så mycket enklare när det följer bestämda mönster och vanor, när jag inte behöver ta en massa beslut och göra olika val som jag sedan får ta konsekvenserna av.  

Som sagt, jag önskar jag vore mer tillbakalutad och nöjd i stunden. Att jag inte funderade så himla mycket på om det vore bättre om jag gjort si eller så. Men jag är inte så, och jag tror det är enklare att acceptera det och förhålla mig till det på ett sunt sätt istället för att stånga mig blodig ständiga försök att förändra tänket. Med det inte sagt att jag ska sluta jobba på de här grejerna, men kanske mer på hur jag förhåller mig till mina tankar än att förändra själva tankarna. Typ se på dem med lite distans och inte låta de påverka mig så himla mycket

Men det har sina fördelar också att se livet som en kamp. Jag är ju sjukt nöjd när jag går och lägger mig efter en helt vanlig dag som passerat utan större bekymmer. En måltid med god aptit från lillskruttans sida blir en stor seger istället för att passera obemärkt. En löprunda på en ytterst ordinär led blir till en grym löpupplevelse. En lyckad utekväll blir ett minne för livet. Och lyckas jag laga en punktering på cykeln utan att behöva gå hem är lyckan total!


Dagens dravel: Försök inte ändra dig, men jobba med att förstärka dina positiva sidor och minimera de negativa, och se på dig själv med lite sunt perspektiv =)    

fredag 7 mars 2014

Vinprovning Runner´s style

Igår hade vi en heldag att spendera i Marlboroughdistriktet, känt för sina många och bra vingårdar. Då varken jag eller Tomas direkt spottar i glaset när det bjuds på findricka ville vi såklart ta tillfället i akt och dra på vinprovningsturne! Frågan var bara hur, även om NZ har något mer tillåtande promillehalt bakom ratten kändes det inte direkt som något alternativ att fylleköra mellan gårdarna.. Cykla var visst vanligt om man skulle tro alla broschyrer, men populära turistaktiviteter tar man också bra betalt för och att hyra cyklar skulle kosta ungefär som tre flaskor riktigt fina viner. Nä, det kändes inte lockande. Istället tog valde vi att kombinera två av våra två stora intressen- löpning och vin :-)

Vi packade ner en karta, kamera, plånbok och unge i löparvagnen och drog iväg. Solen hade just börjat värma upp luften när vi lugnt och fint tassade på till det första stoppet, Hans Herzog Vinery. Här blev det provning av 4 vita och ett bubblande, varav en flaska Pinot Gris hamnade i vagnen innan vi fortsatte vår tur. Vi hade fått förutom en flaska vin fått med oss ett tips från vindamen att istället för att följa stora vägen springa på sandbanken längs med floden, vilket vi också gjorde. Skönt att slippa trafiken och Frida somnade gott av det det lite skumpigare grusunderlaget. Dock stod solen högt nu och klockan närmade sig lunch så efter ytterligare ca 45 min löpning var det tacksamt att svänga in på Hunters, en jättefin gård med utomhusservering i skuggan av träden. Först fick Frida lunch medan vi serverades varsitt glas Souvignon Blanc respektive Reisling, sen ägnade hon sig åt att stoppa vartenda fallet löv inom räckhåll i munnen medan vi stoppade våra munnar fulla med pasta, svamp och fetaost. Satt rätt fint! Därefter följde en lite mindre vinprovning för vår del och leksaksprovning för skruttan som hittade en korg full med spännande saker. När vi lämnade gården hade packningen ökat ytterligare med en flaska bubbel. Vi har ju snart en födelsedag att fira :-)

Soligt och fint

Första stoppet

Frida snackar in sig hos personalen 

Lunch!
Just det, hon kryper mest baklänges nu..
Men lika glad för det!
Nu hade vi exklusive stopp sprungit i nästan 1,5 h så vi kände att det var dags att vända hemåt. Vi siktade på ett sista stopp, Claudy Bay, för att ytterligare bygga på våra vinkunskaper. Här fanns en riktigt sjysst uteplats där man kunde slöa till i stora soffor medan man smakade av de olika vinerna, vilket passade oss perfekt. Frida var i sitt esse och röjde för allt hon var värd, såg mer ut som det var hon som smakat på vinet än vi! Efter lite vila och med något rundare fötter fortsatte vi tillbaka mot startpunkten och på vägen lyckades vi palla med oss både vindruvor och persikor. Gissa om de smakade gott tillsammans med varsin äpplejuice (alkoholfri) när vi kom tillbaka och fick lägga oss på filten och slöa efter nästan 2,5h löpning. 
Två vinprovare på Claudy Bays uteterass

Tillbaka och fika på filt =)
Sen drog vi hem och hade pannkaksfest :-) 

tisdag 4 mars 2014

Mount Taranaki

Tanken med att bo i New Playmouth var att spendera några dagar på berget utanför stan, Mount Taranaki, som enligt broschyrerna skulle krylla av vandringsleder av olika slag. Nu blev det inte riktigt så, det kom en halvmara och dåligt väder emellan. Men igår kom vi i allafall upp på berget! Först drog Tomas iväg mot toppen för att se hur nära han kunde komma innan vädret satte stopp (blåste typ 15m/s vid ledens början, och inte blev det mindre en bit upp). Han kom upp mot 2000 möh innan han vände och fick ett fint pass på knappa 3h. Kolla in bilderna på hans blogg. Under tiden tog jag och Frida en kortare vandring med bärryggsäcken på en fin led nere i skogen där vi hade skydd mot blåsten, och sen fikade vi på det otroligt fina besökscentret. Gott kaffe och en hel låda med barnleksaker :-)  

När Tomas sen kom ner igen var det min tur att snöra på mig löpardojjorna. Trots att det bara var 2 dar sedan loppet kändes benen hyfsat fräscha, jag hade tänkt mig lite intervallkörning. Valde att köra en intervallstege på bilvägen upp mot centret då terrängen på lederna inte tillåter så höga hastigheter, (och för att slippa störa alla vandrare och flåsa dem i nacken..). Nu blev det ju lite speciellt, eftersom vägen var en konstant låååång backe så gick de första intervallerna i typ 3-tempo utför medan andra halvan snarare löptes i 6-tempo uppför. Men det är nog bra det med, huvudsaken att man får slita lite.

Efter den lilla utflykten åkte vi till ett badhus där vi njöt alla tre i de varma bassängerna (i alla fall tills någon unge bajsade i vattnet, och det var inte Frida fast det kändes som alla trodde det eftersom hon var enda babyn där).

Nu sitter vi i bilen igen på väg till Wellington där vi ska tillbringa natten innan vi i morgon tar färjan över till sydön! 

lördag 1 mars 2014

Mountain to Surf Marathon - tävlingsberättelse

Jepp, så har man sprungit en halvmara på Nya Zeeland också! Tänkte skriva en liten race report. Började med en skön promenad på 2 km ner till bussarna som skulle ta oss bort till starten. Gick och lyssnade på knattetimmens pod och såg fram emot dagens utmaning. Väl på bussen hör jag svenska röster överallt och det visar sig att Springtravel är här med 49 deltagare, varav ca 15 tror jag sprang halva distansen och de andra körde hela maran. Kul att snacka med lite folk hemifrån!

Sen kom vi fram till Inglewood där starten för halvmaran skulle gå, och det hade redan börjat springa förbi maratonlöpare som ju startade lite tidigare. Jag sökte upp toakön men insåg att med två ynka bajamajor längst skulle det ta hela dagen att komma fram, så det blev buskarna istället. Jag var inte den enda om man säger så. I startfållan stirrar jag oförskämt på en Rubin McRae-kopia och funderar huruvida det är mannen i fråga eller ej, men det visar sig att det är hans brorsa som är på plats för att ta lite hand om sverigegruppen eftersom Rubin själv är hemma och utökar familjen om jag förstått det rätt. Grattis =)

Så i alla fall, efter lite försening tack vare det enorma toakön går starten. Som vanligt har jag lite pejling på vilka tjejer som ser snabba ut, och den här gången var det två stycken jag tänkte hålla ögonen på. Men det blev inte så mycket hålla ögonen på dem, två ryggar som försvann i fjärran var det enda jag såg och kunde lugnt konstatera inte hade den farten i benen idag... vet inte vad dom gick i mål på men dom var nog flera minuter före mig. Vad hade jag hoppats på då? Att banan var lätt rådde inga tvivel om, platt asfalt och negativa höjdmetrar. Frågan var hur min obefintliga uppladdning skulle ta sig uttryck, och som vanligt är man väl alltid lite osäker på formen när man inte haft någon formcheck på länge. Men vad fan, med ett pers på strax under 1,27 tänkte jag att nu ska jag inte fega, jag siktar på 1,25! Det är ju utför =) Men se det fick jag äta upp, idag fanns inga sådana tider i kroppen. Fick kämpa för att hålla mig i ett tempo mellan 4.15-4.30 och det var typ där jag låg och rullade på genom hela loppet. Finns inte så mycket att säga. Det var en astråkig bana, rak platt asfalt längs trafikerade vägar. Det roligaste var när vi sprang förbi en kohage. Hade några mindre svackor och toppar genom loppet men låg mest och tuffade på och räknade ner kilometrar, och så tillslut var jag i mål. Tror att jag klarade precis under 1.29 men har inte sett något officiellt resultat ännu. Tredje tjej blev jag. Jag är faktiskt väldigt nöjd ändå med loppet, distansen kändes helt ok men farten fanns inte riktigt. Blev ett grymt träningspass och det är alltid skoj att tävla.

På väg mot mål


Tror man kan se en liten Frida på picknikfilten =)

Utsikt från dagens berg



Väl i mål hade vi mysig picknick, man fick vattenmelon när man kom i mål som har blivit en riktig Frida-favorit. Sen åkte vi och klättrade upp på ett litet berg utanför stan. Måste ju kompensera för all utförslöpning ;-)  

Tävlingsmorgon!

Sitter ensam i köket där vi bor och käkar gröt. Barn och sambo sover. För idag är det racedag!!! I onsdagskväll såg Tomas att det gick ett maratonlopp här idag, Mountain to Surf marathon. Man startar i foten av berget här utanför stan och springer ner till stranden där målet är, med andra ord - utför. Jag funderade en liten stund på saken. Att springa en hel mara kändes lite väl optimistiskt, men det finns ju också en halvmara... Så igår tog vi en lång promenad längs stranden bort till tävlingsregistreringen och anmälde mig =)

Vi som startar efter halva vägen går dock miste om de flesta höjdmetrarna utför som är i början av långa banan, men jag skulle ändå gissa att det är en rätt lätt banprofil.. fast, lätt betyder ju INTE att det passar mig egentligen, i konkurrens mot andra är det snarare uppför jag plockar tid. En liten titt på förra årets resultatlista gör ändå att jag har vissa förhoppningar, även om hela grejen blev helt spontan och oförberedd. Lite kul också att se hur två dagars bergslöpning funkar som formtoppning.

kl 9.30 går starten, för er hemma blir det alltså 21.30.

Nu ska jag se om jag kan matta lillskrutt lite innan jag drar till bussen