Att få barn

I förmiddags var jag ute på ett långpass, och som oftast under dessa långa långsamma rundor får tankarna fritt spelrum. Det är bara att följa med och se var man hamnar. Idag reflekterade jag över att jag inte längre får dåligt samvete över att vara borta längre stunder från Frida. Det har för mig varit en stor orsak till stress att må dåligt sedan hon kom in i vårt liv, att jag fått så himla dåligt samvete så fort jag gått utanför dörren. Inte bara för Fridas skull utan även för Tomas som då varit själv med henne. Det är inte rationellt, jag VET ju att han hanterar situationer lika bra som jag, men känslor är sällan rationella. Sen har såklart det där med maten varit en stor grej eftersom amningen var det enda som gällde till för bara drygt en månad sedan, och Frida dessutom varit en unge som velat äta OFTA.

Det fick mig att tänka på inställningen inför att skaffa barn. Jag fick ofta, i all välmening, höra peppande ord om kan fortsätta leva som vanligt i princip, vilket också till stor del varit vår inställning. Det bara är att ta med ungarna! Men det är bara det att det är inte sant. Det är en jävligt stor omställning. Du kan ju för tusan knappt gå på toa själv de första 4 månaderna, och att ligga en halv dag och slökolla på TV är bara att glömma. En kvart på balkongen med en bärs och benen i högläge efter en hård löprunda är inget du kan räkna med. Du kan inte spontant springa ner till affär´n och köpa något du glömt.  Du kan inte läsa DN med alla bilagor under en lång skön frukost som avslutas med starkt kaffe. Du kan inte gå på restaurang med din kära och tro att ni ska njuta av en god middag och sen sitta kvar och prata om livet. Du ska inte tro att du får sova. Du kan inte sticka iväg och träna när du vill. Du kan för tusan inte vara borta längre än ca 2h i sträck!

Det här har varit rätt jobbigt, jag har saknat bekvämligheten i att bara ta hand om mig själv mer än jag trodde att jag skulle göra. Jag som ändå längtade efter att få prioritera någon annan! Jag önskar att jag gick in i det hela med en annan inställning. Att någon talat för mig att jag inte kommer att kunna leva som vanligt, att det inte är meningen att man ska leva som vanligt. Det hör liksom till… det kanske man fattade, men att verkligen inse vad det innebär är en annan sak.

Nu har jag ändå lyckan att ha en underbar sambo som delar min passion för träning, så vi har ju ändå sett till att få den delen att funka bra för oss bägge. Men det har också inneburit en hel del prioriteringar och uppoffringar för oss bägge.

Värt det? Alla gånger, tusen gånger om.

Jobbigt? Ja, som fan. 

Nyckeln till framgång =)