The summit, andra gången gillt!

Så var vi alltså i Queenstown, outdooraktiviteternas mekka. I varenda skyltfönster finns reklam för Jetsurf, downhill, paragliding, bungyjump, swingjump och allt vad det heter. Så vad gör man? Jo, man tar på löparskorna och springer till upp på ett berg, såklart. Vad trodde ni ;-)

Nu blev det dock ett failure på toppen igår, efter två felspringningar med en satans massa extra höjdmeter som konsekvens och i kombination med två stumma ben gav jag upp typ halvvägs. Fan, jag hatar att ge upp! Jag var ute i 2 timmar och 40 minuter och avverkade på den tiden 23km, men ändå kändes det som ett skrotpass som inte räknas! Sen ska man försöka visa någon slags prestigelös glädje när Tomas kommer hem efter drygt 4 timmars löpning och visar ett foto på toppen... okej, det är en mycket dålig idé att tävla inom familjen, men nån jäkla måtta får det vara. Jag måste upp!

Så, i morse var planen att angripa berget från andra hållet. Kortare väg och bättre led, fusk kanske men jag hade ju ändå gjort mer än halva jobbet igår och var väl lite orolig över hur det skulle kännas i benen. Sen ville vi in till Queenstown centrum också (vi bor lite utanför) så det passade bättre att starta därifrån. Startade dåligt med att Frida (igen) vägrade amma, och jag klarar bara inte av att vara ute och springa med vetskapen om att hon kommer bli ashungrig under tiden. Nära ett sammanbrott, då det inte är första gången hon vägrar tutte och jag får någon slags amningsrelaterad känslomässig kollaps varje gång det händer, tar vi beslutet där och då att nu slutar jag amma! Hundra känslor slås på - sorg, lättnad, misslyckande, förväntan... starkast kanske känslan att inte längre vara oumbärlig? Nåväl, det här ska jag inte fastna i nu, kanske skriver mer om det sen. Tomas och Frida åker i allafall hem för att fixa med ersättning, (som hon sätter i sig direkt den lilla skitungen), och jag drar iväg uppför berget. Gissa om det var skönt att sätta berget under fötterna och koppla bort alla tankar ett tag. Och det var vackert, utsikten helt outstanding. 1400 höjdmeter senare hade även jag ett foto på toppen och familjefriden räddad!

Utsikt åt ena hållet

Och åt andra hållet

Mål i sikte!

Toppen! (i dubbel bemärkelse)

På tal om familjefrid är det den 17e idag, jag och min finaste firar 38 månader och det ligger finbubbel på kylning =)