En dålig dag

Jag har verkligen försökt att hålla humöret uppe de här satans förkylningsdagarna och istället njuta lite av att ta det lugnt. Men nu börjar det bli svårt. Oklart om det är endorfinabstinens eller åsynen av skogen utanför fönstret som ställer till det, men idag är jag inte på topp. Dagarna går ju, snart drar vi vidare och jag missar hela Rotorua som jag ändå lite särskilt sett fram emot hela resan! Ja, jag tycker synd om mig själv. Ocharmigt. Det som gör det ännu mer ocharmigt är att jag blir så avundsjuk på Tomas  =/  Inte så att jag missunnar honom upplevelserna, men jag påminns ju hela tiden om vad jag missar. Min lilla utflykt till affären känns rätt trist när han kommer hem efter 4 timmar cykling. Och förutom den egoistiskt avundsjuka känslan så är det tråkigt också att inte dela upplevelserna, vi kan liksom inte snacka MTB-tracks till middagen…

Han är förresten klok ibland min sambo. Jag beklagade mig (igen) över att allt känns så tråkigt när jag inte får träna, att jag blir lite orolig över att träningen är så viktig för mig. Jag vill ju att andra saker ska ha lika stor betydelse också. Men han vände på det och sa, vilken tur jag har som hittat något jag tycker så mycket om och som gör mig så glad, och som jag dessutom får göra nästan varje dag. Tja, det är ju ett roligare sätt att se på det =) Att vara ute och springa och cykla i skogen är viktigt för mig, jag behöver ju inte minska betydelsen av det för att ändå lyfta andra saker som betyder mycket.

Bla bla, äh fan, jag vill faktiskt bara att dagarna ska gå nu så jag blir frisk. Orkar inte heller hitta på en massa andra sjukvänliga aktiviteter, är inte ett dugg sugen att gå på typ museum och shopping tillåter vare sig ekonomin eller väskutrymmet. Känns nog lite att vi vart på resa länge nu också, jag är lite trött. Det är ju rätt sopigt att gå runt och vara sur när vi haft det så himla bra och fortfarande har mycket framför oss de sista två veckorna, men jag kan ju inte låtsas vara glad bara för att.

Jag har en dålig dag. Shit happens.