Inte idag heller...

Har helt kommit av mig med skrivandet. Kanske för att det inte finns så mycket att skriva om. Torsdag idag, Jesus for till himlen för de som vill tro på sånt och därför är vi lediga från jobb och skola. Logiskt? Nja, men ett välkommet avbrott. Eller det brukar vara ett välkommet avbrott, men i år... jag skulle faktiskt hellre jobba. Det är skönare att vara där och snacka med kollegorna och göra lite nytta än att vara hemma och sur över att jag inte kan följa med och springa idag heller!

Ottarsloppet, både löpning och cykling så vi hade kunnat turas om att tävla och vara med Frida. Perfekt familjeutflykt, men ja, jag är fortfarande sjuk! Penicillinet verkar inte hjälpa och det är en ytters marginell om ens existerande förbättring som skett den senaste veckan. 6 veckor nu, ett rekord jag inte riktigt strävade efter.

Tack och lov för goda vänner och har de barn i nästan Fridas ålder är det ännu bättre. Så idag när Tomas drar iväg på lopp åker vi in till Frida, Anders och Emmylou och myser med dem tills dom kör hem oss ;-)

Kolmården Trail

Det tar liksom emot att skriva när jag ständigt bara levererar surmulna och dystra inlägg. Så även denna gång. Det blev åter en dag som åskådare i lördags när vi åkte ner till Kolmården för en av deltävlingarna i Salomon Trail Tour. Insåg på morgonen att en start låg långt, långt borta. Så det blev Tomas som fick ta min plats och göra mamma sällskap i startfållan medan jag och Frida i vanlig ordning gjorde oss hemmastadda på filten. Tack och lov för det fina vädret, fina platsen och fina ungen. Det räddade om möjligt dagen något.

Tomas var inte riktigt förberedd på 21 km tuff terräng i tävlingstempo. Eftersom jag vägrade inse fakta i tid så hade jag inte kunnat ge besked om jag skulle springa själv eller inte, så hans uppladdning bestod av ett tufft snabbdistanspass dagen innan eller nått sånt (inte helt säker men han var väldigt svettig när han kom hem). Han gjorde det bra ändå och jag hoppas han fick ett fint träningspass i tuff miljö. Mamma tog ut sig rejält och jag tror det tog längre tid för henne att ta sig till duschen än runt banan, det krampade visst överallt samtidigt i typ varje steg. Men hon knep tredje platsen i veteranklassen!

Suporterklubben!

En svettig kilometer kvar!

Snyggt steg innan krampen i allafall

Ja, som ni förstår är jag inte frisk ännu. Jag tänker inte ens skriva att det känns bättre idag för då vaknar jag väl med mer halsont.

Penicillin...

I fredags kändes det som om ett tillfrisknande var inom räckhåll, helgen gav små löften om en återkomst till stigarna - sen, pang, en fet käftsmäll när jag såg åt ett annat håll. Alltså, inte bokstavligen. En käftsmäll i form av ökad snor- och slemproduktion, tryck i bihålorna, huvudvärk... jag kan erkänna att det var inte med spänst i steget som jag igår hoppade på den förhatliga kollektivtrafiken för att ta mig genom hela stan till Ursvik. För att ta över barnvakteriet. För att se på när andra sprang, igen.

När jag har sådana där dåliga kvällar tänker jag på den förlorade Nya Zeeländska formen och funderar över hur lång tid det kommer ta att komma igen.. jag blir lite ledsen och tycker synd om mig själv en stund. Men det går över, jag backar lite, skapar ett större perspektiv och inser att det är inte hela världen. Faktiskt.

Åtminstone en i familjen som är nöjd. Fin prestation på Extremebanan idag, några
sekunder över 63 minuter tror jag det blev.

Men i morse kände jag att det var dags att göra något åt den här outtröttliga förkylningen, så jag gick till Rosenlunds VC och fick träffa en supertrevlig läkare. Virusförkylningen verkade ha övergått i bakteriell bihåleinflammation. Toppen, då funkar penicillin! Innan jag gick till apoteket för att hämta ut mina piller sa läkaren: "Du kommer känna dig bättre om två dagar, men vänta längre än så innan du börjar träna igen". Hmm, Kolmården är om tre dagar tänkte jag. Men det sa jag inte.

Nu är jag ensam i lyan och pysslar runt lite, sambo och dotter är hos farmor och farfar och hälsar på. Första natten utan min lillskrutt!! Det har gått förvånansvärt bra, skönt att inte ha så bråttom hem efter jobbet. Men nu är det lite jobbigt...sängen känns liksom alldeles för stor för bara lilla mig...

Ljuset i tunneln

Nu börjar jag ana ljuset i tunneln. I förrgår vände det, istället för en konstant känsla av ömma bihålor och irriterad hals har förkylningen nu gått över till rethosta och lite morgonslem. Snart så. Men att det skulle ta över 4 veckor! Jag har aldrig varit med om något liknande, det blir lite som att börja om nu. Vi åker till Kolmården i allafall nästa helg men det blir mer som en utflykt för min del. Mamma däremot som också ska med och springa har just persat på halvmaran med tiden 1.42.02, så vi får heja fram henne ordentligt istället. Tomas och Frida sköter supporten =)

Igår blev det en utflykt till Ursvik i finvädret, Tomas var sugen att testa nya sträckningen av Extremebanan, Frida var sugen att testa kottarna i gräset och jag var inte så sugen på någonting så jag hängde med. Efter lunch bestående av frystorkad gammal chiliconcarne som vi hittade då vi röjde i förrådet åkte vi på bokcirkel hos fina Amina i Liljeholmen. Dock pratades det betydligt mer barn än bok, men väldigt mysigt var det. Vi är ett gäng mammor och pappor som gick på kurs tillsammans med magarna i vädret (mammorna alltså) för att lära oss hur vi skulle ta hand om våra kommande underverk. Jag vet inte om vi blev så kloka av det, men vi lärde känna varandra och har fortsatt ses tillsammans med våra små som inte är såååå himla små längre.

Tomas efter 15km i skogen. Frida efter 15m i skogen

På rymmen!

Hemma igen stod middagen på bordet och efter käk, bajskalas och babybad öppnade vi en flaska Äppelmust för att fira 40 månader tillsammans! (Puss snygging ;-)  Äppelmust ja, vi kände båda två att det kunde vara på sin plats med några vita veckor efter alla vita viner på Nya Zeeland. Får väl se nu när solen kommer fram och takterrassen i bruk, men alkoholfri bärs är ej att fördöma. Funkade ju fint i nio månader.

Hann även med ett test av min 30-årspresent på kvällskvisten, min svarta snygging. Vi kommer bli goda vänner. Idag ska vi ut på en lite längre tur om det känns ok i kroppen, tänka bara låta solen värma upp luften lite mer först så jag slipper frysa om fingrarna.

Med hopp om livet //Maria

Hur länge kan en förkylning pågå?

Jag är fortfarande sjuk. Det är surt på många vis, men har väl mer eller mindre accepterat läget och insett att jag tappat allt vad form heter. Håller på med storröjning här hemma i skåp och förråd, har börjat jobba och fått hänga med en del med icke-träningsfreak till kompisar. Så det är rätt ok ändå. Så länge ingen pratar träning. Då blir jag sur. Kommer antagligen att skita i Sthlm Marathon också. Så om det inte skrivs så mycket här på ett tag så vet ni varför.

Hejsvejs!

Hemma!

Har nu sovit i egen säng två nätter, fortfarande funderar jag bra länge var jag är någonstans när jag vaknar. Väldigt skön känsla när jag inser att jag bara är hemma =) Dygnsomställningen går hyfsat, första kvällen somnade jag klockan 5 på eftermiddagen och vaknade jag klockan 1 på natten, och går höll jag mig uppe till halv 9 och sov nästan till halv 5!

Men något som inte går åt rätt håll är förkylningen. Jag sprang ju lite i Singapore på löpbandet, men med facit i hand var det dumt, dumt, dumt. Jag är fortfarande förkyld och det händer ju ta mig fan ingenting! Samma känsla dag efter dag med irriterade bihålor, lite smått halsont och lätt huvudvärk. Inne på 4e veckan nu... den fina formen som jag fixade där bland bergen känns som ett minne blott och vårens lopp har jag mer eller mindre lagt ner. Eller, jag kommer att springa, vill ju tävla, men jag får ändra lite i målsättningarna. Fokus ligger nu på Dolomiterna i mitten av juli där vi ska springa både Vertical Kilometer och Skyrace.

Men först - frisk. Ska man gå till typ vårdcentralen när man vart sjuk såhär länge? Jag är ju inte alls jättesjuk, men det blir inte heller direkt någon förbättring. Kanske ringer dit i morgon...


Här hemma är det storröjning som pågår! Alla skåp och lådor vänds ut och in och upp och ner, det slängs, säljs och sorteras. Underbart, jag älskar det!

Blickar framåt

Väskorna packade, om några timmar checkar vi ut från hotellet och sent ikväll börjar färden hem mot Stockholm. 3 fantastiska månader som givit så himla mycket bra grejer som jag nu tar med mig hem. När man har varit iväg en längre tid är det kul att komma tillbaka till en vardag och man har en massa idéer och planer för framtiden. Vi har en hel lista på saker vi ska fixa hemma i lägenheten, det är tex dags att gör den lite mer barnvänlig. En liten pool till terrassen och några barnmöbler ska inhandlas, förråd ska rensas ur, förvaring ska optimeras. Åh vad jag älskar att rensa och organisera! Vad säger man, människor som kräver ordning omkring sig är de med kaos i huvudet... kan stämma =/

Blickar framåt mot tävlingar gör jag såklart också, en hel del större lopp är inplanerade och några mindre finns det fortfarande utrymme för att kasta in en anmälan till om det skulle passa. Först ut är Kolmårdentrailen, en deltävling i Salomon trail tour. Den går den 24 maj, om dryga två veckor alltså och det är 21km som ska springas. Lite kul med det loppet är att mamma kommer ner för att springa hon också! Sen bara en vecka senare är det Stockholm Marathon. Om jag är grymt peppad inför Kolmården så är jag lika grymt opeppad för Stockholmsmaran... jag kan inte springa fort så långt! Det är ju asjobbigt, jag känner mig inte tränad för sån löpning... Stockholm marathon  är faktiskt den enda asfaltsmaran jag någonsin sprungit, men det var typ 5 år sedan och då gjorde jag det på typ 4,5 timmar.. borde ju åtminstone kunna persa skapligt!

Efter Stholm Marathon blir det en sväng till Mora över midsommar där vi passar på att springa Orsa kajt´n, det ska bara bli hur kul som helst. Sen kommer sommarens största mål - Dolomiten Skyrace och Vertical Kilometer! Satan vad backar det ska springas innan dess!

Har en del planer för sensommar och höst också, men det tar vi då.

Den här synen mötte mig igår när jag kom ner efter ett totalt katastrofalt pass på löpbandet:

Mina trötta sötnosar. Då glömmer man fort dåliga kilometrar =)

Och här är vår stora tjej som satt själv en stor del av flygresan!

Hej så länge, nästa gång vi hörs är jag på hemmaplan igen!

Singapore igen!

Så har vi lämnat ön och landat i Singapore. Lika varmt nu som när vi lämnade landet för 3 månader sedan. Men, istället för vår typ 5 kvadratmeter stora skrubb vi bodde i sist så vältrar vi oss nu på 32 kvadratmeter inhysta på ett lyxhotell! Bra medicin för att komma ur depressioner efter sjukdom och incke-sprungna lopp. Dygnetruntöppet gym med AC och pool passar bra för jetlaggade träningsfreak som vaknar klockan 3 på natten, klarvaken. Att sen knalla in i frukostmatsalen med en buffé utan dess like uppdukad är inte heller helt fel. Frida käkar papaya, vattenmelon och ägg så det sprutar ur öronen på henne.

På tal om Frida - vilken underbar unge att resa med. Jag tror faktiskt inte hon gnällde en endaste gång under flygresan hit eller under det 5 timmar långa bytet i Sidney. Att se hennes lilla blöjrumpa krypandes iväg längs gången i flygplanet på jakt efter vad det nu är 8-månaders ungar är på jakt efter - helt underbar syn. Att sen hänga i selen på pappas mage mitt i natten och vänta på bagage, åka tunnelbana, checka in på hotell... hon nickade till i selen några gånger, men inte ett gnäll! (vilket hon iof tog igen igår när det mesta var fel i hennes tycke, men det får vi ha överseende med. Inte så lätt för en liten knodd med dygnsomställning och värmebölja)

Igår tog vi det lugnt, njöt av det fina hotellet, körde ett ganska hårt pass på löpbandet och strosade en sväng på stan. Idag blev det lite lugn morgonsimning och nu väntar vi på att skrutt ska vakna så vi kan bege oss iväg till Zoo som ligger rätt nära där vi bor. Ni vet väl att största anledningen till att skaffa barn är att få en anledning att göra såna saker igen? Zoo, vattenland, hoppborgar, klätterställningar..det finns en hel uppsjö av aktiviteter! Okej, Frida kanske är liiiite för liten ännu för att bry sig.. men man måste väl få träna lite innan hon växer till sig?

Jepp, nu vaknade hon! Dags att dra.

Kastade in handduken...

Jahapp. Det blev inget lopp. Efter att ha tagit vilopuls en massa gånger som varje gång visat på typ 10 slag över normalt och efter att ha känt efter en gång till så insåg att jag att jag är för sjuk för att springa en mara. Det hade inte blivit bra. Så jag kastade in handuken i sista stund. Och tyckte såååååå synd om mig själv. Det gör jag fortfarande.

Det känns inte motiverat att bli så himla besviken. Det är bara ett lopp! Men åh, det är så mycket som kommer med. Ni vet, man hade sett fram emot den där sköna känslan efteråt.. maten, poolen, bärsen, att flyga hemåt med trötta ben, att glida runt i Singapore och bara njuta av postloppkänslan… Åter igen, tack och lov för en förstående sambo såna här gånger. Han förstår faktiskt (mer än jag själv) att man blir sådär omotiverat besviken när sånt här händer. Och som han sa i morse när jag fick ett utbrott och slängde kuddar i väggen (inte datorn i alla fall den här gången): Man måste få grotta ner sig i självömkan, sen när man ledsnar på det så ser man framåt och inser att det kommer fler lopp och fina löprundor. Det är sant. Och snart har jag grottat klart.

Det blev i alla fall den där vandringen som plåster på såren. Det var fint, jättefint. Men nu hinner jag inte skriva mer om det för vi ska på en liten promenad med Fridolin!

Tävla?

Tävlingsmorgon. Jag sitter med en kopp te och funderar fortfarande över om jag ska springa. Gårdagens sjukdomscheck i form av 40 min löpning med 5 lite pulshöjande intervaller resulterade i mer sjukdom. Jag borde nog inte springa. Men jag vill så gärna. Om 1,5h går bussen till start. Suck 

Äh vi kör!

Starta eller inte starta? Det är den frågan som konstant cirkulerat i huvudet senaste tiden. Igår efter att ha cyklat i promenadtakt drygt två timmar kände jag mig försiktigt positiv men i morse satt tistlarna i halsen envist kvar och optimismen byttes mot självömkan och starten kändes åter långt borta.

Idag hade vi i alla fall planerat lite utflykt, Tomas skulle springa en bit av Tongariro Alpine Crossing (jepp, den leden jag sa att jag absolut skulle springa innan vi for härifrån – och nej, det verkar inte bli så…) och jag kände att om jag stannar hemma blir jag bara på dåligt humör. Så jag och Frida åkte med och hoppade av i den lilla byn som är huvudorten för lördagens lopp, National Park Village, där vi tillbringade förmiddagen med att dricka kaffe, promenera och njuta av solen. Tomas anslöt till lunchtid och efter ytterliggare en kopp kaffe och en muffins drog jag på mig tightsen och stack iväg på en mycket långsam joggtur. Alltså, det känns inte bra att springa när man inte rört en fena på två veckor. Känns snarare som jag legat i koma i två år- kroppen är urseg, musklerna stela och lederna gnisslar. Förkylningen kändes varken bättre eller sämre av den lilla turen. Konstant lite småont i halsen. 

Men, allt gnäll till trots – jag kommer antagligen stå på startlinjen på lördag. Med den uppladdningen som nu blev vore det kanske klokt att bara ska ha som mål att genomföra loppet. Men det kommer jag inte att ha. Enda anledningen till att över huvud taget ställa upp med en bortblåst formtoppning och kvarvarande förkylning i kroppen är att jag älskar att tävla. Nervositeten, förväntningarna, stämningen före och under loppet, känslan efteråt… Men om jag tänker att jag bara ska genomföra loppet går jag miste om hela tävlingskänslan, och då kan jag ju lika gärna skita i det! Så om/när jag står där på lördag morgon är det med ambitionen att prestera. Sen kanske förväntningarna inte är så höga som jag önskat och om jag klappar ihop kommer jag inte bli alltför besviken, men jag kommer gå in för att tävla om placeringarna!

Med de här två pajasarna i teamet kan det väl inte gå dåligt??

Så var det sagt. Efter lunch åkte vi förbi rummet där vi bor för att fylla på kaffetermosen innan vi fortsatte upp mot berget för en fin liten vandring med Frida i bärryggsäcken. Dagen var helt ljuvlig, det går mot höst här och uppe bland bergen där vi är nu blir det extra tydligt. Närmare nollgradigt på natten men åh vad solen värmer skönt såna dagar!

Klart för avfärd

Fikastund!

I morgon (fredag) drar vi vidare till sista(!) boendet innan hemfärden. Lite vemodigt är det allt… 

Hej då....