Äh vi kör!

Starta eller inte starta? Det är den frågan som konstant cirkulerat i huvudet senaste tiden. Igår efter att ha cyklat i promenadtakt drygt två timmar kände jag mig försiktigt positiv men i morse satt tistlarna i halsen envist kvar och optimismen byttes mot självömkan och starten kändes åter långt borta.

Idag hade vi i alla fall planerat lite utflykt, Tomas skulle springa en bit av Tongariro Alpine Crossing (jepp, den leden jag sa att jag absolut skulle springa innan vi for härifrån – och nej, det verkar inte bli så…) och jag kände att om jag stannar hemma blir jag bara på dåligt humör. Så jag och Frida åkte med och hoppade av i den lilla byn som är huvudorten för lördagens lopp, National Park Village, där vi tillbringade förmiddagen med att dricka kaffe, promenera och njuta av solen. Tomas anslöt till lunchtid och efter ytterliggare en kopp kaffe och en muffins drog jag på mig tightsen och stack iväg på en mycket långsam joggtur. Alltså, det känns inte bra att springa när man inte rört en fena på två veckor. Känns snarare som jag legat i koma i två år- kroppen är urseg, musklerna stela och lederna gnisslar. Förkylningen kändes varken bättre eller sämre av den lilla turen. Konstant lite småont i halsen.

Men, allt gnäll till trots – jag kommer antagligen stå på startlinjen på lördag. Med den uppladdningen som nu blev vore det kanske klokt att bara ska ha som mål att genomföra loppet. Men det kommer jag inte att ha. Enda anledningen till att över huvud taget ställa upp med en bortblåst formtoppning och kvarvarande förkylning i kroppen är att jag älskar att tävla. Nervositeten, förväntningarna, stämningen före och under loppet, känslan efteråt… Men om jag tänker att jag bara ska genomföra loppet går jag miste om hela tävlingskänslan, och då kan jag ju lika gärna skita i det! Så om/när jag står där på lördag morgon är det med ambitionen att prestera. Sen kanske förväntningarna inte är så höga som jag önskat och om jag klappar ihop kommer jag inte bli alltför besviken, men jag kommer gå in för att tävla om placeringarna!

Med de här två pajasarna i teamet kan det väl inte gå dåligt??

Så var det sagt. Efter lunch åkte vi förbi rummet där vi bor för att fylla på kaffetermosen innan vi fortsatte upp mot berget för en fin liten vandring med Frida i bärryggsäcken. Dagen var helt ljuvlig, det går mot höst här och uppe bland bergen där vi är nu blir det extra tydligt. Närmare nollgradigt på natten men åh vad solen värmer skönt såna dagar!