Penicillin...

I fredags kändes det som om ett tillfrisknande var inom räckhåll, helgen gav små löften om en återkomst till stigarna - sen, pang, en fet käftsmäll när jag såg åt ett annat håll. Alltså, inte bokstavligen. En käftsmäll i form av ökad snor- och slemproduktion, tryck i bihålorna, huvudvärk... jag kan erkänna att det var inte med spänst i steget som jag igår hoppade på den förhatliga kollektivtrafiken för att ta mig genom hela stan till Ursvik. För att ta över barnvakteriet. För att se på när andra sprang, igen.

När jag har sådana där dåliga kvällar tänker jag på den förlorade Nya Zeeländska formen och funderar över hur lång tid det kommer ta att komma igen.. jag blir lite ledsen och tycker synd om mig själv en stund. Men det går över, jag backar lite, skapar ett större perspektiv och inser att det är inte hela världen. Faktiskt.

Åtminstone en i familjen som är nöjd. Fin prestation på Extremebanan idag, några
sekunder över 63 minuter tror jag det blev.

Men i morse kände jag att det var dags att göra något åt den här outtröttliga förkylningen, så jag gick till Rosenlunds VC och fick träffa en supertrevlig läkare. Virusförkylningen verkade ha övergått i bakteriell bihåleinflammation. Toppen, då funkar penicillin! Innan jag gick till apoteket för att hämta ut mina piller sa läkaren: "Du kommer känna dig bättre om två dagar, men vänta längre än så innan du börjar träna igen". Hmm, Kolmården är om tre dagar tänkte jag. Men det sa jag inte.

Nu är jag ensam i lyan och pysslar runt lite, sambo och dotter är hos farmor och farfar och hälsar på. Första natten utan min lillskrutt!! Det har gått förvånansvärt bra, skönt att inte ha så bråttom hem efter jobbet. Men nu är det lite jobbigt...sängen känns liksom alldeles för stor för bara lilla mig...