onsdag 28 december 2016

Långspinning

Under jullovet kör dom en del specialpass på Friskis där jag hänger ibland efter att jag vart inne på universitetet. Idag var en sån dag, och jag hade lyckats få en plats på ett fullsatt långpass i spinningsalen. De vanliga passen är 60 min på schemat, men i verkligheten är det 45 min cykling och 15 min rulla på axlarna/vrida på nacken/stretcha rumpan. Jag brukar dock vara helt färdig efter de 45 minutrarna så jag sörjer inte de 15 man blir snuvad på. Och med den erfarenheten var jag hyfsat gruvsam inför dagens 90 minuter (som jag antog i praktiken skulle bli 75). Men jäklar vad bra det var, och vad (relativt...) fort tiden gick! Det var ett skönare upplägg, en hel del distansbaserat med olika motstånd och kadens, varav större del i högre kadens än det brukar vara (jag blir tokig på allt detta tjat om motstånd, motstånd, och mer motstånd. Höj tempot istället, benstyrka kan jag träna på gymet). Distansen varvades med några intervallblock, också de mer "enkla" och inte så mycket studsa hit och dit och byt position vartannat tramptag. Mer bara kör, det gillar jag. Dessutom var det sedvanliga nedvarvningskvarten förkortad till 10 min, bra där. 

Så det var en mycket positiv upplevelse och rejält trött blev jag! Började dessutom dagen med en timmes fin vintercykling med vagn och barn till dagis, så idag har jag fått lite igen efter veckor av förkylning och annat nedstämmande. 

Och i morgon hämtar Tomas min trainer på Sportson också. Vågar man hoppas på en upptrappning av träningen nu?

Skönt trött och svettig efter 80 min på spinningcykel

fredag 23 december 2016

Dan innan doppardan!

Ett ordspråk som fått en äkta betydelse sen jag träffade Tomas som håller starkt i traditionen med dopp i grytan. Vilket passar mig ypperligt då mitt brödbak får stå i framkant på jullunchen. 

Jul alltså, härlig högtid. Kan inte annat än älska den. Stämningsfullt, kärleksfullt, och åter förväntansfullt när Frida nu är stor nog att fatta att det är en lite speciell dag i morgon. Så himla tacksamt att lura en treåring! Hon slukar såklart hela tomtegrejen med hull och hår, underbart att se henne. 

Frida fixar Jansson i år

Idag blev en comeback i cykelsadeln igen, har ju vart förkyld i över två veckor och dessutom ett behov av mental återhämtning också och inte tänka så mycket på träning överhuvudtaget. Fortfarande är jag inte helt snorfri och skallen är väl ännu lite skör den med, men så gott det var att få rulla en sväng i vintersolen. Tänker väl att jag kör några såna njuta-pass till och laddar för att komma igång ordentligt någon gång efter helgerna. Känner mig ganska lugn just nu faktiskt. Jag är så långt ifrån vad form heter så det spelar ingen större roll om det går en, två eller tre veckor till. Bättre att vänta in den där riktiga motivationen och framförallt bli av med alla förkylningar och landa ordentligt efter den här hösten innan jag drar igång alla växlar. 

Så länge - God Jul till er alla!


söndag 18 december 2016

Cykelbygge, trainer och julbord i småbarnsstil

Ännu en helg till ända, fortfarande förkylt och träningsfritt men en hel del cykel ändå. Vi är nämligen i full färd att snickra ihop varsin ny hoj inför nästa år, och då vi får god hjälp av killarna på Sportson i Birsta har vi hängt där en del i helgen. Eller, jag ska väl egentligen inte säga att "vi" snickrar ihop cyklar.... ok, jag gillar cyklar väldigt mycket, men mest från sadeln. Jag kan byta slang när jag får punka. Men ungefär där slutar mina mekarkunskaper. Frågar ni Tomas får jag även fett underkänt i cykelvård, så han smyger dit titt som tätt och putsar även på mina cyklar. Jag försöker, men även om jag precis vart där och skött om godingarna så kan jag få höra att det var hemskt vad lortiga cyklar jag har. Och dessvärre har han nog rätt. Som vanligt.

Nåväl, Tomas och Sportson-Håkan grejar i alla fall för att få ihop två dunderhojar till kommande säsong. Jag försöker mest se ut som jag hänger med i komponent-snacket. Åh just det, jag passade på att beställa en trainer också. Med wattmätare, så snart kan jag också bli sådär cykelnördig och gå runt och slänga mig med watt-tal och sånt. Närå, cykelnörderi i all ära, men anledningen är faktiskt att jag känner att jag behöver det för att få till dom där riktigt grymma intervallpassen. Jag har visserligen cyklat hyfsat mycket under många år, men tränat cykel har jag ju bara pysslat med sen i somras. Och jag tycker det är svårt att köra intervaller, om jag inte har en backe att pressa uppför. När jag tränade löpning som mest visste jag precis hur de olika typerna av pass skulle kännas i kroppen och behövde därför aldrig ha annat än ett vanligt stoppur på armen, men på cykeln har jag inte den känslan ännu. Så det fick bli en trainer i julklapp till mig själv. 

En icke oviktig del på nya cykeln :-)


Annars har det vart en härlig helg, en tur till granskogen med fyrhjulingen för en julgran och så julbord med övernattning på Söråkers Herrgård på det. 

Nöjd tjej som hjälper mamma att bära julgran

Granpatrullen! 

Okej, julbord med en treåring och ettochhalvtåring kanske inte riktigt är det där julbordet där man väljer sin sill med omsorg för ett sedan ta en andra och tredje och fjärde runda och diskuterar den hemgjorda senapen och konsistensen på laxen mellan tuggorna. Nä, det är mer det julbordet då man slevar upp allt man kan på tallriken innan Sam kastat iväg gaffeln i bordsgrannens rygg. Har man tur hinner man sen skilja sillen och revbensspjället från att hamna i samma tugga innan Frida får ett utbrott för att äppelmoset vidrörde köttbullen. Det är det julbordet som avbryts innan man hunnit till dessertbordet för att gå och lägga övertrötta barn. Som sen tar en timme att få att somna. Men bortser man från just den lilla middagsdetaljen var det toppen! Bad och bastu, lek och skratt, kaffe och konjak och ett härligt umgänge. Supergod frukost och ett gäng kusiner som har så fantastiskt roligt tillsammans! 

Goaste kusinerna

torsdag 15 december 2016

Livets nyckfullhet

Vet knappt var jag ska börja det här inlägget... livet alltså, vilken nyckfull liten jävel det är. Lagom till att man hunnit ställa in sig på tanken och glädjas åt det nya liv man fått till gåva så rycks det ifrån en. Den verklighet man trodde låg framför en vänds helt uppochner, förväntningar byts mot tomhet, glädje mot smärta. Det började redan för en vecka sedan, misstanken och känslan av att något var fel. I helgen bekräftades känslan och det blev en akutresa in till sjukan med missfall i v14. Så gick det med det.

Känslorna är uppochner, motstridiga och jobbiga. Hur saknar man någon man aldrig fått lära känna? Kan man sörja den verklighet som aldrig blev sann? Jo såklart man kan. Men det är väldigt konstigt. Plötsligt är allt - bara som vanligt igen. Fast ändå inte. Det kan det aldrig bli. Jag känner en oerhörd tacksamhet över min fina familj, min Tomas och vår Frida och lilla Sam. Ironiskt nog blev jag på grund av missfallet mer medveten om hur lyckligt lottad jag är. 

Underbara älskade


Men den här hösten har tagit på krafterna, och detta blev på något sätt spiken i kistan. Samtidigt som jag är mer tacksam än innan, är jag också rätt knäckt, slutkörd och tom på både glädje och energi. Jag har varit sjuk 6 gånger under hösten, och jag har liksom inte lyckas få till träningen. Höga mål som jag inte klarar av att leva upp till, besvikelse på mig själv och ännu högre mål som kompensation. Och nya besvikelser då jag inte orkar, blir sjuk, eller bara ger efter för ett mörkt, kallt och allmänt pissigt höstväder då energin inte räcker till för att pussla ihop livet med barn, plugg, hem och träning. Jag brukar ju älska att välja cykeln, att trampa fram i lampans sken, jag brukar triggas av utmaningen att få in träningen som en helt naturlig del i vardagen. Det ska liksom inte kännas såhär, bara jobbigt. 

Så jag har fått backa. Först bara återhämta mig från alla psykiska omställningar med graviditet och missfall, och bli frisk från ännu en mastodantförkylning. Jag vet inte hur lång tid det tar, säkert några veckor. Och då bara träna då jag vill, med glädje. 

Men jag vill ju mer än så, jag vet att jag aldrig skulle vara nöjd med det lilla i den vägen någon längre tid. Och vi har mycket kul på gång i cykelväg, en resa jag vill vara med på. Så jag kommer igen, och jag har lite idéer om hur. Lite saker som ska fixas för att jag ska kunna göra mig själv rättvisa i cyklingen. Men först - vila



torsdag 8 december 2016

Ny vagn!

Nu står vår nya kärra klar att hämta på Sportson i Birsta. Det blev en Thule Cougar. Vi valde mellan den och budgetvarianten Cheetah, men efter lite efterforskning (typ frågade storebror) stod det klart att det definitivt fick bli en Cougar då Cheethan saknade både packväska och dämpning. Och med våra 5-6 vagnsmil/vecka, fullastad med två barn och dagisombyten känns det som väl investerade slantar. 

Idag blev det förresten lite intervaller för första gången på alldeles för länge. Inspirerad av min kära sambo passade jag på direkt efter dagislämningen att dra några extra repor i vår sega ganska flacka slakmota innan hemmet. Att det regnade underkylt hela tiden gjorde det lite extra spännande, tack för dubbar. 

8 hade jag tänkt, 7 blev det. Hade ingen klocka men enligt Tomas tar de runt två minuter så för mig lär det ta runt 2,5.  Varken huvud eller ben var riktigt med. Men jag lyckades åtminstone pressa mig någorlunda i de flesta vändor, vilket jag tycker är svårt när man liksom skolkat från de hårda passen för länge. Man tappar förmågan att ta ut sig, och man blir rädd för det obekväma. Just det tror jag ofta är det som skiljer vinnaren från förloraren, snarare än styrkan i benen... om man nu vill vinna förstås. Alla behöver inte det heller. 

onsdag 30 november 2016

Vagnkris!

Ordningen är återställd och träningen är åter en del av vardagen. Fått till helt ok pass sedan i fredags, både cykel, spinning och löpning. Men jag har tappat en del kondis, det märks. Jag blir liksom lite sliten bara av att träna varje dag, även fast jag inte pressar så hårt. Sprang ett backpass igår, en backe som vanligtvis tar knappt 1min att kuta uppför. Första vändan, 58s, fint. Andra, 60s. Tredje, 65s... blev 6 st och tiderna allt sämre, mjölksyran var brutal! Känns lite sorgligt att löpformen är så körd i botten. Men men, det är väl bara att knata på. Och just det, det var ju cykla jag skulle göra!

På tal om cykla, vår budgetkärra till cykelvagn som vi köpte för ett år sen har börjat tacka för sig. Ekrarna flyger och snart barnen med om vi inte fixar den illa kvickt (ta det lugnt nu, vi ska såklart göra det). Fast vi har kommit fram till att vi nog måste köpa en ny, en till Chariot (eller Thule heter dom ju nu) får det bli. Det är ju tack vare den vi får ihop vårt liv! 

Cykelkärra är grejen

Om träningen flyter lite bättre gör plugget det motsatta, att det ska vara så j***a svårt med lite elkretsberäkningar! 

Illamåendet börjar lägga sig lite nu i allafall, gissar att jag är runt v.11. Och nog börjar det synas lite också tycker jag allt. 

torsdag 24 november 2016

Sjukstuga, igen

Nä, veckan blev inte som jag hoppats. Det har mer handlat om att få dagarna att gå än att leva dem. Redan i söndags kände jag ett sting i halsen och värkande bihålor, och mycket riktigt har hela veckan sedan gått i förkylningens tecken. Lägg på det ett visserligen hanterbart, men konstant, illamående och en trötthet från helvetet. Krydda med ett gäng komplexa tal i plugget och en Göteborgsvecka för Tomas, och nä, jag har inte ens funderat på att träna. Vilket är synd, för jag gissar att jag egentligen skulle må sjukt mycket bättre med lite vardagscykling! Men vågar inte trotsa förkylningen. Och jag fixar inte att kränga på sjutton lager kläder på två ungar och mig själv i värsta morgonillamåendet för att cykla med dem till dagis just nu. Fast jag misstänker att det är gravid-täppa som ställer till det, slemhinnorna i mina risiga bihålor svullnar upp och infektionerna frodas vecka efter vecka. Då har jag en lagom kul träningsvinter att se fram emot! 

Jaha, det här blev ju ett festligt inlägg! Nä, nu tar vi tidig helg och nya tag!  

lördag 19 november 2016

En helg på Smidö

Ligger i soffan hos en god vän på Smidö, i Nynäshamn. Vi har tillbringat helgen här jag och fyra vänner från det fantastiska mammalediga året i Järvastaden. Så mycket positiv energi och inspiration jag tar med hem! Lite ovanligt att hänga så tajt med andra en tid, jag är ju inte direkt van att ha folk omkring mig ute i Veda-Skogen och normalt har jag rätt svårt att anpassa mig efter andra. Även om jag njuter av samvaro brukar umgänge kosta rätt mycket energi för mig. Jag har insett med åren att hag är ganska mycket av en enstöring. Men när man kan vara sig själv fullt ut, då kraven är obefintliga och tankar får delas utan dömanden, då fylls även jag av social energi. 

Nu ser jag fram emot att hoppa in i vardagen igen, förhoppningsvis en frisk sådan med stegrande träningstid, flyt i plugget och glada hjälpsamma barn 😜

Blev ett träningspass härute också, 5km löpning och ett riktigt bra styrkepass. Till och med det gjorde vi tillsammans! Jag njuter mycket av att springa nu. Tyvärr har jag fortfarande problem med höften så det lär inte bli några mängder löpträning, men vill försöka köra så gott det går fram till jul iaf. Det passar liksom bättre vissa dagar på vintern än cykel, särskilt när det regnar/snöar/blåser eller bara är jävligt kallt ute.

Njuter av soluppgången i soffan med en bok och en kopp te. Hur ofta händer det???

torsdag 17 november 2016

Har jag blivit bekväm?

Så fort det går att tappa flytet, den där träningen som förut blev av i bara farten känns plötsligt svår och lite jobbig att få till. En förkylning som sitter i lite för länge, och så blev det snömodd som knappt går att ta sig fram i med ungar på släp, och hoppsan nu var det visst snorhalt och vagnen bara slirar. Och mörkt, och det regnar. Jag får ta bilen på morgonen, och cykla när jag hämtar istället. Istället??? För bara någon månad sedan cyklade jag omvägar med barnen i vagnen både till och från dagis, vad hände? Nu känner jag mig hyfsat nöjd när jag fått till en bra cykel-lämning/hämtning. Ok, det tar typ dubbelt så lång tid att cykla med vagnen med dubbdäck och vinterväglag, men ändå. Jag håller på att bli bekväm! 

Idag var en sån morgon. Så jävla hal väg, borde egentligen inte givit mig iväg alls, men det blev bil och krypkörning i 10km/h. Cykelvagnen har inga dubbdäck så bara glider runt när det är såhär halt, och plötsligt har man vagn med två barn bredvid sig istället för bakom, och en cykel på tvärsen. Nä, det går ju inte. Men jag var inte nöjd, sitter ju med näsan i skolböckerna eller framför datorn hela dagen sen, jag BEHÖVER träna. Så löpskorna fick rycka ut på lunchen! Inte alls dumt, solen tittade fram och en folktom galet kuperad golfbana passade väl för både backträning och snöpulsning. Vis av tidigare graviditeter vet jag att mina springdagar är räknade, så jag få passa på lite nu innan det är försent.

Lite snö kvar att pulsa i

Och så blev det eftermiddagscykling på det, och jag skojar inte, det tar typ 35-40 min att cykla de 5 kilometrarna hem från dagis med vagn och barn. Idag fick jag dessutom vända tillbaka efter 5min, för Frida var i upplösningstillstånd då jag "glömt" stänga grinden till dagis. Spelade ingen roll att jag förklarade att det inte gjorde något för inga barn var kvar på dagis. Den skulle stängas! Så bara att vända på ekipaget och fullborda uppgiften. 

"Tack mamma, nu är jag inte arg och ledsen längre..." 

åh älskade unge ❤️

I morrn drar jag till storstan, och sen vidare till Nynäshamn för tjejhäng hela helgen med gamla gänget från Järvastaden. Så skönt. Löpskorna är med :-) 

onsdag 2 november 2016

Dåliga dagar

Är man för het på gröten får man skylla sig själv antar jag. Mitt kombinerade cykel-gym-löppass i måndags blev lite mycket för en småförkyld kropp och den lilla förkylningen blommade ut till fullo igen. Idag är det torsdag och fortfarande viloläge, segt. Man borde lärt sig... 

Segt går det med plugget just nu också, vi ska programmera i den här kursen och jag har aldrig pysslat med det förut och jag är inte ett dugg intresserad av det heller. Alltså fattar jag ingenting och är helt omotiverad, men måste ju på nått sätt ändå lösa det. Så efter goda råd från min bättre hälft har jag bokat in några pluggsessioner med både lärare och studiekompisar framöver. Jag får helt enkelt lämna min lilla studielya ute i skogen och beblanda mig med människor för några dagar. Hua, hur ska det gå?

Så det har vart med moll än dur här några dagar, men det börjar bli dags att vända på det. Nu väntar ett intressant möte på Sportson och sen en sväng till gymmet i allafall. Lite styrketräning skadar nog inte! 

söndag 30 oktober 2016

Det blir inte alltid som man tänkt

Förkylningen har hållit i greppen sen i onsdags, nu börjar jag bli rätt odräglig att ha att göra med så i morrn får det bli ett pass även om det rinner grönt slem ur näsan. Inget halsont iaf så det får duga. 

Och jag har faktiskt lite träningsplaner för morgondagen, jag ska på gym! Hundra år sen. Skrev ju tidigare att jag tänk ersätta styrketräning med rullskidor och skidor, men det har hänt lite saker som gör att jag måste prioritera om lite. Stärka upp och förebygga, lyfta lite skrot igen. Så det får bli ett klippkort på Njurundahallen och se till att få ihop minst ett gympass/vecka samt ett pass rullisar. Eller skidor, ryktet säger att det är snö på väg! Vadan detta plötsliga behov att pumpa muskler då? Jo men det råkar ha blitt så att jag är gravid! Väldigt tidigt ännu, typ v 6-7 så det är väl alltid lite osäkert med det mesta såhär tidigt, men går det som det ska blir det familjeökning i juni. Kanske inte helt planerat men välkommet 😊 

Om några månader hoppas vi att Tomas får ligga med ett knytte på magen igen

En nummer tre. Jisses, hur ska det gå? Antagligen bra. Säkert skitjobbigt. Och underbart. Det blir en unge i cykelstol och två i vagnen sen när vi hämtar och lämnar på dagis, och jag som redan beklagar mig att dubbelvagnen är tung att dra uppför backarna! 

Säsongsplanerna blir ju lite ändrade förstås. Tack och lov har just cykling funkar kanonbra tidigare graviditeter, Sams förlossning började ge sig tillkänna under en 4-milstur, då hade jag gått nästan två veckor över tiden. Så jag tänker att jag tränar på och tränar hårt. Men tävlandet lär få lugna sig lite, lite för stor risk att tävla höggravid och närmsta tiden efter förlossning är det svårt att vara borta från barnet mer än typ en timme, och det vill man inte heller. Men fram mot hösten kan man kanske köra lite 
race. 

Aja, det blir ju bara spekulationer, först ska allt gå bra och alla ska må bra så får vi se sen. Och så får Tomas passa på att köra en del lopp på vårkanten istället! 

torsdag 27 oktober 2016

Förkyld...

Vaknade natten till onsdag och kände att nått lurt var på gång i halsen. Mycket riktigt, en förkylning som nu blommat upp och ber mig vila. Så jag vilar. Lite sopigt, har ju pluggledigt i veckan så det hade passat ypperligt med massa mängdträning, men det får bli massa hemmafix och barnahäng istället. 

På tal om barnhäng, igår natt sov Frida över hos mormor och morfar. Morfar hämtade henne på dagis och lämnade henne där igen i morse. Dom hade haft supermysigt alla tre, och jag fick ju hänga lite solo med Sam! Vi försöker dela upp dem ibland och få lite tid med dem enskilt, men oftast blir det att något hittar på nått med Frida medan Sam sover sin middagslur, typ. Och jag märker att jag liksom håller på att missa delar av Sams utveckling, när jag så sällan tar mig tid att vara med bara honom så fokuserat. Han är ju störtskön, har en massa pajasgrejer för sig och har blivit otroligt kommunikativ även om han inte direkt använder ord... igår byggde vi en rutschkana av soffkuddarna och roade oss med i nästan en timme, alltså hans skratt kan man betala dyrt för ❤️ så med Sam-tid ska det bli! 

Skön kille!

I morrn får dom vara hemma från dagis, jag kan ändå inte träna och har inte så himla mycket jag verkligen måste fixa med heller. 

Hoppas på snabb kurering, kändes som jag hade en bra mängdträningsperiod på gång men då går det ju inte att bli sjuk hela tiden. Kan ha med sömnen att göra, att jag ska vara så jäkla kass på det... hur gör man för att lära sig sova? Försöker inte tänka så mycket på det, inte göra någon grej av det, då lär det bara bli värre. Men det är bra drygt att vakna där runt 1-2 varje natt och ligga vaken alldeles för länge, ibland ända till morgonen. Och dessutom bli väckt igen av småtrollen OM man nu lyckats med bedriften att somna om. Det är därför jag går och lägger mig runt kl 21 varje kväll... så godnatt! 

tisdag 25 oktober 2016

Pluggledig och gräsänka

Jorå, blev träning idag med. Tomas har en Göteborgvecka, men den här gången spelar det mindre roll träningsmässigt för är typ ledig från plugg! Skrev mattetentan igår, så jävla skönt! Och nästa kurser börjar först nästa vecka, gissa om jag njuter! 

Så idag blev det en sväng till Nolbybacken direkt efter dagislämning och 4 vändor upp för backen. Tyckte inte den kändes så lång men klockade idag och varje vända tog 6-7 minuter uppför. Sen cyklade jag hem via ett besök på vårdcentralen, 1,5h cykling allt som allt. 

Sen lite hemmafix och göra klart en rapport i el-introkursen innan det var dags att trampa iväg till dagis igen och hämta hem våra härliga odågor!

Här hemma pågår råttjakt, Tomas har riggat råttfällor här och där och hittills har två fått sätta livhanken till (till Fridas stora förtjusning..). Men jag är livrädd att någon råttstackare ska halshuggas nu medan Tomas är borta! Levande råttor har jag inga större problem med, men döda små kräk - fy fan, jag kommer aldrig våga ta ut dem! Kanske jag ska lösa ut fällorna i smyg och gillra dem igen innan Tomas kommr hem? Synd bara att han lär läsa detta... 🤔

Vardagslunk

Veckan har rullat på, nu känns det som man landat i höst och vardag med allt vad det innebär. Det liksom snurrar runt med dagislämningar, studier och träning. Lite jobbigt när Tomas är i götlaburg, kul när han är hemma, men det funkar fint. Ungarna är helt galna för tillfället, alla lekar verkar gå ut på att riva ur allt ur en låda, en bokhylla, ett skåp eller vad de nu hittar och kasta på golvet. Det ser ut som inbrott ungefär 7 gånger/dag hemma. Alltså, det är ju ett så himla drygt och dåligt beteende men det spelar liksom ingen roll vad vi säger, dom bara glömmer och gör om! Skitungar. 

Riva ur alla soffkuddar är en favorit!

Ikväll har jag tagit min tillflykt till mamma och pappa för att ha närmare till mattetentan i morgon bitti, och för att öka chansen till nattsömn... ska bli jäkligt skönt att få den här tentan ur världen (hoppas jag iaf!) efter alla timmar av klurande. 

Träningen går väl skapligt, tanken är att samla timmar i sadeln nu under hösten och lägger inte alltför mycket fokus på tempo och intervaller. Försöker få till ett bra backpass/vecka och ett med Sprintintervaller typ 20s för att inte tappa stinget helt. Sen är planen att springa 1-2 ggr /vecka för att det är grym konditionsträning och lätt att komma upp impuls. Har också en idé om att åka rullisar typ 1 ggr/vecka för att få lite mage/ryggträning nu när jag flyttat från alla gym. Och utöver detta fylla på med distanscykling så mycket det går! 

Har lite kosttankar också men det kanske jag skriver om en annan gång. Nu ska jag sova och ladda för tenta! 

söndag 16 oktober 2016

Högbo Kåsan - race report (typ)

I går vid 9-tiden kom Helena från Härnösand och hämtade upp mig i Veda. Hejdå till barn och Tomas och alla brasor dom höll på att elda och så färd mot Högbo där jag skulle göra min debut i MTB-enduro. 

Tänt var det här! 

Härlig tävlingsform, man liksom cykler runt i skogen och snackar med andra, så kommer man till en tidtagningssträcka, startar sin sportidentpinne och kör järnet i 500-1500m. Och så fortsätter man på samma sätt, 13 gånger! Eller kör järnet förresten, där ljög jag. Man studsar runt som ett popcorn och svär över stenar i några minuter. För stenar finns det gott om i Högbo. 

Ja ni ser, ingen fartvind direkt...

Det här är så jäkla bra träning för mig! Försöka köra fort i stök och bök, det är nig där jag störst utvecklingspotential för att uttrycka mig positivt 😏

En extra finess med Högbokåsan är att man får cykla hela härligheten, med stenar och allt, två gånger - först i dagsljus och så en runda till efter mörkrets inbrott. Fast allvarligt- jag var måttligt peppad att ge mig ut igen där andra gången, lagom trött och mosig och småkall efter första rundan var det rätt lockande med en bastu istället för att dra iväg ut i kylan ännu en gång. Tur man alltid har fel i de stunderna! Det var ju såklart superskoj att cykla runt i mörkret med pannlampssken och mjölksyreben. 

Mörkerkörning! 

Hur gick det då? Hyfsat. Jag körde inte jättebra, ibland faktiskt skitdåligt. Spänner mig, blir taffligt och stelt och snubbligt och inte vackert alls. Fast emellanåt hittade jag ändå något slags flyt, vissa sträckor passade mig lite bättre och det blev riktigt skoj. Så högt och lågt får bli sammanfattningen. Och vinst i damklassen om än med blott några sekunders marginal. Som firades med en påse godis på väg till Gävle där vi bokat rum för natten! 




fredag 14 oktober 2016

Högbo Kåsan

Racetime! Trodde säsongen var över men här är det inte värt man lägger sig på latsidan, plötsligt dyker det upp något event som låter för skoj för att skippa. Som det här, ett endurolopp i Högbo. Enduro, det är alltså en massa korta delsträckor på en 18km lång bana där varje delsträcka klockas och läggs ihop till en sluttid. För att krydda det hela lite kör man först ett varv i dagsljus och några timmar senare ett till i mörker. Eller mörkar, man får ju ha lampa, annars hade det blivit väl spännande. Dessutom, det bästa - det är individuell start! Jag slipper trängselhetsen i början, slipper försöka ta mig förbi/bli omkörd på trixiga stigar. Grymt! 

Så efter några gräsänkedagar drar jag utan familjen till Högbo, har raggat samåkning med coola MTB-veteranen Helena från Härnösands CK. Vi ska också övernatta på ett vandrarhem i Gävle, så det finns sikte på en störningsfri natt vilket kan behövas efter att ha brottats med Sam några nätter. Då ser man ut såhär:

Dags för lite skönhetssömn...

Formmässigt inför loppet har jag noll koll. Har som sagt gått in i vinterträning och mest matat distans sista biten och ofta med vagn och barn, så det finns risk för lite seghet i benen. Har inte en cykel som känns optimal för den här typen av bana heller, en fulldämpad hade nog suttit fint i morgon. 

Men kul ska det bli! Ett miniäventyr såhär på höstkanten, tänka på nått annat än barn och matematik några timmar. Matten alltså, fan vad nervös jag är inför tentan... det är så mycket så jag hinner glömma hälften innan jag repeterat allt. Suck, tror jag förstört minnet av alla vaknätter de senaste 3,5 åren. 

Dags att ladda pannlampan och sova

söndag 9 oktober 2016

Träning på uppgång, stigröjning och fest på byn!

Det var den helgen, och vilken helg sen! Rockade loss till Jam Jam Bros på fest nere på byn, styrdans och hela kittet! Brorsan och svägerska körde barnvaktsracet så jag, Tomas, mamma och pappa tog cyklarna och trampade ner till partyt, fick snacka lite med grannar vi ännu inte träffat och jag fick göra vad jag kunde för att hänga med Tomas i buggturerna. Han har många strängar på sin lyra min grabb, tävlat i bugg och sånt när han var liten. Själv hängde man bara i stallet. Det har man inte mycket för idag- vadå dansa, lira boll, slå ett rack, svinga en klubba, trixa med hojen - jag kan i allafall tränsa en häst, det ni! 

Faktum är att det ligger nått i det, skulle behöva lära mig trixa lite mer med cykeln. Kanske jag lär mig svänga så småningom också?? 

En hel del cyklande har det blivit också, igår tog jag Sam i racervagnen (Charioten) och drog ut på ett slags tröskel/distanspass medan han sov i drygt 1,5h, och idag blev det närmare två timmar med en del backintervaller inslaget i passet. Dessutom har pappa hjälpt oss att dra in elen i gillestugan idag också! Och nya sängar har inhandlats, bara att komma och hälsa på nu 😊. Vi har börjat röja en stig in i skogen bakom huset också, riktigt fint blir det och barnsligt kul. 

Kusinhäng och stigröjning

Kusin Tim i sovvagnen

Dock blev det inget pluggat som jag kanske tänkt, så nu hoppas vi på friska barn hela veckan så jag får ihop lite pluggtimmar. Tentan närmar sig, fan jag vill inte alls tänka på det, panik...

Annat kul är på G också, planer smids och tävlingskalendern fylls. Mer om det sen. 

Nu är det sovdags, klockan är snart 21! Nätterna är inte precis ljuvliga för tillfället, särskilt Sam har en tendens att vakna typ varje kvart så det blir inte mycket nattsuddande om man ska få ihop några stackars sömntimmar. 

lördag 1 oktober 2016

Höstrusk i solsken

En vecka off och en vacker höstdag var vad som behövdes för att känna mig redo att ta mig an höstträningen. 

Vinkade av familjen i morse, dom skulle till mormor och morfar och spendera dagen med kusinhäng medan jag fick några timmar med matteboken. Vid 15-tiden var jag hyfsat nöjd med pluggandet och hoppade upp på cykeln för att ansluta till familjen, 25km underbar cykling i höstsolen. Nu när jag knappt cyklat på en vecka känner hag hur himla skönt det är! Inte bara för träningens skull, det är så mycket mer än så. Det monotona trampandet på asfaltsvägen blir som meditation då tankarna flödar fritt, för att sen vika av på grusvägarna runt Östtjärn och känna på lite hederlig mjölksyra i benen. Efter backarna uppför väntade riktigt kul utförskörning på torra stigar, cykelglädje! Väl framme i Sidsjöbodarna hittar jag alla 4 kusiner tillsammans i storgungan, hur nöjda och glada som helst. Bastun var uppeldad, pizzabudet på väg och livet kändes rätt nice! 

Nästa vecka ska jag smyga igång träningen mer igen, det blir en del lite längre pass och så tänkte jag försöka hitta lite slingor i skogen att klocka tider på framöver. 

Men nu först är det ju race i morgon! Höstrusket som arrangeras av klubben på Södra Berget. Känns rätt långt ifrån tävlingsfokus just nu, men hoppas på kul cykling och vädret verkar bli lika strålande som idag

torsdag 29 september 2016

Bryta ihop och komma igen

Ibland är det nog så att man får känna sig besegrad, kavla ner tröjärmarna och minska på ambitionerna för en stund. Det hr har vart en sån vecka. Mycket pluggande, jobbresor för Tomas del och krasslig Frida på det. Hjärnan gick på högvarv och jag bestämde mig för att lätta på bagaget- träningen fick stryka på foten. Lite transportcykling till och från dagis men annars har tiden och framförallt fokuset legat på barn och studier. Egentligen inte så att jag kännt mig sliten rent fysiskt, men hjärnan har liksom inte mäktat med alla delar i vardagspusslet. Men nu börjar jag komma över ytan igen, och cykelsuget pockar på. Egentligen var det nog inte fel med en off-vecka såhär på höstkvisten, vila kropp och knopp och ladda inför höst- och vinterträningen. Dock hade jag tänkt köra höstrusket på söndag som säsongsavslut och ta en viloperiod efter det, nu blev det lite omvänd ordning. Kommer att köra på söndag ändå men är inte speciellt tävlingstaggad längre, får se vad som finns i kroppen efter denna kaosvecka. Har inte heller bestämt om jag tar en lite lugnare vecka till, det kanske inte skadar? För sen blir det allt annat än lugnt, min plan är att lägga mig på rätt tung volym ett tag framöver och då behövs både ben och huvud som är med 100% med på tåget

 Långjästa surdegsbullar kan man ägna sig åt på vab-dagar


En krasslig hund

torsdag 22 september 2016

Kort och intensivt

För bra träning krävs en del långa pass, men alla bra pass behöver inte vara långa! För att bryta ett negativt mönster av gnäll, tjat och utbrott (pratar både för barnen och mig själv...) fick brorsan och barnens kusiner rycka in igår. Jag bestämde att ta bilen och hämta på dagis för att åka direkt till Kusin-Idas dagis och hämta henne för en kväll tillsammans med brorsan. Ida är lika gammal som Frida och hennes lillebror Tim är lika gammal som Sam, så det är perfekt med lekkamrater i familjen! 

Nåväl, bil till dagis = utebliven träning. Det går ju inte för sig så istället fick det bli ett kort pass innan lunch. Och ibland är de korta passen de bästa. Igår blev det 5 min upptramp och sen 20/70sek intervaller tills jag var hemma igen, 17 stycken blev det och passet (inklusive dusch) tog totalt under 45 minuter. Det var välinvesterad tid från matteboken. 

Idag körde jag en ny variant transportträning, cykel till dagis och sprang hem och sen tvärtom vid hämtning. Alltså 2x5km löpning. Och det räckte visst för att få ont i höften igen som jag trodde äntligen var bra. Fan, löpning är inte nyttigt! Får köra på med mina 5km en gång i veckan ett tag 
till. 

En kopp kaffe på bron...

...medan barnen leker i sandlådan. Så idylliskt har vi det alltid ;-) 

Annars har det vart en galet mycket bättre dag med barnen idag, kusintricket funkade och nu har vi skoj tillsammans igen! Dagsprojektet var att riva en gammal koja ute i skogen bakom huset och sen bygga en ny, Frida är helpepp och Sam är glad så länge han får ett verktyg att hålla i. 

Nu får vi se om jag får till någon träning i helgen, Tomas är borta till på söndag och utan dagis är jag förpassad till trainer. Och det vete fan om jag är riktigt redo för den ännu?! Kan gott ta det lite chill 1-2 veckor nu innan höst/vinterträningen körs igång på allvar.

tisdag 20 september 2016

Billiga barn och transportcykling med kvalité

Här hemma fortsätter plugg-barn-cykellivet för full, just nu känns det som fördelningen är 80% barn, 75% plugg och 60% cykel. Det blir aningens mer än 100% och det är precis så det känns. Vilket gör mig till en allt annat än exemplariskt pedagogisk mamma. Jag har motsatsen till en ängels tålamod. Jag är inte lyhörd, överseende och kärleksfull. Och det rimmar inte speciellt väl med dagiströtta hungriga barn. När Frida absolut måste klistra fast pappersblomman på teckningen innan maten och Sam samtidigt inte kan tänka sig att göra ett endaste dugg innan maten och deklarerar också detta med all tydlighet, då brinner det i skallen på mig. Då är jag inte stolt över mitt moderliga ordval. 

Varje dag är inte en dans på rosor


Inte så oskyldiga som dom ser ut..

Men bra cykling blev det i allafall idag, efter att ha lämnat barn och parkerat cykelvagnen på dagis i morse rullade jag vidare mot Skallböle vattenkraftverk där dagen skulle tillbringas för en ökad kunskap om mitt framtida yrkesområde. Knappa 4 mil dit och lika långt hem satt fint i benen som redan var tyngda med träningsverk efter ett återfall i löpningens tecken 

Dagens transportmedel 


lördag 10 september 2016

Hälsingebocken racereport

Så var det dags för en racereport igen då! Duggar tätt mellan loppen nu, himla skoj. Och man ska inte underskatta tävling som träningsform, det börjar gå lite lättare att hålla uppe tempot även på småstigarna nu tycker jag. 

Idag var det dags för Hälsingebocken i Norrala, strax norr om Söderhamn. Det var Söderhamns Cykelamatörer som stod värd för arrangemanget och det gjorde de med bravur! Att banan dessutom till stor del bestod av torra härliga tallmostigar gjorde det inte sämre. Försökte få en bra position från start idag men lyckades inte helt bra med det. Fasen, jag kommer aldrig lära mig gilla cykelstarter. Hetsigt och trångt men ändå   måste man ju ligga med därframme om man inte vill hamna hjälplöst efter när det smalnar av på mindre stigar. Nåväl, snart hade fältet positionerat sig och det rullade på fint. Idag fick jag känna mig stark på grusvägarna och var uppe och drog mest hela vägen, annars brukar jag ju åka snålskjuts på grabbarna. Men det var skoj att få köra "mitt" race och fördelen att ligga först i klungan är att man har fri sikt i skogen och slipper överraskas av stenar och annat skräp som kommer i vägen. Annars har jag inte så mycket att säga... 30km, bara att gasa så mycket man orkar. Påhejad i mål av Tomas och barnen och svärföräldrarna som kommit för att kolla också. Väl i mål (som första dam, ca 10 min efter segraren) var jag så lyrisk över fina banan så jag skickade ut Tomas på ett varv också.

Dagen i ära fick jag inviga en ny hjälm inköpt i Percykel-butiken i Hudik på vägen till loppet, grymt bekväm och framförallt slipper Tomas klaga på att jag kör med hjälmen i nacken ;-) 

Vitt på skallen nu! 

Vad händer framöver då? Bortsett från plugg och dagiscyklingar går det ju faktiskt ett 4-timmars race i Östersund på lördag, men det känns lite tveksamt om vi mäktar med att packa ihop familjen och dra iväg ännu en helg, och det ser ut att bli svårt att få till det med barnvakt också. Får se hur veckan utvecklar sig. 

Väl hemma blev det hämtpizza och trädgårdseldning, en himla fin höstkväll i Veda! 


torsdag 8 september 2016

Gräsänka och vagnträning

Så har vardagen sparkats igång, och det med besked! Tomas vart kommenderad till Göteborg tre dagar denna vecka och även följande två, vilket betyder att jag kör 100% barnlämning, barnhämtning och däremellan pluggar för allt jag är värd, ty timmarna är lite knappa. Vill helst inte ha dom på dagis längre tid även om dom trivs, eftersom Sam bara är dryga året gammal... Alltså får jag trixa lite för att få till träningen, ofta i form av omvägar till och från dagis (cyklar ju dit med kidsen i vagnen). 

Idag blev det backintervaller, kör på asfaltsvägen upp mot Njurunda kyrka från trädgårdshandeln nedanför. Och det tar på med dubbelvagn och två ungar! Särskilt som Frida pladdrar oavbrutet och kräver min delaktighet i konversationen med alltför täta mellanrum för att jag ska hinna ta ett ordentligt andetag emellan...

Sen blir det fullt ös med kidsen några timmar tills dom slocknar runt 20, och på det avslutas kvällen med några timmar plugg igen. Tur vi knappt hunnit skaffa några vänner här uppe, hade inte haft tid att träffa dem ändå... 

Men jag gillar det ändå. Som bekant är rutiner min grej, då blir jag trygg och lycklig. Dessutom kändes benen riktigt bra idag så det bådar gott inför Hälsingebocken MTB i Söderhamn på lördag, racetime igen!!

"Mamma, varför cyklar du UPP för backen igen??" Ja det kan man fråga sig... 

En till bild från helgen:
Foto: Frej Lindström


söndag 4 september 2016

BikeBoost MTB

Idag var det alltså dags för race igen, vi hade slagit läger hos mina kusiner i Umeå för att köra varsin tävlingsdag under Bike Boost MTB- helgen som arrangerades av Gimonäs CK. Igår körde Tomas XC vilket var 4 varv på en 6km bana och slutade på en fin femte plats efter att ha konstaterat att benen inte var superheta efter Ragunda och en intensiv vecka på det, samt att det onekligen finns en del fördel med fulldämpat på en stökig tävlingsbana... (Kan ev bli en utökning av cykelstället framöver).

Idag var det sen min tur att ge mig ut på en 4-mils bana som delvis gick längs samma bana Tomas cyklade igår, en hel del andra steniga och stökiga småstigarna men också en hel del riktigt fina stigpartier. Vi var fyra tjejer anmälda till långa banan men jag hade ingen aning om vilka de andra var. 

Starten gick och det var masterstart ca 1km innan vi gav oss av in i skogen. Som vanligt har jag lite svårt att trängas och ta en bra position i starten, gillar inte den där positionshetsen men har samtidigt insett hur viktigt det är om man inte ska hamna efter direkt. En lucka på cykel kan blir svår att täppa igen. Tyckte iaf jag kom iväg hyfsat idag. Fort blev det ett gäng kringelikrokar på studsiga småstigarna med massa sten och jag började förstå vad Tomas menade med att det kanske inte var optimalt att cykla hardtail. Studsade runt som en flipperkula och fick lämna lucka till första tjejen som var strax framför mig. Hon var för övrigt riktigt bra på dessa tekniska partier och jag trodde segern var utom räckhåll för mig idag. Men jag var stark på de större stigarna och i de få backar som fanns och plötsligt var jag uppe i rygg igen, och nu mer eller mindre följdes vi åt tills det var en mil kvar till mål. Hon drog ifrån i sten-stöket och jag plockade in däremellan. Vi hade fint flyt båda två i ett tekniskt roligt parti och jag började känna att det var skitsamma vem som vann, det var så himla kul att bara cykla. Men så gick jag om i en uppförsbacke och strax efter fick hon lite kedjestrul och tappade några sekunder, så jag tog chansen att skapa lucka och körde på allt vad däcken höll. Vågade inte slappna av en sekund utan försökte ta alla tekniska partier så fort jag bara kunde och gasade däremellan, och trots en liten felcykling höll det hela vägen in i mål! 

Mål i sikte!

Det blev seger idag 😊

Nu väntar en vecka full av plugg, det kommer bli tuffare än jag räknat med att hinna med studierna medan barnen är på dagis. Dessutom ska Tomas jobba i Göteborg några dagar varje vecka kommande tre veckor så jag räknar med att det blir rätt intensivt med ungarna också. Dom är fasen helt omöjliga just nu bägge två, en ettåring som springer runt och drar och sliter i allt han inte ska och en treåring som kan själv och som vill vara stor och liten på samma gång. Men min kära sambo har riggat trainern i veckan så det kan tänkas bli något kvällspass sen bråkstakarna somnat även om jag är gräsänka i veckan. 


torsdag 1 september 2016

Inför BikeBoost!

Till helgen är det alltså dags igen för race, lite kortare denna gång. 40km närmare bestämt. Det blir en helhelg med cykling i Umeå, redan i morgon får jag återförenas med familjen i Björkarnas stad och sen är Tomas först ut med XC-lopp på lördag. Tror han kommer köra 4 varv på en bana på ca 6km, perfekt publikvänligt för mig och kidsen! Sen växlar vi uppdrag och på söndag ställer jag mig på startlinjen och Tomas tar ledningen över supporterklubben. Hoppas bara jag kommer till start, har ju vart lite krasslig i halsen några dagar nu och bara tagit det lugn här i Skellefteå efter löppasset i tisdags. Fast med lite god vilja känns det redan bättre så jag är försiktigt hoppfull.

Vila eller ej, fullt upp är det ändå! Om jag trodde jag skulle ha massa tid över till annat än plugg denna höst lär jag bli besviken. Nog för att jag läst en massa matte på gymnasiet men det var just det - på gymnasiet. Börjar bli rätt längesen... 

Men nu slår jag igen böckerna för kvällen och hoppas på en god natts sömn, den sista ostörda natten på ett tag... 

tisdag 30 augusti 2016

Ny bransch och tillbaka i skolbänken

För er som inte vet är jag alltså utbildad sjukgymnast, och har också jobbat som detta i ca 10 år på lite olika roliga och mindre roliga ställen. Senaste 6 åren har jag spenderat på handkirurgen på SÖS och tagit hand om krossade och därefter lagade fingrar och annat smått och gott nedanför armbågen, och det har vart riktigt skoj. Men som bekant gick ju flyttlasset till Sundsvall i våras, och jag fick lov att säga upp mig. Så vad skulle jag då hitta på?? Söka andra sjukgymnastjobb? Njaa, inte så sugen på det faktiskt. Trivdes aldrig så bra på vårdcentral och jobba på sjukhuset med något annan än handrehab lockar inte heller. Men jag måste ju jobba! Eller...? Varför inte ta tillfället i akt och testa nått nytt? 

Så fick det bli, och efter lite funderingar och surfande på olika utbildnings- och branschsidor föll slutligen valet på elkraftbranschen. Egentligen tror jag ingenjörsyrken passar mig bättre och inom elkraft tycks man skrika efter kompetens. Sen att utbildningen ges på distans och har sitt lärosäte i Sundsvall passar ju också toppen, då kan jag sitta hemma och plugga medan ungarna är på dagis och förhoppningsvis kunna hämta dem ganska tidigt på dagarna. Och såklart - jag kan lägga upp träningen och studierna lite mer som det passar familjen! Cykla med ungarna till dagis, ställa av cykelvagnen där och köra träningspass på vägen tillbaka. Plugga några timmar, fixa lite hemma, och sen cykla iväg och hämta dem igen. Det tar ca 15 min att cykla närmsta vägen till dagis, så i bästa av världar blir det ett mer rejält träningspass per dag och sen ett kort bonus-transportpass för att få hem dem också. 

Vi får se hur det funkar. Nu är jag i alla fall i Skellefteå på en introvecka med utbildningen, lyxigt värre med hotellrum och frukost och middag varje dag som dom bjussar på. Ingen cykel i sikte dock men löparskorna fick jag med, så i morse blev det ett löppass på runt 7km på ett elljusspår här bakom hotellet. Kändes riktigt fint faktiskt, men som vanligt får jag ont i höften efteråt. Tycks aldrig gå över det där. Nu verkar jag dessutom dragit på mig en förkylning, så jag kanske bara lägger ner det där med träning den här veckan och återhämtar mig ordentligt efter Ragunda istället. För redan till helgen vankas det race igen, BikeBoost i Umeå är det som gäller. Cross Country på lördag för Tomas då jag och barnen får heja, och så byter vi så jag kör 40 km-loppet på söndag. 

Nu ska jag passa på att se ostört på TV och bara vila! 

Kan leva med detta en vecka

Tillbaka i skolbänken!

söndag 28 augusti 2016

Ragunda 100 Miles - racereport

16 mil på MTB är rätt långt. Man hinner känna rätt mycket under den turen. Man hinner känna glädje, uppgivenhet, eufori, hopp, misär, styrka, trötthet och ännu mer trötthet. 

Vi tar det från början. 

Jag och Tomas rullade från Sidsjöbodarna på fredag eftermiddag där vi lämnat av barnen hos mormor och morfar. Det var dags för ett dygn på tu man hand!

Ragunda 100 Miles hade hägrat som sommarens största utmaning ett bra tag nu, och plötsligt var det alltså dags. Vicheckade in på vandrarhemmet och åkte vidare till hotellet för middag och pre-race möte. Ute vräkte regnet ner, men SMHI lovade att vatten skulle bytas mot vind följande dag, upp mot 20 s/m i byarna påstods det. Efter mötet var det bara hem och packa i ordning det sista, med väckarklockorna ställda på 4.30 var det inte läge att nattsudda. 

Dagen efter vaknade vi till visserligen blåst men långt ifrån den storm som man lovat oss och det kändes hoppfullt när vi rullade iväg mot starten. Och tur var det kanske att vi inte visste vad som väntade. 6.00 drog fältet iväg, en rätt tuff inledning med både rejäla stigningar och ett lite klurigt singletrack längs en kraftledningsgata. Alltid lite knepigt sådär i starten när man ligger tät på rad och inte riktigt ser vägen framför sig. Men det gick fint och plötsligt var jag inne i tävlingen! Hade tur och fick häng på två trevliga grabbar efter ca 1 mil och vi följdes sen åt i ytterligare 3 mil, kände dock att det var lite för hårt tempo för mig om det skulle hålla in i mål. Därför blev jag förvånad när dom plötsligt försvann bakom mig efter andra vätskedepån och sen såg jag dom inte mer. Istället kom två andra killar ifatt, Jonas och Anders, ett duolag från Östersund som jag sen hade hjälp av från och till i ytterligare 2 mil (Anders fick jag sen veta hade en ögonskada som gjorde att han såg dåligt, galet imponerande att klara denna bana!). Efter 6 mil klättrade banan uppför en saftig backe och där lämnade jag även dessa killar bakom mig. Nu väntade mer eller mindre solokörning i 7 mil. Jag började bli trött, motvinden och kasten i vindbyarna tog på krafterna, och det var ett mentalt jobbigt parti där jag redan cyklat 3-4 timmar och hade ännu längre tid i sadeln framför mig. Att jag ledde damklassen var då sekundärt och en föga tröst för trötta ben, undrade bara hur fasen jag skulle orka hela vägen till mål. Men vid depån vid 10 mil fick jag lite varm mat och kaffe, och en kort pratstund med några medcyklister. En kille hade hängt uppe i täten men punkat och väntade nu istället in några kompisar att cykla resten av loppet med. Luskade ut av honom att det troligtvis var Tomas som ledde loppet då han fått punkteringen, vilket gav mig lite extra energi så det var med rätt gott mod jag lämnade depån och trampade vidare. 

Fortsatte soloköra i ytterligare 3 mil varav 2 i stark motvind på en totalt händelselös grusväg. Tack och lov visste jag att banan snart tvärvände och jag skulle få vinden i ryggen, och det var nog räddningen! Plötsligt var det "bara" tre mil kvar. Men nu blev det backigt igen, och benen var allt annat än pigga. Tre mil kändes plötsligt som övermäktigt långt. Då, som på beställning, kommer Jonas och Anders ifatt igen! Nu i sällskap med killen (Jens, också från Östersund) som punkterat och som jag gissar hjälp till med dragjobb i motvinden. Oj vilken skillnad! Dom hade humöret på topp vilket smittade av sig, både Jens och Jonas verkade hur pigga som helst och hade ingenting emot att jag hakade på deras gäng. Så följande 10km fortlöpte ganska smärtfritt, men sen blev det bli tungt igen. Banan hade nu ett parti längs Zorb-banor med massa korta branta backar och det var väl inte riktigt vad man var upplagd för. Anders tröttnade rejält och eftersom han och Jonas körde duo så drog jag och Jens iväg. Eller det vill säga, han drog iväg med mig som en urtvättad trasa i släptåg. Med 10 km kvar blev det äntligen utför och plötsligt kom en 5km-skylt upp. Nu spelade det ingen roll hur banan såg ut, jag skulle klara det! Tappade Jens över ett gräsparti så jag fick själv trampa uppför målbacken och in under målskynket som första dam efter 8 timmar och 20 minuters cykling. 

Med mål i sikte! 
Foto: Patrik Sjödin, Östersunds-Posten


Underbar känsla, men lite förvånad var jag att inte Tomas kom och tog emot mig! Så fick jag se speakern överräcka mikrofonen till honom, och då, 1 minut efter jag gått i mål, så friar min kära sambo!!!  Hur coolt är inte det :-) Givetvis svarade jag Ja på det, jordens lättaste fråga. Visade sig att också han vunnit herrklassen, så man kan väl säga att stämningen var rätt god i bilen på vägen hem. 

 Högsta vinsten efter målgång- ett frieri ❤️
Foto: Patrik Sjödin, Östersunds-Posten

Långt blev detta, och jag bara måste avsluta med ett tack till Flemming, hans fru och alla andra som varit med och arrangerat detta. Otroligt trevligt arrangemang och kul med fler MTB-lopp i Norrland. 

Nu väntar en vecka solo i Skellefteå med pluggstart! 

fredag 26 augusti 2016

Dan innan dan

Så var det fredag igen. Inskolningsveckan för barnen lider mot sitt slut och idag ska vi prova lämna dom, hittills har jag eller Tomas varit med mer eller mindre hela tiden. Sam är jag inte ett dugg orolig för, han verkar helt obrydd och leker, äter och sover som vanligt. Frida däremot, vår lilla tänkare, är lite känsligare. Hon behöver mer tid att anpassa sig till nya saker, men när hon väl vant sig är det å andra sidan sällan några som helst problem med henne. 

Sam reder sig själv!

Men- barn på dagis - EGEN TID HEMMA!!!! Några timmar att ostörd få fixa, städa, pyssla, äta, se på Nyhetsmorgon, packa inför helgen, baka, dricka kaffe, tänka klart tankar. Wow. Lyx. 

Egen tid per se är inte alls samma sak längre, det sker nu och då av olika anledningar att man är iväg själv en halvdag eller mer, men att få vara ensam flera timmar i sträck hemma! Det har typ inte hänt sen vi flyttade... 

Tomas senaste hemmaprojekt - ny trall till balkongen

Fattas bara att någon av dem vaknar sjuk nu. 

Om allt går som det ska så hämtar vi dem kl 14 och åker direkt till mormor och morfar och hänger där någon timme, sen drar jag och Tomas själva till Hammarstrand. Ikväll är det preracemöte och pastauppladdning på hotellet. I morgon kl 6 går starten, och dryga 16 mil senare ska vi förhoppningsvis bägge två erkorsa mållinjen. Jag gissar på en tävlingstid på ca 9 timmar. Jag kommer tha jävligt ont i baken! Måtte nu bara allt runt omkring funka, inga dagisförkylningar under natten, inga punkteringar, inget annat 
cykelstrul... 

Uppladdningen har vart helt ok. Tappat strukturen lite senaste veckorna, mest cyklat halvlånga mellanmjölkspass och mycket med vagnen efter. Men på det stora hela tror jag förberedelserna vart rätt bra, hur väl man nu kan förbereda sig på ett så långt lopp. Vi får snart se!

Just det, löpningen i måndags! Det var sjukt jobbigt, så trött har jag inte varit på länge. Hade häng på en orienterartjej hela vägen så det vart aldrig tillfälle att slöa till. Trodde jag kunde ta henne i sista backen men var chanslös och fick nöja mig med en andraplats. Kul att kuta lite i allafall! 

 Spurt! 

söndag 21 augusti 2016

Försök till Formtopp

6 dagar kvar till Ragunda. Igår kom PMet, banan går i 4 loopar och det är 5 vätske/matstationer. 160425 m och 2300 höjdmeter ska cyklas. Gissa om man börjat knarka SMHI-appen! Just nu tycker det bli växlande molnighet och ganska kraftiga vindbyar. Vinden brukar dock inte märkas av så mycket så länge man är i skogen. Så länge det inte regnar och svinkallt får man vara glad. 

Efter fredagens backe blev det ett kortare långpass i lördags på två timmar i rätt bra  fart. Igår vilade jag, förutom det snårigaste jäkla skogspromenaden nånsin med Frida i bärstolen. Projekt utforska skogen bakom huset kommer snart avslutas. Resultat: snår. Bortsätt från en plätt precis runt knuten som är lite urgallrad och förhoppningsvis blir till en fin grill- och kojskog med lite ambition. 

När vi väl kom ut ur snåret så rekade vi en lite kortare intervallslinga på stigarna borta vid grustaget, blir nog fin att träna lite mer ryckig tempokörning med tvära svängar, start och stopp på. Och en kul bana för ungarna så småningom! 

Cykelvila blev det i allafall och det får det bli idag med. Lite lagom lugn cykling resten av veckan med ett kortare tempo/intervallpass någon dag ska förhoppningsvis få igång både ben och sug inför loppet. Fast helvila blir det inte idag, ikväll kör den eminenta terrängserien Deltaterrängen igång igen och ikväll hade jag tänkt kuta. 5 km ska man väl kunna få ur benen även om löpträningen fortfarande lyser med sin frånvaro. Höften bråkar ännu och jag vill verkligen kunna springa som en del i cykelsatsningen framöver så jag fortsätter vackert ta det lugnt med den biten. Men inte ikväll, då blir det järnet! Kul att se hur det går att kuta med cykelben. Och kul att se om vi lyckas få Frida på startlinjen i knatteklassen. 


fredag 19 augusti 2016

Cykelsvacka

Sen jag började satsa mer på cyklingen i början av sommaren har jag haft mer eller mindre en formlinje som gått uppåt. Det är fördelen med att satsa på nått nytt, man börjar förhållandevis långt ner på bra-skalan så det är lätt att skaffa positiva trender. De första veckorna. Sen kommer, om inte en kraschlandning så i allafall en formplatå, som på beställning. Jag tror jag är där nu. Det är segare att ta sig ut, flytet infinner sig inte riktigt, man gör sina pass och även om det inte är en direkt plåga så är det inte halleluja direkt. 

Idag var jag mer eller mindre tvungen att ta mig an intervallbacken, jag behövde verkligen det passet för att övervinna mina demoner eftersom jag vek ner mig sist jag gav mig an den backen. Till råga på allt stod regnet som spön i backen när jag gav mig av och jag fick lov att stänga av skallen en stund för att inte de negativa hjärntrollen skulle få härja fritt. Och det funkade, skapligt åtminstone . 6 vändor var målet, 5 blev resultatet. 7.30 var önskesnittet, landade på närmare 8 min. Det är ok. Jag pressade mig, benen svarade och jag fick ut det jag ville av passet. Jag kom hem och fick ställa mig i duschen, käka sill , dricka kaffe, baka i vedugnen och härja med ungarna. Utan de hårda passen hade jag inte uppskattat vardagen så mycket! 

Men den riktiga utmaningen ligger inte i att köra hårt trots att motivationen sviktar, utan att veta när signalerna faktiskt är ett tecken på att man borde vila. Ofta tycker jag det känns när man kör igång passet, om kroppen inte alls kommer igång trots att man trampat igång passet är det nog bäst att trampa hem igen ta nya tag en annan dag. 

Ingen konst att köra hårt när det går lätt! Det är när svackorna kommer det gäller att bita i... 

tisdag 16 augusti 2016

Familjeträning

Dagarna går, vips var det höst i luften och det närmar sig slutet för vår verklighetsflykt där vi bara går hemma och skrotar alla fyra! Nästa vecka skolas ungarna in på nya dagiset och veckan därpå är det dags för mig att köra igång nya plugget mot elkraftbranschen. Wohoo, tre år till i skolbänken! Tolkas frivilligt, vet inte ens själv om det är skrivet med ironi eller ej... Spännande i allafall (haha, där fick jag till det)

Men innan verkligheten greppar oss är det dags för Ragunda100miles. En och en halv vecka kvar nu och jag funderar vad jag givit mig in på. 16 mil, det är jävligt lång tid i sadeln! Jag kommer få så förbannat ont i röven. Körde ett 4-timmarspass i förrgår och var rätt nöjd med det, tills det slog mig att jag antagligen inte ens kommit halvvägs efter fyra timmar på loppet. Lopp förresten, känns ju konstigt att tävla en sån sträcka. Tror knappast man kommer kriga om startpositionerna... 

1,5 v kvar alltså, och jag har några pass jag vill få till innan loppet. Idag hade jag tänkt köra ett av dem, minst 6 backintervaller i vår sjuochenhalvminuters-backe (för mig, Tomas kör den nog på drygt 6 minuter..). Men solen sken och vi behövde nog komma iväg en stund tillsammans alla fyra, Frida har drivit oss till lätt vansinne med sitt humör ända sen hon piggnade på sig från sin mystiska sjukdom och då brukar miljöombyte vara en bra
 strategi. Så efter lunch kopplade vi varsin vagn på hojarna och drog iväg mot en badplats ca 40min halvhårt trampande bort. Ännu mer uppenbart att sommarn går mot sitt slut, vi var helt ensamma på stranden. Mysigt hade vi i allafall, den långa bryggan var populär att springa på och ungarna plaskade i vattnet trots att badtermometern visade på bara 18 grader. Så backintervallerna blev ogjorda men 2*40 min med vagn i blåsten tog på fint det med. Och det är rätt nice att slippa trampa själv ibland och istället köra ihop på det här sättet.

 Sam visar vart vattnet är

Den här gorumpan fyller förresten tre år idag! Firas bäst med cykelutflykt , bad och fika

Formen känns ok, lite sliten kanske fast jag tycker inte jag kört så himla hårt. Men det blir nog riktigt bra med några tuffa pass närmaste dagarna och sen rätt många dagar med lättare träning innan racet.

Hejdå Sollerön

Så var vår Dalatripp till ända, lämnar ett regntungt Mora och rullar norrut igen. Sköna dagar, förutom helgens cykellopp hann vi med ett besök till vänner, en cykeltur på Gesunda och en sväng in på akuten. Inget allvarligt men Frida har vart småfebrig och klagat på magont i en vecka nu, och då hon bara ville ligge och vila/sova kände vi att vi måste kolla upp det. Tre och en halv timme på akuten, ett stick i fingret, ett Aristocatsplåstet och en plastflodhäst, en massa väntan med djuplodande diskussioner med lillfröken om vad doktorer gör och vad som händer på sjukhus och sen hem igen med diagnosen "förkylning i magen". Antar att det heter något annat på fackspråk, men det var lätt för Frida att förstå att magen var förkyld. Kan tyckas drygt att sitta på sjukan med en treåring  så länge, men eftersom vi kunde lämna Sam hemma med farmor och farfar blev det som tre timmar kvalitétstid 
med Frida i ett väntrum fullt med böcker och leksaker, sämre kan man ha det! 

Inte helt pigg men fortfarande med fullständig kontroll över matens placering på tallriken!

Den obligatoriska utsikt-från-Gesunda-bilden

Gesunda levererade som vanligt. Tre gånger långsam klättring uppför, tre gånger galet rolig downhillkörning utför. Asbra träning för mig som inte kan svänga som folk, skulle behöva träna mer sånt. Bra för skallen också, jag blir alltid som lite mentalt "stukad" efter tuffa race när jag legat på min förmågas gränser både fysiskt och psykiskt. Man kan tycka att det borde härda, men jag blir istället ofta lite fegare efter en sådan uttömning. Så att i min egen takt få flyta ner utför med ett härligt flow var nog precis vad jag behövde. 

Nu har vi några sista veckor kvar av vår hemmatillvaro innan det drar igång igen med dagis, studier och jobb. Tre veckor som avslutas med Ragunda100miles, så ingen vila ännu! 

måndag 8 augusti 2016

Tävlingen som dog efter 42 kilometer

Igår var det alltså dags för långloppsrace, vi lämnade barn med svärföräldrar och styrde mot Ludvika och Finnmarksturen. Vi är ju inte direkt bortskämda med MTB-tävlingar sedan vi flyttade till Sundsvall så man är lite extra laddad när chansen ges. Dessutom var det första större loppet sedan jag började min i någon mån mer "seriösa" cykelsatsning i början av sommaren, så nu var det både kul och nervöst att se hur långt det skulle räcka. 

Även denna gång fick vi tjejer starta 30 min innan grabbarna, ett nytt test för året och som jag varmt välkomnar. Dock kunde de 30 minutrarna försprång gärna få bli 45 eller tom 60 så skulle fler tjejer slippa bli omåkta och killarna skulle få betydligt färre att köra om. 

Starten gick, fick ingen superposition men det var rätt lång sträcka på breda asfaltsvägar innan det smalnade av så man han hitta rätt position i klungan ändå. Det bildades fort två klungor och till min både förvåning och glädje lyckades jag hänga med i andraklungan som bestod av, förutom mig, Nellie och Sandra. Jäklar vad starkt dom körde! Fick verkligen känna på klasskillnaden mellan elitåkarna och oss andra vanligt dödliga, försökte gå upp och hjälpa till att dra men det var inte mycket jag lyckades bidra med i det gänget. Lyckades i allafall hänga med dem och snart hade vår trio växt till fem då två av tjejerna från tätklungan släppt. Kvar i toppen var då två tjejer som låg två-tre minuter före vår klunga.

Efter 40k var vi 4 kvar, jag var trött men inte slut och jag började fantisera om en topp 6-placering totalt och med största sannolikhet en seger i sportklassen. I det läget vill man inte känna hur bakdäcket plötsligt börjar slira. En tiondels sekund av förnekelse innan man tvingas inse att jo, det är punka. Fan. Av med bakdäcket, ur ned slangen för att inse att pumpen hoppat ur fickan någonstans på vägen. Fan igen. Bara att traska tillbaka till den vätskekontroll som tack och lov inte var alltför långt bort, men likväl en promenad på ca 10 min. Innan jag fått fatt på en pump och lyckats få både slang och däck på plats har det gott och väl gått runt 15-20 minuter och killarna har börjat komma ifatt liksom flertalet tjejer som legat längre bak i fältet. Kom i allafall iväg igen och följande 26k gick utan fler missöden, om än med tappad gnista.

Slutade på 3h och 9 minuter, men både tid och placering kändes helt irrelevant nu. Men, jag är ändå sjukt nöjd med att lyckats hänga på superbrudarna fram till punkan och lite nöjd också att jag fick ordning på däckeländet tillslut och ändå kunde slutföra loppet. Ändå mer glad är jag över att Tomas gjorde ett skitbra lopp och fick kliva överst på prispallen i sportklassen med en tid som skulle räckt till bronspeng i H30! Vackert. 

Nästa år får vi nog se till att skaffa två tävlingslicenser till familjen. Frågan är bara vilken klass det blir, damelit eller damer 30?
 Tomas i topp

Foton: Jan Ruthström