Ny vardag

Så är det slut med att sitta hemma på varandras vardagsrumsgolv och dricka kaffe med ett gäng bebisar som kryper runt benen på en. En bättre mammaledighet än denna kan man nog bara drömma om, oändliga är de samtal som hållits, många är de löparvagnsturer som sprungits.

Men jag är ju en rutin-junkie så jag välkomnar jobbstarten ändå. Kliva upp, käka frulle, springa ellercykla till jobbet, automatkaffe, patienter, lunchrast, mer kaffe, möten, patienter, mer kaffe, hemfärd. Jag blir lugn av ett inrutat liv, mår liksom bra av det. Och enklare att få till en bra träningsmängd med all denna transportträning! Fast jag märker att det blir lite svårare att få till bra kvalitétspass. Ofta har man ryggsäck, springer tidigt på morgonen och har inte riktigt kommit igång, lite för många korsningar och övergångsställ för att det ska flyta riktigt bra. Tror jag ska försöka köra ett kvalitétspass på dagtid, på friskvårdstimmen som landstinget bjussar på. Typ gå ner och bränna av några intervaller på löpband eller runt Årstaviken. Och så backträning på helgen, finns inte många backar på vägen till sjukhuset. Men långpass tänkte jag klara av i veckan, springer jag till och från jobbet blir det totalt mellan 25-30k beroende på vilken väg jag väljer. Kanske inte ger samma effekt att dela upp passet så men jag frigör familjetid på helgen. Klart värt det. Det ska nog bli riktigt fin ordning på träningsupplägget, om man bara fick vara frisk… Lite halskänningar som började i lördags och fortfarande finns där, oklart ännu om immunförsvaret eller viruset går vinnande ur striden. Jag gör vad jag kan för att hjälpa immunförsvaret på traven och vilar tills vidare.  

Formen då? Åkte ju på influensa för några veckor sedan, vilade nästan två veckor. Men det var ett tag sen nu och jag har tränat på rätt bra sedan dess tycker jag, men det går segt! Stumma ben och flåsigt som tusan. Betar av passen som planerat men det finns liksom ingen lätthet i kroppen. Trodde det skulle släppa nu snart men så kommer den här lilla förkylningen så typiskt... försöker att inte bli stressad, sitta lugnt i båten och låta det ta den tid det kräver. Men jag är anmäld till premiärmilen om tre veckor och känner att jag då skulle vilja ha en tid lite närmare 40-min gränsen, vilket jag tror blir svårt även utan sjukdomsinslag. Nu känns det jäkligt långt bort.

Men- jag fick just ett videoklipp från Tomas där Sam tar sina första stapplande steg med gåvagnen. Sånt är bra för att få lite perspektiv på vad som är viktigt i livet =)