Cykelsvacka

Sen jag började satsa mer på cyklingen i början av sommaren har jag haft mer eller mindre en formlinje som gått uppåt. Det är fördelen med att satsa på nått nytt, man börjar förhållandevis långt ner på bra-skalan så det är lätt att skaffa positiva trender. De första veckorna. Sen kommer, om inte en kraschlandning så i allafall en formplatå, som på beställning. Jag tror jag är där nu. Det är segare att ta sig ut, flytet infinner sig inte riktigt, man gör sina pass och även om det inte är en direkt plåga så är det inte halleluja direkt. 

Idag var jag mer eller mindre tvungen att ta mig an intervallbacken, jag behövde verkligen det passet för att övervinna mina demoner eftersom jag vek ner mig sist jag gav mig an den backen. Till råga på allt stod regnet som spön i backen när jag gav mig av och jag fick lov att stänga av skallen en stund för att inte de negativa hjärntrollen skulle få härja fritt. Och det funkade, skapligt åtminstone . 6 vändor var målet, 5 blev resultatet. 7.30 var önskesnittet, landade på närmare 8 min. Det är ok. Jag pressade mig, benen svarade och jag fick ut det jag ville av passet. Jag kom hem och fick ställa mig i duschen, käka sill , dricka kaffe, baka i vedugnen och härja med ungarna. Utan de hårda passen hade jag inte uppskattat vardagen så mycket! 

Men den riktiga utmaningen ligger inte i att köra hårt trots att motivationen sviktar, utan att veta när signalerna faktiskt är ett tecken på att man borde vila. Ofta tycker jag det känns när man kör igång passet, om kroppen inte alls kommer igång trots att man trampat igång passet är det nog bäst att trampa hem igen ta nya tag en annan dag. 

Ingen konst att köra hårt när det går lätt! Det är när svackorna kommer det gäller att bita i...