Ju längre tid det går mellan inläggen desto segare att komma igång och skriva ett. Det blir ju så mycket att skriva om! Men så slog det mig att jag skriver ju precis vad jag vill, så jag hoppar en del och fokuserar på framtiden. Eller morgondagen rättare sagt. Vilket ju iof är framtiden. Nåväl, Finnmarksturen står det på agendan och redan i morse packade vi ihop oss och for till svärföräldrarna på Sollerön. I morgon njuter vi av lyxen med barnvakt och far själva till Ludvika under dagen för racet. Träningen är gjord, tycker jag har fått till en del bra nyckelpass och kontinuiteten har vart helt ok, ungefär så bra uppladdning man kan hoppas på som icke heltids cykelsatsande med ett småbarnslivet som ger och tar på energin. Jag är inte supertaggad, konstigt nog. Blir fortfarande så nervös inför cykellopp så jag vågar liksom inte gå runt och vara råpepp, lättare att vara lite cool om jag inbillar mig att jag inte bryr mig så mycket. Fast det gör jag ju. Som vanligt.
67k, tror det är en hyfsad lätt bana med några mer rejäla stigningar. Som på långa lugnet startar vi tjejer 30 min innan grabbarna, och det gillar jag. Inte lika trångt, inte stopp i varenda mer teknisk passage och inte samma taktikkörning med en massa grabbklungor. Känns renare. Bäst vinner.
Nu kom jag förresten på största anledningen till varför jag blir så nervös. Det är långt, det är hård körning och det är jävligt jobbigt. Det är svårt att pressa sig till det yttersta. Det är det jag gruvar mig för. Jag är egentligen en latmask. Tex, efter 4h i bilen idag kände Tomas något slags behov att röra på sig, att trampa lite eller åtminstone ta en promenad. Så icke jag. Nepp. Inte det minsta. Vilodag ju. Najs.
I morrn blir det annat. Men det är då. Nu ska jag fortsätta slöa med en bok i soffan. Kommer kanske ett inlägg efter loppet!
Från förra helgens triathlontävling i vackra Ljustorp, då var cyklingen blott 5k och gick galant
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar