Långspinning

Under jullovet kör dom en del specialpass på Friskis där jag hänger ibland efter att jag vart inne på universitetet. Idag var en sån dag, och jag hade lyckats få en plats på ett fullsatt långpass i spinningsalen. De vanliga passen är 60 min på schemat, men i verkligheten är det 45 min cykling och 15 min rulla på axlarna/vrida på nacken/stretcha rumpan. Jag brukar dock vara helt färdig efter de 45 minutrarna så jag sörjer inte de 15 man blir snuvad på. Och med den erfarenheten var jag hyfsat gruvsam inför dagens 90 minuter (som jag antog i praktiken skulle bli 75). Men jäklar vad bra det var, och vad (relativt...) fort tiden gick! Det var ett skönare upplägg, en hel del distansbaserat med olika motstånd och kadens, varav större del i högre kadens än det brukar vara (jag blir tokig på allt detta tjat om motstånd, motstånd, och mer motstånd. Höj tempot istället, benstyrka kan jag träna på gymet). Distansen varvades med några intervallblock, också de mer "enkla" och inte så mycket studsa hit och dit och byt position vartannat tramptag. Mer bara kör, det gillar jag. Dessutom var det sedvanliga nedvarvningskvarten förkortad till 10 min, bra där. 

Så det var en mycket positiv upplevelse och rejält trött blev jag! Började dessutom dagen med en timmes fin vintercykling med vagn och barn till dagis, så idag har jag fått lite igen efter veckor av förkylning och annat nedstämmande. 

Och i morgon hämtar Tomas min trainer på Sportson också. Vågar man hoppas på en upptrappning av träningen nu?

Skönt trött och svettig efter 80 min på spinningcykel

Dan innan doppardan!

Ett ordspråk som fått en äkta betydelse sen jag träffade Tomas som håller starkt i traditionen med dopp i grytan. Vilket passar mig ypperligt då mitt brödbak får stå i framkant på jullunchen. 

Jul alltså, härlig högtid. Kan inte annat än älska den. Stämningsfullt, kärleksfullt, och åter förväntansfullt när Frida nu är stor nog att fatta att det är en lite speciell dag i morgon. Så himla tacksamt att lura en treåring! Hon slukar såklart hela tomtegrejen med hull och hår, underbart att se henne. 

Frida fixar Jansson i år

Idag blev en comeback i cykelsadeln igen, har ju vart förkyld i över två veckor och dessutom ett behov av mental återhämtning också och inte tänka så mycket på träning överhuvudtaget. Fortfarande är jag inte helt snorfri och skallen är väl ännu lite skör den med, men så gott det var att få rulla en sväng i vintersolen. Tänker väl att jag kör några såna njuta-pass till och laddar för att komma igång ordentligt någon gång efter helgerna. Känner mig ganska lugn just nu faktiskt. Jag är så långt ifrån vad form heter så det spelar ingen större roll om det går en, två eller tre veckor till. Bättre att vänta in den där riktiga motivationen och framförallt bli av med alla förkylningar och landa ordentligt efter den här hösten innan jag drar igång alla växlar. 

Så länge - God Jul till er alla!

Cykelbygge, trainer och julbord i småbarnsstil

Ännu en helg till ända, fortfarande förkylt och träningsfritt men en hel del cykel ändå. Vi är nämligen i full färd att snickra ihop varsin ny hoj inför nästa år, och då vi får god hjälp av killarna på Sportson i Birsta har vi hängt där en del i helgen. Eller, jag ska väl egentligen inte säga att "vi" snickrar ihop cyklar.... ok, jag gillar cyklar väldigt mycket, men mest från sadeln. Jag kan byta slang när jag får punka. Men ungefär där slutar mina mekarkunskaper. Frågar ni Tomas får jag även fett underkänt i cykelvård, så han smyger dit titt som tätt och putsar även på mina cyklar. Jag försöker, men även om jag precis vart där och skött om godingarna så kan jag få höra att det var hemskt vad lortiga cyklar jag har. Och dessvärre har han nog rätt. Som vanligt.

Nåväl, Tomas och Sportson-Håkan grejar i alla fall för att få ihop två dunderhojar till kommande säsong. Jag försöker mest se ut som jag hänger med i komponent-snacket. Åh just det, jag passade på att beställa en trainer också. Med wattmätare, så snart kan jag också bli sådär cykelnördig och gå runt och slänga mig med watt-tal och sånt. Närå, cykelnörderi i all ära, men anledningen är faktiskt att jag känner att jag behöver det för att få till dom där riktigt grymma intervallpassen. Jag har visserligen cyklat hyfsat mycket under många år, men tränat cykel har jag ju bara pysslat med sen i somras. Och jag tycker det är svårt att köra intervaller, om jag inte har en backe att pressa uppför. När jag tränade löpning som mest visste jag precis hur de olika typerna av pass skulle kännas i kroppen och behövde därför aldrig ha annat än ett vanligt stoppur på armen, men på cykeln har jag inte den känslan ännu. Så det fick bli en trainer i julklapp till mig själv. 

En icke oviktig del på nya cykeln :-)

Annars har det vart en härlig helg, en tur till granskogen med fyrhjulingen för en julgran och så julbord med övernattning på Söråkers Herrgård på det. 

Nöjd tjej som hjälper mamma att bära julgran

Granpatrullen! 

Okej, julbord med en treåring och ettochhalvtåring kanske inte riktigt är det där julbordet där man väljer sin sill med omsorg för ett sedan ta en andra och tredje och fjärde runda och diskuterar den hemgjorda senapen och konsistensen på laxen mellan tuggorna. Nä, det är mer det julbordet då man slevar upp allt man kan på tallriken innan Sam kastat iväg gaffeln i bordsgrannens rygg. Har man tur hinner man sen skilja sillen och revbensspjället från att hamna i samma tugga innan Frida får ett utbrott för att äppelmoset vidrörde köttbullen. Det är det julbordet som avbryts innan man hunnit till dessertbordet för att gå och lägga övertrötta barn. Som sen tar en timme att få att somna. Men bortser man från just den lilla middagsdetaljen var det toppen! Bad och bastu, lek och skratt, kaffe och konjak och ett härligt umgänge. Supergod frukost och ett gäng kusiner som har så fantastiskt roligt tillsammans! 

Goaste kusinerna

Livets nyckfullhet

Vet knappt var jag ska börja det här inlägget... livet alltså, vilken nyckfull liten jävel det är. Lagom till att man hunnit ställa in sig på tanken och glädjas åt det nya liv man fått till gåva så rycks det ifrån en. Den verklighet man trodde låg framför en vänds helt uppochner, förväntningar byts mot tomhet, glädje mot smärta. Det började redan för en vecka sedan, misstanken och känslan av att något var fel. I helgen bekräftades känslan och det blev en akutresa in till sjukan med missfall i v14. Så gick det med det.

Känslorna är uppochner, motstridiga och jobbiga. Hur saknar man någon man aldrig fått lära känna? Kan man sörja den verklighet som aldrig blev sann? Jo såklart man kan. Men det är väldigt konstigt. Plötsligt är allt - bara som vanligt igen. Fast ändå inte. Det kan det aldrig bli. Jag känner en oerhörd tacksamhet över min fina familj, min Tomas och vår Frida och lilla Sam. Ironiskt nog blev jag på grund av missfallet mer medveten om hur lyckligt lottad jag är. 

Underbara älskade

Men den här hösten har tagit på krafterna, och detta blev på något sätt spiken i kistan. Samtidigt som jag är mer tacksam än innan, är jag också rätt knäckt, slutkörd och tom på både glädje och energi. Jag har varit sjuk 6 gånger under hösten, och jag har liksom inte lyckas få till träningen. Höga mål som jag inte klarar av att leva upp till, besvikelse på mig själv och ännu högre mål som kompensation. Och nya besvikelser då jag inte orkar, blir sjuk, eller bara ger efter för ett mörkt, kallt och allmänt pissigt höstväder då energin inte räcker till för att pussla ihop livet med barn, plugg, hem och träning. Jag brukar ju älska att välja cykeln, att trampa fram i lampans sken, jag brukar triggas av utmaningen att få in träningen som en helt naturlig del i vardagen. Det ska liksom inte kännas såhär, bara jobbigt. 

Så jag har fått backa. Först bara återhämta mig från alla psykiska omställningar med graviditet och missfall, och bli frisk från ännu en mastodantförkylning. Jag vet inte hur lång tid det tar, säkert några veckor. Och då bara träna då jag vill, med glädje. 

Men jag vill ju mer än så, jag vet att jag aldrig skulle vara nöjd med det lilla i den vägen någon längre tid. Och vi har mycket kul på gång i cykelväg, en resa jag vill vara med på. Så jag kommer igen, och jag har lite idéer om hur. Lite saker som ska fixas för att jag ska kunna göra mig själv rättvisa i cyklingen. Men först - vila

Ny vagn!

Nu står vår nya kärra klar att hämta på Sportson i Birsta. Det blev en Thule Cougar. Vi valde mellan den och budgetvarianten Cheetah, men efter lite efterforskning (typ frågade storebror) stod det klart att det definitivt fick bli en Cougar då Cheethan saknade både packväska och dämpning. Och med våra 5-6 vagnsmil/vecka, fullastad med två barn och dagisombyten känns det som väl investerade slantar. 

Idag blev det förresten lite intervaller för första gången på alldeles för länge. Inspirerad av min kära sambo passade jag på direkt efter dagislämningen att dra några extra repor i vår sega ganska flacka slakmota innan hemmet. Att det regnade underkylt hela tiden gjorde det lite extra spännande, tack för dubbar. 

8 hade jag tänkt, 7 blev det. Hade ingen klocka men enligt Tomas tar de runt två minuter så för mig lär det ta runt 2,5.  Varken huvud eller ben var riktigt med. Men jag lyckades åtminstone pressa mig någorlunda i de flesta vändor, vilket jag tycker är svårt när man liksom skolkat från de hårda passen för länge. Man tappar förmågan att ta ut sig, och man blir rädd för det obekväma. Just det tror jag ofta är det som skiljer vinnaren från förloraren, snarare än styrkan i benen... om man nu vill vinna förstås. Alla behöver inte det heller.