lördag 30 december 2017

Funderingar från värvet

I dag fick jag två mycket fina mörkerpass gjorda, började med 50 minuters löpning medan resten av familjen ännu sussade. Hann även duscha, tända brasa och koka kaffe innan de första små tassande stegen hördes på övervåningen. Några som håller på att vända på dygnet under julledigheten tror jag?

Morgonjogg genom en skog i vinterskrud 

Dagen handlade sedan mycket om att växla mellan olika åkdon- spark, skidor, pulka, snowracer- och att skotta upp snösoffor på tomten. Alltså den här vintern, tack! Efter middagen var det dags för dagens andra pass, det går ju inte att inte åka skidor en ledig dag när vi har ett jättefint spår ca 300m från huset. Det blev 10km i maklig takt medan jag lyssnade på Värvet med Ane Brun. Fick med mig en fundering från intervjun- för att känna sig tillfreds i stunden bör tre saker vara uppfyllda: 

Man ska ha något att göra, någon att älska och något att se fram emot! 

Hur svarar du på det? För mig kom svaren nästan utan att jag behövde fundera, och konstigt nog hade inget av det med träning eller tävling att göra. Och det stämmer, just nu känner jag faktiskt tillfreds. Trots att mina kilometertider på skidorna är så kassa att jag inte ens outar stravaregistreringen 😉

Man kan nästan tro att bilderna är tagna på samma ställe, men icke. Såhär ser det ut överallt i skogarna här just nu. 

Året har bestått av en hel del utmaningar, så som det bör göra. Men i morgon kommer den största - jag ska vara vaken till tolvslaget! 






fredag 29 december 2017

Året 2017 går mot sitt slut

2017 års sista fredag. Sitter med ett glas vin framför brasan och låtsas inte höra hur barnen fixar översvämning i badrummet. 
 
2017. Ett år som började i ett evigt sjukdomsträsk, en form som slog bottenrekord någon gång i mars. Kämpade med studier, var då helt säker att valet att byta bransch var det rätta och gjorde allt jag kunde för att bortse från den där illavarslande känslan i magen. 

Under våren började saker att vända. Friskperioderna blev längre och milen fler. Men det räckte inte till för vara där jag ville, vårens tävlingar var mer eller mindre ett fiasko, det var knappt jag tog mig runt andra loopen på Långa Lugnet. Men under sommaren började det flyta på med jobbpendling, 22km enkel väg, två gånger om dagen. Med några omvägar för backintervaller emellanåt. Sakta sakta infann sig den rätta känslan, när hjärta, lungor och muskler spelar samstämmigt och man nästan känner hur kroppen svarar efter varje pass. 

Resultaten kom då också, årets bästa känsla var nog under Engelbrektsturen då jag varit så sjukt nervös inför loppet men där allt bara stämde. Kände mig starkare för varje cyklad mil. Då hände det som inte fick - punktering. Men trots den stora besvikelsen fick jag ändå med mig känslan och hoppet, och vetskapen om en form som hade infunnit sig till sist. 

Revanschen kom några veckor senare under Bockstensturen. En strålande dag i Varberg och en första plats i D30 och en tredje bästa tid totalt. Den glädjen! 

Uppladdning på hotellrummet inför Bockstensturen

Väckningspass kvällen innan som pga felnavigering blev lite längre än tänkt... men vackert på Hisingen!

Varberg bjöd till cykelfest!

Blev några mindre lopp också, alltför ofta utan nästan några medtävlande på tjejsidan. Kände mig inspirerad och motiverad inför hösten men fick aldrig riktigt snurr på träningen. Sen kom förkylningen, och nu sex veckor senare brottas jag fortfarande med resterna från den. 

Men senaste veckan har jag ändå kunnat cykla till jobbet och jag slås som vanligt av kraften i att vara ute och få använda kroppen. Hur otroligt mycket bättre man mår. Långt bortom alla prestationer och watt, bara att få blodet att snurra runt och pulsen att stiga, hur det påverkar ens humör till det bättre.  

Så nu hoppas jag att det får fortsätta så. Jag hoppas så innerligt att 2018 bjuder på många friska mil på cykeln!

Och studierna- dom är avslutade. Sedan 3 veckor kan jag titulera mig sjukgymnast igen, jag jobbar nu med hemrehabilitering och det känns så himla bra! I januari kommer jag börja kombinera det med ett timvik på en företagshälsovård, och det känns  som jag funnit min plats i yrkeslivet.

Målen för 2018 är lite suddiga i kanten- först måste vi se hur vintern fortlöper vad gäller sjukdomar. Men vad som säkert är att jag byter efternamn i juni och att vi på ett eller annat sätt lär ta oss en massa mil på cykel över alptoppar för att fira det! Jag hoppas också på många härliga möten med fler medtävlande på damsidan- det känns som det börjat bubbla bland tjejerna i MTB-sfären, tror det kommer att hända saker där kommande år. Vore kul om några fler norrländska tjejer vågade komma till startlinjen också!

                       Tack för i år! 


tisdag 26 december 2017

Vändning?

Nu, de senaste 2-3 dagarna, har förkylningen börjat ge sig. Jag har till och med vart ute och testat skidspåret på golfbanan runt knuten både igår och idag, och även om snorigheten och halsonda kommer på kvällen så känns det ingenting när jag anstränger mig litegrann. I morrn börjar jobbet och jag ska försöka mig på någon slags envägs-pendling. Bil till jobbet-cykla hem-cykla till jobbet-bil hem. Det blir ca 25 km vinterväglag, utan hetscykling känns det rimligt att börja med efter 6 veckors minimal ansträngning.

Men aktivitet har det varit, vintern levererar snö i mängder och alla slags åkdon går varma hemma. Ungarna har börjat behärska framfarten på skidor någorlunda, åtminstone tillräckligt för att mamma och pappa ska agera draghästar och springa runt med Frida i andra änden av ett rep med slalomskidor på fötterna. Sam föredrar sparken för tillfället, den går fortare!

Så det är väl lite mer positiva känslor såhär i startgroparna på det nya året. Få se hur fortsättningen blir. Väntar på en ny CT av bihålorna också för att se hur det ser ut efter operationen jag gjorde för drygt 2 år sen. Rätt osugen att göra om det dock, ska vara mycket goda odds för förbättring om det ska ske. 

Dåligt med bilder, svårt att håva upp mobilen och fota när man pälsat på sig dubbla lager vantar, men vi får försöka få till någon Fotosession när vintervädret bjuder in till det. För satan vad vackert det är ute! Hyllar just nu dagligen beslutet att lämna Stockholmen för Njurundaskogarna 🌲


tisdag 5 december 2017

Nya vindar

Hösten har varit allt annat än händelsefattig. Efter att ha tragglat mig drygt ett år in i studierna, visserligen med hyfsade resultat, men utan det där riktiga intresset jag så gärna vill känna, så beslutade jag mig i slutet av oktober för att hoppa av programmet. 

Så över en natt (beslut tas oftast under nattens sömnlösa timmar för min del) gick jag från student till en oviss vardag som arbetslös. Vad skulle jag göra nu? 

Ganska snart kände jag att det som kändes mest rätt och ganska självklart var att återgå till sjukgymnastiken. Efter att ha varit från det i 1,5 år var jag rätt taggad och sugen igen. Insåg att jag faktiskt saknat det. 

Så nu gjorde jag som jag brukar och drog igång motorn på alla cylindrar. Sökte jobb, extrajobb i väntan på jobb och kurser i det fall jobb skulle utebli. Ringde runt och skickade spontanansökningar till önskvärda arbetsgivare. Pendlade mellan hopp och tvivel, kunde inte riktigt njuta av den pluggfria vardagen innan framtiden var given.

Men ansträngningarna gav snart resultat och plötsligt stod jag återigen inför ett av alla de där svåra valen livet bjuder på. Eller- den här gången var faktiskt inte valet så svårt. Magkänslan talade ett tydligt språk och för en gångs skull stämde tajmingen och jag fick de olika alternativen uppradade framför mig. 

Det kommer bli toppenbra! En kombination av två jobb som kommer ge en perfekt mix av utmaning och trygghet. 4 dagar i veckan kommer jag jobba för kommunen med hemrehabilitering, och en dag per vecka har jag fått chansen att jobba inom företagshälsovården med sjukgymnastiska behandlingar.

Så vardagen framöver kommer se väldigt annorlunda ut! Vi får se hur det blir med två heltidsjobb i familjen och en del jobbresor för Tomas del på det, dessutom vintertid och två barn som börjar bli i största laget för att få rum i cykelvagnen med vinterkläder på. Samtidigt blir det naturliga transportsträckor till och från jobb vilket brukar bli en bra grund för regelbunden träning. Vi ska nig få till det på ett bra sätt! 

torsdag 26 oktober 2017

Tentafailure, energilåg och löpband

Den här veckan körde jag igång med lite mer prioriterad träning igen. Grejen med säsongsvila för mig är att då vilar jag verkligen. Ute och rullar, joggar en sväng, men jag blir sjukt lat och så fort det blir jobbigt saktar jag ner. För mig kräver det mental energi att pressa mig, och är jag inställd på vila så kan jag inte plocka fram den energin. Då får det räcka med tre veckor, sen blir jag skraj att jag blir alltför och tappar förmågan att köra hårt!

Men det blir ändå hyfsat lugnt, åtminstone på hojen. Under några veckor framöver kommer fokus ligga mer på styrketräning. Och så har jag kommit igång mer med löpningen också, vilket jag tänkte ägna mig lite mer åt under vintern när kylan gör cyklingen betydligt mer obekväm. Och för att bygga upp central förmåga, hjärta och lungor, är löpning outstanding. Åtminstone om man gasar på lite. 

Dagen idag startade hemma hos mamma och pappa, brukar försöka sova där natten innan tenta så jag vet att jag får sova ostört. Men inte gick det bra för det, kan ha skrivit min sämsta tentanågonsin. Bara hoppas det inte blir den första jag kuggar också..

Så totalt dränerad på energi och fylld med negativa tankar stannade jag till på gymmet på vägen hem. 3*2km i 4-min tempo, det var det rejälaste löppasset jag gjort sen jag lade ner löpningen tror jag. Inte spektakulärt, men för mig nu så var det jobbigt! Vet inte om jag mådde så mycket bättre efter, men jag var tröttare i alla fall!  

Nu försöker jag ladda om inför morgondagens hemtenta, kan knappast gå sämre åtminstone. Sen ser jag fram mot en pluggfri helg med lite mer cykel och förhoppningsvis ska jag få lite gjort på hönshusprojektet också!

Många besök här nu




tisdag 10 oktober 2017

Mer reflektion över säsongsvila

Den här säsongsvilan. Hur skön är inte den? Att inte "behöva" prioritera träning och hitta motivation att köra de där intervallerna som står i programmet. Att låta övriga livet få styra och låta  avkopplingen och naturen vara drivkraften till att cykla och springa. 

Men, vem bestämmer att det inte kan vara så resten av året med? Vem har sagt att jag måste maxa träningen, slå nya rekord och överträffa mig själv? Varför inte bara chilla och njuta lite mer av livet? Jogga 45 minuter tre gånger i veckan och vara nöjd? 

Nääääääääää..... fy vad trist! Redan nu in på andra "viloveckan" har jag börjat fantisera om känslan att vara totalt slut i kroppen. Det är som ett strategispel som pågår mitt i livet, det här att se hur långt man kan nå med hjälp av olika strategier. Det är ett spel jag tycker om att spela, och det här är tiden på året man har gott om tid att välja nya strategier och det är nästan kittlande att snart få sätta dem i verket. 

Velar lite om när jag ska köra igång igen. Jag gillar liksom att ha ett bestämt datum för när lattjolajbansträningen ska bli seriös igen, annars får jag svårt att njuta av den. Ivrig att köra igång men njuter ännu så mycket av att inte bry mig om träningstimmar. En vecka till får det nog bli. 

Just nu är jag i Umeå och laborerar med elmotorer hela veckan. Lite av ångestvecka, labbar är inte riktigt min kopp av te... men hittills har det gått bra och det är nice att hänga med övriga klassen några dagar och inse att man inte är ensam om att tycka det är rätt svårt det här med transistorer och transformatorer. Vi bor nära en superfräsch simhall här i Umeå så jag varvar löparskor med baddräkt på mornar och eftermiddagar. Peppar peppar så verkar löpningen funka nu utan skador och skit... 

Likströmsmotor... önskar jag tyckte det var kul men tyvärr... 


onsdag 4 oktober 2017

Höstvila, utvärdering och omladdning

Helgen som var körde vi swecup i xco i Östersund, ett bra arrangemang som tyvärr drog alltför få deltagande. Jag var ensam i min klass, startade samtidigt som en tjej i D40 som även hon var själv i klassen. I elitklassen var det blott två startande... 

Tävlingen är egentligen inte mycket att skriva om. Inga toppenben men tillräckligt för att få en rejäl lucka redan från start och sen blev det liksom aldrig någon tävlingskänsla av det. En bra träningsdag, fick hoppa och ta mig över lite hinder som ändå gick över förväntan, men utan någon att fajtas mot blir jag lite lat och får svårt att pressa det där sista. Kollar man på var tider körde jag väldigt jämnt med Kajsa Snihs i elitklassen, hade varit mycket roligare att få starta med dem. Dock körde de två varv mer... 

Nåväl, det var i allafall riktigt kul att cykla på en xc-bana och jag fick helt klart mersmak! 

Kul bana!

Men nu är det säsongsvila på riktigt. Tid att ladda om, framförallt mentalt. Låta cyklingen vara nedprioriterad några veckor, bara köra det jag vill och när jag vill. För mig innebär det mest långsam cykling. Njutacykling. Och en del löpning. Samtidigt som det görs ett avslut spritter det i knoppen av inspiration. Det är något speciellt med den här tiden på året, allt framför en är ännu oskrivet. Det finns tid till förändring, tid att testa nytt, tid att träna både långt och hårt innan formen åter ska slipas. Nya mål ska sättas men de ligger ännu behagligt långt fram i tiden. 

Jag tror 2018 blir ett bra år

torsdag 28 september 2017

BMC demodag på Sportson i Sundsvall

Igår var jag hos vår samarbetspartner Sportson och testade cykel och pratade cykel. Dom har börjat sälja BMC-hojar och hade en kickoff-uppstartsdag inför samarbetet med dem där man fick komma och testcykla flera olika modeller, dricka kaffe och käka våfflor. Blir knappast bättre va?

För min del blev det några varv uppe i skogen på en fulldämpad Agonist, (som vanligt är jag lite dåligt påläst om modellerna, nackdelen med att ha en materialare i huset)... Jag har nog insett under året att det inte vore så dumt att sitta på en fulldämpad på de flesta banorna. Jag har inte riktigt tekniken för att hänga med på hardtail när det blir för stökbökigt. Samtidigt får man ju lite mer vikt att trampa runt, Rockyn hemma är ju snuskigt lätt och fin, och långa sugande uppförsbackar är det inte mycket som slår den. Frågan är om man verkligen kan försvara det ekonomiskt att ha två guldklimpar hemma, och nått säger mig att en hardtail superduperhoj med S-ram inte är så jättelätt att sälja? Lyxproblem som tål att tänkas på... 

Snygga lätta Rocky-hojar... 



... eller en sån här goding?

onsdag 27 september 2017

Höstrusket

Sent omsider kommer en liten rapport från höstrusket. Vi drog iväg hela familjen upp till berget, mamma, pappa och svägerska Matilda skulle passa alla barn och agera hejaklack medan jag, Tomas och brorsan stod för underhållningen. 4 varv på en ca 4 km lång bana skulle avverkas, och eftersom jag själv varit med och markerat banan visste jag att det inte skulle bli en torr dag.

Tekniskt sätt innehöll den en del trixiga partier såsom en XC -bana bör, men inget som var sådär riktigt avskräckande ens för mig som inte är något tekniskt vidunder på hojen. Däremot fanns en hel del kortare branta backar som efter något varv skulle komma att ta ut sin rätt. Det blir ju lite annat att köra såna här banor, väldigt många korta pådrag och fartökningar uppför backar och mellan dom tekniska partierna och allt blir mer som ett brutalt intervallpass om man orkar och vill. För mig är det perfekt teknikträning att tävla sånt här, blir så lätt på träning att man drar ner på tempot när det blir mer tekniska stigar.

Nåväl, starten gick och det är ju bara att gasa från start. Hade 2-3 killar precis bakom mig efter ungefär halva varvet, men idag tänkte jag åtminstone försöka att vara kaxig så jag körde för att haka av dem. Och det gick, ut på andra varvet var jag ganska själv och så förblev det in i mål. Hade hyfsat ok ben men inte sådär superpigga. Var ganska rejält stum sista varvet och tog det nog lite lugnare när jag inte hade någon som jagade direkt. Höll ändå ihop det hyfsat när jag ser på varvtiderna, tappade lite för varje varv men inga jätteskillnader. Teknikmässigt körde jag ganska bra för att vara jag, men där finns det mycket att förbättra. Får fundera hur jag ska få in mer teknikträning i vardagen...

Vann bland damerna och tog mig fram hyfsat bland killarna också, slog åtminsone storebror med knappa 2 minuter och det känns godkänt!

På fredag rullar vi till Östersund för ännu mer XC, det blir skoj! Även om dessa lopp tekniskt är en mycket större utmaning för mig blir jag inte lika nervös, eftersom jag vet att jag inte är så bra så blir liksom själva tävlingsmomentet inte så viktigt och då känns det mer avslappnat.


fredag 15 september 2017

Säsongen går mot sitt slut

Även denna helg är jag ute och far, just nu hos en god vän i Uppsala och om några timmar drar jag vidare mot Rånäs Slott för en tjejhelg med vännerna från Järvastaden. Riktigt lyxigt, inte många gånger jag vart på sån typ av weekend. Alltså ingen cykling denna helg hemma men har fått till några hyfsade pass i veckan, trots två dagar vab. Men helt klart svårare att få ihop träningen som jag vill nu när det ska kombineras med pluggande och vabbande och den naturliga jobbpendlingen är över. Går och hoppas att plugget någon gång ska bli mindre intensivt för fan vad krävande det har varit såhär långt in i utbildningen.

Annars börjar det väl kännas att säsongen går mot sitt slut. Ska köra två lopp till, XC bägge två. Jag är rätt kass på det men samtidigt är det grym teknikträning för mig dom annars helst ligger och pumpar puls i långa backar. Och det är oftast skitkul att köra XC! Även om jag är livrädd innan start. Först ut är hemmaracet Höstrusket på Södra Berget i Sundsvall, var där i veckan och kollade banan och kan konstatera att det blir en fin lerfest. Helgen efter är det SweCup avslutning i Östersund som vi siktat in oss på både jag och Tomas. Sen ska det bli fint att släppa lite på cyklingen någon vecka innan man borrar in sig i höstträningen på riktigt. Tänkte byta cykel mot löparskorna faktiskt en hel del i oktober, börjar funka någorlunda att springa kortare sträckor igen efter alla skador. 

Men nu - kompisfrukost 
Sen - afternoon Tea
Sen - spa
Sen - 5-rätters middag
Ja ni hör ju, jag lider inte idag

fredag 8 september 2017

Höst

Tog en vilodag efter Bockstensturen, var ganska sliten och hade träningsvärk i rygg, rumpa och lår. Gick tarzanstig med barnen och dansade buggkurs istället (bar iof Sam halva Tarzanstigen som var ambitiöst tilltagen i längd så helt vila blev det inte- det blir det sällan med en 2-åring och en 4-åring... ) 

Men på måndagen cyklades det igen, vanlig lugn fin distanscykling och det kändes ungefär som vanligt. Sen har jag kört på med både backpass, intervallpass och till och med ett spinningpass har det blivit. Det har gått riktigt bra, persat i både tid uppför backen och i watt på trainern, den där tiomilaturen verkar ha gjort gott för kroppen. 

Dock har den här förkylningen inte riktigt släppt greppet men den tycks ha landat ordentligt i bihålorna, och det har jag lärt mig att jag kan inte riktigt dra likhetstecken mellan "riktig" förkylning och bihålekrånglet. Kan gå runt och känns mig sjuk flera veckor i rad, framförallt snorig, täppt och som med en tryckande känsla över 
ansiktet. Skillnaden är att det blir bättre när jag tränar. Det är som att det är enda gången jag får ventilera ur bihålorna och för en stund bli av med sjukkänslan. Men ofta är det svårt och veta vad som är vad, är jag sjuk eller inte? Och detta med trånga bihålorna är något jag lär få leva med och det gör mig mer mottaglig för virus, särskilt vinterhalvåret när det är mycket förkylningar i omlopp blir jag drabbad. För två år sedan opererade jag dem, och det blev viss förbättring men inte helt bra. 

Förra året hade jag 18 förkylningar mellan september-februari. Det var mer sjukdagar än friskdagar. Det var tufft både mentalt och att sedan fysiskt bygga upp kroppen igen, för tidigt i våras var det inte mycket med kondisen. Nu är september här igen. Jag har redan betat av en förkylning. Det är med en mycket försiktig hoppfullhet jag närmar mig denna vinter... för hoppet är väl det sista som överger en va? 

En förändring jag gjorde i våras var att jag slutade äta laktos, efter att ha hört och läst om andra som blivit kvitt sina bihålebesvär efter det. Och det blev ju bättre, men jag vet fortfarande inte om det beror på laktosen eller att det blev sommar? 

Här står jag gärna fler gånger - Bockstensturen 

Men hösten för inte bara ont med sig. Jag har alltid funnit något behagligt i att mörkret faller tidigare och löven med det, att luften blir kall och fuktig och lätt att andas. Man tänder upp inomhus och man får elda i braskaminen. Träningsmässigt finns det inte många fördelar, men allt är inte träning (faktiskt!). Kommer alltid se hösten som min årstid. 

Höstens första brasa. Fridas briljanta idé att grilla äpplen, faktiskt supergott.

I helgen har jag dragit till Nyköping för återträff med sjukgymnastgänget. 11 år sedan examen och ingen är en dag äldre, konstigt det där ;-) cykeln fick stanna hemma men löparskorna är med, ser fram en tur på Sörmlandsleden som passerar här förbi. Sen blir det kajak, kräftor och några bärs! 

Foto: rimby.se


lördag 2 september 2017

Bockstensturen - racereport

Äntligen höll det hela vägen- idag knep jag en förstaplats i D30 och vad jag är ännu mer nöjd över, tredje bästa tiden totalt av tjejerna. 

Började med en kort resa från Göteborg, dit jag tagit tåget på fredagen till Tomas som redan var där på jobbkonferens. Snurrade runt lite i Varberg innan vi hittade parkering, som vanligt mycket folk när det vankas långloppscup. Hämtade nummerlappar och cyklade sen en kort bit längs banan och tillbaka innan det var dags att kliva in i startfållorna. Jag kom in absolut längst bak i min, men kände mig inte alltför stressad. Hade ju 10 mil på mig att avancera och ville inte hetsa iväg alltför hårt idag. 

Lite snygga foton innan start



Starten gick och jag kom ändå iväg bra. Tog det lugnt men gjorde många bra taktiska val och avancerade ganska fort i fältet. I nästan två mil gick det väldigt fort, det var platt och lättkört och i princip en enda stor klunga av hela fältet. Sen kom backarna, och dem var det gott om! I vanliga brukar jag försöka avancera i backar som oftast är min styrka, men med respekt för dagens distans låg jag kvar i positionen och försökte istället få lite återhämtning när farten gick ner. 

Efter de första lättåkta milen var det omväxlande grusvägar och singeltracks, några riktigt fina flowiga stigar bjöds vi på och ett och annat lerhål. Det var en av de enklare banorna tekniskt sett, det avgörande idag var backarna och distansen. Alltså en bana som passar mig bra. 

Runt 30 km körda passerade jag Monika Gradin från ck uni, och jag vet att hon är snabb så då blev jag lite orolig att det gick för fort och att det skulle betala sig. Försökte göra så lite dragjobb som möjligt efter den snabba öppningen, och det gick bra fram till att halva loppet var avklarat. Då började det gå riktigt långsamt i vissa partier och även om jag fortfarande var rädd att krafterna skulle sina fick jag försöka gå upp och höja farten ibland. Ungefär här fick jag min första och egentligen enda svacka. Med 4 mil kvar kom krafterna tillbaka och efter det rullade 5-kilometersmarkeringarna förbi ganska fort tyckte jag. Tänkte att kände jag mig stark med 15km kvar skulle jag köra hårt in i mål, men redan när det återstod 20 började det gå riktigt långsamt i gruppen igen. Ingen tycktes intresserade av att dra och vi var en för stor grupp där många nu var rejält trötta för att få till någon bra klungkörning. Jag började bli rädd att bli ikappkörd av tjejerna bakom så jag gick fram och drog i nästan en mil. 

Sen var det ju bara en mil kvar, jag hade ännu en hel del tryck kvar i benen och det ända jag oroade mig för nu var att få punka. Men den här gången var punkaguden på min sida och jag kunna rulla in i mål som tredje tjej, ca 10 min efter Åsa och Nellie. 

Mot mål!

Totalt 99a i mål - dom 100 första får guldmedalj 🏅

Tomas mötte upp mig i målfållan, även han hade haft en bra dag i sadeln och efter en titt på resultatlistan så vi att vi bägge skulle få kliva upp på pallen - en förstaplats i D30 för mig och en andraplats i H30 för Tomas! 

Bra dag!

Nu sitter vi i bilen hem. 80 mil bakom ratten, en nätt liten resa. Men så värt det! 




fredag 1 september 2017

Bockstensturen

Sitter på stationen i Gävle med en kopp pressbyråkaffe och skrivandes på en labbrapport i väntan på nästa tåg. Pausar för ett litet blogginlägg.

På väg till Göteborg nu för övernattning där och fortsatt resa till Varberg i morgon bitti. Bockstensturen, 10 mil MTB. Det kommer kännas. Det ska kännas. Efter en svajig vecka utan en endaste cykelminut och med sviktande hälsostatus vet jag inte riktigt vad jag ska förvänta mig. Fortfarande överstiger slemproduktionen det normala och bihålorna gnäller i vanlig ordning, men jag känner ändå att jag är frisk nog att köra. Ibland kan ju en sån här ofrivillig viloperiod göra gott, men jag hade nog gärna sett att jag fått åtminstone 2-3 pass i benen innan jag står på startlinjen. Kommer fram runt 17.30 ikväll så kanske blir det en liten runda efter middagen...

Träningen efter Engelbrektsturen har ju annars flutit på riktigt bra, tiden räckte väl inte till för att komma i riktig toppform men nog var den på uppstigande alltid. Så jag känner att jag gjort det jag kan, och det gör det nästan ännu lite surare att den här förkylningen dök upp nu. Men ändå, just nu är jag mest glad över att kunna köra överhuvudtaget! Och oavsett är det kul att komma ut på tävlingsarenan för en helg, barnfri till på köpet (tack mormor och morfar).

Finns det något tryck i benen i morgon tro?



söndag 27 augusti 2017

Kamp mot tiden

Har haft en riktigt bra träningssommar. Vinterns sjukdomar har lyst med sin frånvaro och vecka har lagts på vecka fyllda med cykeltimmar och ett och annat kort löppass. Så det känns ju lagom typiskt men ändå inte så oväntat att ett förkylningsvirus har rymt från ungarnas snoriga näsor och infiltrerat hos mig. Haft en liiiiiten känning i två dagar och under dagens pass med MTB-gänget kände jag tydligt att det är nått skit i kroppen.

Så nu ligger jag och glor på hästhoppning i soffan (go Peder!) medan ungarna sover sig till en mycket sen kväll bredvid. Men jag är så trött, det är så tyst och lugnt och skönt när dom sover! Vill inte väcka dem... inte än. 

6 dagar till Bockstensturen. Kommer jag bli sjuk? Hinner jag bli frisk? Hur påverkar några sjukdagar nu prestationen på lördag? Inte så mycket tror jag. Träningen är gjord, de sista dagarna är mest finlir. 

Några dagars vila, lite huskurer för placebons skull och pluggfokus istället för cykeltänk så hoppas jag att jag står på startlinjen på lördag. Annars drar jag nog ner ändå och hejar på Tomas. 

Soffhäng... 

måndag 7 augusti 2017

Tidspessimist - javisst

Så fort det går mellan toppar och dalar. All sjukdom och frustration över träning som aldrig kom igång i vintras känns långt bort när pass läggs till pass och formen sakta tickar uppåt. Sånt vågar man väl knappt skriva, men å andra sidan varför inte njuta när det går bra?

Inte så att det skett något revolutionerande, jag har inte gjort några enorma hopp framåt i cykelformen, men det liksom flyter på. Långpass, backpass, intervallpass och en del distans. Ligger på mellan 9-12 cyklade timmar per vecka ungefär och det får man nog vara nöjd med när man samtidigt jobbar och hänger med kidsen. Transportcykling, säger bara det.

Ett nytt mål i form av Bockstensturen dök ju upp lite abrupt i tävlingskalendern, och distansen på 10 mil gör mig skitskraj så jag har försökt få till några ordentliga långpass på runt 8-9 mil i alla fall. I går blev det ett sådant, skulle leda MTB-runda för en grupp glada stigcyklister i närområdet och tänkte få till ett ordentligt pass för egen del genom att först köra en runda på dryga 5 mil och sen fortsätta ca 3 mil med gruppen. Och planen var god, om jag inte på något ytterst tveksamt sätt kalkylerat totalt fel med tider och distanser, och ungefär mitt på min uppvärmningsrunda insåg jag att jag räknat en hel timme för lite på tidsåtgången! Sådana tillfällen kommer det väl till pass att vara en obotlig tidspessimist och således i förväg lagt på nästan 40 minuter på den tid man trodde det skulle ta. Alltså låg jag bara 20 minuter efter tidsplan. Ringde Tomas och bad honom meddela i FB-gruppen att jag skulle bli 10 minuter sen. Återstod då bara 10 minuter att köra in! Så istället för en distansrunda i maklig fart blev det 30 kilometer hårdkörning och en kamp mot minutrarna. HATAR att komma försent, särskilt pinsamt när det var jag som skulle hålla i hela kalaset. Tack och lov var både vinden och benen med mig och av bara farten plockade jag även hem ett långt Stravasegment jag varit sugen på länge. Det höll ändå inte riktigt, drygt 11 minuter för sent rullade jag upp till kyrkan där ett gäng taggade cyklister stod och väntade. Kändes nonchalant att plocka fram mackan jag hade i bakfickan så den fick ligga kvar och vi drog iväg direkt. I lite skonsammare tempo sen fick vi ca 30 kilometrar i trevlig terräng, gott sällskap och ihållande regn.

Summan av kardemumman blev ett rejält långt pass med betydligt högre tempo än planerat, men en riktigt go känsla av att kroppen var med på noterna. Och tack vare den lugnare sista delen kändes benen pigga hela vägen till hem till garaget, och både duschen och lunchen var bland det bästa på länge.


Nu är det arbetsvecka igen och även Tomas börjar jobba idag, så nu är det full fart igen med hämtningar och lämningar och inte så mycket tid att freestyla i träningsupplägget. På hemmafronten pysslar jag med blivande hönshuset, har skrapat och slipat så gott det går och fick god hjälp av barnen att fasadtvätta både hus och dem själva. Blir det bara väder så ska målningen göras och sen börjar det roliga med inredning och planering av hönsgården. Nästa sommar blir det kanske egna ägg till omeletten =) 




tisdag 1 augusti 2017

Härnön Runt

I söndags var det dags för race igen, tredje loppet på tre veckor! Denna gång var det ett mindre mer lokalt race, Härnön runt i Härnösand. Vi hade lyxat till det med barnvakt så både jag och Tomas skulle få köra de 35 kilometrarna medan bror och svägerska hängde med ungarna på en badplats i närheten.

Med blott 44 startande utgjorde loppet en kontrast mot förra helgens Engelbrektstur, dock en välkommen sådan. Underbart med såna här lite mindre tävlingar utan trängsel och hets. Och man behöver ju inte köra mindre slut på sig för det 😊. Men hade gärna sett lite fler tjejer på startlinjen, som vanligt... 

Starten gick och jag kom iväg hyfsat, började med några snabba kringelikrokar uppe på berget där starten gick innan det bar av utför ner mot civilisationen. Fick på riktigt bra flyt på ett längre hyfsat lättkört stigparti, drog ifrån klungan jag körde med för en stund. Egentligen gasade jag nog lite över min förmåga för dagen, men tänkte att jag skulle passa på att träna att köra fort på stig när jag hade chansen! Idag spelade det inte så stor roll om jag körde slut på mig för tidigt, loppet var tillräckligt kort för att jag antagligen skulle ta mig i mål i hyfsat skick ändå. När stigen blev större var snart klungan ifatt igen och det var välkommet med sällskap och draghjälp. 

Vi var 5 stycken som körde tillsammans, mestadels var det jag och klubbkamraterna Jörgen och sonen Jakob som hjälptes åt att sköta dragjobbet. En kille från ART var snabb på de snabba vägarna och då gick han upp och gjorde jobbet. Fina stigpartier och mycket grusväg, perfekt väder. Benen var inte tipptopp, istället för att gå upp och höja farten tog jag tillfällen att återhämta mig dom stunder tempot var lågt. Sista 5 kilometrarna låg vi alla och luskörde lite med vetskapen att målgången låg upp på berget, loppet avslutades således med en rejäl klättring. Jag hade inte speciellt stark tilltro till min klätterförmåga idag, men den räckte till en tempoökning sista biten in mot mål så jag fick rulla först över mållinjen i vår lilla grupp av cyklister. Vinst i damklassen men det säger inte mycket i brist på konkurrens. Tror jag var 5a totalt. Efter en målkorv och en kopp kaffe rullade vi i maklig fart den dryga milen bort till badplatsen, och bättre än alla segrar i världen var att få se Frida helt överlycklig med hackande tänder bemästra sin respekt för vatten där hon simmade runt med armpuffar utan att nå botten! 


tisdag 25 juli 2017

Engelbrektsturen, race-report

En race-report är väl på sin plats.

Vaknade söndag moron och kände mig faktiskt sugen att köra race. Sen blir ju uppladdningen i allra högsta grad splittrad när man samtidigt ska hålla koll på två småbarnsligister och packa ihop stugan vi bott i. Bra eller dåligt vet jag inte, men ett sätt lite skönt med distraktion.  

1,5 h innan start rullade jag iaf iväg till starten, hämtade ut nummerlapp och stötte ihop med Malin, en gammal löparkompis. Malin är en sån där tjej som sprider positiv energi så det var perfekt häng för att lugna mina tävlingsnerver. Efter toakö x 2 var det plötsligt dags att ställa sig i startfållan, och nu hade nervositeten vänt till en peppad känsla. Oavsett hur det skulle gå var jag sugen att cykla.  

Så gick starten, och den gick skitdåligt för min del. En kille precis framför fick något slags problem så jag kom liksom inte iväg, och alla som startat i en MTB-start vet hur viktiga de där första positionerna är för hur man kommer in i loppet. Som tur var startar just Engelbrektsturen med ca 3km gammal banvall där det körs i två led, så det gick att kryssa sig hyfsat framåt och när vi väl nådde skogen tyckte jag att jag hittat en lagom position i gruppen. Sen kommer några hyfsat rejäla backar där jag kände mig stark och avancerade ytterligare några placeringar. Banan är lättkörd och det blir mycket klungkörning. Det som gäller då är att vara på hugget och täppa till luckor som uppstår när någon framför släpper sin rulle, och för att fixa det i ett redan högt tempo bara måste man ha en bra dag. Och jag hade det i söndags. Det fanns flera växlar att ta till i benen, och varje gång jag kom ifatt klungan tyckte jag att jag återhämtade mig snabbt. Men det var många som föll ifrån och det blev således många luckor att täppa till, och efter ett lite trixigare stigparti var det jag som tappat mark till cyklisten framför. Kom ut för sent på grusvägen och han inte med i den fartökningen som klungan drog på. Så mellan 20 och 30km blev det mest ensamcykling, kände mig fortfarande stark men tänkte att den där klungan hade jag nog sett för sista gången. 

Men förvånande nog började jag skymta den på raksträckorna och när jag insåg att jag saktade plockade in var det inget att förlora. Så jag satsade vad jag hade och lagom ut på andra slingan var jag ifatt och kunde pusta ut. Åter igen återhämtade jag mig fort, och Tomas hade lyckats rapportera att jag låg som 5-6 tjej vilket gav ännu mer energi såklart. I ca 10km rullade vi på utan större strapatser, sen kom banans tuffaste stigning och i den lyckades jag gå om ledaren i D30 och fick en liten lucka över krönet. Nu vet jag att hon är en superstark cyklist och jag tvivlar inte på att hon hade kommit ifatt och troligtvis gått om mig igen, men det får jag heller aldrig veta. För vid dryga 48km tog det stopp för min del. Pang. Punka. Slut.

Läskigt likt förra årets Finnmarkstur. Även då med pigga ben och en lovande position körde jag punka 2 mil innan mål. Så jäkla föragligt, besvikelsen gick inte att dölja. Men det var bara att promenixa till närmsta väg för att bli upplockad av Tomas och barnen. Surade och grät inombords en stund. 

Sen blev det bad med barnen istället för dusch, och jag började ändå känna viss glädje över hur loppet gått så länge det nu varade. Den känslan jag cyklade med i söndags var grym. Och onekligen fick jag ett bra träningspass. Och med lite distans till det hela inser jag att det inte är det allra allra viktigaste hur det går på loppen, utan att jag har lopp att träna mot. Som ger mig motivation, som låter oss dra iväg på alla dessa cykelresor över landet och som skapar möten med både människor och nya områden. 

Revanschlusten är dock inte mindre för det, så nu blev det en bokad resa till Göteborg och en anmälan till Bockstensturen som Tomas redan var inne på att köra. Några rejäla långpass innan 2 september så ska väl 10 mil gå fint va?

lördag 22 juli 2017

Inför Engelbrektsturen med sviktande självförtroende

Ett litet pre-race inlägg ikväll. I morrn kl 11 går starten för Engelbrektsturen. Sitter här i stugan med mina sovsnosande gullungar och ett stukat självförtroende. Cyklade första och en del av sista milen på banan tidigare idag, och formen känns väl sisådär. Sen har jag ju dumt nog kollat i tidigare resultatlistor och insett vad jävla fort alla kör det här loppet! Dameliten snittar runt 27-28 km/h och i min damer 30 runt 24-25, det är fort i 70km. Jag är en bit från det. Så jag har två val. Känna mig värdelös och sura ihop, eller utgå från min form just nu och vara glad över chansen att få köra race och möta mig mot de som är bättre än jag. Helt ärligt, skulle jag inte anstränga mig skulle det tyvärr bli det första. Men jag väljer det andra. Och nu när jag väl bestämt mig för att bara köra hårt och ha kul så känner jag mig faktiskt ännu mer motiverad till att komma hem och träna hårdare! Kanske framförallt snabbare träning, jag är inte van att hålla högt tempo så länge. 

Och med det kryper jag till kojs och hoppas få ladda med åtminstone lite sömn i natt, kottarna har ju inte precis bjudit på hela nätter senaste tiden. Fast dom är då väldigt söta när dom sover.. 

torsdag 20 juli 2017

Semester, ett litet lopp i Särna och ett stort sådant i Norberg

Vi är i Järvsö just nu, har vart på semester i en hel vecka redan. Började med 5 dagar i stugan på Sollerön och hann med flera grymt fina turer på cykel både runt och på Gesundaberget. Jag njuter enormt av de få tillfällen vi ha möjlighet att cykla tillsammans, tack till farmor och farfar för barnvaktande! 


Ett lopp har vi fått in också, Fäboloppet i Särna. 65 km på mestadels grusvägar och hyfsat ordentlig kupering. Ett lopp av lite mindre karaktär, 73 startande och en härlig stämning på fäbodvallen mitt i skogen som agerade tävlingsområde. 

Fleming som brottats med tävlingsångest ända sedan misslyckandet i Långa Lugnet var detta perfekt. Ingen extrem öppning i jätteklunga där alla jagar positioner och pulsen tvingas från noll till max i första tramptagen. Nej, här blev det lite lugnare och fältet glesades ut ganska snart och jag hittade mitt tempo efter någon kilometer. Kände mig rätt stark och då jag direkt insåg att jag inte skulle behöva kriga för en seger i damklassen började jag köra offensivt och gick upp och drog större delen av loppet. Bättre att få en rejäl genomkörare än att lägga sig på någons däck och feghålla på krafterna! 

Och det gick rätt bra, inte helt nöjd med hur jag tog de korta mer tekniska partierna men när det gällde att mata skogsväg på sugande sandbotten höll krafterna ihop ända in i mål och det blev nytt banrekord med dryga halvtimmen. Startlistan över damklassen har varit rätt kort alla tre år loppet körts dock så ett banrekord säger inte så mycket. Men en trevlig dag och en positiv tävlingsupplevelse var i alla fall välbehövligt! Tomas vann herrklassen också, även där blev det nytt banrekord så det blev dubbel familjevinst och gott betyg för våra nya Rocky Mountain-hojar.

Idag väntar annan typ av cykling, en halvdag downhill i Järvsö Bikepark står på dagsprogrammet. Det blir bra för mig att öva kurvtagning inför söndag då Engelbrektsturen går av stapeln. Med gemensam start med killarna kan jag utan tvivel börja förbereda mig på hetskörning igen.. målet är att behålla en go tävlingskänsla och hålla nere på mina egna prestationskrav. Herregud, det spelar ju liksom ingen större roll, jag kör ju inte ens elitklass. Nä, på söndag ska jag ha kul och köra hårt efter egen förmåga! 

lördag 1 juli 2017

Solo med barnen

Är på solokvist med kidsen hela helgen, Tomas drog till Polen för att shotta vodka och fira bröllop. Lite trist att inte vara med (syftar då INTE på vodkan, jag må vara svag för alkoholhaltiga drycker men snapsar har jag aldrig förstått mig på..) men jag var inte jättesugen att ta ledigt från jobb och fixa med barnvakt så så fick det bli. 

Har ju vart lite småkrasslig i veckan så det passar rätt bra med en lite lugnare helg också. I morse drog vi upp till grustaget, barnen med varsin balanscykel. Frida är livrädd och vi ska plocka bort stödhjulen på trampcykeln så nu vägrar hon helt att cykla på den. Våran försiktiga lillskrutt, aldrig göra något hon inte har full kontroll över... tänk om Sam hade bara ett uns av den egenskapen, så mycket lugnare vi skulle ha det! Nåväl, till skogs kom vi och kul var det. Sam körde för första gången en  lite längre sträcka utför och jag har inte alls fattat att han fixar balansen så bra! Bästa var ändå att han tyckte det var så kul, en himla massa gånger upp och ner blev det. Frida lessnade snart och började samla kottar istället. 

Hänger med dessa hela helgen! 

Sen blev det dags för mig att trampa lite också, barnkalasdags och med lite omvägar fick jag ett någorlunda pass med vagnen på släp. Fortfarande inte helt hundra kry dock, nått skit som inte vill ge sig. 

Nu har jag iaf bestämt mig helt för att köra i Norberg om tre veckor. Måste se till att få in några ordentliga långpass innan, men förhoppningsvis ska det gå lättare att få till nu när Tomas går på semester och man inte behöver passa dagistider. 

I morgon blir det cykel igen, till stranden denna gång. Vad skulle vi göra utan cykelvagnen? Hur klarar sig folk utan? 

tisdag 27 juni 2017

Lite DH och Engelbrekt gör nog susen

Här cyklas det på, har ju börjat mitt sommarjobb inne i stan så det blir ca 44km pendling varje dag som jag försöker fylla med lite blandade intervaller och strava-attacker. Helgen som var fick jag till en fin tur med 15 andra Sundsvallscyklister i området kring där vi bor, och det hela guidades av lokalkännaren av rang - Leif. Så nu har jag fått flera riktigt fina guldkorn nästan runt knuten! Eller runt sjön åtminstone. 

Börjar känna att jag snart är i tillräcklig form för att köra ett lopp. Fortfarande inte jättesugen, men jag tror jag måste bara köra ett race för att bli kvitt hjärnspökena som härjar med mig. Köra utan så himla mycket press på mig själv. Verkligen jobba med inställningen att jag faktiskt gör det för att det är KUL! Så en titt i kalendern och fann att Engelbrektsturen ligger bra till tidsmässigt. Semester veckan innan så vi har bokat in några dagar i Järvsö för lite blandat Cross Country och Downhillcykling dagarna innan. Kanske jag lär mig ta kurvor också...

Men såklart lite smolk i glädjebägaren. När träningen börjar flyta på rätt fint och både distanspassen och intervallerna regelbundet kan skrivas in i träningsdagboken så dyker den upp igen - den där förargliga alltför välbekanta känslan att något retar och sticker i halsen. Nått litet virus är på intrång igen och idag blev det motorburet till jobbet. Fortfarande oklart om det tänker bli värre eller bättre, men hoppas vara tillbaka på hojen i morgon. I helgen lär det inte bli speciellt mycket cyklat oavsett för Tomas drar till Polen på bröllop, så tanken var ju att köra järnet fram till fredag och sen softa med ungarna under helgen. Får se hur det går med det. 

En stigletarkväll på Essvik

Och så har vi firat midsommar och ett födelsedagsbarn i veckan! Två år sedan vår Sam kom till oss ❤️

lördag 17 juni 2017

Träningen flyter äntligen men tävlingssuget saknas

Första "jobbveckan" gjord, mer likt en praovecka i mellanstadiet än ett arbete. Har mest suttit i bilar och snackat och haft det trevligt, vart med och mätt lite spänningar och bytt ut någon kabel. Men nästa vecka blir det nog mer att sätta mig in i på kontoret. 

Men cykling har det blivit, cykelpendlat varje dag vilket ger 44km/dag och klämt in en del intervaller och sånt skoj på den sträckan. I går blev det en trippel; först in på morgonen i ottan, sen vankades det sommarfest och kontoret var i princip tomt på folk redan kl 14. Perfekt, ut och köra 1,5 h stigcykling uppe vid sjukhuset innan dusch och party i stadshuset. Runt kl 22 var sen småbarnsmamman sömning och bytte åter om till blöjbyxa och trampade hem till skogen. 

Hemma efter jobbfesten! 

Idag fick det bli en lugnare dag, cyklade med Frida i vagnen på barnkalas några kilometer bort bara. Sen en liten joggtur faktiskt, hela 15 minuter! Ganska spänd ändå på vad hälsenan säger om det i morgon... Längtar så himla mycket efter att få komma igång att springa lite igen. 

I morrn blir det Gruvbacken igen, gruvar mig redan... den är brutal, iaf om man försöker ta den med stil! En annan som har skön stil är den här tjejen 

Rätt prioritering av klädsel

Så för tillfället tycker jag träningen flyter på. Känner mig motiverad och tycker formen går sakta åt rätt håll. Men konstigt nog känner jag inget direkt tävlingssug. Det är något med hetsen när starten går, trängseln, att vara sådär offensiv och kaxig som det krävs för att ta ryggar och kriga om positioner.. jag har inte det självförtroendet nu, det känns mer avskräckande än spännande. Ändå tänker jag tävling när jag tränar. Jag kör liksom med tanken att prestera. Och jag hoppas verkligen lusten att ställa mig på startlinjen kommer tillbaka! 

torsdag 8 juni 2017

Samlar glädje och självförtroende

Lite speciell vecka, först långhelgen och sen några dagar ledigt innan jag börjar jobba nästa vecka. Tar tillfället i akt och försöker få till så mycket träning och hemmafix som möjligt, efter denna vecka lär det inte finnas alltför mycket tid över. Kommer ju såklart cykelpendla till jobbet så ofta jag kan, men lite trixigt blir det att hinna lämna och hämta på dagis om jag ska cykla bägge vägar. Och mycket asfaltstramp väntar... kanske jag får upp lite tempo i benen? 

Men många fina pass har det blivit på slutet. I helgen fick jag två bra pass på Tolvtjärnsloppet-banan och det har i veckan följts upp av ett rejält backpass i gruvsamma Gruvbacken, ett par intervallpass och en hel del distans och stigcykling. 

Sakta jobbar jag mig ur cykelsvackan. Kan inte påstå att jag känner mig tävlingssugen, men träningsmotivationen är hög. Just nu bara cyklar jag bara så mycket jag kan, kastar in en hel del backar och i intervaller och kör det jag känner för. Måste hitta igen lite självförtroende och cykelglädje! 

Nöjd efter 5 vändor uppför Gruvbacken

Morgonen bjöd mig på detta 😊

lördag 3 juni 2017

Tolvtjärnsloppet

Har haft en massa upplägg till inlägg senaste veckan men ingen som blivit skrivet. Befinner mig i någon slags cykelsvacka både mentalt och fysiskt. Klev ju av Långa Lugnet efter ca 5 mil, och då hade jag gett upp tävlingen innan första varvningen. Såklart blir jag besviken, även om jag inser att det inte är så himla konstigt. Jag har ju liksom inte cyklat några långpass. Knappt några kvalitetspass heller för den delen. Men besvikelsen finns där ändå, kanske mest för att jag inte kämpade mig hela vägen runt? Aja. Inget att grubbla över nu. 

Men efter Falun har det känts motigt. Självförtroendet är i botten, särskilt vad gäller tekniskt cykling. Spänt och klumpigt, det blir inte bra. Och den negativa spiralen har fötts. Ju sämre jag cyklar, desto mindre vågar jag, och desto sämre går det. Tvivlet väcks, vill jag hålla på såhär? Det ligger ändå ganska mycket insats i cyklandet och tävlandet. Börjat längta lite efter en hel kropp som går att springa med. Samtidigt vet jag hur kul den här sporten är när flytet finns
 där.

Nu är vi Långviksmon för Tolvtjärnsloppet somTomas ska cykla i morgon. Jag bangade, jag är inte i tävlingsform. Och efter attt ha cyklat dryga 50km av banan idag känns detsom ett bra beslut, det är en minst sagt tuff bana. Tror knappt jag hade pallat hela. Nä, den här gången får Tomas offra sig för nummerlappen. Och barnen är med så någon ska ju hänga med dem också. Vi har lånat husvagn av mina föräldrar och har det riktigt mysigt. Ändå. Trots mina cykeltvivel. Ska försöka få till något mer pass på tävlingsbanan innan markeringarna plockas ner. Om hälsan tillåter, vaknade igen med lite halsont. Åhå, det går liksom inte superbra nu... 

onsdag 24 maj 2017

Till start utan mål

Anmälde mig till Långa Lugnet igår. Jag är ju liksom ändå där för Tomas ska köra, vi kommer direkt från bröllopsfest och har fixat barnvakt hela helgen. Och jag vet att jag blir så mycket trevligare i bilen hem om jag kört loppet, oavsett hur det gått. 

Men alltså, den banan otränad... fyyyy fan! Det blir ingen promenad i parken på söndag. Får passa mig att dras med i ett alltför rasande starttempo, det kommer straffas hårt. Tänker faktiskt att jag till och med kan hoppa av efter två loopar också om det känns alltför illa. 

Har vart sjuk i snart fyra veckor, fick några cykeldagar där runt Skandisloppet men förutom det har träningen mest handlat om att orka hosta genom nätterna. Just nu råder en kamp mot tiden att bli frisk till söndag, men det känns som det vänt nu. Verkar som nya hojen hinner bli klar att hämta innan helgen också. Kul såklart, men ändå en påminnelse om höstens förväntningar på denna säsong. Försöker se det med perspektiv, det kommer fler säsonger, fler lopp. Men jag får mina dippar, vågar ju knappt drömma om att få vara frisk efter två säsonger då sjukdomarna avlöst varandra. Man undrar ju vad det beror på? Är det bara att man är mitt i småbarnstiden? Men jag är ju betydligt mer sjuk än ungarna... ah sluta grubbla, sluta deppa, sluta tycka så synd om mig själv! 

Det är ju tur man är så ung så man har framtiden för sig 😉

torsdag 18 maj 2017

Det här funkar ju inte...

Dagen efter Skandisloppet i helgen kände jag att en ny förkylning höll på att bryta ut. Två dagar senare är halsen som ett svidande sår och det blir till att ta bilen till och från dagis. Igen. Säsongen har sparkat igång för fullt och i kalendern står det lopp uppskrivna var och varannan helg. Men det går ju inte. Jag är inte i form, jag behöver en låååång upptrppningsperiod och förkylningsfri tid innan det känns värt att dra igång någon större tävlingskarusell för min del. Jag orkar inte ta mer besvikelse, frustration och stress över att inte få chans att träna.

Så jag skjuter på det. Skippar alla lopp som kräver något slags fix med barnvakt, resor eller annat. Tills jag är redo. I höst eller nästa år. Kan hända jag kör nått lopp om jag ändå är på plats, tex ska vi till Falun nästa helg utan barn och är jag fullt frisk då kan hända att jag startar. Ser det som bra träning. Annars får jag heja på Tomas den här säsongen. Och träna. Och komma igen.

Lite fler bilder från Uppsala så länge. Blev ju iaf ett lopp under våren =)

Foto: AJPJ

söndag 14 maj 2017

Skandisloppet - pearl izumi MTB

Efter en fantastiskt fin dag med familjen i Enköping där vi njöt av solen och värmen drog vi så iväg i morse mot ett betydligt mer kylslaget Uppsala. Barnen lämnade vi hos farmor och farfar, så idag skulle både jag och Tomas få stå på startlinjen. Ödmjuk inför den uteblivna formen ställde jag mig en bit bak i startfållan, men på nått konstigt sätt befann jag mig plötsligt nästan längs bak. Hur gick det till? Nåväl, hade ändå inte så mycket förhoppning om farten så tänkte att det blir nog bra. Men alltså, det är inte kul att trängas på cykeln. Full fart, tvärnit, oj där blev det kö och vi cyklar länge i knapp styrfart, och plötsligt en lucka, full kareta och jaga bättre position, och tvärstopp igen. Nä, det slipper man helst. Men efter några kilometer så reder det ut sig ändå, lyckas ta ryggen på några killar som jag kör rätt jämnt med. 

Som vanligt får jag kämpa för att inte tappa i de mest tekniska partierna, brukar alltid få några meter upp att jaga ikapp. Så också idag, men tycker ändå att jag relativt lätt lyckas täppa igen de luckor som uppstår. Vi kommer ifatt Ingrid och klungan växer. Bakåt har jag tydligen ingen koll för det visar sig senare att det låg fler tjejer i hasorna, men det var nog lika bra att jag inte visste om det. Då hade jag nog försökt köra hårdare och knäckt mig totalt! Vi rullade på i vår klunga, fick inte riktigt till någon klungkörning på transportsträckorna även om Ingrid försökte styra upp det. 

Inför varvningen började jag bli rejält trött, avsaknaden av långpass började göra sig påmind. Men ville heller inte släppa klungan och den potentiella draghjälp den skulle kunna ge. Så jag försökte hänga i. Och jag upplevde det som att tempot gick ner betydligt på vissa delar av andra varvet, och förutom några hårdkörningar för att täppa till luckor så började jag nästan känna att krafterna kom tillbaka. 

Vi var fyra tjejer i klungan och ungefär lika många killar, men hela sista milen var det vi tjejer som körde först. Hörde att grabbarna pratade om att inte störa vår fight, det var sjysst. Tempot fortsatte variera en hel del, märktes att alla började bli trötta nu. In mot varvet runt slottet som avslutades med Slottsbacken och sedan målgång drogs tempot upp rejält, och plötsligt var det bara att ge järnet. Fick ett bra flyt i fart och positionering inför sista backen, så med benen full med mjölksyra lyckades jag knipa andraplatsen i spurtfighten och sjätteplatsen totalt i loppet, ca 12 min efter segrarinnan Jennie Stenerhag som tycks oslagbar. 

Jag kan inte vara annat än nöjd. Med den sopiga vintersäsongen var det över förväntan. Blir dock under varje race påmind om mina svagheter i tekniska partier och inte minst kurvtagning, men där är nog tävling den bästa träningen. Banan var jättefin, betydligt mer stig och backar än jag trodde. 

Nu är det två veckor till Långa Lugnet, och om inget oförutsett inträffar står jag på startlinjen även då. Där får jag om inte annat bra kurvträning... 

Försöker hitta bättre position inför spurtbacken

Utflykt med farfar 

tisdag 9 maj 2017

Skandisloppet i antågande

Tisdag, 5 dagar kvar tills Skandisloppet. Hostar mig fortfarande genom nätterna, men efter 1,5 veckas förkylning känns det ändå som det vänt nu. Känns osannolikt att jag inte skulle kunna köra på söndag. Hade tänk ha detta som en liten koll på var formen ligger och använda det till hur jag ska lägga upp träningen framöver, om fokus ska fortsätta ligga på distans och mängd och flytta fram den mer intensiva intervallbetonade träningen eller om jag skulle våga satsa redan mot loppen i början av sommaren. Nu blir söndagens race inget annat än ett förhoppningsvis bra långpass och kul grej. Vi har barnvakt så båda jag och Tomas får köra dessutom, alltid roligt att få starta i samma lopp. Även om man hejar på den andre som åskådare så är det inte riktigt samma sak som att dela den där härliga efter lopp-känslan som infinner sig efter målgång.

Den känslan - antar att det är det ruset som gör att man håller på såhär? Och inte nöjer sig med att trampa runt i skog och mark och bara njuter av naturen. Känslan av att ha kört skiten ur sig, det finns liksom ingen motsvarighet. Men det behövs någon yttre sporre för att göra det, kampen under en tävling eller blotta tanken på ett kommande race som får en att ge det där sista i träningen. Tror mer det är det som lockar än själva kampen om placeringarna. Att få ge det man har. Såklart kul om det räcker en bit upp i resultatlistan också ;-)

Idag blev det åtminstone 30 min lull-trampande på trainern under förmiddagen, fortfarande inte läge för någon större anstränging. Gissar att det blir 1-2 dagar halvvila till, så i bästa fall hinner jag cykla typ 2 pass innan start... toppen!

Inte ens någon idé att slå på fläkten idag, lätträknade watt

fredag 5 maj 2017

Formen som sprack innan den fanns

Började ju känna mig lite peppad, började kunna ana en gryende form. Watten tickade stadigt uppåt och det fanns ett flow, längtade ut till nästa pass redan innan jag avslutat det förra. Skogarna har tinat fram och det blev en hel del stigcykling också. Två veckor kvar till Skandisloppet, och även om jag inte hunnit få någon större mängd i benen började det kännas spännande att få stå på startlinjen. 

Men - så kommer den, förkylningen från helvetet. En vecka nu med halsont, rossel, snörvlade, huvudvärk och hosta. Blä. Jag orkar knappt bli arg och frustrerad. Mest bara ledsen. Vad kämpar man så hårt för när livet bara sparkar undan benen på en hela tiden? Ok, inte bli så dramatisk nu, det är bara en förkylning, inga liv står på spel. Men fan. Ändå. Måste få spy ur mig. Investerar ju rätt mycket i det här, både tid, pengar och känslor. Klart som fan det gör ont när det inte går vägen. När man liksom inte får chansen ens. Idiotiskt men jag har räknat, detta är förkylning nummer 14 sedan september. Jepp. Inte illa va? Kom sen inte och säg att det där med att ha varit sjuk och inte är i form bara är en bortförklaring. 

Jag vet, säsongen är lång, hösten bjuder på mycket. Några friska veckor efter det här och jag kommer vara hoppfull igen. Men just nu känns det jävligt segt. Jag är så trött på att vara sjuk!!!

Har åtminstone fått hänga med den här sjuklingen på dagarna. Två sjuklingar på cykelutflykt ❤️



söndag 23 april 2017

Västernorrlandscupen #1

Idag blev det faktiskt, lite otippad, nummerlappsdebut för året. När det annonserades om Västernorrlandscup på FB tidigare i veckan blev vi sugna på en familjeutflykt till Härnösand och dom fina MTB-banorna på Vårdkasberget där, så i morse packade vi ungar, cyklar och fikaväskan och drog iväg. Eftersom Tomas är den som kommer köra race i Högbo nästa helg fick jag den äran att ställa mig på startlinjen idag tillsammans med ett tiotal andra cyklister, varav 4 tjejer. Dock ensam i min klass. 5 varv skulle köras på en 2,25 km lång bana som vi bekant med från DM förra året. Grymt bra bana för teknikträning med massa kurvtagningar, uppförskörningar och en del stenskrammel. Kurvor är ju min svaga sida så det var väl bara att ta tillfället i akt att öva.

Starten gick uppför en lång backe, så i min tävlingsiver fick jag känna på blodsmak i munnen och syra i benen med detsamma. Tänkte att detta kunde bli jobbiga varv. Men snart hittade jag rytmen och tempot, lade mig strax bakom juniortjejen Lia som var grymt startsnabb och kände in läget lite. Efter halva första varvet gick jag förbi och sen blev det solokörning kommande 4 varv. Skönt på sätt och vis att slippa ha någon i hasorna i de tekniska bitarna, blir så stressad av att känna att jag kanske bromsar upp någon. Men dåligt för viljan att verkligen pressa mig, utan någon att fajtas mot blir det svårt att få ut det där allra sista. Sen är jag lite för dålig på de svåraste partierna också för att fysiskt kunna maxa under en hel sån här bana.

Väl i mål som 3e cyklist och första dam fick Tomas som haft barnpassningen dra iväg på 5 varv, tävlandes mot klockan. Och det gjorde han bra, även om inte heller han fick till ett kanonlopp så hade han med den tiden landat först över mållinjen med ca 1 minuts marginal.

Ett bra pass fick vi bägge, helt kanon med den här typen av enkla arrangemang. En ordentlig genomkörarae och åtminstone för mig grymt bra teknikträning. Sen skadade det inte att vädret var på vår sida och bjöd på sol, så det var mysigt att hänga ute med barnen också.

 Kurvtagning - inte min starka sida

 Tomas gör det lite bättre...

 ...och en som håller på att lära sig!

tisdag 18 april 2017

Bekänner färg i långbacke

Ofta försöker jag klara av träningen i samband med hämtning och lämning, jag gillar känslan att vara "klar" när jag kommer hem med barnen. Ofta behöver jag plugga en stund på kvällen, eller bara pyssla runt och fixa för morgondagen.

Men ibland är det faktiskt skönt att dra iväg på ett pass på kvällen när Tomas kommer hem. Och ibland får jag inte ihop det under dagen, vissa pass funkar inte att köra i samband med dagisturen. Som idag, hade bestämt mig för att det var dags för långbacken upp till masten. Lång är den, det tar för mig runt 8-9 minuter att cykla uppför hela. Och tydligt blir det att det är en bit till toppformen, fick kämpa på rätt bra för att fixa 4 vändor idag, och då pressade jag inte ens så jättehårt. I höstas körde jag ofta 5-6 vändor, med ett helt annat tryck på pedalerna. 

Men, fan vad fint ändå att vara på väg igen, att sakta trampa åt rätt håll. Blir lätt stressad när jag tänker på dom första loppen som närmar sig alltför fort, redan om en månad är det dags för Skandisloppet i Uppsala. Får påminna mig om att jag inte kommer vara på topp, det är liksom inte meningen att jag ska vara det. Men en ska ändå orka köra race i 51km, det är inget man fiser ur sig när man inte är i form. 

 4 vändor fick räcka idag

måndag 17 april 2017

20-minutare och litet kvitto att det går åt rätt håll

Jodå, det blev en sväng till Kliss igår. Eller nästan, vände strax innan stugan. Vart ju bara sten och skrammel tillslut, fel vägval fick jag bekräftat av modern väl hemma igen. Lite lamt pass för att en skulle känna sig tillfredsställd, så siktet fanns på 2x 20 min på trainern när ungarna somnat. Fast att få dem att somna inom rimlig tid när dom såklart sov i bilen på vägen hem från mormor och morfar, det är en omöjlig uppgift. Klockan hann bli både 21 och mer därtill innan dom sussade sött, och eftersom min egna  läggningstid därmed passerats (nej, jag är inget vidare kvällssällskap...) ifrågasatte jag både en och hundra gånger beslutet att dra på mig blöjbyxor och dra igång dom planerade 20-minutersintervallerna. Men jag visste att jag egentligen inte hade något val, skulle vara så sjukt missnöjd med mig själv om jag bangade. Så valde ut en podd i lurarna och drog igång. 

Och som vanligt är det sällan så vidrigt som man trodde när man väl sitter där. Hade väl kanske inte motivationen att ta ut mig så mycket jag hade kunnat, men snittade ändå 3,7watt/kg. Förvisso inte så värst imponerande i cykelkretsar, men det är bra mycket bättre än det tröskeltest jag gjorde i början av året, tror jag fick ihop 3,3 watt/kilo då på ungefär samma upplevda känsla av intensitet. 


Bara att fortsätta trampa på! 

Idag fick kidsen följa med på träningspasset, packade lite fika och tog sikte på en påskstängd förskola = lekplats. 28km med vagn på släp i maklig fart var alldeles lagom idag. I morgon blir det ett hatkärt återseende med långbacken upp till masten, det kan bli jobbigt. 

lördag 15 april 2017

Mer cykling på banorna vid LV5!

En sån påskhelg. Jag som trodde den skulle handla om att överleva snarare än att leva som gräsänka med ungarna hela långa helgen. Men jag har ju inte varit själv. Svägerska, kusiner och föräldrar, nykläckt tremänning, mina egna kusiner, morbror med sambo. Familjen. Såna dagar prisar jag beslutet att flytta hem. Och barnen, som senaste veckan slagit pers i gnäll och gråt, har tvärvänt och varit glada och drivna. Finns väl inget värre än att försöka bryta ett gnällhumör och peppa igång en 3,5-åring att göra något. Och finns väl inget bättre än att bara hänga med som en skugga i bakgrunden och se samma tjuriga 3,5-årings egna driv, upptåg, pysslande, fixande och lekande. Lyssna på hennes pladder där hon avbryter sig själv, se hur hon växlar från "jag, jag, jag" till att bli uppmärksam och omtänksam mot alla runtomkring. 

Det är värdefulla stunder som jag sparar i minnet och plockar fram när nya gnäll och gråt-rekord ska sättas. 

Och cykla har jag fått göra med. En timme innan middag igår sa mamma, "ska du inte sticka ut en sväng nu då så är jag ute med barnen?". 25s senare var jag ombytt och klar. Satte av i hundra knyck nerför backarna bort mot 
LV5 och MTB-banor som finns där. Konstigt, trots att vi hänger i Sidsjön så mycket har jag aldrig fått till ett riktigt bra pass på de banorna. Tills igår, så jäkla skoj det var! Försökte hålla uppe tempot lite på dom rätt trixiga banorna, och ofta går det ju faktiskt bättre då. Farten är förlåtande när rötter och skrammel ska övervinnas. Klarade flera partier utan större svedor som jag haft problem med tidigare. Måste få till fler pass där, jag som är sämst på att nöta teknik behöver cykla tekniskt för att bli bättre. 

Avslutade kvällen med en filmkväll, Prinsessan och Hrodan gick på TV och Frida och jag såg hela filmen medan Sam grejade på med allt möjligt runt omkring. Skönt ibland att bara skita i läggningstider och inte ha en lista på saker att göra efter att barnen somnat. 

Filmkväll!

Idag drar vi hemåt, men först hoppas jag få till en morgontur på Klissberget.