För ett år sedan trodde jag fortfarande jag hade en löparsäsong framför mig, med fjällmaran i Vålådalen och Skyrace i Italien som dom två stora målen. Men en segdragen höftskada och bråkig hälsena hindrade mig från det. Kämpade på under våren och knep en andraplats på Spring Cross i april, men sen var det stopp. Resten av april och hela maj blev det bara cykling, det gjorde för ont att springa. Insåg att fjällmaran inte skulle funka, även om hag skulle hinna bli hel hade jag missat alldeles för mycket av förträningen. Istället hakade jag på Tomas till Falun och Långa Lugnet, men med en förkylning i kroppen tänkte jag mest tulla med ett, max två varv och sen kliva av. Så blev det inte, det gick alldeles för bra för att inte fullfölja och tillslut blev det en vinst i sportklassen. Mersmak såklart, och nu bestämde jag mig. Löparskorna får åka upp på hyllan en tag och cykeln in i finrummet.
Det blev inge fler lopp i långloppscupen, startade i Finnmarksturen men punkade efter drygt 40km och rasade fort ner i resultatlistan. Men flera lopp i Norrland blev det, där topparna är dels segern i Ragunda 100 Miles som var bland det brutalaste jag gjort, och segern i Bike Boost där jag fick kämpa hårdast för första platsen.
Sen kom hösten. Och allt gick utför. Sjukdom efter sjukdom, dåligt väder och pluggstress. Jag var helt enkelt inte alls i balans och träningen gick skit. Sen blev jag oväntat gravid. Lycka och förväntan men en kropp som inte längre tillhörde bara mig och inte alls betedde sig som hag ville. Och fortfarande dessa förkylningar, ha nog varit mer sjuk än frisk denna höst.
Sen plattfall. Verkligheten förändrades över en natt. Sorg och många tankar. Behov av återhämtning på alla plan. Vi fick missfall i vecka 14 och allt var bara väldigt konstigt. Det är nu drygt tre veckor sedan. Jag mår bra, tog det väldigt lugnt i drygt två veckor och sen sista dagarna har det börjat kännas ok igen. Tacksamhet och lycka över våra två barn och siktet åter inställt på tävlingsåret 2017.
Formen är långt sämre än på länge. Men det är ok. Det har vart en tuff höst, jag får utgå från de förutsättningar jag haft och starta där jag är. Än finns det tid att cykla mil.
Vad förväntar jag mig av 2017 då? Känner mig ännu så rookie på hojen så jag tar mig faktiskt friheten att inte sätta så mycket mer mål än att göra mitt bästa och se vart det räcker. Jag kommer köra i elitklass, det känns roligast, och sk försöka komma iväg på 4-5 av cuploppen. Men sen blir det alla tävlingar jag kan i norrlandsområdet, och hoppas få se fler tjejer på startlinjen detta år!
En annan rolig sak är att jag och Tomas inlett ett samarbete med Sportson i Birsta, som just nu hjälper oss att plocka ihop varsin tävlingscykel från Rocky Mountain. Kul att jobba med dom som brinner för cykel och är duktig på sin sak!
Det var väl det, typ. Med hopp om bättre start på detta år än slut på det förra!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar