Formen som sprack innan den fanns

Började ju känna mig lite peppad, började kunna ana en gryende form. Watten tickade stadigt uppåt och det fanns ett flow, längtade ut till nästa pass redan innan jag avslutat det förra. Skogarna har tinat fram och det blev en hel del stigcykling också. Två veckor kvar till Skandisloppet, och även om jag inte hunnit få någon större mängd i benen började det kännas spännande att få stå på startlinjen. 

Men - så kommer den, förkylningen från helvetet. En vecka nu med halsont, rossel, snörvlade, huvudvärk och hosta. Blä. Jag orkar knappt bli arg och frustrerad. Mest bara ledsen. Vad kämpar man så hårt för när livet bara sparkar undan benen på en hela tiden? Ok, inte bli så dramatisk nu, det är bara en förkylning, inga liv står på spel. Men fan. Ändå. Måste få spy ur mig. Investerar ju rätt mycket i det här, både tid, pengar och känslor. Klart som fan det gör ont när det inte går vägen. När man liksom inte får chansen ens. Idiotiskt men jag har räknat, detta är förkylning nummer 14 sedan september. Jepp. Inte illa va? Kom sen inte och säg att det där med att ha varit sjuk och inte är i form bara är en bortförklaring. 

Jag vet, säsongen är lång, hösten bjuder på mycket. Några friska veckor efter det här och jag kommer vara hoppfull igen. Men just nu känns det jävligt segt. Jag är så trött på att vara sjuk!!!

Har åtminstone fått hänga med den här sjuklingen på dagarna. Två sjuklingar på cykelutflykt ❤️