Tidspessimist - javisst

Så fort det går mellan toppar och dalar. All sjukdom och frustration över träning som aldrig kom igång i vintras känns långt bort när pass läggs till pass och formen sakta tickar uppåt. Sånt vågar man väl knappt skriva, men å andra sidan varför inte njuta när det går bra?

Inte så att det skett något revolutionerande, jag har inte gjort några enorma hopp framåt i cykelformen, men det liksom flyter på. Långpass, backpass, intervallpass och en del distans. Ligger på mellan 9-12 cyklade timmar per vecka ungefär och det får man nog vara nöjd med när man samtidigt jobbar och hänger med kidsen. Transportcykling, säger bara det.

Ett nytt mål i form av Bockstensturen dök ju upp lite abrupt i tävlingskalendern, och distansen på 10 mil gör mig skitskraj så jag har försökt få till några ordentliga långpass på runt 8-9 mil i alla fall. I går blev det ett sådant, skulle leda MTB-runda för en grupp glada stigcyklister i närområdet och tänkte få till ett ordentligt pass för egen del genom att först köra en runda på dryga 5 mil och sen fortsätta ca 3 mil med gruppen. Och planen var god, om jag inte på något ytterst tveksamt sätt kalkylerat totalt fel med tider och distanser, och ungefär mitt på min uppvärmningsrunda insåg jag att jag räknat en hel timme för lite på tidsåtgången! Sådana tillfällen kommer det väl till pass att vara en obotlig tidspessimist och således i förväg lagt på nästan 40 minuter på den tid man trodde det skulle ta. Alltså låg jag bara 20 minuter efter tidsplan. Ringde Tomas och bad honom meddela i FB-gruppen att jag skulle bli 10 minuter sen. Återstod då bara 10 minuter att köra in! Så istället för en distansrunda i maklig fart blev det 30 kilometer hårdkörning och en kamp mot minutrarna. HATAR att komma försent, särskilt pinsamt när det var jag som skulle hålla i hela kalaset. Tack och lov var både vinden och benen med mig och av bara farten plockade jag även hem ett långt Stravasegment jag varit sugen på länge. Det höll ändå inte riktigt, drygt 11 minuter för sent rullade jag upp till kyrkan där ett gäng taggade cyklister stod och väntade. Kändes nonchalant att plocka fram mackan jag hade i bakfickan så den fick ligga kvar och vi drog iväg direkt. I lite skonsammare tempo sen fick vi ca 30 kilometrar i trevlig terräng, gott sällskap och ihållande regn.

Summan av kardemumman blev ett rejält långt pass med betydligt högre tempo än planerat, men en riktigt go känsla av att kroppen var med på noterna. Och tack vare den lugnare sista delen kändes benen pigga hela vägen till hem till garaget, och både duschen och lunchen var bland det bästa på länge.

Nu är det arbetsvecka igen och även Tomas börjar jobba idag, så nu är det full fart igen med hämtningar och lämningar och inte så mycket tid att freestyla i träningsupplägget. På hemmafronten pysslar jag med blivande hönshuset, har skrapat och slipat så gott det går och fick god hjälp av barnen att fasadtvätta både hus och dem själva. Blir det bara väder så ska målningen göras och sen börjar det roliga med inredning och planering av hönsgården. Nästa sommar blir det kanske egna ägg till omeletten =)