måndag 31 december 2018

Tävlingsminnen från 2018

Ska försöka mig på att sammanfatta cykelåret 2018. Det är väl sånt man ska göra såhär årets sista dag?

Jag tänker börja en kall helg i april, jag och Tomas lämnade barnen hos mormor och morfar för att bila till Umeå och en första träff med dom andra i vårt nya team- Team Hi5. Att köra för ett team kändes i sig oerhört pirrigt, skulle jag leva upp till förväntningarna? Men just denna träff såg jag bara fram emot. Vi skulle käka middag tillsammans på kvällen och dagen efter se cykelarenan i Obbola och cykla en sväng med teamet + flera från klubben. Cykla en sväng- just det. Jag kom från en period av låååååång sjukdom med halsont och hosta, och var inte riktigt beredd på 10 mil i norrländs aprilkyla, med nästan 30km/h som snitt. Satan vad jag kämpade för att inte tappa rullen! (Vilket jag ändå gjorde några gånger). När vi var tillbaka hos Patrik som så vänligt bjudit in oss att bo där var jag så trött och kall, och kall och trött, och ganska uppgiven och ynklig så jag ville mest bara gråta. Men en varm dusch, några mackor och en stor kopp kaffe senare kändes det bättre. Det skulle bli kul att lära känna det här härliga gänget bättre och tävla ihop! 

I bilen på väg hem från Umeå, helt slut efter vår 10-milatur- det kaffet var bland det godaste jag druckit

Första stora loppet var Billingeracet. Vi hade lånat pappas Minibuss och åkte hela familjen samt Viktor från laget ner till Skövde, där vi huserade hos min bror som också skulle cykla. Jag var äckligt nervös. Kändes lite som det var upp till bevis nu. Några dagar innan hade jag cyklat Ottarsloppet på nervägen, med mediokert resultat och ganska dålig känsla. Men det gick bra på Billingen! Växte in i loppet och när jag kunde dra ifrån min klunga inför sista backen och säkra fjärdeplatsen var jag så oerhört glad, och lättad. Jag kunde! Den kvällen går till en av årets bästa stunder. Bärs och grillmat tillsammans med mina bägge bröder, deras familjer, min egen familj och en av våra nya vänner i teamet njöt jag av att ha bevisat för mig själv att jag gjort åtminstone något rätt i vinter! 

Uppför sista backen på Billingen!

Nu tänker jag inte skriva om vartenda lopp, men jag vill plocka ut några stunder jag minns extra väl.

På Lida Loop, jag hade vilat en hel vecka pga förkylning och vi kom direkt från en bröllop. Ytters osäker på formen ställde jag mig på startlinjen i 32 graders värme. Från detta lopp minns jag min förvåning när jag kom ifatt SheRides-klungan och Fanny som legat ihop en bit framför mig från start. Tyckte inte jag cyklat så bra, men fick kraft av att se dem och när sedan jag och Ingrid fick en lucka under sista loopen var det ren tävlingsglädje! Jag tror att endorfinerna och insikten över att vi skulle ta 2a resp 3e platsen fick oss att hjälpas åt att flyga fram de sista kilometrarna! Korsade mållinjen som 2a dam och fattade inte hur det gått till.

Prisutdelningen på Lida, den här bilden är tävlingsglädje!

Sen vill jag skriva om Ränneslättsturen, detta dammiga helvete. Som jag slet, fick ingenting gratis från första till sista tramptag. Det var bara tungt. Men att jag inte gav upp (vilket jag bra gärna hade lust till flera gånger) utan kämpade på, påhejad av Tomas och barnen (utan dem HADE jag nog givit upp!), och att det otroligt nog räckte ända upp till en tredjeplats- det är jag väldigt stolt över. 

I mål på Ränneslättsturen. Så trött, så trött och så glad

Helgen efter var det Mörksuggejakten. Här hade jag nog årets bästa känsla genom ett lopp. Sådär när milen bara försvinner under en och det är kul att försöka cykla fort. En 4e plats blev det där.

Det är mina bästa tävlingsupplevelser 2018. Om jag utesluter Transalp, det är liksom ett kapitel för sig. Konstigt nog har jag inga jättestarka känslor med mig från Finnmarksturen, som jag ju gick och vann. Det var sån konstig dag. Det var bråkigt med barnen på morgonen som inte ville att vi skulle åka, och jag kände mig tom och dränerad på energi. Sen fick Emmy och Åsa punka vilket gav dem 10-15 min lagningstid. Jag cyklade bra, slog flera duktiga tjejer, men det kändes ändå oförtjänt. Och jag hade ingen jättebra dag på cykeln heller, fick slita rejält stora delar av banan. 

Efter Finnmarksturen var jag trött, både i kropp och knopp. Sjuk i flera veckor och inte det minsta långloppssugen. Cyklade mycket i skogen istället, körde några mindre XCO lopp och hade kul. 

Jag tänker ta med mig många bra tankar och känslor från detta år och in i nästa, känner mig faktiskt både äldre och klokare, på ett bra sätt! 






onsdag 26 december 2018

Gran Canaria, upp och ner i dubbel bemärkelse

Snart två veckor har vi varit på ön, två veckor som bjudit på både toppar och dalar. Dels rent bokstavligt talat, cyklingen här går upp upp upp - och ner ner ner. Och det tokgillar jag! Det är något särskilt med det där stretandet upp över bergen som aldrig tycks ta slut, för att till sist ändå göra det och så vänder det av nerför (vilket jag inte uppskattar lika mycket då höga höjder, branta bergssidor och hårnålskurvor skrämmer skiten ur mig varenda gång..) 

Långa uppförskörningar

Dock har jag inte riktigt vågat ta i ordentligt och jagat stravasegment med full insats ännu, då förkylningen som jag landade med nätt och jämnt släppt greppet. Och som ett brev på posten, lagom när jag kände att det var dags att steppa upp ansträngningen så körde jag ett pass som kändes förvånansvärt slitigt. Nog för att jag hade lite huvudvärk redan när jag drog iväg, men det har jag ibland pga bihålorna så jag tänkte inte mycket mer på det. Men jag blev besviken när strava efter passet visade 45km och drygt tusen höjdmeter när ansträngningen kändes som det dubbla! Och när sedan det helt fantastiska julbordet mest gjorde mig illamående och jag fick lämna hälften av det som låg på tallriken började jag förstå att det var något som inte stod rätt till. Mycket riktigt, dagen efter låg jag feberdäckad medan familjen jobbade hårt med att rädda strandsatt småfisk.

Fast tack och lov verkar det inte bli så långdraget, redan under eftermiddagen kunde jag hänga med barnen vid poolen medan Tomas tog en långklättring med imponerande tryck på pedalerna och till kvällen smakade maten någorlunda ätbar igen. 

Ligger i en solstol och kolla när barnen testar sina julklappar

Så idag hoppas jag kunna köra en sväng igen. Väntar in dagen lite innan jag bestämmer vad det blir, men börjar onekligen bli sugen att testa kapaciteten uppför backarna mot några av dom riktigt bra cyklisterna som satt sina stravaspår. 

Upp och ner har varit i andra bemärkelser också- att småbarnslivet skulle vara en idyll under solsemester är både sant och inte. Visst, vi slipper bråk om vantar och overall och lämningar och hämtningar på dagis, det är en fantastisk barnvänlig miljö och att få dela deras glädje av att bada i havsvågor för första gången är helt underbart. Men det finns också otroligt mycket lockelser för en 3- och en 5-åring i form av spel, plastiga leksaker i spännande automater, glass och skräpmat i mängder och det tjatas hål i huvudet på oss! Sen bråkar dom mycket med varandra när vi är så tätt ihop hela dagarna - en 5-årings krav på millimeterrättvisa och en 3,5-åring som ännu inte tagit sig igenom treårstrotsen, det är liksom inte en dans på rosor hela tiden. (Det kan ni tänka på nästa gång jag lägger ut en solskensbild på instagram 😉) 

Trots bråk och tjat och sjukdomar- det är fantastiskt att vara lediga tillsammans på en annan plats så här länge. När Frida igårkväll ville gå och se på havet i mörkret istället för att vara med på den ganska skräniga kvällsshowen dom har för barnen varje kväll. Fröken är på helt strålande humör och vi står högt upp på klipporna och ser ner på havets skummande brytningar, och hon pladdrar på om allt möjligt som rör sig i hennes huvud. Jag lyssnar och ler inombords, just då är det inte mycket som är fel!

Barnet och havet ❤️





onsdag 19 december 2018

En fin sjukvecka - faktiskt

Nu har det snart gått en vecka sedan vi satte oss på tåget i ett vinterkallt Sundsvall, med en brutalförkylning i kroppen. En såndär riktigt jobbig en, med halsont och igentäppta bihålor som gör att huvudet sprängs om man råkar fälla det mer än 10 grader från vertikalläge, och hosta genom både dagar och nätter. 

Men med nästan 7h lång väntan på Barcelonas aptrista flygplats hann jag samla ihop tankarna som fladdrat iväg i sjukångesten. Jag vet ju att jag ofta blir sjuk, jag har problem med bihålorna sedan 6 år tillbaka. Jag gör vad jag kan för att mildra det och mer kan jag inte göra. Och jag ska på semester med hela fina familjen, mannen som är den bästa i mitt liv och barnen som är det finaste jag har. För första gången få uppleva en sådan resa genom deras ögon, ta del av deras upplevelser. Hur fantastiskt är inte det? 

Vad gäller cyklingen plockade jag upp en tanke jag vävde fram i höstas när jag letade strategier för att minska min prestationsångest inför loppen. Och det är inte speciellt svårt. Egentligen. Jag gör bara mitt allra bästa utifrån dom förutsättningar jag har. Inkluderat allt annat som händer i livet. Sen kommer det visa sig hur långt det räcker, jag kan inte påverka hur bra mina medtävlare är. 

Det är en tanke som får mig att vilja ge allt, samtidigt som den lugnar och avdramatiserar det hela. Det är bara en sport vi snackar om. Den är kul och viktig, men ändå bara sport.

Och vet ni, det har vart fantastiska dagar såhär långt. Trots hostiga nätter.



torsdag 29 november 2018

Flow är något man förtjänar

Jag är (eller var i alla fall tills nyss...) inne i ett bra flow med träningen. Sådär så man såg fram emot nästa pass redan inna det förra var slut. Wattsiffror på uppåtgående och rutiner som gör det möjligt. Tog mig en funderare vad som gjort att jag hamnat i den där skönt uppåtgående spiralen, när jag inte allt för länge sedan kände mig lite låg på motivation. Och det jag kom fram till var - jag gör jobbet.


Jag ställer för att träningen ska funka så bra som möjligt, vilket innebär att jag går och lägger mig runt kl 21 för att vara pigg nog kl 05 när jag oftast kör mina kvalitétspass. Och jag körde som planerat där i början av vinterträningen trots ben som protesterade mot att spinna fort på trainer, och efter någon vecka är man liksom över tröskeln. Jag varvar hårt med lätt, när det blir mycket intervaller på trainer blir distanspassen ute i desto lugnare tempo, vilket jag tycker passar bra på vintern med en massa klädlager och dubbdäck.


Så fram till ungefär just nu var jag inte i ett riktigt bra flyt, tills jag kom på att jag ju ska köra backe på vägen hem från jobbet idag! Jag är så van att ha träningen klar där redan på morgonkvisten så jag hade helt glömt bort detta. Och jäklars vad många anledningar att hoppa över passet som dök upp i huvudet! Trött skalle, sega ben, kallt och jävligt ute, långt att bara cykla bort till backen. Passar det inte bättre att flytta passet till en annan dag kanske?? Nej nej, försök inte. Idag är perfekt. Ingen hämtning på dagis och middagen gjorde jag klart redan igår. I morrn vill jag springa, och i helgen vill jag cykla vad som faller mig in.


Så, ut och gör jobbet, jag kommer tacka mig själv efteråt!

fredag 23 november 2018

Träningsplanering och vardagsliv

Sitter och läser min käre mans blogg om hur han liksom bestämmer passet efter dagsformen, ibland till och med en bit in i passet. Känns benen bra blir det hårdkörning och känns dom slitna blir det lugnare distans. Jag imponeras av förmågan och konstaterar samtidigt att på den punkten är vi så lååååångt ifrån varandra vi kan vara! Jag skulle nog våga påstå att 95% av mina pass blir precis som jag planerat dem i förväg. Det är någon enstaka gång som jag ändrar planen under passet, och då är det i princip alltid att jag skippar hårdkörningen och bara cyklar lugnt eller vilar helt. Orsaken är oftast att det är huvudet som inte är på plats, särskilt om det varit ovanligt tjafsigt med barnen så blir jag liksom för tömd på energi för att kunna köra hårt.


Men att sticka iväg för ett lugnt rullpass, känna att benen är pigga, och styra om till hårdkörning- Åhåhå, det händer inte! Alltså, jag är alldeles för LAT för det! Är jag inställd på myscykling, då är det myscykling som gäller. Jag måste liksom peppa igång mig och energiladda om jag ska kunna bränna benen i backarna.


Och det är ju både bra och dåligt. Dom hårda passen blir av, det är som sagt sällan jag ursäktar för mig själv att inte köra hårt om jag tänkt att köra hårt. Men jag blir rätt oflexibel och vill gärna ha en plan för veckan några dagar i förväg vad gäller lämna och hämta barnen och annat som ska in i livet, inträffar sedan något oplanerat som rör till det kan jag få det lite jobbigt i skallen innan jag hunnit göra en ny träningsplan för mig själv. Men när det flyter på gillar jag att göra på det här viset, jag slipper liksom fundera så mycket under veckan, bara kör det som står. Oftast lägger jag upp detaljplanen veckovis, så i slutet på denna vecka bestämmer jag hur jag ska köra nästa vecka utifrån en mer övergripande plan över året.


Nu har det varit flera helger i rad som jag varit på resande fot och utan möjlighet att cykla, och sen jag stukade foten har det inte funkat att springa heller. Så träningen har mest legat på vardagarna, vilket funkar bra för intervallpassen men det blir lite sämre med längre distanspass. I morse fick jag ändå till det, började med 1,5h på trainern och skarvade direkt med drygt 1h pendlingscykling till jobbet. Om en liten stund ska jag trampa hemåt också och kan lägga på ytterligare 30 min, så för första gången på rätt länge lyckades jag klämma in 3h i sadeln på samma dag åtminstone!


Men nu är det slut på lunchrasten så det är bäst att sätta igång med jobbandet igen så jag får cykla hem innan vi drar vidare till vänner i Stockholm över helgen.

söndag 18 november 2018

Gamla Goa Rutiner

Det är något speciellt med att vara inne i vinterträningen. Man sitter på trainern och håller koll på watten medan intervallerna bockas av. Lätt ångest innan, grymt skönt efter. Igen, och igen, och igen. Ibland går det lätt, både med watten och motivationen. Ibland är det som att bestiga ett berg. Men utsikten däruppe är för det mesta underbar. 

Jag gillar känslan av att vara under uppbyggnad, att kroppen blir starkare och starkare. Den här tiden på året påminns man också om hur mycket träning som ligger bakom vårens fina siffror på mätarna. 

Under uppbyggnad

Jag hade tänkt göra några justeringar i rutinerna i år. Jag trodde att det i år skulle funka att träna mer efter jobbet, innan eller efter middag, trots att barnen är hemma. Men det blir liksom inget bra, dels för att det inte är någon bra tid för mig att träna, dels för att barnen fortfarande har svårt att inte störa mig. Tomas får ett jäkla göra för att hålla dem på gott humör och jag känner mig mest stressad och som en dålig mamma. Så nä, jag kör på med mina tidiga mornar. Dom är faktiskt inte alls så dumma! 

fredag 9 november 2018

Uppdatering!

Tagit en ordentlig bloggvila nu under hösten. Har inte varit sugen helt enkelt. 

Men hösten började fint, jag drog igång med en hel del löpning och det var så himla kul att få fara fram över stock och sten igen! Tävlade några terränglopp och tänk, när jag springer är jag helg befriad från den där tävlingsångesten jag brottas med på cykeln. När jag springer i tuff terräng behöver jag inte jaga position från start, jag har ingen större nytta av ligga i nån klunga och kan därför göra mitt eget lopp helt och hållet. Kommer nog aldrig vänja mig helt vid hysteriska cykelstarter. Men, för att avsluta historien om löpningen, för två veckor sen sprang jag ett 15km terränglopp och stukade foten sådär som man inte vill stuka foten, med en rejäl smäll, och efter att ha haltat mig 9 km till mål insåg jag att det blir några veckor av löpvila framöver... 

Men det betyder inte att motivationen saknas, har faktiskt redan kört några veckor med strukturerad träning. Tänkte jag skulle hinna med ett block med intervaller innan vi drar till Gran Canaria en månad över jul och nyår där jag kommer satsa på att få en massa distans i benen. Mellan intervallpassen försöker jag cykla så mycket i skogen jag kan, har behövt den avkoppling jag får av träden och stigarna. 

Klart är det också vilket cykel jag kommer köra på, jag kommer för första gången sitta på en heldämpad skönhet i form av Scott Contessa. Tack till Sportson Sundsvall för hjälp med det ☺️

Just denna vecka är det lugnare på träningsfronten, och då njuter jag verkligen av att ta det lugnare! Hårt när det ska vara hårt, lugnt när det är lugnt. Kom ihåg det. 

Hemma på egna pumpen

När jag skulle visa upp mina bästa stigar och någon gömt dem under träden!

Inte bara jag och Tomas som cyklar! 

fredag 5 oktober 2018

RR Höstrusket- bättre sent än aldrig

Länge tänkt skriva en rapport från höstrusket, men det börjar vara så längesen. Är för seg med inläggen... men det var en fantastiskt fin dag vi hade på Södra Berget i söndags, strålande sol och runt 12-13 grader. Jag hade 5 varv påsen drygt 4km lång bana framför mig, inte så tekniskt svårtbunderlag men en hel del knixar och kurvor och några rejäla backar. Gick ut lite avvaktande första 2 varven, men kände sen att jag hade tillräckligt i benen för att försöka cykla så fort jag kunde- och det är sån skillnad på hur kul det blir! Att antingen cykla med blodsmak och mjölksyra och känna att man inte har det som krävs för att riktigt maxa i alla partier, mot när utmaningen blir att hitta rätt linjer och ta dom tekniska bitarna så bra och snabbt man kan och sen använda alla enklare partier till att gasa på och antingen jaga ikapp eller skapa luckor. Att antingen vilja cykla så fort det går, eller att cykla för att orka hela vägen i mål. Det är en jäkla stor skillnad där, det krävs både bra grundform och dagsform för det förstnämnda. Jag fick känna lite på det i söndags, och det får bli en målkänsla jag tar med mig in i vinterträningen. Jag ska vara i så satans bra form nästa säsong att vilja cykla så fort det bara går! 

Men det hade sitt pris att kräma ur kroppen, den där lilla förkylningen jag dragits med i flera veckor blommade ut och hela veckan har jag hostat mig genom nätterna och halsen har stundvis känts som ett öppet sår. Jag har egentligen vart mer eller mindre sjuk ända sedan TransAlp... och det är tyvärr bara en historia som upprepar sig. Kan inte göra annat än hoppas att det ger sig snart, försöka sova och äta bra och hoppas att denna vinter blir åtminstone liiiite friskare än de senaste åren...


Frida fick också göra tävlingsdebut på riktig cykel, en strålande nöjd tjej som tog sig två varv runt på en 700m lång bana med både rejäla backar och något parti med rötter och sten. 


Enda smolket i glädjebägaren var att deltagarantalet var rätt knapert. Jag var tex själv i min klass... tycker det är lite konstigt, för MTB-aktiviteten blomstrar i stan och vi har några vassa landsvägscyklister som inte alls är bortkomna i skogen heller. Och visst, alla vill inte tävla, men detta är ju mer som ett trevligt event med likasinnade... 

fredag 28 september 2018

En kylig fredagmorgon

Hösten är här med besked. Med hög klar luft och sina vackra färger. Men också med mörker och kyla, skalkläder och fleece till barnen och små vantar som tappas bort. Vintercykelskor och tjocka vantar. Pannlampa och reflexer.


Jag både gillar det och gillar det inte. Jag brukar när jag har möjlighet vilja köra ett långt pass på fredag morgon innan jobbet, liksom sätta guldkanten på helgen redan där. Komma till jobbet trött och nöjd i kroppen och känna att det så gott som är helg. Då nyttjar jag vår friskvårdstimme, och tack vare den kan jag dra hemifrån runt 05.30, komma till jobbet runt 8-8.30 och ändå sluta vid kl 16!


Och nej, det är inget martyrskap jag håller på med utan jag trivs ju faktiskt de allra flesta dagar med att starta tidigt. 100 gånger hellre än att dra iväg på ett kvällspass! Och en sak som är så fantastiskt med hösten och tidiga morgnar är att det är KOLsvart och helt tomt på gatorna när jag drar iväg, men under passets gång vaknar världen och människor till liv. Solen går upp och jag kan slå av cykellampan. Jag älskar den känslan. Som att jag har ett liiitet övertag över alla andra, jag har liksom redan gjord dagens träning när du sätter fötterna i morgontofflorna. Sen går jag runt med en myskänsla i kroppen resten av dagen. Jag har ju den där enligt mig ganska bra egenskapen att jag blir så löjligt nöjd när jag åstadkommit något, jag gottar mig verkligen orimligt mycket av att ha gjort något  bra. Allt från ett utfört 10-milapass till att ha vattnat blommorna (typ). (Detta medför dessvärre att saker och ting går ganska långsamt för mig, eftersom jag är sjukt nöjd när jag tex dammsugit bilen och därför känns det helt på sin plats att alla andra 17 punkter på attgöra-listan kan vänta en dag eller två...)


Nåväl, i morse var jag ute på en sån där tidig morgontur. Men jag var inte beredd på hur kylan påverkar en då an är ute längre stunder, och kanske särskilt när man kör innan frukost och därför har lite lägre energinivå redan från start. Fy fasen vad jag frös på slutet! Trots mina tjocka vintervantar kunde jag inte växla för jag tappade både känsel och kraft i fingrarna, och benen var oerhört sega redan från start. Kan vara gårdagens benövningar på gymmet som ligger bakom?? Eller så var jag bara trött. Men- gissa om jag mår gott nu! 


Kram på er och ha en fin helg, bor du i Sundsvall med omnejd så kom och cykla Höstrusket med oss på söndag! Start från kl 11 på Södra berget, kidsen börjar och när alla gått i mål startar ungdomarna och vi gamlingar.

Snart är vi där igen! 

torsdag 20 september 2018

Mental break

Sitter på tåget mot Stockholm. På bagagehyllan ovanför ligger en ryggsäck med sovsäck, trangiakök och lite andra friluftsprylar. Jag ska ut på en helghajk på Upplandsleden med en god vän, och som jag ser fram emot det! Kommer slå av mobilen och vara utan sociala medier, möjlighet till kommunikation och klocka under nästan 3 hela dagar. Bara gå, bara vara. Och få gott om tid att prata färdigt tankar som kommer. Eller bara tänka färdigt utan att prata. Har faktiskt inte vandrat sen Frida föddes, över 5 år sedan...

Senaste två veckorna har gått som på halvfart vad gäller träningen. Energin tog slut. Jag avbröt ett pass, ställde in ett annat. Bara tanken på att cykla iväg från hemmet fick kroppen att kännas blytung. Kunde inte ens rycka upp mig själv med löften om egentid i vackra höstskogar. Ville bara gå hemma och småpyssla eller vara med dem som jag verkligen kan vara mig själv med. 

Springa har gått bättre. Det har känts lite nytt och spännande. Det är inget fel på kroppen, det är huvudet som behöver en stunds vila. Samtidigt känner jag att det växer fram en längtan efter riktigt hård gristräning, tidiga mornar på trainer och mörka kvällar i snömodd. Men jag är inte där än. Först ska jag vila lite till, bara träna det jag känner för. 

På lördag är det Västgötaloppet. Herregud, ett långloppsrace nu, det känns så otroooligt långt borta nu! Men även om jag inte är där så är det himla spännande på alla vis, för nu kommer totalplaceringen i cupen att avgöras. Jag ligger just nu på en 3e plats och det krävs en vinst för Fanny om hon ska peta ner mig. Men det är långt ifrån omöjligt, hon är himla bra. 

Hur det hela slutar får jag veta först på söndag, när jag sätter mig på tåget tillbaka norrut. Då ska jag slå på telefonen igen. 


onsdag 12 september 2018

Teamhelg i Obbola

Helgen som var packade vi med hela familjen och cyklar till alla 4 i bilen och for till Umeå för en helg tillsammans med teamet och vår sponsor, Hi5. Såg mycket fram emot helgen, himla fint att dels få ta med barnen då det var familjeanpassade aktiviteter som väntade, dels träffa hela härliga gänget och nästan mest att äntligen få utforska den omtalade SCA-arenan som är utgångspunkten för klubbverksamheten i Obbola IK cykel.


Och inte behövde jag bli besviken! Uppmärkta välarbetade cykelleder i den typiskt stökbökiga och tekniskt utmanande Obbolaterrängen, och inne på själva arenaområdet fanns en bana för de små barnen och en rejäl pumptrack för de större (och mindre, Frida cyklade oräkneliga antal varv här, hon fick verkligen tycke för cyklingen under helgen). Själv var jag inbjuden att vara med på tjejcykling, vilket innebar inte mindre än ca 15 väldigt duktiga tjejer tillsammans ute i skogen. Normalt brukar gruppen öva olika tekniska moment på träningarna, men idag blev det mer "bara" cykling och en massa prat om träning och olika upplägg. Så skoj för mig som är van att alltid träna själv. Även om det finns bra tjejer i Sundsvall också att cykla med så är det tyvärr svårt att få ihop gemensamma pass med jobb och familjelogistiken. Jag cyklar ju nästan uteslutande alla pass till och från jobbet, och då blir det på mina tider. På helgen ska träningen ofta passas in med andra familjeaktiviteter och jag vill helst inte ta mer tid än nödvändigt från barnen. Därför blir det oftast ensamträning på hemmaplan, och därför extra skoj nu att cykla med andra!

Tjejcykling 👍

Efter cyklingen bjussades det på kaffe, och sen for vi hem till teamkamrat Henrik och hans familj där vi blivit inbjudna att tillbringa natten. Lämpligen nog har dom barn i samma åldrar som våra och särskilt tjejerna fann varandra direkt så dom såg vi inte mycket av medan vi var där.


Dan efter var det Familjedag med hela teamet och sponsor på plats ute vid arenan, fullt med barn och vuxna som cyklade runt på de olika banorna. Särskilt den 2km långa XCO-slingan blev välcyklad, Frida körde inte mindre än 3 varv på den! (Och Sam 0,75 varv, jag fick bära honom på axlarna sista biten då orken tröt.) Själv lyckades jag ta QOM:et med blott 2 sekunder, vi får se hur länge det står sig...

Frida i pumpen

Annars flyter vardagen på, jag fortsätter att cykla i skogen så mycket jag kan och har hunnit med några löppass också. På lördag funderar jag på att ställa mig på startlinjen till Sundsvalls terrängklassikers 7km klass. Lääängesen jag sprang ett lopp nu, och med tanke på att jag är upp i 4 löppass sedan cykelsäsongen drog igång i maj så kan jag nog förvänta mig en tuff stund i skogen om jag nu kommer till start.





onsdag 5 september 2018

En halv Bockstenstur och postsäsongsvakum

Sista dagarna inför Bockstensturen vag minst sagt svajiga. Både jag och Tomas åkte på förkylning och det var högst oklart om någon av oss skulle starta. Dagen innan kastade Tomas definitivt in handduken då han hade rejäla hostattacker, medan jag lutade åt att ändå prova köra. Det var längesen jag körde nått lopp och jag var sugen, och jag vet flera gånger tidigare som jag varit osäker på om en förkylning varit tillräckligt över och då det gått över förväntan ändå. Så på lördagsmorgonen styrde vi från hotellet i Göteborg mot Varberg, jag försökte fokusera på uppgiften framför mig och inte på den osäkra känslan huruvida jag var tillräckligt frisk eller ej.

Starten gick som vanligt i ett rasande tempo, jag har alltid kämpigt med de höga farterna så var till en början inte alltför orolig att tvingas släppa dom andra tjejerna framför mig. Låg ändå strax bakom första 12-13 km och hade koll på läget.

Här hade jag ännu inte gett upp hoppet

Men sen var det som att någon drog ur kontakten. Jag fick släppa klungan jag låg i och plötsligt var jag själv i motvinden, tappade helt farten och det fanns liksom inget extra i kroppen att sätta in. Jag tänkte ändå att jag kanske skulle hitta tillbaka in i rytmen om jag sänkte farten en stund och då backarna började dyka upp efter ca 20 km tyckte jag ändå att det kändes skapligt. Men så fort farten skruvades upp igen fick jag inse att jag inte var med i matchen idag. Började få alltmer ont i huvudet, bihålorna  sprängde och jag kände mig allmänt ynklig. Slirade runt i leran som Bambi, tog dåliga vägval, missade kurvor och körde helt kasst rent ut sagt. Passerade första depån med inställningen att jag kan ju i alla fall cykla i mål, men insåg snart därefter att man cyklar inte 10 mil bara sådär med en dålig dag. Så när jag var tillbaka vid depån 18 km senare klev jag av. Tomas var där ed bilen och lämpligt nog fanns en sjö precis i närheten där både jag och cykeln kunde bada av oss den värsta leran. Bytte om och så styrde vi tillbaka mot Göteborg. 

Strax efter klev jag av...

Visst, det är alltid tråkigt att inte köra klart ett lopp. Att gå miste om det där underbara känslan av att passera mållinjen med en helt slutkört kropp och lycklig knopp. Men besviken var jag faktiskt inte, jag visste ju att det var en chansning att starta. Och det blev en riktigt bra dag ändå, vi åkte till Botaniska och drack kaffe och strosade runt bland blommor och träd. Fick för en gångs skull tid att prata utan att bli avbruten av barn och utan att ha massa saker som ska göras samtidigt. Tillbaka på hotellet blev det en middag och vila på rummet och några timmar i relaxen, inte helt fel för två småbarnsföräldrar =)


Väl hemma uppstod ett slags cykelvakum - hur ska jag nu träna? Jag har inga fler långlopp inplanerade men några XCO-lopp på hemmaplan. Känns för tidigt att ta säsongsvila, vill nog köra klart de här loppen varav sista går i slutet av september, vår egen tävling Höstrusket. Kan inte säga att jag är direkt less, men jag har heller inte riktigt lust att köra efter någon bestämd struktur. Saknar lite cykelglädje faktiskt! Men morgonen efter tog jag lite omvägar till jobbet och cyklade på alla småstigar jag kunde komma på som fanns längs vägen, och insåg på vägen hur mycket jag saknat det. Under sommaren har det varit sådant fokus på återhämtning efter lopp och uppladdning inför lopp, jag har cyklat mer på asfalt och grusvägar än vanligt för att kunna få till den typ av intervall jag varit ute efter. Men att få cykla runt i skogen, det är ju liksom det som är grejen. Så igår valde jag en av mina stigslingor som jag gjort till stravasegment och körde varv på, 4 stycken med kort vila mellan. Mer behövs inte för att det ska kännas kul igen!

Stigintervaller 👍

Så september kommer jag ägna åt stigcykling och en hel del löpning också, både lugna och hårda pass men inte särskilt strukturerat. Och redan ikväll kommer jag få ägna mig åt stigcykling delux på Härnösands Cykelklubbs fina stigar när distriktsmästerskapen går av stapeln, ska i skrivande stund precis packa ihop mina saker och bege mig dit =) Och kommande helg väntar fler roliga event då vi åker till Teamet i Obbola, Umeå, för en helhelg i cyklingens tecken med klubbkompisar och sponsorer. Då tar vi med hela familjen så barnen också får cykla och ha kul i den superfina cykelarena som finns där.

onsdag 29 augusti 2018

Inför Bockstensturen

Några dagar efter Cykelvasan testade jag att börja träna igen. Antagligen var det i tidigaste laget för 100% frisk var jag ännu inte. Men det är så lurigt med mina bihålor, jag kan känna mig sjuklig för att de är så igentäppta men ändå går det bra att köra på... nåväl, nästan två veckors träning, rätt intensiv sådan, har jag fått i kroppen. Med siktet stadigt inställt på Bockstensturen som går på lördag. Men med sjuka barn och krasslig man och själv balanserades på kanten mellan frisk och sjuk var jag inte direkt chockad när jag vaknade igår med en olustig känsla i kroppen. Körde trots det ett hårt tröskelpass tidigt på morgonen, tänkte att känslan kanske ljög. Det gjorde den såklart inte. Så nu har fighten mot tiden börjat, jag har knappa tre dar på mig att brotta ner dom små virusdjävlarna som härjar i kroppen. Jag vill så gärna köra på lördag! Det är den sista stora tävlingen för i år, vi har barnvakt så tanken var att både jag och Tomas skulle få cykla och det är alltid dom roligaste loppen. Förra året vann jag damer sport som tredje snabbaste tjej totalt och Tomas kom 2a i H30, så det finns goda minnen från Varberg. Jag har flera gånger i år varit sjuk nära inpå ett race men ändå lyckats köra bra, så helt kört är det inte. Vore fint om jag lyckades bättra på mina totalpoäng i cupen och för det krävs det en bättre placering än 6a. 

En bra dag i Varberg 2017!

I näst bästa fall får jag ändå heja på Tomas och i sämsta fall, om ingen av oss hinner friskna till, får vi ändå en hotellhelg i Varberg tillsammans och det är fasen inte illa det heller!

I övrigt börjar jag känna mig peppad inför vinterträning, håller på att lägga upp en plan som ska göra så sjuuuukt snabb och stark inför nästa år... ☺️




onsdag 15 augusti 2018

Äntligen tillfrisknande

Dagarna rullar på, det blev ingen cykelvasa i år då jag blev förkyld efter Finnmarksturen och snällt fick stanna hemma. Men det var riktigt roligt att kunna följa loppet på webbTV och med kommentatorer också, det är man inte bortskämd med i vår sport! Blev faktiskt riktigt sugen att köra detta lopp som tidigare inte lockat speciellt mycket, alldeles för snabbt för min smak. Men nu håller jag på att bli med racer så kanske det ska bli nån ordning på farten också till nästa säsong??? Såhär års ser man alltid alla möjligheter, med hela långa vinterträningen framför sig.


Men än ska vi inte stänga dörren om denna säsong, absolut inte! Tvärtom är det dags att tagga upp nu inför för mig den sista deltävlingen i cupen, Bockstensturen. Med 2,5 vecka kvar och en hosta och förkylning som ÄNTLIGEN efter 4 veckor håller på att släppa greppet finns det ännu tid att göra något bra av formen. Det har inte varit optimala förutsättningar den senaste tiden, men även om känslan är en annan så vet jag att jag inte tappat så mycket som jag tror. Lägger jag korten rätt kan det nog bli bra.


Annars så rullar vardagen på här uppe, jobb, familjeaktiviteter och hemmaprojekt som löser av och går ihop i varandra. Det ger onekligen mer tid över till annat när man inte har möjlighet att träna i samma utsträckning, och jag har hämtat barnen lite tidigare de flesta dagar. Igår åkte vi ut till ett naturreservat här i närheten med barnens cyklar och en fikaväska. Sen hängde vi där vid vattnet med några vänner ända tills det var sovdags och barnen fick somna i bilen på vägen hem. Världens enklaste läggning och inte ett tjat om att spela på padda under hela kvällen! Man märker verkligen hur gott det gör för både stora och små att vara ute på det viset. I morgon fyller stortjejen 5 år och hela helgen fylls av kalas. Jag ser nästan fram emot det lika mycket som Frida. Så härligt att få uppleva glädjen i att fylla år ur hennes synvinkel. Jag menar, det är liksom inte LIKA roligt att fylla 35 som att fylla 5...

Härlig kväll i det fria

Flaggstångsfundamentgjutning!


tisdag 7 augusti 2018

Race Report Finnmarksturen

Dags för en racereport från Finnmarksturen, loppet som kan vara min favorit bland alla i cupen. Superfin bana med många roliga partier och mycket backar. Jag har kört det en gång tidigare, för två år sedan i sportklass. Då hade jag en av mina bästa dagar på cykeln och lyckades hänga med i samma klunga som Nellie Larsson och jag tror det kanske var Sandra Backman? Jag hade precis fått upp ögonen för cykelsporten och läste då Nellies blogg "Hjulsnurr", och jag var helt salig att jag låg i samma klunga. Då hade vi egen damstart vill jag minnas? Men lyckan tog den gången slut strax innan 50km då jag punkterade, och med min orutin tog det nog 20 minuter innan jag hade fått ordning på det och kunde rulla vidare in i mål.


Men det var då, inför årets upplaga har jag samlat på mig rätt mycket mer tävlingsvana även om jag fortfarande är kass på att fixa punka. Och punka var något som skulle genomsyra damtävlingen i helgen, även om jag själv var skonad.


Vi startade på lördag kväll från Sundsvall, då Frida hade ett kalas på lördagen som INTE fick missas, så klockan var runt 22 när vi kom fram till svärföräldrarna på Sollerön. Lite kvälls fika och sen försöka få både barn och oss själva i säng. Vaknade hyfsat utvilad tidigt på söndag morgon, men kände mig ändå lätt skeptisk till vad som väntade. Har ja haft den där besvärliga hostan ände sedan Transalp och den var inte alls helt bra ännu, och förutom att jag inte visste hur det skulle påverka mig idag så hade jag inte fått den uppladdning jag önskat inför loppet. Sen var det gråt och tandagnisslan av stora mått från barnen när vi skulle åka iväg och jag bara kände hur all energi rann av mig. Var nästan beredd att kasta in handduken och gå ner till stranden med barnen istället. Men jag vet ju att det går över och att dom kommer få en jättefin dag med farmor och farfar, så tillslut satt vi där ändå på väg till Ludvika. Jobbade hårt med att vända negativa känslor till positiva, och när vi kom fram och fick känna på tävlingsstämningen så började jag tagga till lite mer.


Strax innan start fick jag veta att Jennie inte skulle starta, hon valde att avstå för att inte belasta skadan i hamstrings så hårt två dagar efter varandra då hon körde (och vann!) SM dagen innan. Träffade de andra tjejerna och snackade lite i startfållan, vi var bara 5 stycken som kom till start i Damelit. Starten gick och fältet drog iväg, det gick fort men jag tyckte ändå det kändes kontrollerat och jag ade god uppsikt över Åsa och Emmy som låg bara cyklister framför mig genom centrum och upp för första backen. Men redan på toppen av backen blev det väldigt flåsigt, jag hade som svårt att få ner luften i lungorna var känslan. Tappade några placeringar i klungan men hade fortfarande span på dom två konkurrenterna framför mig. In på motionsspåret började det gå tyngre, fick sänka farten lite och hämta igen andan. Benen kändes ändå ganska pigga och jag tänkte att det bara var det hårda öppningen som straffade sig tillfälligt. Men jag tyckte inte jag fick den återhämtning jag hoppats på av fartminskningen, så fort jag ökade igen blev det åter tungt med andningen. Nu hade jag tappat Åsa och Emmy ur sikte och började fokusera på att göra mitt eget lopp så bra som möjligt.


Motionsspåret gick över i stig, jag hade hyfsat fint flyt när jag plötsligt ser Emmy stå och fippla med bakhjulet med vad som såg ut som punktering. Plötsligt var jag tvåa, men tänkte faktiskt inte så mycket på det för jag visste att om hon hade en bra dag och fick ordning på däcket så var hon allt annat än borta ur leken. Några kilometer senare vid sidan av en grusväg står sedan även Åsa som OCKSÅ punkterat, och plötsligt var jag i ledning. Det var mest ett konstaterande, jag trodde då inte att jag skulle behålla den hela vägen in i mål då det ännu var tidigt i loppet och gott om tid att jaga ikapp på, dessutom visste jag att Louise låg någonstans strax där bakom också. Fick lite bättre känsla i kroppen i alla fall ju längre jag cyklade, uppförsbackarna plockade jag ofta placeringar i och tekniken på de mindre stigarna och utförskörningarna satt bra. Det var de höga farterna på lättåkta partier jag fick kämpa med, jag hade ingen extra växel i kroppen och fick slita hårt för att inte tappa alltför många placeringar där. Kom ganska mycket i ingenmansland och fick jobba ensam med både tunga ben och bitvis negativa tankar.






Plötsligt såg jag en skylt om 3km till bergspris och tänkte att det vore ju kul att ta det åtminstone, blev uppiggad av tanken och plockade in en hel klunga herrcyklister uppför den backen. Efter det är det inte så mycket att säga, jag körde på, njöt och hade roligt utför, kämpade och slet med att hålla uppe någon slags fart däremellan. Kilometrarna passerade även om dom bitvis kändes låååånga, plötsligt var jag i foten av sista backen och nu började jag inse på riktigt att jag faktiskt skulle kunna vinna loppet. Jobbade på uppför backen utan att förta mig helt, släppte på rätt bra utför men passade mig noga för stenar, livrädd för genomslag. Ner för backen, några svängar på ett motionsspår och så in mot Arenan utan någon annan dam i sikte bakom mig. Rullade över mållinjen som första dam med väldigt blandade känslor. Tyvärr gick det inte att vara sådär gläderusande lycklig som jag borde vara efter en seger på en deltävling i cupen, eftersom både Åsa och Emmy ägnat mer än 10 min åt att fixa punkteringar. Samtidigt var min tid inte dålig, jag gjorde ett bra lopp ändå trots att det kändes tungt. Och det är en del av sporten med punka och annat som kan hända under loppen. Men ändå. Jag var inte starkast i söndags, men jag gjorde bästa loppet. Och jag får väl lov att vara glad för det =)



måndag 30 juli 2018

En hostig uppladning inför Finnmarksturen

En vecka har gått sedan vi lämnade Österrike, en riktigt skön vecka att greja på hemma i trädgården och bada med barnen.  Det är något som är väldigt rogivande med att rensa ogräs, önskar bara att man hade mer ledig tid. Håller på att gräva ner elkabel till hönshuset också och det är ungefär den träningen som har bedrivits sedan Transalp. Hade egentligen tänkt att bara ta ett par-tre lugna dagar och sen köra igång med lite mer korta intensiva intervaller för att kicka igång lite fart i kroppen inför Finnmarksturen, men jag fick med mig en rätt besvärlig hosta hem så det har vart till att vila vackert istället. Igår var jag ute en vända och testade benen på asfalt/grusväg och det kändes rätt bra, men tyvärr blev hostan värre och jag fick kliva upp flera gånger inatt och dricka honongste och sörpla Cocillana...

Trots det så anmälde jag mig till Finnmarksturen igår, inte helt säker att komma till start men jag tycker jag mår bra förutom hostan så jag chansade. Tyvärr lär jag få ta det lugnt nu dagarna inför så det blir inte det uppladdningen jag tänkt mig, men kör jag loppet så har jag sen fått ihop 6 deltävlingar i cupen och då blir Bockstensturen en bonus. Det är ju som det är med tävlingar och särskilt med cykel, sjukdomar och tekniskt strul kan alltid ställa till det och då känns det skönt att ha lite marginal för att ändå kunna räkna in 6 lopp i totalen.

Men detta innebär ju att jag är ett stort formmässigt frågetecken. Hur har kroppen reagerat på en veckas mastodontcykling i alperna? med en snittfart som flera dagar legat på mellan 15-18 km/h hade jag gärna velat få till några snabbpass innan jag ger mig ut i Långloppshetsen här hemma. Men man kan inte få allt, jag får nog vara glad om jag kommer till start överhuvudtaget! Startfältet är ännu inte speciellt stort med blott 6 anmälda i damelit men konkurrensen är inte mindre för det då de flesta toppnamnen finns med på den listan.

söndag 22 juli 2018

Sista etappen

Sitter på bussen tillbaka till Imst, där allting startade för precis en vecka sedan. Svårt att fatta att det är över, att alla 7 etapper är cyklade. 

Sista etappen som på pappret var en av de "enklaste" med 6 mil och 2300 höjdmeter blev en rejäl utmaning. Vi kom igång lite bättre än dagarna innan, lyckades hålla positionen skapligt under den 2km långa masterstarten. Sen började den första av tre klättringar, den kortaste med ca 400-500 höjdmeter. Tomas låg på bra och jag fick igång benen också, jag höll i ryggfickan större delen av backen och det kändes som vi låg där vi ville. Men efter första utförskörningen och in i andra klättringen på 900 höjdmeter stumnar Tomas mer och då jag istället kände mig stark kör jag drygt halva stigningen själv. Men även om jag hade bra tryck i benen så går farten ner en del när Tomas inte orkar dra och vi blir omkörda av laget som ligger bakom oss i totalen. Då var vi rätt nöjda med att vi hade skrapat ihop hela 45 minuters marginal under tidigare etapper, så vi kunde rätt lugnt ligga kvar och tugga på i vårt tempo. 

Utför andra berget var det en rejält teknisk och brant stig, jag är nöjd med hur jag tog den även om jag fick kliva av och springa en bit. Just utförskörningarna är något jag tycker jag blivit mer bekväm med under den gångna veckan (då visste jag dock inte vad som väntade).

Ner och vända på 800 meters höjd innan vi börjar klättra igen upp till 1600 
meter. Tomas ben vill inte riktigt komma igång idag och för första gången under tävlingen får jag vara den starka och ligga först och hålla fart. Vi tar några positioner här, men dom ska vi snart tappa igen... för nu vänder det utför. Vi hade blivit varnade för det svåra underlaget ner mot Gardasjön med mycket grus och lössten, men att det skulle vara SÅ mycket sten, SÅ brant och SÅ långt var jag inte beredd på. Efter att ha bromsat mig ner i vad som känns som en evighet är jag helt gråtfärdig av trötthet. Men det tar inte vägen någon hänsyn till utan den fortsätter, och fortsätter... tillslut blir jag alldeles snurrig i skallen och alla sinnen liksom ballar ur, har svårt att hålla balansen på cykeln fast vi, trot eller ej, kommit ner på fast mark igen. Får helt enkelt ta det extremt piano en stund för att återhämta mig lite. Frågar Tomas hur långt det är kvar, och när han säger 1 mil hade han lika gärna kunna sagt 10 mil. Det känns just då helt oöverstigligt. 

Men rätt snabbt börjar allt funka igen och vi tar ju såklart den där sista milen också. När vi rullade över mållinjen som 7e lag för dagen, 6a totalt, efter drygt 50 mil och 18000 höjdmeter, ja då kom det faktiskt några tårar av glädje, stolthet och lättnad. 

Firande nr 1 med varm dusch, vila och bubbel i plastmuggar

Firande nr 2 med Leffe Royale och snacks innan avslutningsmiddag 

Firande nr 3 med stora delar av det härliga svenskgänget på avslutningspartyt. En stor bonus med veckan är alla härliga människor vi fått träffa.

Det blev till och med ett firande nr 4 tillsammans med Patrik och Martin från Landskrona med pizza, rödvin och kaffe också. Har man gått i mål på Transalp får man liksom passa på att fira ordentligt!

Nu väntar några efterlängtade vilodagar, sen ska vi se hur den här extrema mångdveckan ska förvaltas på bästa sätt. Men det tar vi senare!

Tack och hej från Italien! Nu ska det bli helt underbart att snart få åka hem till Frida och Sam igen ❤️

fredag 20 juli 2018

Sista dagen

Tidig morgon i campen, snart kommer folk börja vakna och göra sig redo för Transalp etapp 7. Den sista. Jag kan inte fatta att det bara är en dag kvar av den här resan som startade alldeles nyss. Eller det är så det känns nu, jag var att efter andra långa hårda etappen kändes denna dag oändligt långt bort. Och jag förstod inte då hur jag skulle klara av detta, 5 dagar till och benen kändes redan helt förstörda. 

Men det går, jisses vad man klarar mycket mer än man tror. Jag har haft toppar och dalar, jag kommer minnas dag 3 och 5 som extra slitiga med extremt stumma ben. Gårdagen kändes lite bättre igen, bortsett från 11km asdryg masterstart och den första klättringen. Det tar som ganska lång tid nu innan benen mjukas upp och kommer igång, har jättesvårt att hålla ett bra tempo från start. Sen att jag körde två punka igår och vi tappade en hel del både tid och placeringar känns ju lite onödigt. Men det hör väl till sporten det med antar jag.

Nattens Camp - den näst sista 

Vi ligger dock kvar på en ganska stabil 6e plats i totalen inför dagens sista etapp. 45 min bakåt så vi ska klanta oss rejält om vi ska tappa den. Men allt kan hända, det är ändå 6 mil och drygt 2300 höjdmeter idag med, så lite för tidigt ännu att känna oss klara. Verkar som nästan hela racet kommer få köras i regn dessutom vilket gör det lite långsammare med lerigt och vått underlag. 

Men nu börja det bli dags att packa i ordning allt, nästa gång jag skriver kan jag förhoppningsvis stoltsera med en Finishertröja av Bike Transalp 2018

Efter etapp 5


tisdag 17 juli 2018

Bike Transalp - mittlägesrapport

Nu har vi tagit oss igenom ungefär halva distansen, på tre etapper. Det innebär alltså att återstående 4 etapper kommer vara något kortare. Och det är lätt efter en monsterdag som gårdagen, med 10 mild cykling och 3500hm klättring, ser på en etapp som idag, med blir 63km och 2000hm, som en liten mystripp i sammanhanget. Ack vad man bedrar sig. 

Även om gårdagen var brutal med drygt 6h cykeltid så tror jag nästan att dagens var värre. Först drogs jag med i en vurpa i starten, styret blev snett och vi tappade både position och flyt. Kämpade oss framåt i klungan men det var trångt och svårt, och när det väl lättade upp talade mina ben om att idag skulle bli en tung dag. Första klättringen var på över 1000hm och dessutom på hög höjd vilket jag känner av mer än jag trodde. Eller så var jag bara väldigt trött. Mycket möjligt. 

Tomas var däremot stark idag, och även om han hjälper till så mycket det går med att putta eller dra så är det ganska mentalt jobbigt att vara den som är tröttast. Nåväl, upp kom vi och jag tänkte att nu kan jag andas ut. No shit! Nu startade 10km byggda cykelbanor utför, med kurva, på kurva, på kurva, på... ja ni fattar. Jag fokuserade järnet och försökte ta mig ner så snabbt men ändå kontrollerat som möjligt, men tillslut är det som att psyket inte räcker till. I takt med att kurvorna blir allt tätare och tvärare, och jag blir allt tröttare i både kropp och huvud, så kör jag med allt sämre självförtroende och resultatet blir därefter. 

Men ner kom vi, och resten av banan innehöll "bara" klättringar i 200-500 höjdmetersklassen som jag tyckte vi tog oss an bra med mina trötta och Tomas starka ben. Fler jobbiga utförskörningar i lösgrus kvarstod men efter 4h och 13 minuter (snittfart på ca 15km/h, det ni!) kom vi äntligen i mål. 

I mååål!!!

Mycket blandade känslor, så himla stolt över att klara av dessa galna banor, samtidigt som vi tappade en del placeringar. Det är som att jag inte riktigt får tillåta mig vara så glad och nöjd som jag egentligen är, för att vi borde presterat bättre. Eller borde vi det? Nä, jag tror faktiskt inte det. Det är galet starka cyklister här och bara det faktum att vi är med och ger dem en match är något att vara väldigt stolt över. Och det är jag!

Världens bästa Team ❤️


lördag 14 juli 2018

En dag till start!

Dan före dan! Nu börjar Imst fyllas av cyklister i par med likadana outfits, stämningen stiger och man börjar kunna känna en blandning av förväntan och nervositet i luften. Igår kom Ingrid och Hanna från She Rides och ett annat svenskt lag, Peter och Björn, som kör Grand Masters. Nog för att det varit underbart att få så mycket tid på tu man hand med Tomas, men nu var kul att träffa dom andra och dela uppsnacket om vad som komma skall. 

Igår hade jag en mental svacka. Bergen kändes oöverstigliga, kraven för höga. Brottades med känslan att vara den svagaste i laget, att det skulle vara mig det hänger på hur det går för oss. Men lite mat, vila och kloka ord senare inser jag det jag egentligen redan vet, att vi kommer jobba tillsammans, det är ju det som är en del av tävlingen! Tomas SKA vara starkare, det är liksom meningen att han ska dra mig uppför där det finns möjlighet. Vi har övat en del på det nu och det känns riktigt bra, man får förvånansvärt bra hjälp av att hålla i en av ryggfickorna i uppförsbackarna.

Såna där nervös-negativa tankar får jag förresten inför varje lopp. De hänger liksom ihop med tävlingsmänniskan i mig, så det är väl bara som det ska vara! 

Idag packar vi ihop våra väskor igen och byter sovplats till sovcampen som sen flyttar runt mellan målorterna. Vi har investerat i två gigantiska uppblåsbara luftmadrasser vi förhoppningsvis ska sova någorlunda gott på. Annars händer det inte så mycket idag, det blir lite infomässa och registrering, cykelinlämning och pastaparty. 

Vi har försökt spekulera lite i målsättning, men det är ju i princip omöjligt att veta hur konkurrensen är (finns inga startlistor ännu) och dessutom svårt att förutse hur kroppen kommer reagera under resans gång. Varje enskild etapp kommer kvala in bland det jobbigaste jag gjort ever, och så 7 såna på raken... jag tror att väl därute kommer det handla mer om att ta sig över nästa topp än att ta en viss placering. 

Men visst, det vore inte likt mig att inte ha något prestationsmål ändå. Tidigare har vi, baserat på ingenting, sagt att vi vill ta en pallplacering på någon etapp och en totalplacering på topp 10. Och de målsättningarna får nog stå kvar! Så får vi se under resans gång hur rimliga dom är. 

I morgon kl 9 går starten, man kan följa både oss och Hanna och Ingrid i RaceONE-appen, sök bara på Bike Transalp så kommer alla etapper upp. Hanna och Ingrid kommer dokumentera på @bicyclingswe på Insta och även blogga på deras hemsida. Oss följer
 man lättast på instagram under @teamhi5oik

Nu börjar det kännas som vi kan dra igång det här så vi kommer in i gängorna!

Komöte på gårdagens tur

Dom har åtminstone regnsäkrat startplatsen! 

torsdag 12 juli 2018

Testcykling av första etappen

Igår kom vi fram till Imst, där starten går på söndag. Efter att ha kånkat ryggsäckar och cykelväskor genom tre tågbyten och slutligen den sista kilometern till hotellet (såklart för envisa och snåla för att ta en taxi) var det rätt så nice att slänga sig i hotellsängen och bara njuta av utsikten över alptopparna. Eller förfaras, när tanken slog ner att man snart ska ta sig över desamma och fler därtill... 

På tal om resa, alltså VILKEN njutning att resa utan barn! Ju krångligare det blir, ju kortare byten,ju mer att bära, ju sämre sittplatser, desto mer njuter man av blotta tanken på hur det skulle vara att göra samma sak med barnen att hålla koll på. Snacka om att man värdesätter nya saker sen man blev förälder.

Idag tänkte vi ut och reka första delen av första etappen, som börjar med en 15km lång klättring på ca 1000 höjdmeter. Ganska varierande miljö och underlag men på det stora hela ganska oteknisk cykling. Nerförskörningen på andra sidan var rejält mycket brantare och här fanns en del av de grusiga hårnålskurvorna som gruvar mig så för. Dom var precis så svåra som jag hoppats att jag inte skulle tycka. Men, för att se det positiva, jag lär bli ca 100% bättre på kurvtagning efter den här veckan! 

Inget fel på utsikten

Väl nere på andra sidan vände vi och cyklade upp igen. Tog det väldigt lugnt, men oavsett hur sakta man cyklar så tar 2000 höjdmeter på benen så jag kände mig rätt nöjd när vi för andra gången var uppe på toppen. Ett typiskt tillfälle då man inte ska tänka på vad som komma skall... inser allt mer vilken sjuhelvetes strapats vi ska ut på! 

"Hemma" i Imst blev det direkt till en restaurang för en sen lunch, hade vart ute över 4 timmar så hög tid att fylla på depåerna. Alltså detta livet- vakna, äta, cykla, äta, vila, äta, kanske ta en mycket lugn promenad, sova. Repeat. Hur underbart?? En dag till kör vi på detta upplägg, sen på lördag drar det igång med de sista förberedelserna inför 
racet. Då blir det infomässa, cykelinlämning och vi byter vår sköna hotellsäng mot en sovsal tillsammans med några 100 andra... det blir mysigt det ☺️

Upp, upp, upp

Får se om jag skriver lite mer om formkänslan och målsättning senare, nu ska jag sova

måndag 9 juli 2018

En sandig historia

Efter en riktigt fin semestervecka med en massa bad (obs, barnen alltså, jag är en badkruka av stora mått..) och lek och några fina turer på hojen var det plötsligt dags för race igen, denna gång i dalaskogarna runt Rättvik då Mörksuggan stod på tur. Tyckte att dom sista passen känts ganska bra och hade förhoppning om piggare ben än på Ränneslätt. Vi kunde lämna kidsen hos farmor och farfar på Sollerön medans vi for och tävlade, alltid roligast när bägge kan köra! Mötte upp teamet på tävlingsplatsen och träffade på vänner från Sundsvallscyklisterna och  andra kändisar, stämningen var god och jag var faktiskt inte riiiiktigt så nervös som jag brukar vara. 

Banan var rätt obekant för mig, cyklade delar av den 2012 då jag langade åt Tomas längs vägen. Då var jag gravid i 8e månaden och jag gissade att det skulle bli en något annan upplevelse den här gången =) 

För ovanlighetens skull gick masterstarten i skapligt lugnt tempo, och den följande klättringen uppför Vidablick dämpade också hastigheten en del. För mig som är lite av en slow starter passade det bra och jag kom in i loppet på ett bra sätt.

Uppe på 
Vidablick hade jag inte riktigt koll på var jag hade de andra tjejerna, men låg i rygg på Fanny Kjellqvist och det kändes som en bra plats att ligga på. Efter en stund började hon släppa förbi lite väl många cyklister och jag chansade och gick om och fick en liten lucka nästa direkt. Körde på med en bra känsla i kroppen in mot dom flowiga sandstigarna, men där gjorde jag dagens första kullerbytta med framhjulet djupt nerkört i lössanden. Skrapade upp lite på ena benet men var rätt snabbt uppe igen. 

Foto: mtbfoto

Fick lite rapporter om att jag låg 5a, det kändes fortsatt bra halvvägs in i loppet och jag kom ifatt Louise Rundqvist som jag fick gå förbi två gånger innan jag lyckades få en lucka (såg senare att hon klev av loppet strax efter).
Nu låg jag alltså 4a och fick rapporter som tydde på att jag tog in på Åsa som låg framför. Med en mil kvar började jag dock bli rejält trött. Gjorde ännu en kullerbytta i lössanden men gnetade på och vid 5km till mål var jag jag i samma klunga som Åsa. Men nu började bakhjulet kränga oroväckande mycket i kurvorna och jag fick genomslag på nästan varenda rot. Stannade till och mycket riktigt har jag tappat en massa luft bak. Fipplar fram en kolsyrepatron men fipplar bort den lika fort, uppenbart att jag måste öva mer på sånt... upp igen och hoppas på det bästa, tappat bort Åsa såklart men nu handlar det bara om att ta mig i mål. Står upp och cyklar hela vägen, låren börjar krampa men det funkar. Undviker rötter och stannar i nästan varje kurva, men oändligt sakta passerar jag kilometerskyltarna en efter en och väl i mål är jag fortfarande på fjärde plats! 

Det gick bra även för Tomas och flera av teamkamraterna, mer om det finns att läsa här: https://team.hi5.se/?page_id=122

Foto: happyride

1 Jennie, 2 Emmy, 3 Åsa, 4 jag, 5 Fanny

Postloppkäk 👌

Superglad över att få vara med på ännu en prisutdelning och jag tar med mig känslan från loppet nu när vi packar om väskorna och drar till Österrike för att köra Trans Alp. Vi åker till Arlanda i eftermiddag för att sova en natt på hotell där, då flyget går tidigt i morgon (onsdag). Cyklarna är servade och väskan nästan färdigpackad. Men innan vi drar ska jag göra typ det svåraste jag någonsin gjort, jag ska åka med barnen till mina föräldrar där dom ska vara medans vi är borta. Dom har det ju jättebra där, men jäklars vad jag gruvar mig, så länge har vi aldrig varit ifrån dem förut. Våra stökiga goaste finaste bråkungar, vad jag kommer längta efter dem!


Dessa två ... ❤️

Du följer oss bäst under Transalp på instagramkonton @teamhi5oik och @mariasjukgymnast och bäst resultatuppdateringar får man nog från hemsidan https://bike-transalp.de/en/