MTB-starten. Från noll till 100 på en sekund. När vi snackar MTB-start snackar vi inget "starta lugnt" och "växa in i loppet", vi snackar mjölksyra och blodsmak och positioneringshets. För ingen vill fastna bakom någon skogsdrulle när man viker in på första stigen och se ens medtävlande segla iväg framför en. Nä, här gäller det att ta sin plats i klungan om man vill vara med i matchen eftersom man som tjej ofta omges av manliga cyklister som är grymt starka på grusvägen men kanske inte lika tekniskt skillade i skogen (ok, tekniska partier är inte min styrka heller, men det finns sämre).
Jag avskyr faktiskt de här starterna. Fick jag välja skulle jag hoppa in i loppet efter en sådär 10km, då brukar det ha börjat lugna ner sig och fältet glesats ut något, de flesta har hittat sin fart och position. Jag kommer aldrig vänja mig vid detta, kommer aldrig lära mig tycka om det. Enda lösningen är väl att vara så grymt vältränad att man kan gå med i täten utan att sätta livet som insats? Jag borde såklart inte skriva den här texten - jag borde skriva att jag njuter av adrenalinet och att jag blir taggad av fighten. Och liksom övertala hjärnan att det är ok. Att skriva att jag ogillar det är perfekt praktiserande av negativ idrottspsykologi. Damn. Jag får skärpa till mig.
Jag skojar bara, jag älskar MTB-starter
Åh vad kul det ska bli att stå på startlinjen igen!
(PS nu låter det som att alla tävlande är ovänner i en hetsk stämning, men så är det inte. Ett och annat hetsigt rötägg finns det alltid, men de allra flesta är ändå mån om varandras färd därute i cykelskogarna. Men man vill inte vara sist in på stigen för det)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar