söndag 29 april 2018

Att inte sova...

Man har glömt hur det var. Att inte få sova. Att bli väckt mitt i den där djupa sömnen och dessutom förväntas stå till tjänst med vad det än må vara som föranledde behovet att väckas upp. Den här gången var det en hostig kusin som saknade mamma och pappa. Så mycket att hon behövde min surrogatmammanärhet mer än att jag själv skulle kunna somna om. Med ett barn klistrat mot kroppen och hostandes en i nacken känner jag visserligen mina moderliga omsorger men är ändå inte helt bekväm med smittorisksituationen. Och varje försök att röra minsta finger så vaknade hon och sövningsproceduren började om. 

Smått desperat en timme senare föreslog jag att vi skulle gå ner och slå på en film och lägga oss med täckena i soffan. I bästa fall skulle jag kunna slumra medan hon såg på tecknade älvor. 

Yeah right. Snart nog vaknade kusinens lillebror och var orolig då både storasyster och faster var försvunna ur sängen. Min egen dotter vaknade och erbjöd sig att bistå med det hon kan bäst: -"MAMMA, TIM ÄR VAKEN!" Jag hastade uppför trappen innan lillebror nr 2 väcktes och lade mig mellan de två vakna med förhoppning att dom kunde sövas om. Men det ville sig inte, och en våning ner började storasyster-kusin bli orolig igen. 

Jaha, det var bara att samla ihop hela hostande vakna barnaskaran i soffan framför dom tecknade älvorna och själv krypa ihop i en boll på mattan och försöka få mig en blund. Det gick inte. Snart nog var älvornas äventyr över och kraven på underhållning från de små behövde tillgodoses. Valet föll på Micke och Molle, den längsta film vi hade. Klockan var fortfarande bara 04.30 och jag hade ännu visst hopp om en liten
 liten slummer. Men nä. Vårens ljus må vara ljuvligt men ack så förrädiskt för en som försöker somna på morgonkvisten i ett rum utan persienner. 



Så nu sitter jag här med en kopp kaffe, på golvet, och ser på en fullständigt orimlig vänskap mellan en hund och en räv. Klockan är 05.00 och jag har varit vaken i drygt 3 timmar. Snart börjar dagen på riktigt och jag skänker en öm tanke till alla föräldrar med spädbarn. Jag har glömt hur det är att inte få sova... 😴

fredag 27 april 2018

VAB-vecka, ett bra pass som inte räknas och genombrott

I onsdags sa Tomas att han tyckte Frida verkade förkyld innan han cyklade till jobbet, och mycket riktigt var hon inte alls speciellt pigg när jag väckte henne strax efteråt. Hosta och snörvel, så det var bara att ställa om till VAB. Dock ville Sam absolut åka till dagis ändå, så jag fick en kort cykeltur på morgonen med vagnen i solen.

Vissa dagar är skönare att cykla till dagis än andra - men faktum är att det funkar i de flesta väder även om vår last nu börjar bli rejält tung att dra uppför backarna. Ungarna blir ju liksom inte mindre.  Vår Thule Chariot har verkligen gjort skäl för priset.

Det blev en köksdag sen. Frida var tillräckligt pigg för att vara med laga mat och baka och fixa, och jag gick loss ordentligt på vad jag hittade i skåpen. Frida ville baka något gott och och satt och bläddrade i en bok där hon fastnade för chiapudding. Inte så konstigt, det är ju vackert på bild, men jag tror hon blev lite besviken på smakresultatet. Inte vad hon väntat sig kanske, och allvarligt, det var inte speciellt gott. Men Instavänligt! Då var hamburgarna och bröden bättre. 

                                     Brödbak. Jag tror alla som har en deg på jäsning mår 
                                    liiite bättre! Själv fastnade jag för surdeg under den värsta
                                    hypen för flera år sedan och sedan dess fortsatt. Här blev
                                                                  det hamburgerbröd.



Ursäkta dålig bildkvalité. Men det här att laga mat med barn. Visst kan man bli tokig på söl, kladd och spill över hela köket men samtidigt ett av mina bäste lifehacks i småbarnslivet - jag slipper leka urtrista barnlekar där jag ska ha någon slags roll och inte får bestämma ens vad jag själv ska säga, och istället får jag umgås med barnen mer på mina villkor, vi har kul och förhoppningsvis lär dom sig något också.


Men jag hade ju inte bara tänkt att laga mat, skulle ju faktiskt cykla en sväng också. Så när Tomas kom hem från jobbet drog jag iväg. Hade tänkt mig köra ett tävlingslikt pass med högt tempo i ca 30-35 km och sen rulla av lite lugnare sista 20. Men efter att stångats med motvinden hela fartdelen av passet kändes det ju snöpligt att slå av på farten när jag vägen vände och jag fick vinden i ryggen. Så jag fortsatte trycka på och fick ett bra pass med hyfsat tryck på pedalerna i ca 55km. Ni vet ett sånt där pass när man förväntansfullt plockar fram Strava för att se hur det gått för en på riktigt (jag är inte tillräckligt modern för att köra med cykeldator eller annan klocka, nöjer mig med strava på mobilen nerstoppad i fickan). Vilken besvikelse när mobilen levt sitt eget liv där i fickan och passet är uppdelat i 7 olika sekvenser och jag lyckats ladda upp foton från hela bildarkivet. Fan, 55km hårdkörning som inte finns registrerarde, nästan som att inte ha gjort passet. Jag tog antagligen QOM på alla Stravasegment (eller inte). Tur att benen inte bryr sig om tekniken.

VABen fortsatte hela veckan, en rätt pigg tjej på dagarna men ordentligt hostig på nätterna, kvällar och morgnar. Alltid svårare tycker jag att få ihop träningstid när man inte har den naturliga pendligen till och från jobbet, men det blev en tidig morgon på trainer och ett till kvällspass igår med 40/20-intervaller. Jag är inget fan av att stick iväg sådär på eftermiddagen/kvällen, vill helst ha träningen gjord så tidigt som möjligt på dagen. Men när solen skiner och det är ljust in på natten så är det ändå rätt najs att rulla iväg innan middagen och få lite ensamtid efter en dag med barnen. 

Och så rapporten från hönshuset =)
Jodå, det går framåt. Igår öppnade vi upp för en lucka ut till gården, ett genombrott i dubbel bemärkelse. 



Idag blir det långpass, får passa på medan solen skiner och innan Fridas förkylning sprider sig vidare. Kan ju knappast drömma om att jag inte skulle få den, finns knappast ett virus som missar mig.

tisdag 24 april 2018

Säsongsdebuten närmar sig, nytt team och vårfix

Säsongen står verkligen i antågande, för många går debuten om bara 1,5 vecka då Lidingö MTB går av stapeln. Själv väntar vi ytterliggare några dagar och ställer siktet på Ottarsloppet, ett lite mindre långlopp på 52 km som går av stapeln i Tierp på kristihimmelfärdsdagen. Det blir som en uppvärmning inför Billingeracet två dagar senare som vi fortsätter till.

Formen?
Med tanke på vårvinterns sjukdomar så får jag vara nöjd med hur de senaste veckornas träning gått. Det tog några veckors efter luftrörskatarren där flåset kändes alltför väl, det var som att benen inte hann bli trötta innan luften tog slut. Men det gav sig och har sakta blivit bättre, jag har tuggat på med intervaller och försökt få långpassen att bli lite längre. Som vanligt känns 75km i racemode lite läskigt såhär inför första loppet, särskilt som jag fortfarande inte sett skymten av en stig! Även om barmarken tittat fram på en hel del ställen de senaste dagarna så är skogen ännu rejält inbäddad- Pappa var ute och skidade förra helgen och mätte 1m! snödjup uppe vid Fågelbergsstugan. Med tanke på det blir det bra med Ottarsloppet där strax innan Billingen så man får vänja sig lite...

Team Hi5 - Obbola IK
Nytt för i år är att både jag och Tomas kommer att köra med Team Hi5 och klubben Obbola IK i Umeå. Teamet bildades inför förra säsongen med målet att profilera norrländsk MTB-cykling på elitnivå, både reginalt och nationellt. Obbola IK är en helt fantastisk förening med både spets och bredd, tex har man ca 100 aktiva barn och ungdomar på träningarna! Känns jättekul att få vara en del av den här satsningen. Vi fortsätter också att samarbeta med Sportson i Sundsvall, känns tryggt att ha deras kompetens i ryggen när det krånglar med cyklarna.

Vi var uppe i Umeå på en upptaktsträff förra helgen, träffade övriga teamåkare, ledare och sponsor. Supertrevligt gäng med höga ambitioner, man kan inte annat än bli inspirerad. Vi hann cykla en rejäl runda på knappa 10 mil också, och det var bra tryck i benen på grabbarna. Jag låg på rött bra mycket för att inte släppa hjulet framför, och med ganska tömda energidepåer och en temperatur ner mot nollan mot slutet kändes det väldigt bra att rulla in på uppfarten och krypa in i duschen efteråt... men det positiva jag tar med mig var att kroppen redan dagen efter kändes helt fräsch. Mer långa långpass framöver!

Bröllop, hönshus och annat fix som kommer med våren
Livet är ju faktiskt inte bara cykel. Allt det där andra rullar också på, tack och lov =) Vart och fixat och lagat en del av vinterns framfart med hönsgården, bygget går framåt. Funderar mest på om det är klokt att avvakta inköp av fjäderfä till efter Transalp-resan för att slippa fixa någon som kommer hit och sköter dem... och det är ju inte som att det är brist på annat att göra heller. Knappa två månader kvar till bröllop, även om det är kul och vi redan har det mesta klarrt så blir det ju en del fix med det också när det närmar sig. Sen kommer tomten så sakteligen fram under snömassorna, såg nu att odlingslådorna tinat fram. Så i helgen blir det till att fylla på med jord och koskit så de står redo för utplantering när värmen tillåter.

Men nu är det dags att göra barnen klara för dagis och rulla till jobbet!

söndag 8 april 2018

Ute på andra sidan

Äntligen är förkylningen över. Tog en extra vecka efter att hostan försvann innan jag kände att jag kunde börja träna igen, så lång vila blev det. Tillräckligt lång för att jag skulle hinna inse att det absolut viktigaste är att vara rädd om hälsan. Att få göra det jag vill- cykla, vara ute och härja med barnen, till och med vara på jobbet, bara INTE ligga hemma och hosta. Fy fan vad trist det är.

Det har vart tunga ben efter sjukdomen, vinterväglag och dubbdäck gör det ju inte lättare. Cyklat till och från jobbet några dagar i förra veckan, 23 fina kilometrar enkel väg och ni ska veta att jag vart rätt trött i benen efter en sån dag. Men jag tuggar på, klättrar uppåt på formkurvan så sakteligen igen. Så som jag brukar. Jag hoppas att vinterns alla eviga tröskelintervaller inte helt är bortglömda i kroppen, att några veckors regelbunden träning ska plocka fram lite cykelben igen. Längre distanser lite uppblandat med kortare intervaller kanske kan göra susen?

Sitter just nu på tåg från Stockholm och ser snödjupet öka och öka ju längre norrut jag rullar, och inser att det kommer dröja läääänge innan skogen är cykelbar. Men lite ishalkiga vägar får väl stå för teknikträningen tillsvidare!