Äntligen är förkylningen över. Tog en extra vecka efter att hostan försvann innan jag kände att jag kunde börja träna igen, så lång vila blev det. Tillräckligt lång för att jag skulle hinna inse att det absolut viktigaste är att vara rädd om hälsan. Att få göra det jag vill- cykla, vara ute och härja med barnen, till och med vara på jobbet, bara INTE ligga hemma och hosta. Fy fan vad trist det är.
Det har vart tunga ben efter sjukdomen, vinterväglag och dubbdäck gör det ju inte lättare. Cyklat till och från jobbet några dagar i förra veckan, 23 fina kilometrar enkel väg och ni ska veta att jag vart rätt trött i benen efter en sån dag. Men jag tuggar på, klättrar uppåt på formkurvan så sakteligen igen. Så som jag brukar. Jag hoppas att vinterns alla eviga tröskelintervaller inte helt är bortglömda i kroppen, att några veckors regelbunden träning ska plocka fram lite cykelben igen. Längre distanser lite uppblandat med kortare intervaller kanske kan göra susen?
Sitter just nu på tåg från Stockholm och ser snödjupet öka och öka ju längre norrut jag rullar, och inser att det kommer dröja läääänge innan skogen är cykelbar. Men lite ishalkiga vägar får väl stå för teknikträningen tillsvidare!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar