söndag 13 maj 2018

Billingeracet Racereport

Så var premiären i långloppscupen 2018 avklarad, och Skövde levererade en riktig cykelfest i bästa tänkbara tävlingsväder. Att sen regnet öst ner natten innan och gjort banan rejält lerig hade man ju kunnat vara utan... det är en nog krävande bana ändå med 73km, dryga 1000hm och mest stigar.

Jag cyklade Billingeracet för flera år sedan, medan jag fortfarande var mest löpare, och mindes att det fanns flera delar av banan som var på gränsen att jag klarade av rent tekniskt. I år fanns det inga sådana ställen, ett kvitto på att jag ändå utvecklats en hel del som cyklist senaste åren! 

Starten gick som vanligt nere vid Skövde arena, och då alla i damer elit stod i fålla 1 förberedde jag mig på att bli omcyklad av en hel hög adrenalinstinna herrar i första startbacken. Taktiken var att gå ut lugnt och förhoppningsvis växa in i loppet. Körde ju Ottarsloppet två dagar innan och där tog benen så snabbt slut redan efter 2-3 mil, och det ville jag helst undvika idag! Och det gick rätt bra, jag tuggade mig uppför backarna mot Billingen och försökte inte bry mig så mycket om de andra, även om jag inte kunde låta bli att pejla av lite var jag hade de andra tjejerna. Låg nog inte speciellt bra till i klassen när vi var uppe på platån, men hade fräscha ben och plockade ganska sen ganska snabbt placeringar. 


Rädd att spränga mig försökte jag köra taktiskt och ta hjälp av snabba grabbar omkring mig, och lyckades rätt bra med det. Över banvallen gick det undan som vanligt, och klungan jag satt i kom ifatt Hannah K som jag sen körde ihop med några kilometer. Jag låg på hennes hjul en bit, gick sedan förbi för att turas om med dragjobbet men ganska snart märkte jag att hon släppte lucka. Så trampade på och strax innan första depån vid 25km var jag ifatt Ingrid Källström, som är galet stark i uppförsbackarna. Vi hjälptes åt in till varvningen (eller sista 5 kilometrarna fick vi bägge efterlängtad hjälp över asfalt och grusvägar av en herråkare som dök upp i exakt rätt tid). Vi fick rapporter om att vara 4e och 5e dam och fortsatte köra ihop även en bit in på andra loopen, men i några snabba utförskörningar släppte Ingrid och jag hamnade lite i ett vakum en ganska lång sträcka. 

Jag och Ingrid

Här var egentligen första gången jag började känna mig sliten. Tekniken i skogen blev sämre och det kändes som jag tappade en del tempo. Camelbacken jag körde med droppade lite hela tiden så jag var osäker på hur mycket vätska jag hade kvar, och jag är extremt känslig för att gå torr så det blev lite mentalt jobbigt också. Men så kommer de där ljuvliga sandstigarna, man njuter trots trötta ben och kilometrar passeras. På näst sista depån vid 55km dyker så plötsligt Ivanda upp och hon ser oförskämt pigg ut, trampar lätt och det är tydligt att hon känner banan väl. Jag drar lite nytta av det och följer exakt hennes vägval mellan stenar och rötter, får tillbaka lite flow och undviker tanken på att vi med stor sannolikhet kommer nå sista extrema backen, även kallad "strupen", tillsammans. Det sista jag längtar efter där och då är en spurtuppgörelse uppför denna beryktade mardröm! 

Med ungefär 10km kvar är tempot EXTREMT långsamt. Vi är en klunga på 5-6 stycken och det känns som vi är ute på söndagscykling tillsammans. Jag blir stressad och drar upp tempot, tacksamt förstås för övriga som vill spara på benen till strupen. Men jag är samtidigt noga att inte gå så hårt så jag drar på mig syra, det känns fortfarande lugnt. Med bara 2km kvar är vi fortfarande samlad trupp, men nu får jag ett läge som jag inte kan låta bli att ta. I näst sista backen innan strupen rycker en kille och efter sista milens fiskörning känner jag att det finns krafter kvar så jag hakar på. Och vi får en lucka! Ut på snabb asfalt, jag ger allt för att klungan inte ska täppa till och det tycks hålla för in i strupen är vi fortfarande ensamma. Nu slappnar jag av, ska man ta in den luckan i extrem uppförskörning krävs ben som jag var rätt säker på att ingen bakom oss hade just då. Inser att fjärdeplatsen är min bara jag tar mig upp, och trots att det är galet jobbigt har jag mest ett lyckorus i huvudet. Väl uppe kvarstår bara några hundra meters spurt fram till målet och mitt första genomförda lopp i elitklass! 

Kul att få kliva upp på podiet!

Fick sen se att det bara var ca 1,5 min upp till pallen, men jag är så himla nöjd ändå så det spelar liksom ingen roll. 

Tomas tog en fin 8e plats i ett starkt startfält i H30

Tack till arrangörerna för en toppendag på Billingen! 




Inga kommentarer:

Skicka en kommentar