Till helgen är det dags igen, denna gång stannar övriga familjen hemma och jag åker med teamet ner till Falun för att köra Långa Lugnet. Långa Lugnet.... som jag efter förra årets start och icke-målgång sa att jag var klar med. Klar med de stökiga stigarna och backarna som aldrig tar slut. Förra året klev jag av tävlingen efter 2 varv med 16 km kvar. Jag var inte tillräckligt tränad, körde rakt in i väggen med en jävla smäll redan i slutet av första loopen. Åkte hem och tränade, kontinuerligt och hårt. Höll mig frisk. Kom tillbaka och fick en bra andra hälft av säsongen.
I år är läget annorlunda, nog för att det varit mycket sjukdom denna vinter med men inte riktigt lika illa som förra. Jag är bättre tränad, har åtminstone några bra långpass i benen och har redan kört ett lopp i cupen. Så nej, jag är inte klar med Långa Lugnet! Jag ska ha revansch, köra hela loppet med starka ben och jag ska ha KUL! Separat damstart är det också så det blir en ärligare kamp och man slipper vara skitskraj i starten (rädd för mjölksyran möjligtvis, men inte att bli prejad). Men det betyder också att det blir ett jobbigare race, vi har inte som killarna hundratals andra cyklister att växeldra med i stora klungor utan det blir till att göra jobbet mer själv. Men jag gillar det. Det känns ärligare.
Det känns jättesvårt att sätta mål i år. Bortsett från 2-3 tjejer som slåss om de finaste pallplatserna så är det liksom ett helt gäng tjejer som känns ungefär jämnstarka, med sina olika styrkor och svagheter förstås. Jag tror dagsformen kommer att avgöra på söndag. Men oavsett placering så hoppas jag på en fin cykeldag på torra stigar, och även om jag kommer sakna familjen på plats (särskilt Tomas som brukar hålla koll på mig och min utrustning) så ska det ändå bli skönt att bara ha mig själv att fokusera på. Slippa oroa mig att våra härliga bångstyriga ungar ska springa i vägen för cyklister eller försvinna på egna äventyr...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar