En hostig uppladning inför Finnmarksturen

En vecka har gått sedan vi lämnade Österrike, en riktigt skön vecka att greja på hemma i trädgården och bada med barnen.  Det är något som är väldigt rogivande med att rensa ogräs, önskar bara att man hade mer ledig tid. Håller på att gräva ner elkabel till hönshuset också och det är ungefär den träningen som har bedrivits sedan Transalp. Hade egentligen tänkt att bara ta ett par-tre lugna dagar och sen köra igång med lite mer korta intensiva intervaller för att kicka igång lite fart i kroppen inför Finnmarksturen, men jag fick med mig en rätt besvärlig hosta hem så det har vart till att vila vackert istället. Igår var jag ute en vända och testade benen på asfalt/grusväg och det kändes rätt bra, men tyvärr blev hostan värre och jag fick kliva upp flera gånger inatt och dricka honongste och sörpla Cocillana...

Trots det så anmälde jag mig till Finnmarksturen igår, inte helt säker att komma till start men jag tycker jag mår bra förutom hostan så jag chansade. Tyvärr lär jag få ta det lugnt nu dagarna inför så det blir inte det uppladdningen jag tänkt mig, men kör jag loppet så har jag sen fått ihop 6 deltävlingar i cupen och då blir Bockstensturen en bonus. Det är ju som det är med tävlingar och särskilt med cykel, sjukdomar och tekniskt strul kan alltid ställa till det och då känns det skönt att ha lite marginal för att ändå kunna räkna in 6 lopp i totalen.

Men detta innebär ju att jag är ett stort formmässigt frågetecken. Hur har kroppen reagerat på en veckas mastodontcykling i alperna? med en snittfart som flera dagar legat på mellan 15-18 km/h hade jag gärna velat få till några snabbpass innan jag ger mig ut i Långloppshetsen här hemma. Men man kan inte få allt, jag får nog vara glad om jag kommer till start överhuvudtaget! Startfältet är ännu inte speciellt stort med blott 6 anmälda i damelit men konkurrensen är inte mindre för det då de flesta toppnamnen finns med på den listan.

Sista etappen

Sitter på bussen tillbaka till Imst, där allting startade för precis en vecka sedan. Svårt att fatta att det är över, att alla 7 etapper är cyklade. 

Sista etappen som på pappret var en av de "enklaste" med 6 mil och 2300 höjdmeter blev en rejäl utmaning. Vi kom igång lite bättre än dagarna innan, lyckades hålla positionen skapligt under den 2km långa masterstarten. Sen började den första av tre klättringar, den kortaste med ca 400-500 höjdmeter. Tomas låg på bra och jag fick igång benen också, jag höll i ryggfickan större delen av backen och det kändes som vi låg där vi ville. Men efter första utförskörningen och in i andra klättringen på 900 höjdmeter stumnar Tomas mer och då jag istället kände mig stark kör jag drygt halva stigningen själv. Men även om jag hade bra tryck i benen så går farten ner en del när Tomas inte orkar dra och vi blir omkörda av laget som ligger bakom oss i totalen. Då var vi rätt nöjda med att vi hade skrapat ihop hela 45 minuters marginal under tidigare etapper, så vi kunde rätt lugnt ligga kvar och tugga på i vårt tempo. 

Utför andra berget var det en rejält teknisk och brant stig, jag är nöjd med hur jag tog den även om jag fick kliva av och springa en bit. Just utförskörningarna är något jag tycker jag blivit mer bekväm med under den gångna veckan (då visste jag dock inte vad som väntade).

Ner och vända på 800 meters höjd innan vi börjar klättra igen upp till 1600 

meter. Tomas ben vill inte riktigt komma igång idag och för första gången under tävlingen får jag vara den starka och ligga först och hålla fart. Vi tar några positioner här, men dom ska vi snart tappa igen... för nu vänder det utför. Vi hade blivit varnade för det svåra underlaget ner mot Gardasjön med mycket grus och lössten, men att det skulle vara SÅ mycket sten, SÅ brant och SÅ långt var jag inte beredd på. Efter att ha bromsat mig ner i vad som känns som en evighet är jag helt gråtfärdig av trötthet. Men det tar inte vägen någon hänsyn till utan den fortsätter, och fortsätter... tillslut blir jag alldeles snurrig i skallen och alla sinnen liksom ballar ur, har svårt att hålla balansen på cykeln fast vi, trot eller ej, kommit ner på fast mark igen. Får helt enkelt ta det extremt piano en stund för att återhämta mig lite. Frågar Tomas hur långt det är kvar, och när han säger 1 mil hade han lika gärna kunna sagt 10 mil. Det känns just då helt oöverstigligt. 

Men rätt snabbt börjar allt funka igen och vi tar ju såklart den där sista milen också. När vi rullade över mållinjen som 7e lag för dagen, 6a totalt, efter drygt 50 mil och 18000 höjdmeter, ja då kom det faktiskt några tårar av glädje, stolthet och lättnad. 

Firande nr 1 med varm dusch, vila och bubbel i plastmuggar

Firande nr 2 med Leffe Royale och snacks innan avslutningsmiddag 

Firande nr 3 med stora delar av det härliga svenskgänget på avslutningspartyt. En stor bonus med veckan är alla härliga människor vi fått träffa.

Det blev till och med ett firande nr 4 tillsammans med Patrik och Martin från Landskrona med pizza, rödvin och kaffe också. Har man gått i mål på Transalp får man liksom passa på att fira ordentligt!

Nu väntar några efterlängtade vilodagar, sen ska vi se hur den här extrema mångdveckan ska förvaltas på bästa sätt. Men det tar vi senare!

Tack och hej från Italien! Nu ska det bli helt underbart att snart få åka hem till Frida och Sam igen ❤️

Sista dagen

Tidig morgon i campen, snart kommer folk börja vakna och göra sig redo för Transalp etapp 7. Den sista. Jag kan inte fatta att det bara är en dag kvar av den här resan som startade alldeles nyss. Eller det är så det känns nu, jag var att efter andra långa hårda etappen kändes denna dag oändligt långt bort. Och jag förstod inte då hur jag skulle klara av detta, 5 dagar till och benen kändes redan helt förstörda. 

Men det går, jisses vad man klarar mycket mer än man tror. Jag har haft toppar och dalar, jag kommer minnas dag 3 och 5 som extra slitiga med extremt stumma ben. Gårdagen kändes lite bättre igen, bortsett från 11km asdryg masterstart och den första klättringen. Det tar som ganska lång tid nu innan benen mjukas upp och kommer igång, har jättesvårt att hålla ett bra tempo från start. Sen att jag körde två punka igår och vi tappade en hel del både tid och placeringar känns ju lite onödigt. Men det hör väl till sporten det med antar jag.

Nattens Camp - den näst sista 

Vi ligger dock kvar på en ganska stabil 6e plats i totalen inför dagens sista etapp. 45 min bakåt så vi ska klanta oss rejält om vi ska tappa den. Men allt kan hända, det är ändå 6 mil och drygt 2300 höjdmeter idag med, så lite för tidigt ännu att känna oss klara. Verkar som nästan hela racet kommer få köras i regn dessutom vilket gör det lite långsammare med lerigt och vått underlag. 

Men nu börja det bli dags att packa i ordning allt, nästa gång jag skriver kan jag förhoppningsvis stoltsera med en Finishertröja av Bike Transalp 2018

Efter etapp 5

Bike Transalp - mittlägesrapport

Nu har vi tagit oss igenom ungefär halva distansen, på tre etapper. Det innebär alltså att återstående 4 etapper kommer vara något kortare. Och det är lätt efter en monsterdag som gårdagen, med 10 mild cykling och 3500hm klättring, ser på en etapp som idag, med blir 63km och 2000hm, som en liten mystripp i sammanhanget. Ack vad man bedrar sig. 

Även om gårdagen var brutal med drygt 6h cykeltid så tror jag nästan att dagens var värre. Först drogs jag med i en vurpa i starten, styret blev snett och vi tappade både position och flyt. Kämpade oss framåt i klungan men det var trångt och svårt, och när det väl lättade upp talade mina ben om att idag skulle bli en tung dag. Första klättringen var på över 1000hm och dessutom på hög höjd vilket jag känner av mer än jag trodde. Eller så var jag bara väldigt trött. Mycket möjligt. 

Tomas var däremot stark idag, och även om han hjälper till så mycket det går med att putta eller dra så är det ganska mentalt jobbigt att vara den som är tröttast. Nåväl, upp kom vi och jag tänkte att nu kan jag andas ut. No shit! Nu startade 10km byggda cykelbanor utför, med kurva, på kurva, på kurva, på... ja ni fattar. Jag fokuserade järnet och försökte ta mig ner så snabbt men ändå kontrollerat som möjligt, men tillslut är det som att psyket inte räcker till. I takt med att kurvorna blir allt tätare och tvärare, och jag blir allt tröttare i både kropp och huvud, så kör jag med allt sämre självförtroende och resultatet blir därefter. 

Men ner kom vi, och resten av banan innehöll "bara" klättringar i 200-500 höjdmetersklassen som jag tyckte vi tog oss an bra med mina trötta och Tomas starka ben. Fler jobbiga utförskörningar i lösgrus kvarstod men efter 4h och 13 minuter (snittfart på ca 15km/h, det ni!) kom vi äntligen i mål. 

I mååål!!!

Mycket blandade känslor, så himla stolt över att klara av dessa galna banor, samtidigt som vi tappade en del placeringar. Det är som att jag inte riktigt får tillåta mig vara så glad och nöjd som jag egentligen är, för att vi borde presterat bättre. Eller borde vi det? Nä, jag tror faktiskt inte det. Det är galet starka cyklister här och bara det faktum att vi är med och ger dem en match är något att vara väldigt stolt över. Och det är jag!

Världens bästa Team ❤️

En dag till start!

Dan före dan! Nu börjar Imst fyllas av cyklister i par med likadana outfits, stämningen stiger och man börjar kunna känna en blandning av förväntan och nervositet i luften. Igår kom Ingrid och Hanna från She Rides och ett annat svenskt lag, Peter och Björn, som kör Grand Masters. Nog för att det varit underbart att få så mycket tid på tu man hand med Tomas, men nu var kul att träffa dom andra och dela uppsnacket om vad som komma skall. 

Igår hade jag en mental svacka. Bergen kändes oöverstigliga, kraven för höga. Brottades med känslan att vara den svagaste i laget, att det skulle vara mig det hänger på hur det går för oss. Men lite mat, vila och kloka ord senare inser jag det jag egentligen redan vet, att vi kommer jobba tillsammans, det är ju det som är en del av tävlingen! Tomas SKA vara starkare, det är liksom meningen att han ska dra mig uppför där det finns möjlighet. Vi har övat en del på det nu och det känns riktigt bra, man får förvånansvärt bra hjälp av att hålla i en av ryggfickorna i uppförsbackarna.

Såna där nervös-negativa tankar får jag förresten inför varje lopp. De hänger liksom ihop med tävlingsmänniskan i mig, så det är väl bara som det ska vara! 

Idag packar vi ihop våra väskor igen och byter sovplats till sovcampen som sen flyttar runt mellan målorterna. Vi har investerat i två gigantiska uppblåsbara luftmadrasser vi förhoppningsvis ska sova någorlunda gott på. Annars händer det inte så mycket idag, det blir lite infomässa och registrering, cykelinlämning och pastaparty. 

Vi har försökt spekulera lite i målsättning, men det är ju i princip omöjligt att veta hur konkurrensen är (finns inga startlistor ännu) och dessutom svårt att förutse hur kroppen kommer reagera under resans gång. Varje enskild etapp kommer kvala in bland det jobbigaste jag gjort ever, och så 7 såna på raken... jag tror att väl därute kommer det handla mer om att ta sig över nästa topp än att ta en viss placering. 

Men visst, det vore inte likt mig att inte ha något prestationsmål ändå. Tidigare har vi, baserat på ingenting, sagt att vi vill ta en pallplacering på någon etapp och en totalplacering på topp 10. Och de målsättningarna får nog stå kvar! Så får vi se under resans gång hur rimliga dom är. 

I morgon kl 9 går starten, man kan följa både oss och Hanna och Ingrid i RaceONE-appen, sök bara på Bike Transalp så kommer alla etapper upp. Hanna och Ingrid kommer dokumentera på @bicyclingswe på Insta och även blogga på deras hemsida. Oss följer

 man lättast på instagram under @teamhi5oik

Nu börjar det kännas som vi kan dra igång det här så vi kommer in i gängorna!

Komöte på gårdagens tur

Dom har åtminstone regnsäkrat startplatsen! 

Testcykling av första etappen

Igår kom vi fram till Imst, där starten går på söndag. Efter att ha kånkat ryggsäckar och cykelväskor genom tre tågbyten och slutligen den sista kilometern till hotellet (såklart för envisa och snåla för att ta en taxi) var det rätt så nice att slänga sig i hotellsängen och bara njuta av utsikten över alptopparna. Eller förfaras, när tanken slog ner att man snart ska ta sig över desamma och fler därtill... 

På tal om resa, alltså VILKEN njutning att resa utan barn! Ju krångligare det blir, ju kortare byten,ju mer att bära, ju sämre sittplatser, desto mer njuter man av blotta tanken på hur det skulle vara att göra samma sak med barnen att hålla koll på. Snacka om att man värdesätter nya saker sen man blev förälder.

Idag tänkte vi ut och reka första delen av första etappen, som börjar med en 15km lång klättring på ca 1000 höjdmeter. Ganska varierande miljö och underlag men på det stora hela ganska oteknisk cykling. Nerförskörningen på andra sidan var rejält mycket brantare och här fanns en del av de grusiga hårnålskurvorna som gruvar mig så för. Dom var precis så svåra som jag hoppats att jag inte skulle tycka. Men, för att se det positiva, jag lär bli ca 100% bättre på kurvtagning efter den här veckan! 

Inget fel på utsikten

Väl nere på andra sidan vände vi och cyklade upp igen. Tog det väldigt lugnt, men oavsett hur sakta man cyklar så tar 2000 höjdmeter på benen så jag kände mig rätt nöjd när vi för andra gången var uppe på toppen. Ett typiskt tillfälle då man inte ska tänka på vad som komma skall... inser allt mer vilken sjuhelvetes strapats vi ska ut på! 

"Hemma" i Imst blev det direkt till en restaurang för en sen lunch, hade vart ute över 4 timmar så hög tid att fylla på depåerna. Alltså detta livet- vakna, äta, cykla, äta, vila, äta, kanske ta en mycket lugn promenad, sova. Repeat. Hur underbart?? En dag till kör vi på detta upplägg, sen på lördag drar det igång med de sista förberedelserna inför 

racet. Då blir det infomässa, cykelinlämning och vi byter vår sköna hotellsäng mot en sovsal tillsammans med några 100 andra... det blir mysigt det ☺️

Upp, upp, upp

Får se om jag skriver lite mer om formkänslan och målsättning senare, nu ska jag sova

En sandig historia

Efter en riktigt fin semestervecka med en massa bad (obs, barnen alltså, jag är en badkruka av stora mått..) och lek och några fina turer på hojen var det plötsligt dags för race igen, denna gång i dalaskogarna runt Rättvik då Mörksuggan stod på tur. Tyckte att dom sista passen känts ganska bra och hade förhoppning om piggare ben än på Ränneslätt. Vi kunde lämna kidsen hos farmor och farfar på Sollerön medans vi for och tävlade, alltid roligast när bägge kan köra! Mötte upp teamet på tävlingsplatsen och träffade på vänner från Sundsvallscyklisterna och  andra kändisar, stämningen var god och jag var faktiskt inte riiiiktigt så nervös som jag brukar vara. 

Banan var rätt obekant för mig, cyklade delar av den 2012 då jag langade åt Tomas längs vägen. Då var jag gravid i 8e månaden och jag gissade att det skulle bli en något annan upplevelse den här gången =) 

För ovanlighetens skull gick masterstarten i skapligt lugnt tempo, och den följande klättringen uppför Vidablick dämpade också hastigheten en del. För mig som är lite av en slow starter passade det bra och jag kom in i loppet på ett bra sätt.

Uppe på Vidablick hade jag inte riktigt koll på var jag hade de andra tjejerna, men låg i rygg på Fanny Kjellqvist och det kändes som en bra plats att ligga på. Efter en stund började hon släppa förbi lite väl många cyklister och jag chansade och gick om och fick en liten lucka nästa direkt. Körde på med en bra känsla i kroppen in mot dom flowiga sandstigarna, men där gjorde jag dagens första kullerbytta med framhjulet djupt nerkört i lössanden. Skrapade upp lite på ena benet men var rätt snabbt uppe igen. 

Foto: mtbfoto

Fick lite rapporter om att jag låg 5a, det kändes fortsatt bra halvvägs in i loppet och jag kom ifatt Louise Rundqvist som jag fick gå förbi två gånger innan jag lyckades få en lucka (såg senare att hon klev av loppet strax efter).
Nu låg jag alltså 4a och fick rapporter som tydde på att jag tog in på Åsa som låg framför. Med en mil kvar började jag dock bli rejält trött. Gjorde ännu en kullerbytta i lössanden men gnetade på och vid 5km till mål var jag jag i samma klunga som Åsa. Men nu började bakhjulet kränga oroväckande mycket i kurvorna och jag fick genomslag på nästan varenda rot. Stannade till och mycket riktigt har jag tappat en massa luft bak. Fipplar fram en kolsyrepatron men fipplar bort den lika fort, uppenbart att jag måste öva mer på sånt... upp igen och hoppas på det bästa, tappat bort Åsa såklart men nu handlar det bara om att ta mig i mål. Står upp och cyklar hela vägen, låren börjar krampa men det funkar. Undviker rötter och stannar i nästan varje kurva, men oändligt sakta passerar jag kilometerskyltarna en efter en och väl i mål är jag fortfarande på fjärde plats! 

Det gick bra även för Tomas och flera av teamkamraterna, mer om det finns att läsa här: https://team.hi5.se/?page_id=122

Foto: happyride

1 Jennie, 2 Emmy, 3 Åsa, 4 jag, 5 Fanny

Postloppkäk 👌

Superglad över att få vara med på ännu en prisutdelning och jag tar med mig känslan från loppet nu när vi packar om väskorna och drar till Österrike för att köra Trans Alp. Vi åker till Arlanda i eftermiddag för att sova en natt på hotell där, då flyget går tidigt i morgon (onsdag). Cyklarna är servade och väskan nästan färdigpackad. Men innan vi drar ska jag göra typ det svåraste jag någonsin gjort, jag ska åka med barnen till mina föräldrar där dom ska vara medans vi är borta. Dom har det ju jättebra där, men jäklars vad jag gruvar mig, så länge har vi aldrig varit ifrån dem förut. Våra stökiga goaste finaste bråkungar, vad jag kommer längta efter dem!

Dessa två ... ❤️

Du följer oss bäst under Transalp på instagramkonton @teamhi5oik och @mariasjukgymnast och bäst resultatuppdateringar får man nog från hemsidan https://bike-transalp.de/en/

Race Report- Ränneslättsturen

På Ränneslätt hade damelit i år fått egen startfålla mellan startled 1 och 2, men vi startade samtidigt med alla andra. Som vanligt innebar det brutalfart och cyklister överallt, och då vi kom ut på torra jordvägar rördes det upp så mycket damm att man periodvis inte såg cyklisten framför sig. Läskigt, men det var bara att lita till att alla höll sin position och hoppas på det bästa... jag kommer nog aldrig vänja mig vid masstarter. Det är för många cyklister, det är för hetsigt, det går för fort. Just där och då brukar jag vara så fokuserad på vad jag gör så rädslan får inte riktigt plats, men dagarna innan går jag ofta runt med en ångestklump i magen, bara på grund av starterna. Jag hoppas innerligt att den pågående debatten om separata damstarter på de stora loppen får det gehör den kräver.

Laddad? Nja, mest rädd... 15 min till start

Första milen tyckte jag kändes rätt bra, kom snart ikapp både Jessica från She Rides och Åsa Erlandsson. Tyvärr hade jag inte vett nog att då slå av lite på farten utan gick istället förbi och fortsatte gasa. Redan några kilometer senare började det kännas tyngre, benen stumnade vid varje extra påtryckning och jag klarade inte längre av att täppa till luckor som uppstod. Strax efter första depån efter 2 mil var både Jessica och Åsa förbi igen, försökte gå med Jessica men insåg snart att jag var tvungen att köra eget tempo för att om möjligt få lite återhämtning efter den hårda öppningen. 

Foto: cykelkanalen.se

Så jag började släppa tankar på placering och tuggade bara på framåt. Det var varmt, tyckte jag drack konstant men var törstig ändå. Fötterna brann och jag hade inte alltför positiva tankar. In mot andra depån insåg att jag behövde mer vätska än de dryga två liter jag hade med från start. Svepte det sista från flaskan och kastade den till Tomas och försökte ropa till honom att om han hade möjlighet, fylla den och langa vid nästa tillfälle. Tills dess hade jag kvar i camelbacken så jag klarade mig. Och även om Tomas inte riktigt förstod mina guturala läten gjorde han precis det jag behövde. Han trollade fram en fylld flaska som jag fick några mil senare. 

Ut på tredje slingan kommer man in på ett grymt roligt parti av banan, med slingrande stigar, pumps och korta branta uppförs- och nerförsbackar som följer på varandra i ca 15 km. Här är det liksom kul att cykla oavsett hur trött man är så det kom som en mental boost mitt i misären. In mot tredje och sista depån hade jag plötsligt Åsas rygg framför mig, hon måste ha träffat väggen med full kraft för hon gjorde ingen ansats att följa när jag hick förbi henne. Men jag visste att jag hade Sara Öberg, också She Rides, strax bakom så det var bara att fortsätta tugga på. Jag låg nu fyra och tävlingsinstinkten började komma tillbaka. Vid 10km kvar till mål började jag skymta Jessicas rygg långt framför mig. Var dock så trött så fokuset låg snarare på att hålla undan bakifrån än att plocka framåt. Men det var fler som var trötta och vid 4km kvar var jag ifatt klungan som Jessica låg i. Funderade ett kort tag om jag skulle ligga med där och satsa på en spurt eller försöka gå om direkt, då en lite längre uppförsbacke dök upp. Jag hade god fart med mig och gick om dom framför. Fortsatte trycka allt jag pallade, vågade inte kolla bak och se om Jessica följde. 4km är en kort del av banan men jävlar vad långa dom kilometrarna var nu! När jag passerade 1km-skylten tänkte jag att jag hade det, men då händer det som inte får hända. Ca 200m från mål ska gå förbi en motionär och ropar "Kommer höger" varpå killen svänger - åt höger. Jag kör rakt in i honom och krokar dessutom fast cykeln i hans, rycker och drar och tänker att nu är det kört. Men kommer loss, hoppar upp och rullar över mållinjen med 8 sekunders marginal! 

Foto: cykelkanalen.se

Så himla nöjd att jag höll ihop det mentalt idag, att jag fortsatte jobba trots att det bitvis var så förbannat tungt i benen. Om jag efter andraplatsen i Lida gick runt med känslan av att ha haft lite tur, kändes tredjeplatsen denna gång välförtjänt. Och så himla glad jag hade Tomas som for runt och peppade och gav information om avstånd framåt. Hur han fixade det samtidigt som han hade bägge barnen fattar jag inte, men dom hejade också glatt varje gång dom såg mig och vad är väl mer energigivande än det??? 

Trött och nöjd blir jag mottagen av mina bästa supportrar ❤️

Krävs det både en medalj och en pokal för att dom inte ska bråka om en sak, jag då är det bara att trampa på

Nu har det gått två dagar, vi bor fortfarande på campingen i Eksjö och har haft riktigt fina dagar. Jag har varit lite sliten efter loppet, det tog mer på kroppen än vanligt. Men är jag bara smart nu och lägger korten rätt dagarna framöver tror jag att jag står på startlinjen i Rättvik på söndag med pigga och starka ben! 

Kan gärna stå där igen ☺️

Passar på att besöka Astrid Lindgrens värld när vi ändå är i Småland. Överträffar alla förväntningar, teatermusikaler i toppklass!