tisdag 17 juli 2018

Bike Transalp - mittlägesrapport

Nu har vi tagit oss igenom ungefär halva distansen, på tre etapper. Det innebär alltså att återstående 4 etapper kommer vara något kortare. Och det är lätt efter en monsterdag som gårdagen, med 10 mild cykling och 3500hm klättring, ser på en etapp som idag, med blir 63km och 2000hm, som en liten mystripp i sammanhanget. Ack vad man bedrar sig. 

Även om gårdagen var brutal med drygt 6h cykeltid så tror jag nästan att dagens var värre. Först drogs jag med i en vurpa i starten, styret blev snett och vi tappade både position och flyt. Kämpade oss framåt i klungan men det var trångt och svårt, och när det väl lättade upp talade mina ben om att idag skulle bli en tung dag. Första klättringen var på över 1000hm och dessutom på hög höjd vilket jag känner av mer än jag trodde. Eller så var jag bara väldigt trött. Mycket möjligt. 

Tomas var däremot stark idag, och även om han hjälper till så mycket det går med att putta eller dra så är det ganska mentalt jobbigt att vara den som är tröttast. Nåväl, upp kom vi och jag tänkte att nu kan jag andas ut. No shit! Nu startade 10km byggda cykelbanor utför, med kurva, på kurva, på kurva, på... ja ni fattar. Jag fokuserade järnet och försökte ta mig ner så snabbt men ändå kontrollerat som möjligt, men tillslut är det som att psyket inte räcker till. I takt med att kurvorna blir allt tätare och tvärare, och jag blir allt tröttare i både kropp och huvud, så kör jag med allt sämre självförtroende och resultatet blir därefter. 

Men ner kom vi, och resten av banan innehöll "bara" klättringar i 200-500 höjdmetersklassen som jag tyckte vi tog oss an bra med mina trötta och Tomas starka ben. Fler jobbiga utförskörningar i lösgrus kvarstod men efter 4h och 13 minuter (snittfart på ca 15km/h, det ni!) kom vi äntligen i mål. 

I mååål!!!

Mycket blandade känslor, så himla stolt över att klara av dessa galna banor, samtidigt som vi tappade en del placeringar. Det är som att jag inte riktigt får tillåta mig vara så glad och nöjd som jag egentligen är, för att vi borde presterat bättre. Eller borde vi det? Nä, jag tror faktiskt inte det. Det är galet starka cyklister här och bara det faktum att vi är med och ger dem en match är något att vara väldigt stolt över. Och det är jag!

Världens bästa Team ❤️


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar