En sandig historia

Efter en riktigt fin semestervecka med en massa bad (obs, barnen alltså, jag är en badkruka av stora mått..) och lek och några fina turer på hojen var det plötsligt dags för race igen, denna gång i dalaskogarna runt Rättvik då Mörksuggan stod på tur. Tyckte att dom sista passen känts ganska bra och hade förhoppning om piggare ben än på Ränneslätt. Vi kunde lämna kidsen hos farmor och farfar på Sollerön medans vi for och tävlade, alltid roligast när bägge kan köra! Mötte upp teamet på tävlingsplatsen och träffade på vänner från Sundsvallscyklisterna och  andra kändisar, stämningen var god och jag var faktiskt inte riiiiktigt så nervös som jag brukar vara. 

Banan var rätt obekant för mig, cyklade delar av den 2012 då jag langade åt Tomas längs vägen. Då var jag gravid i 8e månaden och jag gissade att det skulle bli en något annan upplevelse den här gången =) 

För ovanlighetens skull gick masterstarten i skapligt lugnt tempo, och den följande klättringen uppför Vidablick dämpade också hastigheten en del. För mig som är lite av en slow starter passade det bra och jag kom in i loppet på ett bra sätt.

Uppe på Vidablick hade jag inte riktigt koll på var jag hade de andra tjejerna, men låg i rygg på Fanny Kjellqvist och det kändes som en bra plats att ligga på. Efter en stund började hon släppa förbi lite väl många cyklister och jag chansade och gick om och fick en liten lucka nästa direkt. Körde på med en bra känsla i kroppen in mot dom flowiga sandstigarna, men där gjorde jag dagens första kullerbytta med framhjulet djupt nerkört i lössanden. Skrapade upp lite på ena benet men var rätt snabbt uppe igen. 

Foto: mtbfoto

Fick lite rapporter om att jag låg 5a, det kändes fortsatt bra halvvägs in i loppet och jag kom ifatt Louise Rundqvist som jag fick gå förbi två gånger innan jag lyckades få en lucka (såg senare att hon klev av loppet strax efter).
Nu låg jag alltså 4a och fick rapporter som tydde på att jag tog in på Åsa som låg framför. Med en mil kvar började jag dock bli rejält trött. Gjorde ännu en kullerbytta i lössanden men gnetade på och vid 5km till mål var jag jag i samma klunga som Åsa. Men nu började bakhjulet kränga oroväckande mycket i kurvorna och jag fick genomslag på nästan varenda rot. Stannade till och mycket riktigt har jag tappat en massa luft bak. Fipplar fram en kolsyrepatron men fipplar bort den lika fort, uppenbart att jag måste öva mer på sånt... upp igen och hoppas på det bästa, tappat bort Åsa såklart men nu handlar det bara om att ta mig i mål. Står upp och cyklar hela vägen, låren börjar krampa men det funkar. Undviker rötter och stannar i nästan varje kurva, men oändligt sakta passerar jag kilometerskyltarna en efter en och väl i mål är jag fortfarande på fjärde plats! 

Det gick bra även för Tomas och flera av teamkamraterna, mer om det finns att läsa här: https://team.hi5.se/?page_id=122

Foto: happyride

1 Jennie, 2 Emmy, 3 Åsa, 4 jag, 5 Fanny

Postloppkäk 👌

Superglad över att få vara med på ännu en prisutdelning och jag tar med mig känslan från loppet nu när vi packar om väskorna och drar till Österrike för att köra Trans Alp. Vi åker till Arlanda i eftermiddag för att sova en natt på hotell där, då flyget går tidigt i morgon (onsdag). Cyklarna är servade och väskan nästan färdigpackad. Men innan vi drar ska jag göra typ det svåraste jag någonsin gjort, jag ska åka med barnen till mina föräldrar där dom ska vara medans vi är borta. Dom har det ju jättebra där, men jäklars vad jag gruvar mig, så länge har vi aldrig varit ifrån dem förut. Våra stökiga goaste finaste bråkungar, vad jag kommer längta efter dem!

Dessa två ... ❤️

Du följer oss bäst under Transalp på instagramkonton @teamhi5oik och @mariasjukgymnast och bäst resultatuppdateringar får man nog från hemsidan https://bike-transalp.de/en/