På Ränneslätt hade damelit i år fått egen startfålla mellan startled 1 och 2, men vi startade samtidigt med alla andra. Som vanligt innebar det brutalfart och cyklister överallt, och då vi kom ut på torra jordvägar rördes det upp så mycket damm att man periodvis inte såg cyklisten framför sig. Läskigt, men det var bara att lita till att alla höll sin position och hoppas på det bästa... jag kommer nog aldrig vänja mig vid masstarter. Det är för många cyklister, det är för hetsigt, det går för fort. Just där och då brukar jag vara så fokuserad på vad jag gör så rädslan får inte riktigt plats, men dagarna innan går jag ofta runt med en ångestklump i magen, bara på grund av starterna. Jag hoppas innerligt att den pågående debatten om separata damstarter på de stora loppen får det gehör den kräver.
Första milen tyckte jag kändes rätt bra, kom snart ikapp både Jessica från She Rides och Åsa Erlandsson. Tyvärr hade jag inte vett nog att då slå av lite på farten utan gick istället förbi och fortsatte gasa. Redan några kilometer senare började det kännas tyngre, benen stumnade vid varje extra påtryckning och jag klarade inte längre av att täppa till luckor som uppstod. Strax efter första depån efter 2 mil var både Jessica och Åsa förbi igen, försökte gå med Jessica men insåg snart att jag var tvungen att köra eget tempo för att om möjligt få lite återhämtning efter den hårda öppningen.
Så jag började släppa tankar på placering och tuggade bara på framåt. Det var varmt, tyckte jag drack konstant men var törstig ändå. Fötterna brann och jag hade inte alltför positiva tankar. In mot andra depån insåg att jag behövde mer vätska än de dryga två liter jag hade med från start. Svepte det sista från flaskan och kastade den till Tomas och försökte ropa till honom att om han hade möjlighet, fylla den och langa vid nästa tillfälle. Tills dess hade jag kvar i camelbacken så jag klarade mig. Och även om Tomas inte riktigt förstod mina guturala läten gjorde han precis det jag behövde. Han trollade fram en fylld flaska som jag fick några mil senare.
Ut på tredje slingan kommer man in på ett grymt roligt parti av banan, med slingrande stigar, pumps och korta branta uppförs- och nerförsbackar som följer på varandra i ca 15 km. Här är det liksom kul att cykla oavsett hur trött man är så det kom som en mental boost mitt i misären. In mot tredje och sista depån hade jag plötsligt Åsas rygg framför mig, hon måste ha träffat väggen med full kraft för hon gjorde ingen ansats att följa när jag hick förbi henne. Men jag visste att jag hade Sara Öberg, också She Rides, strax bakom så det var bara att fortsätta tugga på. Jag låg nu fyra och tävlingsinstinkten började komma tillbaka. Vid 10km kvar till mål började jag skymta Jessicas rygg långt framför mig. Var dock så trött så fokuset låg snarare på att hålla undan bakifrån än att plocka framåt. Men det var fler som var trötta och vid 4km kvar var jag ifatt klungan som Jessica låg i. Funderade ett kort tag om jag skulle ligga med där och satsa på en spurt eller försöka gå om direkt, då en lite längre uppförsbacke dök upp. Jag hade god fart med mig och gick om dom framför. Fortsatte trycka allt jag pallade, vågade inte kolla bak och se om Jessica följde. 4km är en kort del av banan men jävlar vad långa dom kilometrarna var nu! När jag passerade 1km-skylten tänkte jag att jag hade det, men då händer det som inte får hända. Ca 200m från mål ska gå förbi en motionär och ropar "Kommer höger" varpå killen svänger - åt höger. Jag kör rakt in i honom och krokar dessutom fast cykeln i hans, rycker och drar och tänker att nu är det kört. Men kommer loss, hoppar upp och rullar över mållinjen med 8 sekunders marginal!
Foto: cykelkanalen.se
Så himla nöjd att jag höll ihop det mentalt idag, att jag fortsatte jobba trots att det bitvis var så förbannat tungt i benen. Om jag efter andraplatsen i Lida gick runt med känslan av att ha haft lite tur, kändes tredjeplatsen denna gång välförtjänt. Och så himla glad jag hade Tomas som for runt och peppade och gav information om avstånd framåt. Hur han fixade det samtidigt som han hade bägge barnen fattar jag inte, men dom hejade också glatt varje gång dom såg mig och vad är väl mer energigivande än det???
Nu har det gått två dagar, vi bor fortfarande på campingen i Eksjö och har haft riktigt fina dagar. Jag har varit lite sliten efter loppet, det tog mer på kroppen än vanligt. Men är jag bara smart nu och lägger korten rätt dagarna framöver tror jag att jag står på startlinjen i Rättvik på söndag med pigga och starka ben!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar