Inför Bockstensturen

Några dagar efter Cykelvasan testade jag att börja träna igen. Antagligen var det i tidigaste laget för 100% frisk var jag ännu inte. Men det är så lurigt med mina bihålor, jag kan känna mig sjuklig för att de är så igentäppta men ändå går det bra att köra på... nåväl, nästan två veckors träning, rätt intensiv sådan, har jag fått i kroppen. Med siktet stadigt inställt på Bockstensturen som går på lördag. Men med sjuka barn och krasslig man och själv balanserades på kanten mellan frisk och sjuk var jag inte direkt chockad när jag vaknade igår med en olustig känsla i kroppen. Körde trots det ett hårt tröskelpass tidigt på morgonen, tänkte att känslan kanske ljög. Det gjorde den såklart inte. Så nu har fighten mot tiden börjat, jag har knappa tre dar på mig att brotta ner dom små virusdjävlarna som härjar i kroppen. Jag vill så gärna köra på lördag! Det är den sista stora tävlingen för i år, vi har barnvakt så tanken var att både jag och Tomas skulle få cykla och det är alltid dom roligaste loppen. Förra året vann jag damer sport som tredje snabbaste tjej totalt och Tomas kom 2a i H30, så det finns goda minnen från Varberg. Jag har flera gånger i år varit sjuk nära inpå ett race men ändå lyckats köra bra, så helt kört är det inte. Vore fint om jag lyckades bättra på mina totalpoäng i cupen och för det krävs det en bättre placering än 6a. 

En bra dag i Varberg 2017!

I näst bästa fall får jag ändå heja på Tomas och i sämsta fall, om ingen av oss hinner friskna till, får vi ändå en hotellhelg i Varberg tillsammans och det är fasen inte illa det heller!

I övrigt börjar jag känna mig peppad inför vinterträning, håller på att lägga upp en plan som ska göra så sjuuuukt snabb och stark inför nästa år... ☺️

Äntligen tillfrisknande

Dagarna rullar på, det blev ingen cykelvasa i år då jag blev förkyld efter Finnmarksturen och snällt fick stanna hemma. Men det var riktigt roligt att kunna följa loppet på webbTV och med kommentatorer också, det är man inte bortskämd med i vår sport! Blev faktiskt riktigt sugen att köra detta lopp som tidigare inte lockat speciellt mycket, alldeles för snabbt för min smak. Men nu håller jag på att bli med racer så kanske det ska bli nån ordning på farten också till nästa säsong??? Såhär års ser man alltid alla möjligheter, med hela långa vinterträningen framför sig.


Men än ska vi inte stänga dörren om denna säsong, absolut inte! Tvärtom är det dags att tagga upp nu inför för mig den sista deltävlingen i cupen, Bockstensturen. Med 2,5 vecka kvar och en hosta och förkylning som ÄNTLIGEN efter 4 veckor håller på att släppa greppet finns det ännu tid att göra något bra av formen. Det har inte varit optimala förutsättningar den senaste tiden, men även om känslan är en annan så vet jag att jag inte tappat så mycket som jag tror. Lägger jag korten rätt kan det nog bli bra.


Annars så rullar vardagen på här uppe, jobb, familjeaktiviteter och hemmaprojekt som löser av och går ihop i varandra. Det ger onekligen mer tid över till annat när man inte har möjlighet att träna i samma utsträckning, och jag har hämtat barnen lite tidigare de flesta dagar. Igår åkte vi ut till ett naturreservat här i närheten med barnens cyklar och en fikaväska. Sen hängde vi där vid vattnet med några vänner ända tills det var sovdags och barnen fick somna i bilen på vägen hem. Världens enklaste läggning och inte ett tjat om att spela på padda under hela kvällen! Man märker verkligen hur gott det gör för både stora och små att vara ute på det viset. I morgon fyller stortjejen 5 år och hela helgen fylls av kalas. Jag ser nästan fram emot det lika mycket som Frida. Så härligt att få uppleva glädjen i att fylla år ur hennes synvinkel. Jag menar, det är liksom inte LIKA roligt att fylla 35 som att fylla 5...

Härlig kväll i det fria

Flaggstångsfundamentgjutning!

Race Report Finnmarksturen

Dags för en racereport från Finnmarksturen, loppet som kan vara min favorit bland alla i cupen. Superfin bana med många roliga partier och mycket backar. Jag har kört det en gång tidigare, för två år sedan i sportklass. Då hade jag en av mina bästa dagar på cykeln och lyckades hänga med i samma klunga som Nellie Larsson och jag tror det kanske var Sandra Backman? Jag hade precis fått upp ögonen för cykelsporten och läste då Nellies blogg "Hjulsnurr", och jag var helt salig att jag låg i samma klunga. Då hade vi egen damstart vill jag minnas? Men lyckan tog den gången slut strax innan 50km då jag punkterade, och med min orutin tog det nog 20 minuter innan jag hade fått ordning på det och kunde rulla vidare in i mål.


Men det var då, inför årets upplaga har jag samlat på mig rätt mycket mer tävlingsvana även om jag fortfarande är kass på att fixa punka. Och punka var något som skulle genomsyra damtävlingen i helgen, även om jag själv var skonad.


Vi startade på lördag kväll från Sundsvall, då Frida hade ett kalas på lördagen som INTE fick missas, så klockan var runt 22 när vi kom fram till svärföräldrarna på Sollerön. Lite kvälls fika och sen försöka få både barn och oss själva i säng. Vaknade hyfsat utvilad tidigt på söndag morgon, men kände mig ändå lätt skeptisk till vad som väntade. Har ja haft den där besvärliga hostan ände sedan Transalp och den var inte alls helt bra ännu, och förutom att jag inte visste hur det skulle påverka mig idag så hade jag inte fått den uppladdning jag önskat inför loppet. Sen var det gråt och tandagnisslan av stora mått från barnen när vi skulle åka iväg och jag bara kände hur all energi rann av mig. Var nästan beredd att kasta in handduken och gå ner till stranden med barnen istället. Men jag vet ju att det går över och att dom kommer få en jättefin dag med farmor och farfar, så tillslut satt vi där ändå på väg till Ludvika. Jobbade hårt med att vända negativa känslor till positiva, och när vi kom fram och fick känna på tävlingsstämningen så började jag tagga till lite mer.


Strax innan start fick jag veta att Jennie inte skulle starta, hon valde att avstå för att inte belasta skadan i hamstrings så hårt två dagar efter varandra då hon körde (och vann!) SM dagen innan. Träffade de andra tjejerna och snackade lite i startfållan, vi var bara 5 stycken som kom till start i Damelit. Starten gick och fältet drog iväg, det gick fort men jag tyckte ändå det kändes kontrollerat och jag ade god uppsikt över Åsa och Emmy som låg bara cyklister framför mig genom centrum och upp för första backen. Men redan på toppen av backen blev det väldigt flåsigt, jag hade som svårt att få ner luften i lungorna var känslan. Tappade några placeringar i klungan men hade fortfarande span på dom två konkurrenterna framför mig. In på motionsspåret började det gå tyngre, fick sänka farten lite och hämta igen andan. Benen kändes ändå ganska pigga och jag tänkte att det bara var det hårda öppningen som straffade sig tillfälligt. Men jag tyckte inte jag fick den återhämtning jag hoppats på av fartminskningen, så fort jag ökade igen blev det åter tungt med andningen. Nu hade jag tappat Åsa och Emmy ur sikte och började fokusera på att göra mitt eget lopp så bra som möjligt.


Motionsspåret gick över i stig, jag hade hyfsat fint flyt när jag plötsligt ser Emmy stå och fippla med bakhjulet med vad som såg ut som punktering. Plötsligt var jag tvåa, men tänkte faktiskt inte så mycket på det för jag visste att om hon hade en bra dag och fick ordning på däcket så var hon allt annat än borta ur leken. Några kilometer senare vid sidan av en grusväg står sedan även Åsa som OCKSÅ punkterat, och plötsligt var jag i ledning. Det var mest ett konstaterande, jag trodde då inte att jag skulle behålla den hela vägen in i mål då det ännu var tidigt i loppet och gott om tid att jaga ikapp på, dessutom visste jag att Louise låg någonstans strax där bakom också. Fick lite bättre känsla i kroppen i alla fall ju längre jag cyklade, uppförsbackarna plockade jag ofta placeringar i och tekniken på de mindre stigarna och utförskörningarna satt bra. Det var de höga farterna på lättåkta partier jag fick kämpa med, jag hade ingen extra växel i kroppen och fick slita hårt för att inte tappa alltför många placeringar där. Kom ganska mycket i ingenmansland och fick jobba ensam med både tunga ben och bitvis negativa tankar.

Plötsligt såg jag en skylt om 3km till bergspris och tänkte att det vore ju kul att ta det åtminstone, blev uppiggad av tanken och plockade in en hel klunga herrcyklister uppför den backen. Efter det är det inte så mycket att säga, jag körde på, njöt och hade roligt utför, kämpade och slet med att hålla uppe någon slags fart däremellan. Kilometrarna passerade även om dom bitvis kändes låååånga, plötsligt var jag i foten av sista backen och nu började jag inse på riktigt att jag faktiskt skulle kunna vinna loppet. Jobbade på uppför backen utan att förta mig helt, släppte på rätt bra utför men passade mig noga för stenar, livrädd för genomslag. Ner för backen, några svängar på ett motionsspår och så in mot Arenan utan någon annan dam i sikte bakom mig. Rullade över mållinjen som första dam med väldigt blandade känslor. Tyvärr gick det inte att vara sådär gläderusande lycklig som jag borde vara efter en seger på en deltävling i cupen, eftersom både Åsa och Emmy ägnat mer än 10 min åt att fixa punkteringar. Samtidigt var min tid inte dålig, jag gjorde ett bra lopp ändå trots att det kändes tungt. Och det är en del av sporten med punka och annat som kan hända under loppen. Men ändå. Jag var inte starkast i söndags, men jag gjorde bästa loppet. Och jag får väl lov att vara glad för det =)