Men det var då, inför årets upplaga har jag samlat på mig rätt mycket mer tävlingsvana även om jag fortfarande är kass på att fixa punka. Och punka var något som skulle genomsyra damtävlingen i helgen, även om jag själv var skonad.
Vi startade på lördag kväll från Sundsvall, då Frida hade ett kalas på lördagen som INTE fick missas, så klockan var runt 22 när vi kom fram till svärföräldrarna på Sollerön. Lite kvälls fika och sen försöka få både barn och oss själva i säng. Vaknade hyfsat utvilad tidigt på söndag morgon, men kände mig ändå lätt skeptisk till vad som väntade. Har ja haft den där besvärliga hostan ände sedan Transalp och den var inte alls helt bra ännu, och förutom att jag inte visste hur det skulle påverka mig idag så hade jag inte fått den uppladdning jag önskat inför loppet. Sen var det gråt och tandagnisslan av stora mått från barnen när vi skulle åka iväg och jag bara kände hur all energi rann av mig. Var nästan beredd att kasta in handduken och gå ner till stranden med barnen istället. Men jag vet ju att det går över och att dom kommer få en jättefin dag med farmor och farfar, så tillslut satt vi där ändå på väg till Ludvika. Jobbade hårt med att vända negativa känslor till positiva, och när vi kom fram och fick känna på tävlingsstämningen så började jag tagga till lite mer.
Strax innan start fick jag veta att Jennie inte skulle starta, hon valde att avstå för att inte belasta skadan i hamstrings så hårt två dagar efter varandra då hon körde (och vann!) SM dagen innan. Träffade de andra tjejerna och snackade lite i startfållan, vi var bara 5 stycken som kom till start i Damelit. Starten gick och fältet drog iväg, det gick fort men jag tyckte ändå det kändes kontrollerat och jag ade god uppsikt över Åsa och Emmy som låg bara cyklister framför mig genom centrum och upp för första backen. Men redan på toppen av backen blev det väldigt flåsigt, jag hade som svårt att få ner luften i lungorna var känslan. Tappade några placeringar i klungan men hade fortfarande span på dom två konkurrenterna framför mig. In på motionsspåret började det gå tyngre, fick sänka farten lite och hämta igen andan. Benen kändes ändå ganska pigga och jag tänkte att det bara var det hårda öppningen som straffade sig tillfälligt. Men jag tyckte inte jag fick den återhämtning jag hoppats på av fartminskningen, så fort jag ökade igen blev det åter tungt med andningen. Nu hade jag tappat Åsa och Emmy ur sikte och började fokusera på att göra mitt eget lopp så bra som möjligt.
Motionsspåret gick över i stig, jag hade hyfsat fint flyt när jag plötsligt ser Emmy stå och fippla med bakhjulet med vad som såg ut som punktering. Plötsligt var jag tvåa, men tänkte faktiskt inte så mycket på det för jag visste att om hon hade en bra dag och fick ordning på däcket så var hon allt annat än borta ur leken. Några kilometer senare vid sidan av en grusväg står sedan även Åsa som OCKSÅ punkterat, och plötsligt var jag i ledning. Det var mest ett konstaterande, jag trodde då inte att jag skulle behålla den hela vägen in i mål då det ännu var tidigt i loppet och gott om tid att jaga ikapp på, dessutom visste jag att Louise låg någonstans strax där bakom också. Fick lite bättre känsla i kroppen i alla fall ju längre jag cyklade, uppförsbackarna plockade jag ofta placeringar i och tekniken på de mindre stigarna och utförskörningarna satt bra. Det var de höga farterna på lättåkta partier jag fick kämpa med, jag hade ingen extra växel i kroppen och fick slita hårt för att inte tappa alltför många placeringar där. Kom ganska mycket i ingenmansland och fick jobba ensam med både tunga ben och bitvis negativa tankar.
Plötsligt såg jag en skylt om 3km till bergspris och tänkte att det vore ju kul att ta det åtminstone, blev uppiggad av tanken och plockade in en hel klunga herrcyklister uppför den backen. Efter det är det inte så mycket att säga, jag körde på, njöt och hade roligt utför, kämpade och slet med att hålla uppe någon slags fart däremellan. Kilometrarna passerade även om dom bitvis kändes låååånga, plötsligt var jag i foten av sista backen och nu började jag inse på riktigt att jag faktiskt skulle kunna vinna loppet. Jobbade på uppför backen utan att förta mig helt, släppte på rätt bra utför men passade mig noga för stenar, livrädd för genomslag. Ner för backen, några svängar på ett motionsspår och så in mot Arenan utan någon annan dam i sikte bakom mig. Rullade över mållinjen som första dam med väldigt blandade känslor. Tyvärr gick det inte att vara sådär gläderusande lycklig som jag borde vara efter en seger på en deltävling i cupen, eftersom både Åsa och Emmy ägnat mer än 10 min åt att fixa punkteringar. Samtidigt var min tid inte dålig, jag gjorde ett bra lopp ändå trots att det kändes tungt. Och det är en del av sporten med punka och annat som kan hända under loppen. Men ändå. Jag var inte starkast i söndags, men jag gjorde bästa loppet. Och jag får väl lov att vara glad för det =)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar