fredag 28 september 2018

En kylig fredagmorgon

Hösten är här med besked. Med hög klar luft och sina vackra färger. Men också med mörker och kyla, skalkläder och fleece till barnen och små vantar som tappas bort. Vintercykelskor och tjocka vantar. Pannlampa och reflexer.


Jag både gillar det och gillar det inte. Jag brukar när jag har möjlighet vilja köra ett långt pass på fredag morgon innan jobbet, liksom sätta guldkanten på helgen redan där. Komma till jobbet trött och nöjd i kroppen och känna att det så gott som är helg. Då nyttjar jag vår friskvårdstimme, och tack vare den kan jag dra hemifrån runt 05.30, komma till jobbet runt 8-8.30 och ändå sluta vid kl 16!


Och nej, det är inget martyrskap jag håller på med utan jag trivs ju faktiskt de allra flesta dagar med att starta tidigt. 100 gånger hellre än att dra iväg på ett kvällspass! Och en sak som är så fantastiskt med hösten och tidiga morgnar är att det är KOLsvart och helt tomt på gatorna när jag drar iväg, men under passets gång vaknar världen och människor till liv. Solen går upp och jag kan slå av cykellampan. Jag älskar den känslan. Som att jag har ett liiitet övertag över alla andra, jag har liksom redan gjord dagens träning när du sätter fötterna i morgontofflorna. Sen går jag runt med en myskänsla i kroppen resten av dagen. Jag har ju den där enligt mig ganska bra egenskapen att jag blir så löjligt nöjd när jag åstadkommit något, jag gottar mig verkligen orimligt mycket av att ha gjort något  bra. Allt från ett utfört 10-milapass till att ha vattnat blommorna (typ). (Detta medför dessvärre att saker och ting går ganska långsamt för mig, eftersom jag är sjukt nöjd när jag tex dammsugit bilen och därför känns det helt på sin plats att alla andra 17 punkter på attgöra-listan kan vänta en dag eller två...)


Nåväl, i morse var jag ute på en sån där tidig morgontur. Men jag var inte beredd på hur kylan påverkar en då an är ute längre stunder, och kanske särskilt när man kör innan frukost och därför har lite lägre energinivå redan från start. Fy fasen vad jag frös på slutet! Trots mina tjocka vintervantar kunde jag inte växla för jag tappade både känsel och kraft i fingrarna, och benen var oerhört sega redan från start. Kan vara gårdagens benövningar på gymmet som ligger bakom?? Eller så var jag bara trött. Men- gissa om jag mår gott nu! 


Kram på er och ha en fin helg, bor du i Sundsvall med omnejd så kom och cykla Höstrusket med oss på söndag! Start från kl 11 på Södra berget, kidsen börjar och när alla gått i mål startar ungdomarna och vi gamlingar.

Snart är vi där igen! 

torsdag 20 september 2018

Mental break

Sitter på tåget mot Stockholm. På bagagehyllan ovanför ligger en ryggsäck med sovsäck, trangiakök och lite andra friluftsprylar. Jag ska ut på en helghajk på Upplandsleden med en god vän, och som jag ser fram emot det! Kommer slå av mobilen och vara utan sociala medier, möjlighet till kommunikation och klocka under nästan 3 hela dagar. Bara gå, bara vara. Och få gott om tid att prata färdigt tankar som kommer. Eller bara tänka färdigt utan att prata. Har faktiskt inte vandrat sen Frida föddes, över 5 år sedan...

Senaste två veckorna har gått som på halvfart vad gäller träningen. Energin tog slut. Jag avbröt ett pass, ställde in ett annat. Bara tanken på att cykla iväg från hemmet fick kroppen att kännas blytung. Kunde inte ens rycka upp mig själv med löften om egentid i vackra höstskogar. Ville bara gå hemma och småpyssla eller vara med dem som jag verkligen kan vara mig själv med. 

Springa har gått bättre. Det har känts lite nytt och spännande. Det är inget fel på kroppen, det är huvudet som behöver en stunds vila. Samtidigt känner jag att det växer fram en längtan efter riktigt hård gristräning, tidiga mornar på trainer och mörka kvällar i snömodd. Men jag är inte där än. Först ska jag vila lite till, bara träna det jag känner för. 

På lördag är det Västgötaloppet. Herregud, ett långloppsrace nu, det känns så otroooligt långt borta nu! Men även om jag inte är där så är det himla spännande på alla vis, för nu kommer totalplaceringen i cupen att avgöras. Jag ligger just nu på en 3e plats och det krävs en vinst för Fanny om hon ska peta ner mig. Men det är långt ifrån omöjligt, hon är himla bra. 

Hur det hela slutar får jag veta först på söndag, när jag sätter mig på tåget tillbaka norrut. Då ska jag slå på telefonen igen. 


onsdag 12 september 2018

Teamhelg i Obbola

Helgen som var packade vi med hela familjen och cyklar till alla 4 i bilen och for till Umeå för en helg tillsammans med teamet och vår sponsor, Hi5. Såg mycket fram emot helgen, himla fint att dels få ta med barnen då det var familjeanpassade aktiviteter som väntade, dels träffa hela härliga gänget och nästan mest att äntligen få utforska den omtalade SCA-arenan som är utgångspunkten för klubbverksamheten i Obbola IK cykel.


Och inte behövde jag bli besviken! Uppmärkta välarbetade cykelleder i den typiskt stökbökiga och tekniskt utmanande Obbolaterrängen, och inne på själva arenaområdet fanns en bana för de små barnen och en rejäl pumptrack för de större (och mindre, Frida cyklade oräkneliga antal varv här, hon fick verkligen tycke för cyklingen under helgen). Själv var jag inbjuden att vara med på tjejcykling, vilket innebar inte mindre än ca 15 väldigt duktiga tjejer tillsammans ute i skogen. Normalt brukar gruppen öva olika tekniska moment på träningarna, men idag blev det mer "bara" cykling och en massa prat om träning och olika upplägg. Så skoj för mig som är van att alltid träna själv. Även om det finns bra tjejer i Sundsvall också att cykla med så är det tyvärr svårt att få ihop gemensamma pass med jobb och familjelogistiken. Jag cyklar ju nästan uteslutande alla pass till och från jobbet, och då blir det på mina tider. På helgen ska träningen ofta passas in med andra familjeaktiviteter och jag vill helst inte ta mer tid än nödvändigt från barnen. Därför blir det oftast ensamträning på hemmaplan, och därför extra skoj nu att cykla med andra!

Tjejcykling 👍

Efter cyklingen bjussades det på kaffe, och sen for vi hem till teamkamrat Henrik och hans familj där vi blivit inbjudna att tillbringa natten. Lämpligen nog har dom barn i samma åldrar som våra och särskilt tjejerna fann varandra direkt så dom såg vi inte mycket av medan vi var där.


Dan efter var det Familjedag med hela teamet och sponsor på plats ute vid arenan, fullt med barn och vuxna som cyklade runt på de olika banorna. Särskilt den 2km långa XCO-slingan blev välcyklad, Frida körde inte mindre än 3 varv på den! (Och Sam 0,75 varv, jag fick bära honom på axlarna sista biten då orken tröt.) Själv lyckades jag ta QOM:et med blott 2 sekunder, vi får se hur länge det står sig...

Frida i pumpen

Annars flyter vardagen på, jag fortsätter att cykla i skogen så mycket jag kan och har hunnit med några löppass också. På lördag funderar jag på att ställa mig på startlinjen till Sundsvalls terrängklassikers 7km klass. Lääängesen jag sprang ett lopp nu, och med tanke på att jag är upp i 4 löppass sedan cykelsäsongen drog igång i maj så kan jag nog förvänta mig en tuff stund i skogen om jag nu kommer till start.





onsdag 5 september 2018

En halv Bockstenstur och postsäsongsvakum

Sista dagarna inför Bockstensturen vag minst sagt svajiga. Både jag och Tomas åkte på förkylning och det var högst oklart om någon av oss skulle starta. Dagen innan kastade Tomas definitivt in handduken då han hade rejäla hostattacker, medan jag lutade åt att ändå prova köra. Det var längesen jag körde nått lopp och jag var sugen, och jag vet flera gånger tidigare som jag varit osäker på om en förkylning varit tillräckligt över och då det gått över förväntan ändå. Så på lördagsmorgonen styrde vi från hotellet i Göteborg mot Varberg, jag försökte fokusera på uppgiften framför mig och inte på den osäkra känslan huruvida jag var tillräckligt frisk eller ej.

Starten gick som vanligt i ett rasande tempo, jag har alltid kämpigt med de höga farterna så var till en början inte alltför orolig att tvingas släppa dom andra tjejerna framför mig. Låg ändå strax bakom första 12-13 km och hade koll på läget.

Här hade jag ännu inte gett upp hoppet

Men sen var det som att någon drog ur kontakten. Jag fick släppa klungan jag låg i och plötsligt var jag själv i motvinden, tappade helt farten och det fanns liksom inget extra i kroppen att sätta in. Jag tänkte ändå att jag kanske skulle hitta tillbaka in i rytmen om jag sänkte farten en stund och då backarna började dyka upp efter ca 20 km tyckte jag ändå att det kändes skapligt. Men så fort farten skruvades upp igen fick jag inse att jag inte var med i matchen idag. Började få alltmer ont i huvudet, bihålorna  sprängde och jag kände mig allmänt ynklig. Slirade runt i leran som Bambi, tog dåliga vägval, missade kurvor och körde helt kasst rent ut sagt. Passerade första depån med inställningen att jag kan ju i alla fall cykla i mål, men insåg snart därefter att man cyklar inte 10 mil bara sådär med en dålig dag. Så när jag var tillbaka vid depån 18 km senare klev jag av. Tomas var där ed bilen och lämpligt nog fanns en sjö precis i närheten där både jag och cykeln kunde bada av oss den värsta leran. Bytte om och så styrde vi tillbaka mot Göteborg. 

Strax efter klev jag av...

Visst, det är alltid tråkigt att inte köra klart ett lopp. Att gå miste om det där underbara känslan av att passera mållinjen med en helt slutkört kropp och lycklig knopp. Men besviken var jag faktiskt inte, jag visste ju att det var en chansning att starta. Och det blev en riktigt bra dag ändå, vi åkte till Botaniska och drack kaffe och strosade runt bland blommor och träd. Fick för en gångs skull tid att prata utan att bli avbruten av barn och utan att ha massa saker som ska göras samtidigt. Tillbaka på hotellet blev det en middag och vila på rummet och några timmar i relaxen, inte helt fel för två småbarnsföräldrar =)


Väl hemma uppstod ett slags cykelvakum - hur ska jag nu träna? Jag har inga fler långlopp inplanerade men några XCO-lopp på hemmaplan. Känns för tidigt att ta säsongsvila, vill nog köra klart de här loppen varav sista går i slutet av september, vår egen tävling Höstrusket. Kan inte säga att jag är direkt less, men jag har heller inte riktigt lust att köra efter någon bestämd struktur. Saknar lite cykelglädje faktiskt! Men morgonen efter tog jag lite omvägar till jobbet och cyklade på alla småstigar jag kunde komma på som fanns längs vägen, och insåg på vägen hur mycket jag saknat det. Under sommaren har det varit sådant fokus på återhämtning efter lopp och uppladdning inför lopp, jag har cyklat mer på asfalt och grusvägar än vanligt för att kunna få till den typ av intervall jag varit ute efter. Men att få cykla runt i skogen, det är ju liksom det som är grejen. Så igår valde jag en av mina stigslingor som jag gjort till stravasegment och körde varv på, 4 stycken med kort vila mellan. Mer behövs inte för att det ska kännas kul igen!

Stigintervaller 👍

Så september kommer jag ägna åt stigcykling och en hel del löpning också, både lugna och hårda pass men inte särskilt strukturerat. Och redan ikväll kommer jag få ägna mig åt stigcykling delux på Härnösands Cykelklubbs fina stigar när distriktsmästerskapen går av stapeln, ska i skrivande stund precis packa ihop mina saker och bege mig dit =) Och kommande helg väntar fler roliga event då vi åker till Teamet i Obbola, Umeå, för en helhelg i cyklingens tecken med klubbkompisar och sponsorer. Då tar vi med hela familjen så barnen också får cykla och ha kul i den superfina cykelarena som finns där.