Starten gick som vanligt i ett rasande tempo, jag har alltid kämpigt med de höga farterna så var till en början inte alltför orolig att tvingas släppa dom andra tjejerna framför mig. Låg ändå strax bakom första 12-13 km och hade koll på läget.
Men sen var det som att någon drog ur kontakten. Jag fick släppa klungan jag låg i och plötsligt var jag själv i motvinden, tappade helt farten och det fanns liksom inget extra i kroppen att sätta in. Jag tänkte ändå att jag kanske skulle hitta tillbaka in i rytmen om jag sänkte farten en stund och då backarna började dyka upp efter ca 20 km tyckte jag ändå att det kändes skapligt. Men så fort farten skruvades upp igen fick jag inse att jag inte var med i matchen idag. Började få alltmer ont i huvudet, bihålorna sprängde och jag kände mig allmänt ynklig. Slirade runt i leran som Bambi, tog dåliga vägval, missade kurvor och körde helt kasst rent ut sagt. Passerade första depån med inställningen att jag kan ju i alla fall cykla i mål, men insåg snart därefter att man cyklar inte 10 mil bara sådär med en dålig dag. Så när jag var tillbaka vid depån 18 km senare klev jag av. Tomas var där ed bilen och lämpligt nog fanns en sjö precis i närheten där både jag och cykeln kunde bada av oss den värsta leran. Bytte om och så styrde vi tillbaka mot Göteborg.
Visst, det är alltid tråkigt att inte köra klart ett lopp. Att gå miste om det där underbara känslan av att passera mållinjen med en helt slutkört kropp och lycklig knopp. Men besviken var jag faktiskt inte, jag visste ju att det var en chansning att starta. Och det blev en riktigt bra dag ändå, vi åkte till Botaniska och drack kaffe och strosade runt bland blommor och träd. Fick för en gångs skull tid att prata utan att bli avbruten av barn och utan att ha massa saker som ska göras samtidigt. Tillbaka på hotellet blev det en middag och vila på rummet och några timmar i relaxen, inte helt fel för två småbarnsföräldrar =)
Väl hemma uppstod ett slags cykelvakum - hur ska jag nu träna? Jag har inga fler långlopp inplanerade men några XCO-lopp på hemmaplan. Känns för tidigt att ta säsongsvila, vill nog köra klart de här loppen varav sista går i slutet av september, vår egen tävling Höstrusket. Kan inte säga att jag är direkt less, men jag har heller inte riktigt lust att köra efter någon bestämd struktur. Saknar lite cykelglädje faktiskt! Men morgonen efter tog jag lite omvägar till jobbet och cyklade på alla småstigar jag kunde komma på som fanns längs vägen, och insåg på vägen hur mycket jag saknat det. Under sommaren har det varit sådant fokus på återhämtning efter lopp och uppladdning inför lopp, jag har cyklat mer på asfalt och grusvägar än vanligt för att kunna få till den typ av intervall jag varit ute efter. Men att få cykla runt i skogen, det är ju liksom det som är grejen. Så igår valde jag en av mina stigslingor som jag gjort till stravasegment och körde varv på, 4 stycken med kort vila mellan. Mer behövs inte för att det ska kännas kul igen!
Så september kommer jag ägna åt stigcykling och en hel del löpning också, både lugna och hårda pass men inte särskilt strukturerat. Och redan ikväll kommer jag få ägna mig åt stigcykling delux på Härnösands Cykelklubbs fina stigar när distriktsmästerskapen går av stapeln, ska i skrivande stund precis packa ihop mina saker och bege mig dit =) Och kommande helg väntar fler roliga event då vi åker till Teamet i Obbola, Umeå, för en helhelg i cyklingens tecken med klubbkompisar och sponsorer. Då tar vi med hela familjen så barnen också får cykla och ha kul i den superfina cykelarena som finns där.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar