onsdag 19 december 2018

En fin sjukvecka - faktiskt

Nu har det snart gått en vecka sedan vi satte oss på tåget i ett vinterkallt Sundsvall, med en brutalförkylning i kroppen. En såndär riktigt jobbig en, med halsont och igentäppta bihålor som gör att huvudet sprängs om man råkar fälla det mer än 10 grader från vertikalläge, och hosta genom både dagar och nätter. 

Men med nästan 7h lång väntan på Barcelonas aptrista flygplats hann jag samla ihop tankarna som fladdrat iväg i sjukångesten. Jag vet ju att jag ofta blir sjuk, jag har problem med bihålorna sedan 6 år tillbaka. Jag gör vad jag kan för att mildra det och mer kan jag inte göra. Och jag ska på semester med hela fina familjen, mannen som är den bästa i mitt liv och barnen som är det finaste jag har. För första gången få uppleva en sådan resa genom deras ögon, ta del av deras upplevelser. Hur fantastiskt är inte det? 

Vad gäller cyklingen plockade jag upp en tanke jag vävde fram i höstas när jag letade strategier för att minska min prestationsångest inför loppen. Och det är inte speciellt svårt. Egentligen. Jag gör bara mitt allra bästa utifrån dom förutsättningar jag har. Inkluderat allt annat som händer i livet. Sen kommer det visa sig hur långt det räcker, jag kan inte påverka hur bra mina medtävlare är. 

Det är en tanke som får mig att vilja ge allt, samtidigt som den lugnar och avdramatiserar det hela. Det är bara en sport vi snackar om. Den är kul och viktig, men ändå bara sport.

Och vet ni, det har vart fantastiska dagar såhär långt. Trots hostiga nätter.



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar