Men det har så många sidor, det ger mig så otroligt mycket. Alla resor, stämningen, människorna. Dom fina turerna. Den sköna känslan av att ha klarat av något, oavsett om det är på tävlingsbanan eller ett hårt pass. Och, vilket jag slås av ibland, att det är så himla roligt att cykla fort ibland! Där och då när man är mitt i det är det jobbiga inte så jobbigt. Missförstå mig inte, det är ansträngande till max, du kämpar allt vad du har. Men det är inte så obehagligt att göra det för du är uppfylld av farten, kicken, endorfinerna, kampen. Du letar linjer, försöker jobba med terrängen, satsar över krön och genom kurvor. Det går fort och det är kul!
Idag tänkte jag satsa på ett långt Stravasegment, mestadels utför och i stenig stökig terräng. Inte min favorit med andra ord, och häromdagen när jag cyklade genom sträckan kom jag låååångt ner på stravalistorna, flera minuter efter... men nu ville jag utmana mig på underlag jag inte är så bra på och se vad jag kunde göra.
Och så kul det var! Släppte lite på fegheten och stod på vad jag vågade utför stenskramlet, och jag drogs med av fartglädje och endorfinerna kickade in.
Och det är nu jag knytet ihop resonemanget. Om jag inte visste att jag hade chansen att ta QOM:et skulle jag nog inte satsa så hårt. Kanske inte ens försöka. Hade jag inte tävlingarna skulle jag inte vara långa vägar så stark som jag är idag, och det skulle inte vara lika roligt att cykla! Jag är för mycket tävlingsmänniska, det är liksom tanken på att få mäta mig mot andra som driver mig till att bli obekväm, och det är det som gör mig till en bättre cyklist, och det är då det blir roligt att cykla. Så oavsett vad jag tycker om att tävla behöver jag det för att kunna cykla fort, och DET älskar jag att göra!
Åh knasiga hjärna.
Men jag tog QOM:et
En vecka kvar på ön, börjar faktiskt längta lite efter vardagen. Men man får passa på att njuta av värme och lediga dagar och påminna sig om lyxen att vara här!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar