Det började i lördags em, vi hade varit på fika hos mormor och morfar, åkt skidor och haft det väldigt trevligt när Frida kräks i hallen. Magsjuka hade florerat på förskolan under en tid så det var väl inte helt oväntat. På söndagen var det Sams tur, men redan på söndag em var bägge barnen pigga och lika full i fart som vanligt igen. Tomas var hemma och vabbade två friska barn måndag och tisdag tills dom 48+ timmarna efter tillfrisknande passerat. Trodde vi klarat oss bra, jag var riktigt kaxig och hävdade att jag aldrig blir magsjuk... haha, man ska vara försiktig med orden.
på onsdagen skickade Tomas meddelande att han inte mådde riktigt bra, han var på väg hem från en jobbresa och när jag och barnen kom hem lite senare hittade vi honom liggandes i soffan med rätt rejäl feber och illamående. Själv var jag fortsatt bergssäker att jag skulle klara mig! Men så, torsdag kväll, helt plötsligt blev jag illamående och hade en rätt jobbig natt, (men kräktes inte). På morgonen hade jag feber, mellan 37,5-38 och sov till och från fram till lunch. Då vaknade jag och kände att nu var det över. Hade till och med aptit nog att äta lite lunch! (Det ska rätt mycket till för att rubba min aptit..) Var lite smårisig i magen från och till under kvällen men hade inte feber, kunde äta och dricka utan större besvär och pysslade runt lite hemma. Tomas och Frida åkte till slalombacken så jag och Sam hade en härlig kväll för oss själva. Så på lördagen vaknade jag och mådde som vanligt. Tomas och barnen åkte på deras balett (alltså barnens, inte Tomas..) vid lunchtid och jag satte mig på trainern och värmde upp. Det kändes bra så jag körde passet som planerat, 8x30s max intervaller med riktigt bra ben!
Rätt eller fel? Ett dygn efter magsjuka och feber, men den hade inte varit vare sig speciellt hög eller långvarig. Jag hade i princip kunnat äta och dricka som vanligt och jag värmde upp lugnt för att känna mig för, och det kändes snarare väldigt bra än dåligt. Många läkare tycks överrens att vilopulsen är ett bra mått, om den är förhöjd med mer än 20% är det vila som gäller, eller vid pågående halsinfektioner då det är framförallt dem som kan ge den fruktade hjärtmuskelinflammationen man brukar skrämmas med. Nu tog jag tyvärr inte min vilopuls, det hade varit intressant, men då passet och återhämtningen efter gick såpass bra har jag svårt att tro att den var förhöjd. Och ont i halsen hade jag inte och hade heller inte haft tidigare. Så - jag tror inte jag gjorde fel som tränade.
Sen hade jag väl kanske inte behövt köra maxintervaller, men men, jag ville testa för mycket för att låta bli helt enkelt!
Det blev ett långt inlägg om en liten sjukdom, men ville liksom klargöra att man ska vara försiktig med träning när man har infektioner i kroppen.
Innan passet...
...och efter
Annars är allt fint just nu, efter en längre förkylning för några veckor sedan som medförde 2 veckors total vila. Men jag får inte riktigt samma panik längre när jag blir sjuk, dels för att jag de senaste åren varit förkyld så oerhört mycket och det har ju liksom gått bra ändå, och dels för att jag mer och mer inser att det inte är allra viktigast att cykla fortast, utan att ha kul på vägen!
Vackra dagar nu! Sörjer vintern som försvinner för fort men njuter av de värmande solstrålarna =)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar