Ett sista bittert inlägg

Det har inte blivit mycket skrivet här på ett tag nu.. har inget kul att skriva. Jag är inte så himla kul för tillfället, mitt humör har varit som vädret i morse ungefär. Mörkt, kallt, blåsigt och regnigt. Väntar på att få komma till Sophiahemmet den 17 november där dom visst ska ha stor vana av bihålebesvär. Träffade min läkare på vårdcentralen idag och vi gick igenom MR-bilderna där hon konstaterar att alla bihålor är rätt igenmosade av svullna slemhinnor. Hon tror, utifrån det, att en liten operation skulle kunna hjälpa. Jag vet inte vad jag ska tro längre.

Jag cyklar till jobbet nu, det är den enda fysiska aktivitet jag gör men det funkar fint. Blir inte alls sämre av det

Jag har faktiskt en plan B. Det funkar inte att bara glida runt i livet för mig, jag måste ha något att gå igång på, en passion. Som det är nu är jag mest ledsen hela dagarna. Men det finns faktiskt en sak jag går igång på lika mycket som löpningen, och det är hästar och ridning. Otippat? Inte för er som känt mig sen jag var liten. Jag köpte till och med ridbrallor och ett par dojjor häromdagen, och idag har jag snackat med en ridskola om jag kan få bara ta någon enstaka lektion och se om jag kommer ihåg hur man gör. Synd bara att det är en så satans opraktisk grej att pyssla med, svindyrt och tar en massa tid.. vet inte om jag får till det. Men jag tänker att jag får väl börja i liten skala, vill försöka i allafall

Men jag tror i alla fall jag lägger ner skrivandet. Förutom att jag inte kan skriva om det jag vill skriva om så mår jag så pissigt för det mesta så jag saknar all inspiration. Det verkar kanske löjligt, att jag tappar så mycket livsglädje av en futtig liten förkylning. Jag är ju inte precis dödssjuk! Men det är så det är, det påverkar hela livet eftersom vi valt att leva det som vi gör. Plötsligt står jag utanför mitt egna liv.

Äh nu ska jag sluta vältra mig i missmod. Vem vet, antagligen blir jag frisk innan sommarsäsongen är här och då kommer inlägg som detta bara kännas patetiska.

Hej på ett tag i allafall och tack för all pepp och alla tips jag fått. Jag fortsätter följa dem =)

Lite bättre igen

Vet inte om det beror på Norrlandsluften, en mjölkfri dag eller blott det faktum att jag fått sova ostört en natt, men nu på morgonen är vilopulsen nere på 48 igen efter att legat på 56-57 i över en vecka. Kan ju också vara så att de senaste dagisbacillerna äntligen tackat för sig också... Men skönt i allafall att vakna och känna en förbättring! 

Blev klar med sista inlämningsuppgiften till första kursen igår också, ska bara få godkänt nu så kan jag bocka av 7,5 poäng till på väg mot en magister. En fjärdedel avklarad! Nu blir det juridik några veckor, men det verkar vara ett lite lugnare upplägg än förra kursen. kanske till och med hinner göra något annat än plugga på kvällarna :-) 

Oktober nu, planen var att komma igång med lite småjoggade men eftersom jag precis börjat känna mig lite bättre efter senaste sjuksvängen så skjuter jag på det någon vecka till. Tiden spelar knappt någon roll längre, bättre att skaffa lite marginaler. Borde kanske vänta tills jag är helt frisk men det har jag ju inte varit på 6 månader nu och jag har ju kört en del styrka och transportcykling stor del av sommaren utan att det blev sämre. Eller är det därför jag inte blivit frisk? Jag tror inte det, känns inte så. Då borde det blivit bättre de perioder jag vilat helt, vilket jag gjort flera veckor i sträck några gånger. Äh jag vet inte, väntar någon vecka till i alla fall. Och fortsätter köra mjölkfritt! 

Mjölkallergi?

Jag fick en intressant kommentar på förra inlägget, tydligen finns vissa samband mellan mjölkallergi och bihåleinflammation. Allas vår simmare Lars Frölander hade tydligen mer eller mindre konstanta besvär från bihålorna när han som ung bodde och tränade i USA. Han fick tipset att prova mjölkfritt och då försvann problemen. (Finns en länk till intervjun i kommentaren till förra inlägget). Jag börjar såklart googla alla kombinationer mellan bihålor, inflammation och mjölkallergi och tycker mig plötsligt ha en massa symtom som tyder på mjölkallergi. För visst har jag väl haft lite klåda på vristerna? Lite ovanligt mycket utslag, är det inte eksem rent utav? Nja, ok, jag kanske inte uppvisar en klockren symtombild, men lätt värt att testa! Nu blir det två veckor totalt mjölkfritt! 

Just nu på väg till Arlanda, om 1h flyger jag till Umeå och avslutar andra kursen på min magister och påbörjar den tredje. Juridik i 5 veckor, får se hur kul det blir.. Gott att komma upp till Norrland och hänga med kusinvitamin några dagar igen i allafall :-) 

Suddig spegelbild på Arlandas toalett.. Hade nog inte haft så stor framgång som modebloggare.. ;-) 

Tvivel...

Den här senaste förkylningen har satt sig på bihålorna. Så fort jag placerar skallen i någon annan position än hakan neråt och pannan uppåt så värker det som satan i bihålorna. Det gör mig ororlig, eftersom det är just bihålorna som krånglat hela tiden. Vanliga halsont-snuva-hosta förkylningar kan jag leva med, men när jag känner av samma symtom jag gått och dragits med i snart ett halvår, då blir jag skraj. Har inte tänkt så mycket på hela situationen på ett tag, det har liksom vart så mycket med dagis och plugg och jobb och så har alla andra förkylningar. Och jag har funnit ro i tanken att det kommer gå över bara jag ger det tillräckligt med tid. Men nu känner jag tvivel igen. Tänk om det aldrig försvinner? Tänk om det blir ett kroniskt tillstånd? Vad gör jag då?

Höstens upplägg

Alltså det är ju helt sjukt (i dubbel bemärkelse). Just som jag tänkte att den här senaste förkylningssvängen kanske inte blir så farlig ändå så känner jag ett stadigt ökande halsont. Tomas kom hem för några timmar sedan och bekräftar detsamma, vi verkar ha åkt på precis samma smäll. Och lilla Frida kämpar på med sina höstblåsor, hon ser ut som ett herpesmonster stackarn...

För egen del är det väl egentligen sak samma, jag håller ju inte direkt på med någon formtoppning, men det gör ju tyvärr Tomas. Eller han borde i alla fall, men efter de senaste veckornas olika viruspåhopp har han redan fått reducera målen inför höstens kvarstående lopp. Nu är det så illa att han börjar reducera själva loppen. Verkar bli dålig representation från familjen i helgens Lidingölopp, tur att mamma kommer hit och håller fanan.

Idag medan jag och Frida var ute och fick oss lite frisk luft gick jag och funderade på ett upplägg för hösten. Nu har ju snart september månad passerat och det är dags att gå in i fas två i min så kallade återhämtningsträning, alltså att lägga in lite finjogg. Vore ju det enklaste i världen att stoppa in 30 min jogg lite här och där kan tyckas, men för att få lite avkoppling i hjärnan känner jag att jag vill följa ett upplägg. Slippa tänka på när, hur och var. Så helt utan krusiduller har jag lagt upp ett veckoschema som ser ut såhär:

Mån - jogg till utegymmet (ca 10 min), styrka, jogg tillbaka
Tis - styrketräning på jobbets gym innan dagishämtning
Ons - jogg 30 min, antingen på väg till/från jobbet eller med Frida i vagnen efter hämtning
Tors - vila
Fre - styrketräning innan jobbet de dagar Tomas lämnar på dagis, efter jobbet om jag lämnar
Lör - simning eller 30 min jogg
Sön - simning eller 30 min jogg

Sen kommer jag antagligen cykla till och från jobbet de flesta dagar också, lite efter dagsform. Nu ska vi bara få någon slags pli på alla dagisbaciller och virusformationer...

Ursvik nästa!

Så var det klart, förhandskontrakt påskrivet och nu ska det väl mycket till för att vi inte blir Solnabor i april! Känns väldigt nice! Särskilt för ca 1 timme sedan när jag hade vart och handlat och kom in, kissnödig, i porten med vagnen som måste parkeras där. Lastade ur två matkassar, en skötväska, en hungrig unge och kånkade hela paketet uppför två trappor. Väl uppe försöker jag fiska fram nycklarna och samtidigt hålla mig från att inte kissa på mig utan att tappa vare sig matkassar eller unge. Väl inne kunde man ju sen tro att allt var lugnt, men nej, då är en trappjävel till innan jag når toaletten. Och inte kan jag ju lämna Frida på dörrmattan och rusa upp. Så av med skor, overall, mössa och vantar, egna skor och jacka. Sen uppför trappen, snubbla över barngrinden och ÄNTLIGEN in på toaletten!

Hiss, ja tack!

Moderna fjällstugor, Kontraktsskrivning och *suck*- sjuk igen.

Befinner mig i Uppsala, nästan hemma igen efter 3 dagar på fjället. Tog nattåg upp i torsdags till Storulvån och har sen traskat Gåsen, Stensdalen, Vålådalen. Stensdalen ja, vad tycker man? Var där för flera år sedan, rastade en stund under min första fjällöpningsrunda innan jag fortsatte mot vålåstugan. Då var det en klassisk väldigt mysig fjällstuga. Sen brann den ner, tydligen någon som glömde släcka stormköket innan det packades ner i väskan som sedan ställdes mot husväggen. Nu står där en stor stuga med öppen planlösning och full IKEA-inredning. Men varje natt får hälften av besökarna sova i kalla baracker utan vedspis för det är alldeles för få bäddar i stugan. Hmm, måste nog säga det ändå, solceller och belysning till trots- det var bättre förr! Bastun var sig dock lik och vattnet i ån må förändras varje stund men känslan att doppa sig i det är densamma. Fjälluften och vyerna likaså, och visst är det med lite ny energi jag återvänder till Stockholm. Tyvärr också med en ny förkylning, verkar inte undkomma ett endaste virus. Den här veckan är det visst meningen att jag ska börja jobba igen också så jag hoppas det inte blir så illa som sist! 

Men det är först i morgon, idag är min lediga dag nu när jag börjar med 50%-schemat och den utnyttjar vi till att skriva kontrakt på en ny lägenhet! Jepp, i april går flyttlasset till Ursvik och vi blir Solnabor. Ett nerköp vad gäller cykelväg till jobbet och jag kommer sakna en del vänner som vi haft väldigt nära till i Hökarängen, men i övrigt är det ett toppenläge. Och det känns ju inte alltför tråkigt att byta 75m2 etage mot 103m2 i utan trappor. Och jag ska väl lära mig att cykla genom stan också hoppas jag... 

Mardrömmar och myrsteg

Klockan är snart halv 6. Jag har varit vaken i två timmar... Lilla Frida har börjat få problem med nattsömnen, flera gånger varje natt vaknar hon och är ledsen och låter sig inte tröstas, ibland över en timme. Hon är inte sjuk, vi gissar att hon drömmer otäckt stackarn... Kanske om elaka dagismonster...? Usch, jag gillar inte det här med dagis, det känns bara så fel. Men vad ska man göra, man måste ju liksom jobba?? Men efter 3-4 sådana uppvak är det tack och hej med sömn för min del. Blir alldeles för vaken och så börjar tankarna snurra och sen är det kört. 

Förutom dagisångest tänker jag mest på boende och flytt; vart, hur, bra och dåligt med olika alternativ. Norrort, söderort, hus, lägenhet, pris, cykelavstånd till jobbet, närhet till skogen, skatter och avgifter, uteplats eller balkong? 

Tänker faktiskt inte mycket alls på sjukdom och träning, det är som det är med det. Fast det är faktiskt som jag gått in i en annan fas, efter att ha grävt mig allt djupare mot botten känns det som jag vänt och med små små steg börjat kravla mig uppåt. Efter några veckors totalvila har jag börjat smyga in lite blygsam träning igen. Men hjälp vilken lång väg jag har framför mig! Det fick jag bekräftat i förrgår när jag tog fram rullisarna och körde bort mot Skogskyrkogården i sakta mak, en sträcka på ca 3km. Förut var det uppvärmningen inför 5-6 kilometerintervaller, nu funderade jag över om jag inte skulle vända hemåt lite tidigare... Men men, det är bara att ställa in mig på att det här kommer ta tid. Och jag är fortfarande inte helt frisk, så det får bli sådana korta lugna pass varvat med hela vilodagar lång tid framöver. Och som jag planerat så väntar jag helt med löpning några veckor till, sen börjar jag med små fina 30 minuters joggar någon gång i veckan. 

Trött efter blott 6km rullskidåkning... 

Men det som känns positivt är att vilopulsen nu på morgonen ligger på 46 från att förra veckan legat på nästan 60! Snart dags att gå upp och blanda dagens spirulinashot, fyfaaan vad vidrigt det kommer smaka :-/  

Bjuder på en bild från helgen, en underbar söndagmorgon ute på Ingarö där rullskid SM gick av stapeln (jag och Tomas var funktionärer) 

Morgonsol gillar vi! 

Kroppscanning, barnfritt och halvmaraton

Nu är nog dagisförkylningen över i allafall, och ta mig tusan om det inte känns lite bättre nu än innan? Kanske liiiiite? Nu blir det miniträning enligt plan resten av månaden och i oktober ska jag börja med 30 minuters-joggar.

MR av Hypofysen såg bra ut, inget fel på den. Men åter såg man att slemhinnorna i samtliga bihåleutrymmen var svullna och arga. Men jag gjorde ju faktiskt MR:en mitt under dubbelförkylningen så det kanske inte var så konstigt?

Sen gjorde jag ju den där kroppscanninggrejen, det var ju intressant. Där mättes hjärta, kärl, nervsystem, hormonnivåer, pH-värde, syresättning och säkert en massa annat som jag missat. Just det, kroppssammansättning ocks (min fettprocent hör ökat från 15 till 22 under sommaren - hejdå muskler! Men okej, det är fortfarande inte direkt högt, ska försöka att inte nojja upp mig över det...). Vad visade alla dessa undersökningar då? Jag har enligt detta facit inte förhöjda stressnivåer och, nerverna är i balans och och jag var inte deprimerad. Det låter ju bra, bäst att rycka upp mig då ;-)

Det som var avvikande var att jag hade extremt lågt pH och brist på zink, kalium och magnesium. Det fanns också inflammatoriska processer i kroppen och tydligen var inte heller levern helt superpigg. Känns ju sådär... Vad mer? jo, B12-brist och syremättnaden var 94% vilket också är lågt. Jag gillar dock botemedlet, 12 djupa andetag morgon och kväll. Billigt och bra. Sen blev det en del piller också, jag gick rakt på allting. Magnesium, B12, Zink, Spirulina och korngräs som verkligen är det äckligaste jag någonsin druckit. Och glutenfritt i en månad för att minska på inflammatoriska processer i kroppen.

Förutom att knapra en massa piller och dricka vidriga algdrinkar så har vi haft en rätt najs helg såhär långt. Igår var jag och Tomas på partaj utan barn för första gången sen vi fick Frida =) Farmor och farfar var här och barnvaktade och det gick så bra allting, och kul hade vi också. Idag blev det en utflykt till Tanto för mig, Frida, farmor och farfar för att heja på Tomas som lubbade halvmaran. Och faktiskt, för första gången kände jag mig lite inspirerad av tävlingen istället för bara bitter och avundsjuk! Det mina vänner var en skön känsla. Tyvärr hade inte Tomas en speciellt skön känsla när han väggade med typ 5km kvar. Han gick ut för att fixa 1:20 men det blev 1:22:50 tillslut. Jag trodde han skulle fixa det, känns som formen varit ganska stabilt bra en period nu, men tydligen var det inte rätt dag idag.

Nu är jag astrött och det blir tidig morgon imorgon, så godnatt!

Kroppscanning

Morgonpuls igår: 58 
Morgonpuls idag:58

Jag har haft några dåliga dagar, känt mig nere och haft svårt att glädjas åt bra saker som händer. Det är trist, det är bra mycket roligare att vara glad. Men det är svårt att peppa sig själv när man behöver det som bäst. Jag hoppas det vänder snart. Försöker gå tillbaka till känslan jag hade när jag satt på tåget mot Sundsvall, att jag bara ska använda all tid till att vila och göra sånt jag gillar att göra men sällan har tid till.

På torsdag ska jag göra det här: http://www.kroppiobalans.se/om-es-teck. Kritisk som jag är till allt känner jag mig skeptiskt till trovärdigheten av ett sånt test, men det ska ändå bli spännande.

Hälsan då? Känner fortfarande av vad jag tror är dagisförkylningen, men det börjar bli svårt att veta vad som är vad. Men bra är det inte.

Armémuseum, ortostatisk pulstest och fortsatta funderingar

Det går så sakteligen framåt, nu börjar det snart bli svårt att säga vad som är dagismonsterförkylning och vad som är förkylningen från helvetet. Men jag tror att en hel del av snoret och definitivt hostan hör till den förstnämnda. Tänk om immunförsvaret kunde sopa med sig all sjukdom nu när det fick väckas igång på riktigt? Önskedrömma kan man ju alltid.

Jag gjorde om det ortostatiska pulstestet nu ikväll och det ser bättre ut. Kan ju tänkas att det var så himla kasst förra gången för att jag precis insjuknad i dagisförkylningen? Nu var pulsen 56 i liggande och 68 när jag ställt mig upp, alltså inom gränsen för "normalt". Jag kan inte låta bli att fortsätta spekulera över vad det är för skit jag har... jag kan ju förstå överträningshypotesen, den är trolig på många vis, men jag kommer inte ifrån att jag undrar om det är något annat knas. Det känns som att vid överträning är man visserligen infektionskänslig, men mer i form av att man lätt åker på olika förkylningar. Jag har ju haft samma konstanta besvär sedan jag blev sjuk. Och det som inte heller stämmer är tröttheten som många som drabbats av överträning beskriver, jag har inte varit speciellt trött. Jag har inte heller haft yrsel eller drabbats av illamående eller att pulsen rusar onormalt vid fysisk aktivitet... jag har "bara" haft dessa sega satans förkylningssymtom.

Var ju på MR av hypofysen i torsdags. Ibland tänker jag att vore skönt om dom såg en tumör eller nått, då vet jag i alla fall. Fast varför den skulle göra mig förkyld, det verkar förstås konstigt.

Nåja, här händer det trevligheter i helgen i allafall =) Vi har besök av Fridas kusin Leo 12 år som är själv på Stockholmsbesök för första gången, så idag blev det Armémuseum och sen bio för Leo och Tomas medan jag och Frida åkte hem och byggde Duplo. Eller Frida monterar mest ner, det är jag som bygger upp. I morgon blir det stadsfika och spelshopping innan jag drar vidare på lägenhetsvisning. Förhoppningsvis blir det bostadsbusiness snart!

Frida morsar på några gamla soldater

Hade tänkt skriva ett dagisinlägg. Frida har ju varit på dagis nu på egen hand i nästan en hel vecka, och oj vad mycket jag funderingar jag haft om detta under veckan. Men som så ofta löser sig saker med tiden och det känns inte som riktigt lika relevanta tankar nu som tidigare i veckan. Jag får se om det skrivs något om det framöver.

Hemma!

Nog för att jag haft det väldans soft uppe i Umeå där tillbringat större delen av tiden i soffan tillsammans med kusinvitamin. Det kan man kalla kvalitétsvila, riktigt mosa ner sig framför TV.n och dumkolla på en massa program som Idol, Vem vet mest, Halv 8 hos mig, En plats på landet, Projekt Runway, Malou och Nyhetsmorgon. Det ni, nu snackar vi finkultur! Idag kunde jag tack och lov pallra mig ur soffan och var med på varenda föreläsning och gruppövning, känns ju annars lite fånigt att åka ändå till Umeå och för att ligga i soffan, hur skön den än må vara..

Nu är jag i allafall hemma igen, fick bli flyget och det var precis att jag hann hem och pussa lite på Frida innan hon tackade för sig och ville sova. Åh min älskade lilla skrutt, 4 dagar är jättelång tid att vara borta från henne! I morgon får vi i allafall en lugn morgonstund innan hon lämnas på dagis några timmar, och under den tiden ska jag in till Sabbatsberg och göra en MR av hypofysen. Känns väldigt onödigt, men det är en del av utredningen av de lite låga sköldkörtelvärdena så det är väl lika bra att göra det. Nästa vecka ska jag träffa en Endokrinolog också, vet inte riktigt vad han ska göra.. antagligen granska värdena och klura på om det kan vara nått som man ska göra något åt? 

Nåja, medan fortsatt utredning pågår fokuserar jag på min hypotes om överträning/utmattningssyndrom => pajjat immunförsvar => låååååååååååång tid innan jag blir frisk. 

Det är okej. Just nu i allafall, kommer säkert att pendla flera gånger till. Men det känns som en del insikter trillat ner senaste tiden. Jag känner mig inte lika bitter, och jag är inte lika rädd att bli en pösmunk. Jag inser att jag troligtvis kommer att bli en pösmunk, i alla fall med mina mått mätt. Men det får väl vara så då. Några månader som pösmunk är väl inte hela världen? kanske?

Hälsostatus: Dagisförkylningen något bättre, feberfri men äcklig tjock gul snuva, huvudvärk och rosselhosta. "Vanliga" förkylningen då? Ingen aning, den döljs av den andra men den ligger nog där under och frodas i skuggan av sin kompis...

Pulsrekord!

Efter att ha legat feberdäckad 2h i soffan mätte jag pulsen till fantastiska 75 slag/min. Är det det hör man menar ned dagisförkylning? Hur länge hann jag vara där,  5 timmar typ? Heja immunförsvaret!

Kul det ska bli att gå på föreläsningar i morgon...  

Magister, tågresor och mental rehabilitering

Morgonpuls 64 - Status förkyld. Undrar just hur min redan sänkta kropp hanterar en förkylning nu?

Godmorgon!

Sitter på ett tåg mot Sundsvall där jag ska hänga hos bror några timmar innan jag tuffar vidare mot Umeå för att påbörja lite plugg, tanken är att jag ska ta en magister i Arbetsliv och hälsa. Vet inte om jag skrivit om det, men kommande år har ett lite annat upplägg än tidigare (ja, förutom att hela livet är upp och ner). Den här magistern går på distans men med några dagar i Umeå varje månad, så det blir en hel del resande. Har faktiskt unnat mig lyxen att bara jobba 50% medan jag läser, så förutom att jag faktiskt kommer ha tid för studierna så finns det betydligt mer flexibilitet i vardagen nu när vi ska börja med hämtningar och lämningar på dagis. Tanken är att jag ska jobba 50%, vara tjänstledig för studier 25% och föräldraledig 25% så Frida inte behöver gå så långa dagar första året.

Det känns faktiskt bra ganska kul. Och det kunde knappast komma lägligare med lite annat att fokusera på, jag får väl köra huvudet i böckerna och sluta tänka på träning. Jag vet inte varför jag har så starkt behov av att hela tiden drivas av någonting. Jag borde ju kunna ta den här perioden av vila och rehabilitering med ro och försöka njuta av att för en gångs skull ha hyfsat gott om tid. Läsa böcker, träffa vänner, gå ut och strosa, baka bröd och sånt jag tycker om. Se den här tiden som ett andningsrum, en möjlighet som kanske inte kommer igen på många många år. Ladda batterier, det är ju det jag måste för att bli frisk. Men istället söker jag som besatt efter andra saker att inspireras av, att fokusera på och distrahera mig med. Det kanske är fel? Det är kanske precis tvärtom jag ska göra. Bara sitta och dumglo in i ett träd så ofta jag får chansen. Ni vet, typ "hitta mig själv..." och sånt flum.

Hmm. Jag tror tankarna är inne på rätt spår. Det här är saker som jag tänker här och nu medan jag skriver, inget genomtänkt jag klurat på länge. Måste låta det smälta in lite tror jag och gå tillbaka och smaka på känslan några gånger till innan jag tappar bort den.

Tänkte ta en selfie här när jag sitter på tåget, men jag ser så förjäkla risig ut så jag skiter i det.

Nu ska jag hälla upp en kopp kaffe och läsa ett dokument om överträning som jag fått av Göran Kenttä som forskar i ämnet på GIH. Och njuta av utsikten från tågfönster. Åh vad jag gillar att åka tåg =)

Överträning - vägen tillbaka

Jaha. Övertränad alltså. Kan det vara så? Svårt att veta, typ omöjligt att säga med säkerhet.. men visst finns det mycket som tyder på det. Jag har i alla fall bestämt mig för att gå på den linjen och lägga upp en strategi efter det. 

Överträning är hur diffust som helst, det finns en massa olika symtom och exakt hur det tar sig uttryck är väldigt individuellt. De mest klassiska symtomen är trötthet, försämrad prestation, höjd vilopuls, yrsel, nedstämdhet, omotiverad till träning, sömnsvårigheter, sänkt immunförsvar och återkommande infektioner. Probleme kommer smygande och det är alltför lätt att bortse från de första symtomen. Ofta tolkar man de sämre prestationerna som att man borde träna mer vilket som ni förstår blir helt pannkaka. I mitt fall tänkte jag faktiskt inte riktigt så, jag kände mig lite sliten och småsjuk så jag lade in några fler vilodagar innan den stora förkylningen bröt ut, men det var antagligen för sent och inte i så stor utsträckning jag behövt vila. Jag höll ju på att ladda inför en terrängmara för tusan! Jag har skrivit i ett tidigare inlägg om vad jag tror är mina orsaker till att jag hamnat där jag hamnat. 

Jag har tänkt att jag ska börja ha bättre koll på pulsen, både vilopuls och den ortostatiska som nog egentligen säger mer om kroppens tillstånd. Här finns en förklaring tagen från den mycket tillförlitliga källan Aftonbladet: 

 "Ett ortostatiskt pulstest gör du så här:

- Börja med att kontrollera din vilopuls medan du fortfarande ligger kvar i sängen på morgonen och precis har vaknat. Låt oss säga att den här 65

slag/minut.

- Res dig sedan upp till stående och tag pulsen igen.

Om pulsen stiger med mer än 15-20 slag när du gör detta test, så är det ett tecken på att du håller på att bli sjuk eller förkyld, eller att din kropp ännu inte hunnit återhämta sig helt från tidigare träningspass."

Min vilopuls när jag var i gammal god form låg på 42-43. I morse när jag tog den var den 58, och nu ikväll när jag gjorde det ortostatiska pulstestet så var den liggande pulsen 50 (konstigt att den var såpass mycket lägre än morgonpulsen?) och den stående 74. Pulsen steg således med 24 slag vilket är rätt anmärkningsvärt och styrker antagandet om överträning. Dock är jag förkyld just nu, alltså inte den "kroniska" utan en annan helt vanlig dagisförkylning, så jag vet inte hur tillförlitliga pulstesterna är. Men det ingår i alla fall i min plan att göra de här testerna varje vecka som lite lägeskoll. 

Rehabupplägg då? Jag tänker att jag får utgå från hur kroppen reagerat på olika aktivitet nu under sommaren, och då är det är det lagom lugn transportcykling som ändå funkat bra. Mer intensiv träning gör mig sämre och löpning gör mig sämre även om den är aldrig så lågintensiv. Styrketräning har jag kört i form av några armhävningar och enbensböj nästan dagligen, det är så sjukt låg dos så det kan inte göra någon skada väl? Ibland har jag kört lite på något av utegymmen här och det har också känts ok. 

Så planen är denna:

september - endast lätt transportcykling max 45 min i sträck, Pyttelite styrka, 2 x 15 armhävningar och 2 x 8 enbensböj/dag

oktober-november - Utöver transportcyklingen lätt jogg max 30 min max 4 ggr/vecka. Fortsatt styrka som tidigare

Efter november får jag se hur det känns och göra en ny plan utifrån det. Det svåra kommer att bli att hålla mig till planen om det börjar kännas bättre. Det är så lätt att köra på lite mer så fort det känns någorlunda okej... Det här är ändå det konkreta och ganska enkla biten, hur jag ska tackla det mentala vet jag inte. Jag tänker att jag kommer bli bra igen, jag tror verkligen det, men vägen dit känns inte kul. Jag försöker se det som en utmaning att klara av det här, men jag saknar så oerhört mycket att träna. Jag saknar att ha ett mål att kämpa mot, jag saknar att kroppen ska funka och svara som den brukar! Jag blir fortfarande ofta avundsjuk när jag ser andra springa och jag hatar att bli påmind om vad jag går miste om hela tiden, helst skulle jag isolera mig helt från träningsvärlden närmaste halvåret men det går ju liksom inte. Och det borde inte behövas, jag borde kunna tackla det här bättre, kunna glädjas åt andras framgångar och inte minst kunna stötta mina nära och kära. Men fan, jag är nog inte så stor som människa.. Men jag försöker... =/ 

Det jag skulle behöva är något annat lika starkt intresse. Jag har andra intressen, men de blir som ändå obetydliga i sammanhanget. Saker jag i vanliga fall gläds åt känns inte alls lika roliga. Det enda jag kan komma på som jag skulle kunna gå igång på är att ta upp min ridning som legat i koma några år, men det är en så sjukt opraktisk grej att hålla på med. Särskilt i Stockholm där en ridlektion kostar apmycket, och med småbarn känns det inte lockande att börja lägga en massa timmar i en manege igen. Blä, trots allt som är så himla bra i mitt liv så känns det rätt meningslöst med det mesta just nu. 

Bloggen får väl ta en liten annan form ett tag framöver, den kommer att kretsa mer kring min väg tillbaka från botten till toppen. Med tanke på mitt variationsrika upplägg vet jag inte om det bli så mycket kul skrivet. 

Har ni erfarenheter eller synpunkter kring överträning blir jag superglad om ni hör av er! 

Bydalen!

Så sitter man i bilen igen och knappar, på väg söderut denna gång. Snart framme på Sollerön där det blir några timmars rast innan vi fortsätter till Stockholm ikväll när Frida somnat. 

Vi har haft det väldigt fint trots ostabilt väder där jordens störtskurar duggat tätt (hehe). Tomas brände ju av en sisådär 5 mil över fjället i lördags när Fjällmaraton Bydalen gick av stapeln, viljet gjordes med bravur med en 11e plats som resultat. Jag och Frida och storebror Danne, svägerska Matilda och Fridas kusin Ida traskade någon kilometer upp mot fjället där löparna passerade för att slå supporterläger. Bägge tjejerna börjar bli riktiga små skogstroll som går/kryper rakt ut i blåbärsrisen för att leta bär det första dom gör när man befriar dem ur bärryggsäckarna. Det är vår tjej det, hon har inte lärt sig äta med sked än men hon kan plocka föda ur naturen på egen hand :-) + lite mossa och jord gör måltiden komplett.

Resterande dagar följde samma mönster-  små utflykter ut i skogen med smörgåsfika och kaffetermos. Man inser hur bra det är för de här små kottarna att vara ute i naturen, det är liksom enkelt och kul att hänga med dem i den miljön. Nog för att det är en hel del att hålla ordning på med småvantar, mössor, ombyten och blöjor och visst hade det underlättat om Frida kunde gå själv istället för att krypa fram, men det går ändå förvånansvärt smidigt att göra såna här skogsutflykter. Hon älskar att krypa runt bland kottar och stenar och framförallt att vi är tillsammans allihopa :-)

Blåbärsmonstret

Matilda och Ida väntar in löpare

Hela gänget! 

Det är kul också med Frida och Ida, det skiljer blott 3 månader mellan dem och även om Ida känns ganska mycket äldre ännu så verkar dom ha stort utbyte av varandra. Det känns fantastiskt bra i hjärtat när man ligger kvar under täcket och lyssnar till Idas morgonjoller och hör hur hon ropar efter Frida från sovloftet :-) 

En sångbok är ett bra tips att ta med på semester

Hälsoläget finns inte så mycket nytt att rapportera från. Jag är mitt i en kort intensiv kortisonkur men största effekten såhär långt är att jag är kissnödig för jämnan. Känns inte som att något biter på mitt hälsotillstånd. Jag har såklart fortsatt fundera en hel del på det här med överträning och framförallt på framtida strategi för att ta mig tillbaka. Men nu är vi i Mora och ska stanna för lunch, så mer om det sen! 

Flyttstädning, semester, läkare igen och tankar om överträning

Sitter i bilen på väg till Sollerön och knappar på mobilen. Frida sover gott i sin stol och Tomas sitter bakom ratten och lyssnar på börspodden. Ute börjar det bli riktigt mörkt och efter några hektiska dagar börjar ett efterlängtat lugn att infinna sig. Vi har städat och plockat och fixat hemma, lägenheten glänser som aldrig förr. Och tro mig, när Tomas gått fram med putstrasan så kan man spegla sig i trappräcket om man så vill! Varför detta fejjande? Jo, det ska fotas inför försäljning. Eller det är vad vi hoppas på i allafall, vi ska bara vinna en budgivning först. Återkommer om detta ;-) 

Förutom lägenhetsfix och babyhäng har jag hunnit träffa två läkare i veckan. Jag har också fått en del kloka ord av erfarna personer som bryr sig. Jag har fått tips på andras blogginlägg och skrivna artiklar, jag har gått tillbaka i min egen träning - nej, mitt egna liv- och funderat. 

Läkarna har varit bra. De har förstått mitt problem och verkligen ansträngt sig att tänka brett vad dessa beror på. Att slemhinnorna är svullna och inflammerade ser de tydligt, men de kan inte förklara varför. Det är bra luftflöden, bihålorna ser bra ut, alla värden förutom det lite låga sköldkörtelvärdet ser bra ut. Inga allergier, inga bakterier, ingen svamp. Jag sköter nässlöljningarna och kortisonsprayandet som jag ska. Det enda hon som jag träffade idag kom på som skulle kunna hjälpa var en kortisonkur som jag ska börja i morgon. Operation blev det aldrig riktigt tal om för det finns liksom inget att operera... Möjligen en sned nässkiljevägg men det skulle knappast göra mig frisk eftersom det ändå är bra luftflöden. Att jag varit sjuk i 15 veckor kunde hon inte förklara. 

Så efter råd från min omgivning har jag tänkt tillbaka på det senaste två åren. Först graviditeten, där jag körde hela vägen in i kaklet träningmässigt. Det tror jag iof inte var fel. Tvärtom, det kändes fint och så långt var jag fortfarande på rätt köl. Men, en graviditet är ändå en påfrestning på kroppen. Några extra droppar i bägaren. Sen, förlossning på rekordtid (en massa droppar till i bägaren) och nu började min felnavigering. Jag ville visa alla, mig själv också, att det gick att komma igen på kort tid. Och mycket riktigt, två månader senare vann jag Haninge Trail 16 km och slog dessutom min tid från året innan. Jag var grymt nöjd och stolt att jag fixat det. Men hur såg insatsen ut? Även om träningen inför loppet känts ok så är det klart att det var tufft för kroppen att komma i löpform och samtidigt återhämta sig från en graviditet och förlossning. Löpformen kom, men återhämtningen uteblev. Bägaren började fyllas. Jag tror att den mentala stressen slet mer än den fysiska, den ständiga kampen att få till träningen mellan två amningar, oron att hon skulle bli hungrig medan jag var ute. Ett litet gnagande dåligt samvete varje gång jag gick iväg ensam. Satidigt var de där träningstillfällerna mina andningsrum, min ensamtid och min avkoppling. Ja ni förstår, det är väldigt dubbelt och inte så enkelt att få klarhet i! Men låt mig fortsätta. Jag hade anmält mig till två marathon lopp den våren och började känna mig pressad att få upp längden på löppassen. Samtidigt vägrade Frida låta sug matas med flaska och hon ville fortfarande ära typ varannan timme, så det var svårt för mig att vara ute längre än så. Och ständigt dåligt samvete. Efter ett längre pass blev det ofta amning så fort jag kom innanför dörren, en dusch och nedvarvning låg långt ner på listan. Stress och oro ständigt varvat med glädje och kärlek. Känslor x 1000. Lägg till att jag sov i tvåtimmarscykler varje natt, (om jag hade turen att somna om mellan varje amning). Bägaren är nu full. Sen hoppade vi på flyget och for till andra sidan jorden. Vinter blev sommar och jag blev förkyld och fick diarré på det. Men det gick ju inte an, vi for ju till Nya Zeeland för att springa i all underbar natur! Och det sprangs, och naturen var precis sådär underbar som vi hört talas om. Men hur vackert det än må vara så sliter hård träning på en redan sliten kropp, och när nätterna fortsätter spöka så uteblir den så viktiga återhämtningen. Det börjar rinna över kanten. Ganska snart började kvalitétspassen kännas jobbiga, jag fick slita hårt för att hålla den fart jag vanligtvis inte har så stora problem med. Fortfarande gick de bra på de "lugnare" bergslöpningarna, när jag tuggade på ett lugnare tempo. Sen började jag känna mig "typ" förkyld igen. Bara diffusa symtom, mest en känsla att något var fel. Särskilt minna jag passet med tusingar på bana i Wellington i spöregnet. Satan vad jag slet, och satan vad kasst det kändes! Tiderna var nog ok men sämre än vad jag hoppats på och jag var ganska besviken efter det passet. Sen började jag lägga in fler vilodagar, kände att allt inte var tip top. Men fortfarande lite stressad över att jag inte fått tillräckligt riktigt långa pass inför den stundande Maran. Nu ville jag både vila mer och träna mer, en svår kombination. Blev någon slags otillräcklig kompromiss, här minns jag ännu ett kvalitetspass med 3x 2000 m där känslan aldrig kom och jag fick åter igen slita som ett djur för att ens komma ner mot respektabla tider. Jag skulle säga att det nu rann ganska friskt över kanten på bägaren. Någon dag senare kom förkylningen. Och nu, 15 veckor senare, sitter jag här med samma eländiga sjuka. Och 3 olika läkare som inte kan förklara varför. 

Jag vet inte om det är så, jag tvivlar egentligen själv, men tankarna börjar kretsa kring överträning. Om man inte bara ser till mängden träning, om man också väger in graviditet, förlossning, stress, amning och utebliven nattsömn så kanske.. Men ändå, jag tycker ju det finns så många som kör så mycket hårdare. Jag vill inte erkänna för mig själv att jag kanske inte pallade ändå. Framförallt vill jag inte sitta i överträningsträsket, jag vet hur lång tid det tar att kravla sig upp. Om man ens lyckas. 

Det blev ett långt inlägg. Jag har fått sätta ord på tankar, nu måste jag låta dem sjunka in lite mer hos mig själv också. Och fundera över nästa steg. Hur ska jag tackla det?

Och, förhoppningsvis, ska jag lyckas sova några timmar innan vi i morgon drar vidare till Höglekardalen! 

Sov så gott

Första barnkalaset!

Livet rullar på trots sjukdomar, och det finns faktiskt bra dagar trots allt ;-) Riktigt bra till och med, tex när familjen kommer på besök tillsammans med några av våra bästa vänner för att fira Fridas första födelsedag! Fem härliga men ack så aktiva 1-åringar som röjer runt, då kommer det väl till pass att ha en 20 kvadrat stor terrass och uppblåsbar pool. Väldigt mysig dag hade vi, och familjen som åkt från Sundsvall sov dessutom över till idag och följde med oss på några husvisningar. Tyvärr lovar bilderna mer än verkligheten kan leva upp till som vanligt och det blir då inga bud lagda från oss den här kvällen... varför tar man så fina bilder? Det kan ju aldrig vara bra för försäljningen om alla potentiella köpare åker dit och med alldeles för höga förväntningar och bara blir besvikna?

Paketöppning!

Och poolbad =) Frida ser dock inte så glad ut på den här bilden..

Vad mer - jo, jag har faktiskt tränat. Ett pass på rullskidor igår och ett återbesök med Högdalstoppen på hojjen ikväll. Inte för att jag mår bättre, men om det ändå inte går att vila mig frisk så tänker jag träna på det jag orkar. Och så länge jag håller mig borta från löpning så går det faktiskt helt ok, saker som rullar fram är lättare att minska intensiteten på. Man kan mesträna lättare helt enkelt. 

I morgon ska jag på det första läkarbesöket. Jag hoppas hon håller med om att jag bör opereras! Jag orkar inte hålla på att försöka övertala, jag vill inte behöva förklara varför jag inte nöjer mig att symtomlindra med kortisonsprayer och nässköljningar. Visst, det skulle funka om jag bara vill vara i skick att gå till jobbet, typ. Men inte för att leva mitt liv. Fan, jag är allt ganska nervös inför morgondagen..

Kronisk bihåleinflammation

Sådär hundra prover senare anser min husläkare att man ändå nästan kan utesluta att det är nått fel på sköldkörteln. Endast ett värde som visar lite lågt (T4) och det bara precis utanför referensvärdet. Övriga nivåer av allt möjligt är som det ska! Hon ska skicka vidare allt till en endokrinolog som ska få tycka till också + en MR av hypofysen mest för säkerhets skull. Nä, allt tyder allt mer på att det är kronisk bihåleinflammation som spökar.

Så vad innebär det? googlar: 
"...haft problem i 7 år..."
"...efter 10 års nästäppa..."
"...inne på 5e året med återkommande bihåleinflammationer..."

Kul. Kan man göra något? Jodå, man kan operera. Nu har jag två olika läkarbedömningar nästa vecka på två olika ÖNH-kliniker. Om de inte har något väldigt mycket bättre alternativ eller förklaring till mina problem tänker jag inte ge mig innan jag får en operationstid. Inte flera månaders försök med sprayer och sköljningar, jag har liksom kört det paketet nu i 3 månader redan och det ger inte mer än tillfällig symtomlindring.

Jag säger som Hans Melange: - Jag skulle vilja att nån skär i mig

bollen rullar

Resan fortsätter. Igår hade jag alltså telefontid med läkaren, men trodde hon glömt bort mig när jag 16.30 hoppade upp på hojen och trampade hemåt. 10 min senare ringer hon så det blir till bruset av Nynäsvägen jag trycker snäckan så långt in i örat som går för att höra hennes planer för hur vi går vidare.

Idag ska jag ner och ta några fler kompletterande prover av sköldkörteln, som har visat ett för lågt T4-värde men normalt TSH-värde. Det är visst konstigt, är det ena för lågt är det andra i regel för högt, så hon är lite fundersam över det.

Samtidigt ska jag börja med Levaxin som är det hormon man har brist av då sköldkörteln underproducerar (en biverkning är sömnsvårighet, känns ju bra...)

Remiss till MR av hypofysen är skickad för att utesluta tumör som också kan ge en sköldkörtelpåverkan. Alla de här endokrina organen samverkar på olika sätt, därför är en utredning tydligen komplicerad..

Parallellt med allt detta har jag en tid på en ny öron-näsa-hals klinik nästa onsdag. Det här bråket om sköldkörteln var ju liksom något som man hittade bland alla prover och egentligen inget som förklarar varför jag har de här förkylningssymtomen. För er som undrar vilka symtomen egentligen är - tänk bihåleinflammation. Det är så det känns. Ingen hosta, halsont... mer täppthet, tryck bakom näsa och ner mot svalget, ont i tandköttet i överkäken och en allmän känsla av att vara konstant lite knockad.

Mitt i allt detta ska vi ha semester med en resa till fjälls, Frida ska börja på dagis och jag ska börja plugga till en magister vid sidan om jobbet. Men allt det är ju positiva grejer och jag är glad att det händer en massa som tar en del fokus. Vi håller på att kika runt på hus också, varför inte en flytt när vi ändå är igång?

Fröken neggo

Klockan är lite över 3 på natten... som vanligt sover jag inte. Allt i min kropp är urfuckat, inget immunförsvar, ingen sömncykel, knappt någon hjärna. Saker och ting funkar inte som det ska när man inte får må som man brukar. Jag försöker göra något vettigt - köra lite styrka, cykla lite, gå lite i en backe.. försöker tänka att jag kanske ändå bygger på någon slags grund. Men det är bara att inse att det är inte mycket som byggs, bara ett desperat försök att hålla huvudet över ytan.

Vad är det för fel? Man är inte sjuk i 14 veckor. Fan fan fan jag vill inte mer.

Telefontid idag med läkaren, ska väl utvärdera penicillinkuren. Det är inte mycket att säga, det har inte hjälpt.

Bjuder på lite bilder

Vårt lilla badmonster =)

Frida möblerar om hemma hos Lisa under helgens besök i Uppsala

Kvällsutflykt efter jobbet till utegymmet i Stora Sköndal

Inte mycket muskler kvar =(

Badmys

36h fasta

Så har det gått 36h in i fastan. I går kväll var det jobbigt, inte sådär ashungrig men blodtrycksfall och illamående som följd så fort jag reste mig upp. Funderade om jag skulle lägga ner projektet men jag var så sugen att se hur det gick att cykla till jobbet idag så jag höll ut. Natten var konstig, sov mellan 11-02 och var sen vaken. Fast inte på det där jobbiga vrida och vända på sig-sättet, utan låg med en rätt skön känsla i kroppen. Gick upp och såg en film och gick sen och lade mig igen. Funderade lite. Ni vet, på livet och sånt. Klockan 5 gick jag upp igen och bläddrade igenom en klädkatalog. Blev sugen att shoppa, sen fick jag avsmak av konsumtionssamhället och slängde katalogen i återvinningen. Vad ska jag med snygga kläder till när jag går klädd i antingen träningskläder eller arbetskläder för jämnan? Nej, köpte en ny löparrygga förra veckan, det får räcka för ett tag.

Nu har jag cyklat till jobbet, ca 10km och plötsligt mår jag mycket bättre! Som att kroppens funktioner börjat funka igen, inga blodtrycksfall, inget illamående, knappt ens hungrig. Men idag tänker jag käka lunch. Fram till klockan 12 kör jag fastan, då har det gått drygt 40h. Det får räcka.

Hejsvejs!

Fortsatt fasta och hårdnackade bakterier

Två dagar på frukt och sedan igår kväll bara citronvatten med lite olivolja i. Jaja, och en kopp kaffe. Såhär snart ett dygn in i fastan känns det förvånansvärt bra! Eller det känns snarare ingenting. En hungerkänsla som dyker upp ibland men den försvinner utan allt för mycket tjafs, sen är det som vanligt igen. Får se hur länge det går såhär enkelt.

Men, mer intressant är att jag fick provsvaren hos läkaren idag. Eller om det är så värst intressant för er vet jag inte, men för mig är det definitivt det. Förutom lite låga värden på sköldkörtelprovet som togs om (läkaren trodde visst inte på det) så fann man i bakterieodlingen en liten rackare som skulle kunna vara förklaringen till mina besvär. Hon ville dock inte garantera det, för tydligen kunde det lika gärna vara att de bara bodde där helt harmlöst som en del i kroppens naturliga bakterieflora. Men, något som ändå ger en misstanke om att de kan vara skyldiga är att den här stammen inte bryr sig ett skvatt om det penicillinet jag knaprade för typ 2 månader sedan. Eftersom den kuren inte hjälpte alls så uteslöt man bakterier, men nu har jag alltså fått ett annat penicillin som ska kunna brotta ner den här bacillusken (och en himla massa andra ”snälla” bakterier tyvärr…). Ah suck, den som lever får se.

Frågan är om jag ska fortsätta med fasta nu eller gå på bakteriespåret och äta som normala folk? Alltså, nu när jag ändå kört ett tag är jag ju sugen att se vad som händer. Så länge jag känner mig ok kör jag nog på, planen är idag och i morgon så det är ändå ingen långtidsfasta vi snackar om.

Fasta

För några månader sedan, när vi kom hem från Nya Zeeland, körde Tomas en fasteperiod för att späka sig till matchvikt. Jag tänkte nog allt möjligt om det men framförallt att det absolut inte var något för mig! Detta av två skäl: i viktminskningssyfte skulle jag ändå tugga i mig de där förlorade kilona fortare än de föll av. Andra kanske skulle kunna ha någon slags kontroll och lyckas bibehålla en lägre vikt.. fast de är nog lätträknade. Och jag räknas inte in bland dem. Den andra orsaken är helt enkelt att jag inte tror mig klara av det. Jag klarar knappt av att svara på tilltal om lunchen blir en halvtimme fördröjd!

Men ur desperation föds de märkligaste idéer. Läste som i förbifarten att fasta sätter igång en massa läkningsprocesser i kroppen. Eller nått sånt...typ. Be mig inte förklara. Okej, jag läste rubriken på ett löp från en av våra större kvällstidningar vars innehåll sällan tål några djupare granskningar. Och jag vill inte granska, jag vill bara tro. Så nu tror jag. Tror och fastar. Om det finns ett endaste uns av läkningsprocess kvar i min kropp tänker jag göra vad jag kan för att kicka igång den.

Vad innebär det då rent konkret? Jo, såhär är upplägget: Igår och idag har jag bara käkat lite frukt, som för att inte förbereda den stackars kroppen lite inför vad som väntar. Från ikväll tom onsdag, dvs drygt två dygn, blir det citronvatten spetsat med en skvätt olivolja eller grönt te. Kaffe hade jag tänkt som något slags frikort, något skoj måste man ju ha att se fram emot! Men så kommer Tomas och säger att det får man absolut inte dricka, att det är just sånt som kroppen ska renas från för att må bättre. Men kanske en kopp om dagen bara, en liten rackare... morgonkoppen. Om jag dricker den fort, och ingen ser...

Det här ska bli intressant. Fattar inte riktigt hur jag ska klara det, men jag väljer att tro att det kommer göra underverk med immunförsvaret. Eller att alla små virusdjävlar svälter ihjäl!

Så, istället för en kvällsmacka av nybakat surdegsbröd sitter  jag med en kopp koffeinfritt te, i 28 graders värme. Hur jävla idiotiskt som helst. I morgon får jag förresten svar på alla prover jag lämnade i förra veckan. Om de ger någon slags förklaring så skiter jag i det här. 

Jepp, här ser ni min härliga kopp te. Tro inte jag hellre skulle dricka Tomas kylda Chardonnay, inte en chans! 

Veckorna går - läget består

Dags för en uppdatering. Haft semester i min bandoms skogar, hemma på tomten i Ljustorp har det ätits hallon, jordgubbar, svarta vinbär och omogna krusbär så det stått mig upp i halsen. Man jag kan inte sluta, det är så lätt att bara ta en till! Och värre laster kan man ju ha..  Förutom bärfrosseri har det badats i sjöar, tjärnar och åar och temperaturen i vattnet har ibland överstigit den i luften, det gillar jag! Det blev en syskonutflykt med storebror till Skulebergets där vi klättrade Via Ferrata (askul, man klättrar längs en vajer som man säkrar sig i och således kan man relativt tryggt hänga på en bergsvägg 100m ovanför marken), därefter  vidare in längs vandringslederna i Skuleskogen. Övernattning i en stuga och mer bad, korvgrillning och rödvin. Går förresten rykten om att det ska bli en ny terrängmara i de här trakterna i höst…

Tomas anslöt senare efter en veckas skyrunning i de Italienska alperna. Tanken från början var att vi skulle dit bägge två och mamma och pappa skulle vara barnvakt åt Fridolin, men eftersom min tidigare fina form nu ligger nergrävd i ett djupt sumpträsk någonstans sket jag i det. Och faktum är att jag inte riktigt vet hur jag tänkte när jag anmälde mig, över en vecka borta från Frida hade inte känts speciellt bra.

MEN – jag är fortfarande inte frisk. Högintensiv träning känns som en dröm i fjärran och jag har sprungit mer hos läkare än på stigarna de senaste veckorna. Nu senast igår fick jag lämna en massa prover och odlingar på vårdcentralen, på tisdag i nästa vecka får jag svaren. Läkaren har väl egentligen ingen hypotes utan bara söker brett efter något som kan ge en förklaring.  I väntan på detta kör jag min egen kur - jag som sällan äter annat än en massa mat har handlat kosttillskott och sånt tjafs för en massa pengar. Det ser ut som hemma hos en sjuk pensionär hos oss, pillerburkar och flaskor med diverse innehåll överallt; Selen, Zink, Probiotika, Omega-3, allergitabletter (har aldrig varit allergisk men läkaren tyckte jag skulle testa), järntillskott…

Så är läget. Men det känns ändå okej. Jag har bestämt mig för att det kommer att gå över, det finns inga alternativ. Och nu har jag inte lika bråttom längre, formen och därmed säsongen är ändå helt väck så nu kan jag fokusera på att bli frisk snarare än att komma igen.

Via ferrata-klättring på Skuleberget

Frukost i skogen

Inte helt fel =)

Vågar knappt kika över kanten... en skreva som jag aldrig minns namnet på i Skuleskogen.
En scen till Ronja Röverdotter är inspelad här!



Morgondopp i Skrattabborrtjärn



Här ser Frida ut som en riktig fighter, men det är inte så illa som det ser ut. Blodet kommer från ett minimalt sår på fingret som hon fick när hon höll på att plocka blommorna i mammas rabatt, sen kröp hon ner i potatislandet för att gräva i jorden. Missnöjet kommer sig av att undertecknad elakt nog lyfte upp henne ur potatislandet... ser ni den pyttelilla tanden? 11 månader skulle det ta innan den kikade fram. 

Vila...

Trots en grym helg i Järvsö med downhill, skönt socialt umgänge, Fridamys och björnmöte så fattas det något. Det är lite tungt nu igen. Efter tillfälliga uppgångar får jag bakslag. 12 veckor nu som jag gått på sparlåga. Emellanåt ingen låga alls. Senaste läkaren tyckte jag skulle träna på, så det har jag gjort. Men det går ju inte riktigt. Jag är inte frisk. Nu tar vi det lite lugnt igen, backar några steg. Ser inte åt den där löparen som springer över vägen, ignorerar alla dessa ständiga facebookuppdateringar om lopp hit lopp dit och sträckor som springs och rekord som slås. Det finns inte.

Jag hoppas snart få glädjas med andra igen, uppmuntra och peppa och låta mig inspireras. Och förhoppningsvis inspirera själv. Men nu tar jag lite semester. Jag packar ner ett gäng löparskor som jag hoppas få nytta av. Utan klocka, utan GPS, utan facebook, långt ute i skogen.

På återseende

Löparskor på igen!

Denna natt var motsatsen till gådage - dvs Frida sov utan ett gnäll från att vi kom hem igår vid 21-tiden och gjorde så fortfarande då jag pyste iväg i morse. Men sov jag för det? Nä, redan kl 4 var det kört. Halv 5 klev jag upp, bättre med långsam frukost och tidning än att ligga och vrida sig i sängen. Drygt en timme senare snörade jag på löparskorna och gav mig iväg ut i ännu en grym sommarmorgon. Det känns, peppar peppar, åter bättre med förkylningen och jag tror nog (uppenbarligen) jag vågar mig på att börja springa lite. Men den här gången blir det väldigt lugn löpning längre tid, jag ska verkligen känna mig 100% innan jag skruvar upp tempot.

Väldigt skönt var det i allafall, det är ju ändå något visst med löpning. Cykel och även rullskidor i alla ära, men att få springa alltså...  På tal om det fina vädret, jag är så less på alla som gnäller över att det är fint väder när man jobbar. Okej, toppen om man lyckas tajma semester med bra väder och kanske trist om motsatsen sker och hela semstern regnar bort. Men det är väl skönt med fint sommarväder även om man jobbar?? Särskilt då skulla jag nästan vilja säga, då har man ju bara morgnar och kvällar till sitt förfogande att spendera utomhus och då är det väl särskilt bra att det är så varmt och gött att man verkligen kan vara ute då??  

Tänkte skriva ner lite funderingar jag har inför midnattsloppet men inser att det inte hinns med nu, dags att stämpla in och göra lite nytta! Trevlig helg på er. Själv ska jag köra järnet i downhillbackarna i järvsö =)

Dags att springa in till jobbet! Jag ser gravallvarlig ut.. ;-)

Magknip och sömnbrist

Jag hade glömt hur det är. Den där tröttheten som uppkommer till följd av en natts vakande med ett barn som inte kommer till sömns. Vår lilla skrutt hade igår vad vi tror var lite efterdyningar av magsjukan, hela dagen var hon lite håglös och satt mest apatisk på golvet och smågnällde över allt och inget. Sov mycket under dagen gjorde hon också, vilket gjorde att nattsömnen blev lite förskjuten.. när hon väl framåt kl 22-23 var trött nog att vilja sova fick hon ont i magen stackarn, och varje försök att komma till ro avbröts av magknip och gråt. Det gör så ont i hjärtat, man vill bara hjälpa henne. Samtidigt är man så trött, och vetskapen att man har en arbetsdag framför sig gör det inte bättre. Det var som att få lite flashback av hur det var när hon var nyfödd, när vi turades om att sitta på en stor pilatesboll och studsa med henne över axeln till sent in på kvällarna. Då var jag gräsligt trött vissa dagar. Det är jobbigt att vara så trött. Jag blir så satans lättirriterad och det är alldeles för lätt att snäsa och fräsa mot varandra istället för att stötta, uppmuntra och hjälpas åt. Jag kände tendenser igår fastän det bara var för en kväll. Men det är skillnad, nu är hon så stor och det här är verkligen undantagsfall så man tycker mest bara synd om henne. Känslan att vilja hjälpa henne är mycket större än tröttheten.

Slutligen tog ändå sömnen över och även jag fick några timmar på kudden innan det var dags att kliva upp och cykla iväg till jobbet. Trots att hjärnan var som i ett töcken längtade jag ut till skogen denna vackra sommarmorgon, så det var ett enkelt val att ta MTB:n och sticka ut mot Nackareservatet för den allra bästa omvägen till SÖS. En ny pod hade jag hittat också, Kärleksroast. En intervjupod där man snackar känslor och kärlek och annat trams, passar fint om man är på mjukishumör vilket jag är för jämnan nuförtiden.

Hoppas att darlingarna därhemma har en bättre dag idag! Om Frida är piggare blir det grilling i Bromma ikväll och i morgon efter jobbet drar vi till Järvsö för lite downhill =)   

Sol!

Så himla skönt med sol och värme! Nog för att våra jobbpyjamasplagg är sydda i överblivet gardinstyg och saknar all form av andningsfunktion, men det får man ta för att kunna åka rullskidor till jobbet i bara korta tights och en luftig reflexväst. Bara det, att kunna åka rullskidor till jobbet! Vi bor perfekt när det gäller transportträning (för min del, stackars Tomas måste böka sig genom hela stan för att ta sig ut till Solna), jag har en massa olika alternativ beroende på transportmedel och vad jag är sugen på för miljö och distans. Nu har jag kört rullskidor den här veckan och då blir det ca 10km riktigt bra cykelbanor. Antal vägkorsningarna kan jag nog räkna på ena handen och inte en backe som jag inte klarar med skidorna på.

Det har bara blivit skejt, dels för att det är så mycket roligare och dels för att då kan jag mysåka och behöver inte gå upp i puls så mycket. Ska jag staka blir det genast jobbigare eftersom jag inte har en enda välfungerande stakmuskel i nuläget, och då är jag rädd att förkylningen förvärras igen...

Vad gäller förkylningen, ungefär från nu till en vecka framåt borde värmebehandlingen börja visa på resultat. För tillfället är det ganska rejält täppt men det är nog som det ska vara såhär två veckor bränningen om man läser på lite. Tålamod, tålamod... men som sagt, jag kör på med lågintensiv träning och njuter av värmen. I helgen ska det njutas av utförsåkning av bästa slag då vi drar till Järvsö för en helg i downhillspåren. Har bara testat det en gång förut, i Hagabacken här i Stockholm och bara det var galet skoj! Lite feg är jag i kurvorna men det sägs att det finns rätt snälla nerfarter i Järvsö =) Vi kör varsin dag jag och Tomas, jag hojjar på lördag och hänger med Fridolin på söndag. Äntlingen en utflykt när jag kan vara med och slipper stå på sidan och kolla på!    

Men först en sväng ner till gymmet nu innan arbetsdagen kör igång på riktigt

Ett steg fram och ett tillbaka...

Om förra veckan ingav hopp om ett friskare liv så har helgen givit motsatsen. Tillbaka till ökad nästäppa, allmänn förkylningskänsla och lätt huvudvärk. Suck. Jag tror att det var torsdagens snabbpass på morgonen som triggade igång immunförsvaret igen. Jag tror som jag skrev förut inte att jag har något virus utan att det är just immunförsvaret som är supersensitivt och tolkar varje kroppslig stress som att jag är sjuk och kickar igång med hela artelleriet och pang! så är alla symtom tillbaka. "Träna lugnt" eller vad man ska kalla det, motionera kanske är ett bättre ord för det är liksom inte träning det handlar om, verkar funka bra. Gärna cykel eller rullisar där man verkligen kan ta det lugnt och vila i utförsbackar.

Så det är så det får bli nu tills det är borta. Kan i allafall komma ut då, på cykel får man fina turer i skogen även om man cyklar sakta och jag hoppas ju att jag väldigt snart kan komma ut mer i löparskor också. Att det inte blir någon tävlingssäsong har jag redan fått acceptera så på så vis känns det här bakslaget inte så jobbigt man kan tro. Nu vill jag bara bli frisk!

Helgen har trots detta varit fin, fortsatt mycket barnhäng har det blivit och mycket utomhus i det grymt sköna vädret. Poolen till terassen känns nu som en väldigt bra investering och det håller garanterat Frida med om, hon är ett riktigt badmonster!

Bra café i Farsta med en massa leksaker! Den tid då dom sov i vagnen genom en hel lunch är ett minne blott...

Veckorapport

Snart är det äntligen slut på änketiden, om några timmar kommer lilla familjen hem igen. Gott! Men jag måste ändå säga att jag lyckats utnyttja egentiden rätt fint:
Tisdag - 2 mil racer till jobbet, en sväng till RW-kontoret för lite skotest och snicksnack, hem i spöregnet. Sjukt blöt och iskall tinade jag upp i typ en halvtimme i duschen, sen blev det surdegsbak och middagsfix

Onsdag - 2 mil MTB till jobbet (lyxade och tog Rosen, det räcker för att motivera till en extra omväg genom skogen). Mötte sen upp med vänner och fick äran att introducera Högdalstoppen för lite backträning och sen bjuda på middag och nybakt bröd.

Torsdag - kortaste vägen till jobbet, ett snabbt ombyte och 3,5km löpning längs med Årstaviken. Ville se vad som hände om jag tryckte på lite. Se om jag överhuvudtaget kunde trycka på lite. Det kunde jag inte. Blev ett snitt på 4.20-fart och det kändes asdåligt från början till slut. Vägen tillbaka känns lång... tog en AW med kollegor efter jobbet och dränkte sorgen efter en formen. Cyklade hem efter två bärs och tvättade två cyklar, städade badrummet och gjorde ett Frida-kok i form av kycklinggryta. Får se i morgon om hon gillar den, har en känsla av att det blev för mycket dragon..fast vad vet jag, hon kanske älskar dragon? Avslutade kvällen i soffan med en svensk film som heter Hotell, sköna psykkaraktärer för den som gillar sånt. Just det, Tomas sprang ju Vansbro Maraton i torsdags. Det gick bra men inte asbra. Det kan ni läsa om här.

Fredag - Idag ja. Känner mig tyvärr mer förkyld igen. Lite av en käftsmäll efter att det ändå funkat att springa en del senaste tiden. Beror det på den liiite mer intensiva löpningen igår? Fastän det var så kort? Googlade (igen) på typ nästäppa, CP-långa förkylningar, immunförsvar och träning. Hittade en text av någon läkare om att immunsystemet typ kan go bananas: ""Immunsystemet återaktiveras vid träning

När man tränar ökar man cirkulationen av bl a blod och lymfa, vilket gör att mer av immunsystemet kommer åt att reagera på virusinfektionen. Det är en av orsakerna till att man får mer och farligare symptom av att träna om man är förkyld. Samma sak händer om man tränar innan immunsystemet helt lugnat sej efter en förkylning; det aktiveras igen. Det är alltså oftast inte fråga om en ny smitta eller att viruset börjat om, utan en återaktivering av kroppens hyperaktiva immunsystem som ställer till bekymmer."  

Mitt immunförsvar verkar ha fått bra fnutt på att återaktiveras. Hoppet ligger hos effekten av brännbehandlingen som bör börja visa sig om typ en vecka... fram tills dess får jag väl fortsätta gå på halvfart och snorta koksaltlösning. 

Jag hoppas att det blir en kortvarig svacka i tillfrisknandet, men bestämde  mig i allafall för att hoppa över dagens tänkta löppass. Men en trevlig lunch i Vintervikens Trädgårdskafé blev det ändå med två mammavänner och tillhörande barn som vi gick föräldrakursen tillsammans med innan förlossningen. Jättemysigt som vanligt att ses och snacka ungar =) Sen fortsatte jag med mamma-barn dejtandet och mötte upp Frida och Emmylou för en promenad och lekparkshäng. Cyklade hem och nu sitter jag här i en nystädad lägenhet och nytt brödbak på gång, snuskigt nöjd över min effektivitet och längtar efter Tomas och Frida. 

Så mycket aktivitet och inte en enda bild. Skärpning. 

Hoppas ni har en bra fredag, nu ska jag krypa upp i soffan och se klart på filmen. Och dricka kaffe fastän det är jättesent! Så himla crazy...