3 dagar kvar...

Dags att bryta misären och kliva ur martyrträsket. Tänkte att en cykeltur i sakta mak skulle göra gott även i för en satans förkylning. Så jag drog på mig tightsen och småjoggade iväg till en cykeluthyrning i morgonsolen. Det var sååå skönt! Tog det ju aslugnt men det kändes ändå bättre än jag vågade hoppas i halsen. Så kanske, kanske... 3 dagar kvar, hinner jag bli frisk? 

Från dagens cykeltur, inget fel på miljön i allafall! 

Liiite mer hoppfull! 

Fingerfood och lägesrapport

För att fortsätta på linjen barnmatsexperiment: Linskakorna var ingen hit, lite tråkiga i smaken och ganska smuliga. Men sen gjorde jag en kaka med havre och aprikos som blev desto bättre! Kokade torkade aprikoser i småbitar tills de var helt mjuka. Rörde i en tallrik havregrynsgröt i kastrullen och rörde ihop det tillsammans med ett ägg. Det ska bli som en tjock gröt av det, absolut inte rinnande utan ganska fast. Sen lade jag upp gröten på en plåt och in i ugnen på 180 grader i typ 40-45 minuter. Såhär blev resultatet:

En lägesrapport då. Fortfarande sjuk, halsont som vägrar ge vika. 4 dagar kvar till maran. Börjar misströsta att det ens blir en start. Försöker rycka upp mig emellanåt och göra det bästa av dagarna som återstår men har inte så stor lust med någonting. Dessutom har jag fått ont i ryggen (farligt att vila) så till och med promenader tar emot just nu...

Så för att göra nått skoj köpte jag en sax och klippte av mig håret. Såhär ser jag ut nu:

Dessutom är Frida lite snuvig och sover därför dåligt, vilket gör inte jag och Tomas får sova så mycket heller. Dålig sömn = dålig återhämtning. Ett tillfrisknande de närmaste dagarna känns osannolikt.

Rutiner för småbarn

Flera gånger har man fått höra att det är viktigt med rutiner för små barn, att de blir trygga och mår bra av det. Jag känner att jag vill ifrågasätta det lite, då vi hela tiden haft inställningen att inte ha så många rutiner av olika anledningar. En är att inte redan i babystadiet förstöra förmågan att faktiskt lyssna på sin kropp, att istället för att göra saker på bestämda tider låta kroppens behov styra mer. Varför ska vi lägga Frida klockan 19 om hon inte är trött då? Varför ska hon äta klockan 12 om hon inte är hungrig? Vi upplever dessutom att det blir enklare tex med läggningar om vi är lyhörda för hennes signaler istället för att kolla på klockan. En annan anledning är att få en mer flexibel vardag, mer för vår egen skull kanske. Om hon alltid måste tex badas för att sedan nattas i sin egen säng en viss tid så är det svårt att gå bort på middag en kväll. Om hon däremot är van att somna lite var som helst när hon blir trött så kan vi utan vidare lägga henne i en säng hemma hos vänner, eller som idag i en soffa på ett café till och med. Mycket smidigt! Och att det skulle skapa en trygghet att ha rutiner…. visst, det gör det kanske, men istället för att tryggheten ska finnas i fasta rutiner måste det vara bättre att ha tryggheten i sig själv? Att känna sig så trygg i tillvaron att man t ex kan somna var som helst?!  Och givetvis finns tryggheten i närvaron av föräldrarna också. Frida är nu drygt 8 månader och mitt i värsta anknytningsfasen, och det märks på henne att hon har full koll på mig och Tomas. Så länge hon känner att vi är i närheten är det lugnt. Jag skulle därför aldrig lämna henne i sömnen på en främmande plats, det skulle nog skapa en otrygghet hos henne.

Tryggt sovandes i en soffa på en café utanför Armémuséet vi besökte igår

Sen blir det ju en del ”rutiner” som skapas allt eftersom hennes biologiska klocka ställer in sig, tex vet vi att hon blir trött någon gång runt kl 9-10 på förmiddagen och mellan 19-20 på kvällen, men då är det hennes behov som har satt rutinerna och inte rutinerna som styrt behoven.

Visst, när hon ska börja förskolan och vi går tillbaka till våra respektive jobb så blir det oundvikligen en del krav på rutiner för att det ska funka. För att vi lever i ett samhälle som styrs efter klockslag. Det är antagligen ingen bra idé för ett litet barn att vara uppe till kl 22 om man ska upp kl 6 morgonen efter. Men det får vi ta ställning till då. Just nu njuter vi av möjligheten att vara så flexibla som möjligt!

Bristande förhoppningar och barnmatsexperiment

Nu har vi lämnat Roturoa och bilat ca 20 mil inåt landet till Okuhane, en mysig liten skidort vid foten av berget Ruapeu. Och jag fick cykla tillslut! Nästan frisk blev jag igår morse skjutsad till cykeluthyrningen, fick en hoj och en hjälm på skallen och sen dryga 3h i en gigantisk lekpark i form av cykeltracks i det oändliga. Jag har fått öva doserad kurvtagning så mycket att jag nästan kommit över mina traumatiska upplevelser från Franska alperna förra sommaren…

Cyklingen var grym men det bästa var ändå att jag kände mig förkylningsfri. Lite stick i halsen och kli i näsan är lätt att ignorera…. En förnekelse som skulle visa straffa sig.

Äntligen frisk satte vi igång att planera kommande dagar, en punkt är att springa Tongariro Alpine Crossing, en 19 km lång vandringsled som sägs vara Nya Zeelands vackraste endagarstur. Dock är ett nytt regnoväder på väg upp över landet så därför bestämde vi oss att jag skulle köra turen redan idag innan regnet kommer. Dessutom börjar det bli lite nära inpå maran också för att vänta längre med att köra ett så pass tufft pass (bara 6 dagar kvar nu!). Men, suck, efter en rätt jobbig natt är det ett faktum, jag är inte frisk. Halsont med besked och 5 steg tillbaka. Åhhhhhhh jag orkar inte! 

Och vad finns det att göra här? Jo, en satans massa cykel- och vandingsleder. Utöver det? Inte ett piss! 

Enda som är bra är att vi nu bor så vi kan laga egen mat igen, vilket vi inte kunde på förra stället. Ost och vin i all ära men man kan kanske inte bara leva på det. Så för att få tiden att gå så håller jag på att experimentera i köket med olika saker till Frida. Ni som hängt med här ett tag vet att vår lilla dam vägrar att bli matad med puré-mat, så vi försöker hitta olika saker som hon kan äta själv. Hittade den här hemsidan om Baby Led Weaning, så nu är det många matexperiment på gång! Igår gjorde jag plättar med sötpotatis och idag blev det lins- och ostkakor. Plättarna gick an, det var ingen större reaktion på dem men så har hon fått liknande saker förut också (typ pannkaka..). Linsgrejen står och svalnar just nu så det har vi inte testat ännu. Andra favoriter för tillfället är kokt ägg, apelsin, smörbönor och sötpotatis. Även avocado, babymajs och broccoli funkar. 

Jaha, vad händer nu då? Tja, förhoppningen är att bli frisk till i övermorgon (tisdag) och då komma igång att springa. Beroende på vädret hoppas jag få springa Tongariro Alpine Crossing på onsdag eller torsdag. 19 km och 750 höjdmeter i bergsmiljö två dagar innan en mara är kanske inte bästa formtoppningen, men jag kan bara inte åka härifrån utan att ha fått springa den. Det får bli som det blir, känns som uppladdningen för det där loppet redan har gått åt helvete ändå. Några dagars förkylning och vila är knappast till någon nackdel, men en och en halv vecka... nä, det är ingen höjdare. 

Så, det är fortsatt lätt deprimerande stämning i lägret. Tomas springer på och gör sitt bästa för att hålla mig på humör men det är dessvärre en rätt omöjlig uppgift är jag rädd. Tack och lov för vår lilla solstråle Frida som ändå lockar till skratt titt som tätt =) 

Underbara solstråle

Redwood forest, rätt häftig skog!

Spa, kaffe och sugrör

Jag får väl börja göra som andra och fota vad jag äter och dricker istället för svettiga selfies från bergstoppar.

 "Jag är inte bitter..."

idag lyxade jag ändå till det med ett spabesök efter lunch. Kom på att jag inte duschat på aslänge. När ska man duscha när man inte tränar? Frida badar typ 1-2 gånger i veckan, och luktar ändå ljuvligt. Men något säger mig att jag bör blöta ner mig oftare än så.. Nåja, nu är jag ren och urlakad som en disktrasa. Hoppas baciluskerna rök av fislukten, det ska ju visst vara helande det här vattnet. 

Sitter nu och dricker kaffe och väntar på att gå och möta upp Tomas och Frida för lite marknad och förhoppningsvis middag. Av ren reflex tog jag en bunt färgglada sugrör åt Frida att leka med när jag beställde kaffet, först efteråt kom jag på att hon inte är här ;-) så nu sitter jag här som ett pucko med 10 rosa sugrör och en kopp kaffe. 

En dålig dag

Jag har verkligen försökt att hålla humöret uppe de här satans förkylningsdagarna och istället njuta lite av att ta det lugnt. Men nu börjar det bli svårt. Oklart om det är endorfinabstinens eller åsynen av skogen utanför fönstret som ställer till det, men idag är jag inte på topp. Dagarna går ju, snart drar vi vidare och jag missar hela Rotorua som jag ändå lite särskilt sett fram emot hela resan! Ja, jag tycker synd om mig själv. Ocharmigt. Det som gör det ännu mer ocharmigt är att jag blir så avundsjuk på Tomas  =/  Inte så att jag missunnar honom upplevelserna, men jag påminns ju hela tiden om vad jag missar. Min lilla utflykt till affären känns rätt trist när han kommer hem efter 4 timmar cykling. Och förutom den egoistiskt avundsjuka känslan så är det tråkigt också att inte dela upplevelserna, vi kan liksom inte snacka MTB-tracks till middagen…

Han är förresten klok ibland min sambo. Jag beklagade mig (igen) över att allt känns så tråkigt när jag inte får träna, att jag blir lite orolig över att träningen är så viktig för mig. Jag vill ju att andra saker ska ha lika stor betydelse också. Men han vände på det och sa, vilken tur jag har som hittat något jag tycker så mycket om och som gör mig så glad, och som jag dessutom får göra nästan varje dag. Tja, det är ju ett roligare sätt att se på det =) Att vara ute och springa och cykla i skogen är viktigt för mig, jag behöver ju inte minska betydelsen av det för att ändå lyfta andra saker som betyder mycket.

Bla bla, äh fan, jag vill faktiskt bara att dagarna ska gå nu så jag blir frisk. Orkar inte heller hitta på en massa andra sjukvänliga aktiviteter, är inte ett dugg sugen att gå på typ museum och shopping tillåter vare sig ekonomin eller väskutrymmet. Känns nog lite att vi vart på resa länge nu också, jag är lite trött. Det är ju rätt sopigt att gå runt och vara sur när vi haft det så himla bra och fortfarande har mycket framför oss de sista två veckorna, men jag kan ju inte låtsas vara glad bara för att.

Jag har en dålig dag. Shit happens.  

Efter regn kommer.. mer regn

Vilket dygn! Börjar med värsta åskvädret i går kväll, om det regnar katter och hundar i Storbritannien så snackar vi kossor och får här. För varje åskknall gick dessutom larmet på grannens bil så det blev riktigt effektfullt! Precis sövda av smattret mot rutan blir vi väckta igen av våldsamma knackningar på dörren, det är ägaren av motellet som säger att vi måste hoppa in i bilen för det är någon damm som brustit och risk för översvämning. Ute är redan halva gårdsplanen under vatten! Snabba ryck, packa ihop det viktigaste, plocka upp en yrvaken unge och in i bilen. Jaha, nu då? Vi bestämmer oss för att köra en sväng så Frida får somna om, så vi cirkulerar runt lite i stan och inser att typ alla gator är avstängda pga översvämning. Åker en sväng utanför stan och sen tillbaka till Motellet och kollar läget. Nu har vattnet börja sjunka undan, risken att vi vaknar med blöta fötter anses så liten så vi bestämmer oss för krypa till kojs igen. Ligger och lyssnar till ovädret utanför ett bra tag innan sömnen tar över.

Inte alltför många timmar senare är det dags att kliva upp igen, Tomas ska ju springa halvmarathon och starten går redan kl 8. Vädret har lugnat sig, vi packar in oss i bilen igen och rullar de ca 7 km bort till startområdet. Här och där syns spår efter nattens oväder men inget som hindrar att ta oss fram och på plats ser det ut som förberedelserna är i full gång. Så gissa om vi blir besvikna när vi får höra att det är inställt! Va fan, Tomas skulle ju persa och jag och Frida har tränat hejaramsor hela veckan! Suck, inte mycket mer att göra än att åka hem igen. Bara 5 minuter senare öppnar sig himlen igen och nu, över en timme senare, forsar det fortfarande ner. Brandkåren åkte just förbi och jag gissar att inte alla gator är helt torra.. 

Ett spännande dygn med andra ord. 

Själv är jag sjuk. Vaknade natten till igår med tistlar i halsen. Har känt i över en vecka att något varit på gång och dessutom har Frida vart lite snuvig nyligen. Men jag vet inte, det gör faktiskt inte så mycket. Borde hinna bli helt frisk till maran som är om 2 veckor och den mesta träningen är redan gjord. Hinner jag bara köra några pass innan och känna att kroppen är med i matchen så känns det lugnt. Så jag tar det lugnt, läser bok, ser på film och myser med Frida. En liten promenad och kaffe på stan blir det nog senare också, måste ju hitta wi-fi och publicera det här inlägget! 

Tävlingspepp!

Känner att det är dags att börja peppa upp inför T42 Marathon som jag ska springa om drygt 2 veckor, den 3 maj går starten. En bergsmara som trots fler höjdmeter utför än uppför har en rätt utmanande banprofil. Förra året var damernas segertid en bit över 4 timmar, kommer inte ihåg exakt, och herrarnas var en bit under 3 timmar. Väldigt stor skillnad med andra ord! Antingen var det en grym grabb eller sopiga tjejer….

Vad har jag för mål?? Känns helt omöjligt att sätta ett tidsmål på en helt okänd bana, och placeringsmål är alltid lika svårt… det beror ju mer på vilka andra som startar än på min egna prestation. Så jag vet faktiskt inte om jag ens kommer att ha en konkret målsättning. Men helt klart att jag vill göra ett riktigt bra lopp. Jag har nästan haft en optimal uppladdning med de här månaderna på resande fot och med åtskilliga berg bestigna. Långpasset igår gav också rätt fint besked, 26 ganska kuperade kilometrar (typ Lidingöloppsterräng) i med ett snitt på 4.54/km blev facit och det är jag nöjd med. Lite formtoppning på det så! Enda problemet blir väl dock just det, att hålla nere lite på träningsmängden nu den sista tiden… vi ska bo på typ de bästa platserna för just det – löpning.

Några små orosmoln finns dock. Ett är vädret. Senaste veckan har det växlat mellan spöregn och hällregn och det ser inte såååå mycket bättre ut kommande vecka. Jag är lite klen när det kommer till kyla och över 4 timmar i bergen i regn och blåst är inget jag hoppas på… Det andra orosmolnet är sömnen. Var och varannan natt sover jag asdåligt, fortfarande blir jag väckt mellan 3-5 gånger av lillskruttan och alltför ofta har jag grymt svårt att somna om (den där natten hon sov över 8 timmar som jag skrev om tidigare var en engångsföreteelse… ).  Visst, det funkar att träna även efter några sådana nätter men blir det många i rad så är man liksom inte på topp. Men det är dumt att oror sig i förväg över sånt jag inte kan råda över och som dessutom inte alls behöver hända! Jag börjar bli grymt peppad på det här loppet och ser verkligen fram emot att ställa mig på startlinjen =)

Men först är det Tomas tur, i övermorgon springer han en halvmara utanför Whakatane dit anlände idag. Banan är platt, formen är god och ett pers ska jagas. Tyvärr verkar som sagt vädret inte vara på deltagarnas sida, förutom att regnat stått som spön i backen har det blåst typ storm hela dagen. Kan bara hoppas det lugnar sig tills på lördag. Banan går dessutom helt oskyddad längs med kusten så någon form av vindskydd är bara att drömma om.

Vulkaner och träningstankar

Lite taskig nätuppkoppling så det blir lite glesare mellan inläggen. Inte riktigt läge att blogga när vi står med varsin telefon och bebis på magen i duggregnet utanför McDonalds för att snålsurfa hem mail på deras wi-fi. Så det blir till att skriva i godan ro på rummet istället och sen publicera när tillfälle ges. Så när ni läser det jag skriver nu är det redan inaktuellt ;-) 

I allafall, vi är kvar i Taupo mitt på nordön. Vädret är lite bättre men fortfarande lite småregnade från och till. Tog några lugna dagar från löpningen, började känna av lite småont från knäna.. Men nu är de fit for fight igen, igår blev det 4 x 2km intervaller på en kanonfin promenadväg längs med sjön. Som tidigare får jag slita för att hålla någorlunda tempo, nu snittade jag 3.54-fart och det var då inte gratis! Skulle vilja bli lite snabbare men tycker det är svårt.. har kört rätt mycket fart-fokus under hösten och vintern men det händer inte mycket. Typ inget. Aja, visste jag för 3-4 år sedan att jag skulle göra de tider jag gör idag så skulle jag vara sjukt nöjd, så jag borde väl kanske vara det nu då istället. Eller inte.. Va fasen, nöjde man sig blev man ju aldrig bättre?!! Och det vill man ju. Eller vill man? Hmm... Inte till varje pris kanske, det finns faktiskt viktigare saker. Men jag är övertygad om att mycket ännu kan förbättras utan att tumma på familjetid, det handlar nog mer om att optimera varje pass snarare än att träna mer. 

Hoppsan, spårade ur lite, det där med farten har jag redan tjatat om tidigare. Tänkte ju bara skriva lite om dagen.

Det är fullt med geotermisk aktivitet i markerna här och idag har vi gjort lite utflykter till såna ställen. Det är coolt, men lite läskigt också. Det är jordbävning någonstans på NZ typ varje dag och det skulle kunna ske vulkanutbrott närsomhelst. Landet ligger på två olika plattor som rör på sig i förhållande till varandra, så det är en jäkla aktivitet! 

I morgon blir det långpass igen, sen är det bara 2,5 vecka kvar till bergsmaran jag ska springa så snart är det dags att dra ner lite på träningsmängden. Hur nu det ska gå med alla fina platser vi har kvar att besöka innan dess..

Äntligen har det blivit fart på Fridas hårväxt! Måste vara gynnsamt klimat här

Bilder!

Kommer lite i otakt med bild och text när jag bloggar från mobilen men har bilderna i datorn. Så här kommer en bildkomplettering!

Min hoj runt berget i Nelson

Tomas och Frida röjer 

Tomas efter en tur uppför berget utanför Hastings

Baddags för skitungen!

Ett stopp längs vägen mot Nelson för en löprunda på Quen Charlottes Track. Vackert höstigt nu på NZ!

Botaniska trädgården i ett regnigt Wellington

Blöta trötta tusingar. Jag hade banan för mig själv i allafall =)

Supermysigt café i ett stigmecka utanför hasings. Jag var ute och samlade kilometrar i spörgnet medan Tomas och Frida lekte och drack kaffe.

Vi är i Taupo nu, kanonfina löpmöjligheter men jag är lite sliten och softar lite. Njuter av Frida som strålar som en liten sol i det annars ganska grå vädret. Tomas har börjat uppladdning inför halvmaran på lördag och det ser lovande ut! 

Regn, berg, kaffe och choklad

Det finns inga dåliga väder, bara dåliga kläder. Typ så tänkte vi när vi drog på oss tightsen och körde genom regnet mot foten av ett berg jag inte ens minns namnet på. 6 mil senare på slingriga grusvägar, ännu med regnsmattret mot fönsterrutan, funderade vi över klokheten i valet. Till sist kom vi fram ändå och utan vidare krusiduller knäppte jag ryggsäcken och drog iväg i bäcken - förlåt, längs leden. Blött underifrån och ovanifrån, men har ni tänkt på hur kul det fortfarande är att grisa ner sig ordentligt så länge man håller igång och inte fryser? 

Efter 43 minuters konstant klättrande (dock löpbart denna gång) nådde jag toppen. Utsikten var obefintlig, regnet och dimman inneslöt mig i ett litet vitt rum och jag kände mig rätt liten på berget.. Utan extra kläder och med bara vatten i ryggan var det dumt att dra ut på njutningen längre så jag vände om och sprang ner igen. Väl nere efter några felspringningar hittade jag Tomas och Frida torra och glada i en liten raststuga tillsammans med två inregnade jägare. 

Snabbt klädbyte, underbart torrt ullunderställ, och så Tomas tur att besegra toppen. Sen in i bilen och hem igen , fortfarande 6 långa mil men nu med ett kaffestopp på chokladfabriken :-) mycket bättre! 

Banlöpning i Wellington

Smidigt när Tomas skrivit ett inlägg innan mig, då kan jag bara hänvisa dit och behöver inte skriva om väderförhållandena igen. Han drog alltså iväg i förmiddags och rekade löparbanor i hällregn. Själv hade jag nästan bestämt mig för att testa ett gym i närheten för mina tusingar.. men Tomas övertalade mig att köra ute, så efter lunch for vi tillbaka till anläggningen där Tomas var tidigare. 

Det finns massor att skylla på. Regn, blöta tunga skor, dåligt fäste, kastvindar... Men det vete fan om det beror på det. Det gick i allafall inte alls bra, hade kass känsla och negativa tankar hela passet. Tänkte skita i det efter 4 stycken men tog mig i kragen och körde en femte. Snittade 3.43 tror jag. Det är inte jättedåligt, men jag trodde jag kunde mer.  Hade hoppats på mer, känns som jag stagnerat i fartutvecklingen. Aja. Får bli lite mer snabbfokus när vi kommer hem. 

Tillbaka till nordön!

Så sitter man på färjan igen, den här gången med riktning norrut. Tänk att det snart gått två månader! Samtidigt som jag vill stanna tiden och bara fortsätta resa runt såhär - Dricka en massa kaffe på mysiga fik, äta lunchmackor i solen,morgonmysa i sängen med mina bägge älsklingar, springa runt bland bergen och bara ha det bra - så visst ska det bli skoj att komma hem också. Träffa vänner och familj igen, börja jobba! Jag är ju rutinknarkare så en del av mig ser fram emot vardagsrutiner igen. Men ännu är det länge dit, nu ska vi maximera vistelsen på nordön med en halvmara för Tomas och en bergsmara för mig och däremellan har vi siktat in oss på de bästa MTB - och löpområderna. Det blir grymt. 

Först blir det två dagar i huvudstaden Wellington där vi förhoppningsvis ska möta upp med en gammal kollega till Tomas. Vi har också snokat upp en löparbana där vi tänkte spendera en riktig  familjedag med maxade tusingar. Perfekt att turas om att springa och leka med Frida :-) 

Efter att jag skrev inlägget om brist på tempopass har det faktiskt blivit majoritet just sådana. I går 10 km snabbdistans och i morse 2 x 3 km intervaller. Kan väl inte påstå att det går vare sig lätt eller rasande fort, men det är ingen katastrof. Ett pass på bana nu så kan jag med gott samvete återvända till bergen sen :-) 

Trött tjej på färjan

Det är höst på Nya Zeeland, men trots det runt 23-24 grader varm på dagarna. Inte alls fel! 

Vattenkraftverk, källor och tama ålar.

Vi befinner oss just nu i Nelson, i morgon åker vi vidare till färjestaden Picton och i övermorgon går färden tillbaka till nordön där sista månaden ska spenderas. Det har blivit några lugna dagar för min del, som sagt blev jag rätt sliten av det där långpasset i Abel Tasman. Så det passar ju bra att skriva om något annat än träning! För vi gör faktiskt annat också, tro´t eller ej.

Här är vi och kollar in en liten vattenkraftstation med historia bakom sig, den byggdes i början av 1900-talet och först användes vattnet för att rensa bort jord från guld, typ. Sen gjorde man det till en kraftstation.

Här leds vattnet ner till kraftverket

Promenadväg längs vattenfåran...

...fast vissa föredrar ju att gå i vattnet och jaga kräftor istället

 Sen åkte vi vidare till en källa, det var rätt häftigt. Som från ingenstans kommer det asmycket vatten och bildar en sjö. Helt klart, man ser hur långt som helst genom vattnet.

På väg från Abel Tasman till Nelson stannade vi till på ett urmysigt tradgårdscafé där dom hade "tama" ålar. Tro jag det eftersom det var fritt fram för turister att mata dem. Det var nästan så dom hoppade upp i knät.

Väl framme i Nelson hade gubben som vi hyr rummet av uppgraderat oss på eget bevåg då han såg att vi skulle ha ett barn med oss. "Ni måste ha det lite större och en egen uteplats, ni får en lägenhet till samma pris som rummet". Har jag sagt att Nya Zeeländare är världens gladaste och vänligaste människor? Nu fick vi en egen dusch som var perfekt för Frida att bada i, och det var rätt välbehövligt kan vi nog säga ;-)

Okej då, lite träning också. Idag blev det cykel igen! Hyrde en MTB och drog iväg på en cykelled runt ett av bergen precis utanför stan. En härlig tur på 43km som känns i händerna efter skakiga utförslöpor. Mumma för cykelbenen och tacksamt för löparmusklerna som fick vila en dag till!

Nu kom Tomas in efter en snabbdistansrunda, nu ska bara skruttis vakna så blir en sväng ner på stan i eftermiddagssolen.

Långpass (igen)

Innan den här resan var jag orolig över att jag låg så dåligt till med långpassen, blev både uttröttad och uttråkad om jag sprang längre än två mil. Nu är jag inte längre så orolig. Igår var planen att bli ivägskjutsad och avsläppt vid början av en led för att sedan springa som i en trekant och ta mig tillbaka till boendet för egen maskin. Planen var bra, om vi bara hade hittat den där jäkla leden! Jag är helt säker att vi åkte rätt, men det fanns ingen led där! Irriterad och stressad att komma iväg (tack Tomas för ditt goda humör som räddade morgonen) tog vi sikte på en annan led som började typ 30 minuters bilresa därifrån. Ett tag var jag nästan sugen att skita i det helt, tiden rann iväg och jag visste att Tomas ville hinna ut till kusten för ett långpass också under dagen. Den "nya" leden innebar dessutom en längre runda och jag var inte helt säker att jag skulle klara springa hela vägen.

Men iväg kom jag och tur var det, för det var en riktigt rolig stig att springa, trixig och knixig och upp och ner. Dock gick det inte så fort, efter en timmes löpning hade ca 7 km avverkats och jag hade gissningsvis det tredubbla kvar.. Klockan närmade sig dessutom lunch och jag hade knappt något mer än vatten med mig. Men det var inte mycket mer att göra än att tugga på, och det gick ändå förvånansvärt bra. Efter ett tag gick det att springa lite fortare och 20 km passerades efter dryga 2,5h. Efter 23 km kom jag in i en svacka, jag sprang och sprang men tycktes inte komma någonstans. Började bli trött och hade lite ont i ett knä. Visste att det snart borde komma en grusväg men den tycktes aldrig dyka upp... Så jag skyllde inför mig själv på att jag inte ville dra på mig någon skada, men sanningen är nog mer att jag bara var trött och hungrig... plockade i allafall upp telefonen och sms:ade till Tomas att möta mig med bilen. Det var säkert 15 km kvar hem och jag orkade helt enkelt inte springa hela vägen! 

Till sist kom jag ändå fram till grusvägen och nu kändes det faktiskt lite lättare igen. Hade nu sprungit 27km på ca 3,5 h och hann nästan 5 km till innan Forden dök upp som en räddande ängel i  ett dammoln på grusvägen =)

Förutom att agerat privatchafför hade Tomas dessutom fixat kycklingrullader och svampsås till middag. Snacka om att lägga sig på plus! Tveksamt om jag nånsin kommer ikapp... 

Kändes att det var andra långpassen på bara 4 dar, såhär efteråt är jag lite sliten. Nu blir det vila/återhämtningslöpning några dagar tror jag.