onsdag 25 januari 2017

Projekt bli frisk

Ett tag sen jag skrev nu. Är förkyld igen sen snart en vecka tillbaka, och jag är så less att skriva att jag är sjuk hela tiden! Men så är det. Knappt två veckor fick jag vara frisk denna gång, och en ganska rejäl rackare till bacillusk som hoppat på mig är det också. Hade hela havet i ena örat i går och i natt, jobbigt att ha sprängont och vara halvdöv när Frida får utbrott varje gång jag inte hör vad hon säger... suck. 

Vi hade ett snack, jag och Tomas, om hur jag ska tänka kring alla dessa sjukdomar. Jag var inne på att lägga om målen och förväntningarna ytterligare, typ sänka nivån på alltihop. Bli en normal människa som tränar en del och tävlar sådär ibland bara för att det är kul. Springa lite, cykla lite... hänga med barnen och odla morötter. Och om det förändrar sig, om jag får vara frisk så kan jag trappa upp det hela igen. Tomas tyckte väl mer att jag inte gett mig någon riktig chans att bli helt frisk, tränat för hårt för fort efter varje förkylning. Han kan ha rätt i det, jag tycker jag tagit det ganska lugnt men antagligen pratar vi om veckor och månader, inte några dagar. Så han snitsade ihop en plan fram till första racet i maj. Det står typ "bli frisk, cykla lätt distans, träna teknik, cykla lite mer distans, träna teknik..." först om två månader ska jag lägga in mer intensiva pass igen. 

Jag känner att jag lika gärna kan testa, har inte så mycket i formväg att förlora och teknik behöver jag verkligen nöta. 

Saknar mina dagliga cykelturer med barnen till dagis den här veckan

En annan sorglig sak är att Frida hux flux bestämt sig för att sova i eget rum! Våran supermammiga tjej som jag trodde skulle snusa mig i nacken på nätterna till hon blir 15, minst! Men nej, nu ska hon somna själv i egen säng i eget rum, lillskruttan. (När jag beklagar mig över att barnen stör nattsömnen pratar jag 99,9% av gångerna om Sam som oftast är helt omöjlig på nätterna. Frida brukar bara ligga stilla och vara varm och gosig) 

Nu ska jag gå och sova utan att få kramas med den här tokan

fredag 20 januari 2017

Uteblivna hyllningar och fredagsplugg

Efter att ha vart gräsänka i dagarna tre och roddar lämningar, hämtningar, läggningar och måltider själv kändes det lite lyxigt att stiga upp först av alla och ensam åka till bilprovningen i morse. Synen på "lyx" har förändrats under småbarnslivet kan man nog konstatera... Lite nervöst det där med bilprovning. Lite som en examen, och på nått vis vill man att bilprovarmannen ska säga saker som "det var en ovanligt fin bil du har där!". Lite som när man var med barnen på BVC när dom var pyttisar. Man ville att sköterskan skulle hylla och lovorda just mitt barn som något alldeles speciellt; "OJ vad fint hon följer kurvan!" "Menar du att hon log mot dig, redan?? Jaha i sömnen, men ändå, så fantastiskt!" "Det var den sötaste flickan jag någonsin sett av alla 700000 barn som varit här". Men sköterskan var aldrig sådär speciellt exalterad över mina barns fantastiska utvecklingssteg. Inte bilprovarmannen över bilens heller. Rost på bromsskivorna och åter inom en månad. Han kunde ju sagt att den rullade fint i allafall. 

Nåväl, provningen var fort avklarat och färden fortsatte till mamma och pappas place för en maxad pluggdag. Efter några timmar var det dags för lunch och jag började rota i skåpen. Allvarligt, vem lämnar såhär lite sallad i en skål:
Det ligger liksom 1,5 tesked sallad här, men det äter vi inte bara upp, vi sätter plast över skålen och sparar det. Skulle jag aldrig kunna göra, har sjukt svårt att spara smårester av saker. Men tack för salladsbladet, det var gott. 

Hade annars tänkt njuta av en vilodag efter en bra träningsvecka. Fått till två kvalitétspass på trainern, ett 4x4 minuter och ett 2x20 minuter. Utöver det ett pass med snabba korta intervaller ute och en hel del distanscykling med omvägar i samband med lämningar och hämtningar. Men ett nytt halsont förstör njutningen, knappa två veckor fick jag vara frisk den här gången. Det är sjukt. I dubbel bemärkelse. 

fredag 13 januari 2017

Tröskeltest

Idag var det dags, tröskeltest på nya trainern. Nu när jag har tillgång till wattmätning känns det inspirerande att använda det i träningen, och kanske framförallt mäta utvecklingen. Kl 7 cyklade Tomas iväg med barnen till dagis, kl 10 började min webtenta i Ellära. Perfekt träningstid! På med Nyhetsmorgon och upp på hojen. 15 min uppvärmning, några 30-sekunders halvhårda intervaller och sen på't. 20 min på en belastnining jag klarar att hålla i - just det, 20 min. Rekommendationerna var att starta lite lugnt inkännande i 2 min, sen trampa på ordentligt till 4-5 min av testet kvarstår och sen ta ut max. Det snittvärdet du får under de 20min x 0,95 ska typ motsvara tröskelvärdet, vilket sen används för att ligga i rätt wattzon under olika typer av pass. 

Laddar för hårdkörning 

Det gick väl sådär, ovan att ta ut mig och det kändes. Skulle nog kunna pressa upp watten lite till, men det är ju förstås lätt att säga såhär efteråt också... fick en tröskelwatt på 195, vilket är typ 3,3w/kg. Nu ska jag alltså använda mig av de här värdet när jag tränar, och efter lite googling har jag hittat följande: 

- 4x4 minuters intervaller på 120% av tröskelvärdet för att öka max syreupptag. Även kallat norska intervaller, och det har ju gått rätt bra för grannarna i öster. Om det beror på en specifik intevallform, astmamedicin eller läppsyl får stå osagt. 

- 20-minutersintervaller x 2-3 på 90% av tröskelvärdet för att träna upp just tröskeln, dvs den intensitet där mjölksyran börjar ansamlas i blodet. 

Finns såklart, miljoner miljarder olika intervalltyper, men jag vill göra det lätt för mig och köra på dessa två en period. Sen kommer jag fortsätta med 30-sekunders intervaller för att träna anaeroba förmågan och superdupermaxintervaller på 10-20 s för ren tempoträning. 

Det var upplägget i teorin det, nu ska det bara införlivas! 


torsdag 12 januari 2017

Förkylningar och Silvergroggar

Alltså det här med mina sjukdomar. När jag åkte på ännu en förkylning två dagar efter influensan kändes det som den där berömda droppen som får bägaren att rinna över. Jag har redan sänkt både förväntningar och målsättning, ställt mig in på att njuta av det som blir och vara glad om jag lyckas prestera något alls. Men det är ändå jävligt trist att vara sjuk! Det handlar ju inte bara om att komma i tävlingsform, det handlar ju också om att cykla. Eller om att inte få cykla snarare, och det är en rejäl humörsänkare. Den där härliga enkla vardagsträningen som balanserar upp livet, går jag miste om den tippar livet omkull och jag ramlar av. Jag vill bara cykla, hur svårt ska det vara! 

Jag vet inte hur ni reagerar när gränsen är nådd, men jag blir antingen helt passiv och lägger mig raklång på sofflocket och skiter i allt, eller så blir jag hyperreaktiv och drar i alla tåtar jag kan för att komma loss ur vad det nu är jag för tillfället sitter fast i. Men vad finns att göra mot en kropp som envisas med att vara förkyld och bihålor som bråkar för jämnan? Jag äter redan så bra jag tror att jag kan och vi bor ju i skogen så speciellt stora folksamlingar vistas jag sällan i. Barn på dagis kan jag inte göra mycket åt, och det är ändå ett litet dagis där dom är ute mycket. Sömnen är skit, och det är nog en stor bov i det hela. Men jag kan liksom inte göra så mycket där heller. Jag har alltid sovit kasst och med två ungar i sängen och allt som kommer med dem går det inte bättre. Bihålorna är opererade redan, bättre men inte bra och en till operation skulle nog bara göra det värre.

Men nu hurrni, nu har jag hittat en riktig såndär sektliknande grupp människor som lagt hela sin hälsa i händerna på nått som heter kolloidalt Silver. Det är typ silverjoner utspädda med vatten till obefintlighet, och det ska bota allt. Allt! Magont, förkylningar, bihålebesvär, migrän, huvudvärk, infektioner, utslag, cancer, klåda, brutna ben och fan och hans moster. Så jag har såklart köpt en dunk. Det sköna är att man gärna ska dricka det som en "Silvergrogg" , du blandar 50ml/50ml silvervatten och rödvin och skvätter i lite citronsaft, sen går du runt och smuttar på den en timme eller så. Älska't! Känns som en ovanligt liberal syn på alkohol för att vara en så totalt hälsofokuserad grupp. Sen har jag köpt en flaska Zink, magnesiumtabletter och D-vitamin också. Om jag tror det kommer hjälpa? Nej, men jag låtsas det. 

It's the shit! 

tisdag 10 januari 2017

...och så lite kräksjuka på det

Åh härliga vintermånader! Vi rivstartar året med en saftig influensa, följer upp det hela med ytterligare en förkylning och toppar av med ett missat samtal och meddelande från dagis om att Sam har kräkts. Here we go 2017, mot tävlingsform! 

Men mest synd om Sam stackarn, just fri från influensa och nu detta 😞

Själv har jag just avslutat en tenta i mekanik när jag slår på telefonen och ser detta. På fredag väntar en webtenta i ellära och jag antar att min förberedelsetid för detta just reducerats till en dag då Tomas åker på jobbresa över torsdag. Tur man är tidernas största tidspessimist och inte väntat med pluggandet till sista stund (kan tolkas som ironi, men är inte det. Jag är nog den enda som ställer bak klockorna för att inte komma alldeles för tidigt till olika saker...) 

söndag 8 januari 2017

En skidtur från gnälliga barn

Influensan är över, alla feberfria och pigga igen. Tänkte skriva "pigga och glada" men det det vore en lögn utan dess like, för oj vad supermegagnälliga ungar vi haft i två dagar! Min rygg är helt knäckt av att ha kånkat runt på Sam som annars tycks tro att hela världen är emot honom och hamnar i en skrikhög på golvet. Frida har fastnat totalt i ett slags gnällgubbe som går oss på nerverna! Hon verkar inte ens medveten om ljudet själv, det har blivit så helt naturligt för henne. Vi gör vårt bästa för att hitta på roliga saker; skoter, spark, snowracer, pulka, tänder brasor, men inte får vi många glada miner för det. Fan vad otacksamt det är att vara förälder ibland! 

Underbart väder för skoteråkning och varmchoklad nere på sjön, men det stoppade bara upp gnället från barnen ytterst temporärt...  

Då är det fint att ha familjen på hemmaplan, idag packade jag och ungarna in oss i bilen medan Tomas valde cykeln och for hem till mormor och morfar där också brorsan, svägerskan och barnens kusiner var. Åtminstone dom stora tjejerna är så glada att leka ihop så vi får vila våra öron från gnälltonen för några timmar. Och med fler vuxna på plats finns utrymme att göra lite egna saker, som att ta skidorna upp på Södra Berget och köra några varv! 5an och 2,5an var uppkörda för skateåkning och det var sådär himla kul som det kan vara ibland att åka skidor. Milt väder och bra glid, nästan ensam på det längre spåret och ett uppdämt behov av både barnfri tid och träningstid. Blev knappa 2 mil tror jag, har inte superkoll på alla spår eller transportsträckan från mamma och pappas hus. Men distansen spelade mindre roll, dom första passen efter sjukdom är bara så himla sköna att vara ute på. Väl hemma hos föräldrarna igen blev det upplösningen av herrarnas Tour de Ski innan pizzamiddag och kaffe. En bra dag helt enkelt! 

Fin tur på skidorna idag

Kommande vecka börjar med en del distanscykling, sen mot veckoslutet hoppas jag känna mig återhämtad nog efter influensan för att köra igång med lite intervaller. Och målet är att få till ett watt-test på trainern också. 

fredag 6 januari 2017

En släng av klarsynthet

Igår när jag låg i soffan med mina febriga guldklimpar drabbades jag av ett ögonblicks klarsynthet. Jag är en känslomänniska, mitt humör är som en direkt förlängning av dom känslor jag har för stunden. Och känslorna i sin tur beror till stor del hur mycket jag har fått träna och hur träningen gått, således är livet guld och gröna skogar efter ett bra pass men knappt ens värt att leva när en förkylning sätter käppar i cykelhjulet.

Men ibland tar sig en stråle klarsynthet igenom känslodimmorna, som igår, och insikten om vad som är viktigt i livet slog mig rakt i träskallen. Träning, tävling och allt som hör därtill är förvisso kul och i vår familj viktigt, men det FÅR inte ta över som det mest betydande och det ska få inte vara ensam härskare över humöret. Det är en krydda, någon vi förunnas hålla på med och det ska utföras med glädje. Resultat är kul, jag drivs av prestationen, men den får allt lov att värderas efter livets omstädigheter och dom förutsättningar som varit. Har jag varit sjuk halva försäsongen är det ingen mening att försöka hetsa ikapp och bli besviken över att jag inte är så bra jag hade hoppats på. Man får göra det bästa av det helt enkelt, och vara glad för det man lyckas med! Och inse att det inte är så himla viktigt....

Jag är inte mycket för böner men den här klassikern, även kallad sinnesrobönen, tål att upprepas och begrundas: "Ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden"

Klokt

onsdag 4 januari 2017

Mot 2017 med influensa

Jaha, det här började ju bra. Influensa på 75% av familjen (Tomas har klarat sig mirakulöst nog -hittills). Så istället för hård träning och hårt plugg har det blivit vabbande och soffläge. Tomas har kommit hem från jobbet tidigare för att avlösa så jag fått plugga några timmar på kvällen, så det känns ändå skapligt inför nästa veckas tentor. Men formen känns allt annat än skaplig. Var den dålig innan är den urusel nu. Får trösta mig med Stinas fantastiska framfart i skidspåren, där får man en liten dos inspiration åtminstone. Och snö har vi fått också, så kommer man bara på benen igen åker nog skidorna på. Skidor ute, trainer inne. Kan nog bli en bra kombo. Men det ska bli av också. Jävla sjukdomar. 


söndag 1 januari 2017

Summering av året och en blick mot nästa

Första dagen år 2017, läge att summera gångna året.

För ett år sedan trodde jag fortfarande jag hade en löparsäsong framför mig, med fjällmaran i Vålådalen och Skyrace i Italien som dom två stora målen. Men en segdragen höftskada och bråkig hälsena hindrade mig från det. Kämpade på under våren och knep en andraplats på Spring Cross i april, men sen var det stopp. Resten av april och hela maj blev det bara cykling, det gjorde för ont att springa. Insåg att fjällmaran inte skulle funka, även om hag skulle hinna bli hel hade jag missat alldeles för mycket av förträningen. Istället hakade jag på Tomas till Falun och Långa Lugnet, men med en förkylning i kroppen tänkte jag mest tulla med ett, max två varv och sen kliva av. Så blev det inte, det gick alldeles för bra för att inte fullfölja och tillslut blev det en vinst i sportklassen. Mersmak såklart, och nu bestämde jag mig. Löparskorna får åka upp på hyllan en tag och cykeln in i finrummet. 

Det blev inge fler lopp i långloppscupen, startade i Finnmarksturen men punkade efter drygt 40km och rasade fort ner i resultatlistan. Men flera lopp i Norrland blev det, där topparna är dels segern i Ragunda 100 Miles som var bland det brutalaste jag gjort, och segern i Bike Boost där jag fick kämpa hårdast för första platsen. 

Sen kom hösten. Och allt gick utför. Sjukdom efter sjukdom, dåligt väder och  pluggstress. Jag var helt enkelt inte alls i balans och träningen gick skit. Sen blev jag oväntat gravid. Lycka och förväntan men en kropp som inte längre tillhörde bara mig och inte alls betedde sig som hag ville. Och fortfarande dessa förkylningar, ha nog varit mer sjuk än frisk denna höst. 

Sen plattfall. Verkligheten förändrades över en natt. Sorg och många tankar. Behov av återhämtning på alla plan. Vi fick missfall i vecka 14 och allt var bara väldigt konstigt. Det är nu drygt tre veckor sedan. Jag mår bra, tog det väldigt lugnt i drygt två veckor och sen sista dagarna har det börjat kännas ok igen. Tacksamhet och lycka över våra två barn och siktet åter inställt på tävlingsåret 2017. 

Formen är långt sämre än på länge. Men det är ok. Det har vart en tuff höst, jag får utgå från de förutsättningar jag haft och starta där jag är. Än finns det tid att cykla mil. 

Vad förväntar jag mig av 2017 då? Känner mig ännu så rookie på hojen så jag tar mig faktiskt friheten att inte sätta så mycket mer mål än att göra mitt bästa och se vart det räcker. Jag kommer köra i elitklass, det känns roligast, och sk försöka komma iväg på 4-5 av cuploppen. Men sen blir det alla tävlingar jag kan i norrlandsområdet, och hoppas få se fler tjejer på startlinjen detta år! 

En annan rolig sak är att jag och Tomas inlett ett samarbete med Sportson i Birsta, som just nu hjälper oss att plocka ihop varsin tävlingscykel från Rocky Mountain. Kul att jobba med dom som brinner för cykel och är duktig på sin sak! 

Det var väl det, typ. Med hopp om bättre start på detta år än slut på det förra!