onsdag 31 juli 2013

Egoboost

Ingen unge idag heller. Inte än så länge i alla fall.

Men ett pass på gymmet blev det, 40 minuter på Crosstrainer och så lite styrka på det. Märker efter en gymfri helg hur viktig styrkan är just nu, ryggen får krupp direkt när jag slarvat några dagar. Lite orolig över hur det kommer att vara efter förlossningen... fan, jag är så sjukt sugen att dra på mig skorna och tokkuta en sväng nu!

Det var 10 veckor sedan jag tog ett löpsteg! 10 veckor... en evighet i endorfintörstande hjärncentran. Känns som jag glömt hur man gör. Var tvungen att egoboosta mig lite och påminna mig att jag faktiskt kan springa (eller åtminstone kunde), så jag surfade runt och klippte ihop en resultatsida. Fuck Jante, nu känns det bättre =)

tisdag 30 juli 2013

Tävlingsgodis 2014

Blev lite investeringar idag. Först och främst en rulle slippapper, nu jäklar fick bänkskivan vad den tålde! Resultatet - helt ok om man inte kikar i en speciell vinkel mot fönsterljuset. Maria vs. Köksbänken 1-1. 

4 timmars slipande senare...

Investering 2 - Ett par shorts för 50 pix som sitter under magen utan att ge alltför mycket snopphäng och utan att trilla av. Känns mer eller mindre nödvändigt inför varma lediga sommardagar. Nu när jag inte längre cykelpendlar kommer jag inte undan med att gå i korta cykeltights hela dagarna...

Inte de snyggaste men alldeles nödvändiga
 Investering 3 - En almanacka för 2014! Satt häromdagen och spånade på vilka lopp jag vill springa nästa år. Som att ha en STOR skål med godis och bara få välja ut de allra godaste. Inte så enkelt men ett angenämt problem =)

Nästa år.....
Vad blir det för skoj då? I februari drar vi till Nya Zeeland om allt går som planerat, och min kära sambo hittade en Nya Nyzeeländsk tävlingskalender fullspäckad med alla slags lopp. Men det jag spanat in särskilt är The Dual Marathon som går av stapeln den 22 mars. Sen kanske nått annat litet lopp hinns med också om det passar, vi ska ju ändå vara borta i nästan 3 månader =)

Planen är att komma hem i början av maj och då blir det alldeles lagom Salomon Trail Tour Kolmården typ den 24 maj. Sägs att det är en grymt kul bana. Helgen efter det är det Sthlm Marathon. Kanske överraskar mig själv och anmäler mig?

Sen blir det lugnt några veckor till midsommar då Orsa kajt´n går av stapeln. Cyklade det loppet i fjol och är rätt sugen att köra löpvarianten nästa år. Sen följer Salomon Trail Tour Globen som jag tror går typ sista helgen i juni. Efter det ett nytt fjällopp i Fjällmaraton´s regi, 48km i Bydalen säger ryktet. Förhoppningsvis slipper man springa på trappor uppför fjället där. Hoppas kunna ha lite semester i samband med det loppet och avsluta den med Fäbodlunken utanför Mora. 

Augusti är oplanerad, och lika bra det. Kan behöva ladda inför årets stora satsning, Gore-Tex Transalpine Run. Överlever jag det kan det mycket väl bli några roliga höstlopp också. SUM har jag vart sugen på länge och Lidingöloppet är alltid skoj.

Blev förresten en 4e investering också, en bilbarnstol som vi så snällt får låna av Maria och David =) Nu är vi redo! 

måndag 29 juli 2013

v.39!

Så var det plötsligt mindre än två veckor kvar till BF.. vilket kan innebära 4 veckor, eller en dag. Fan vad skumt det är att gå och vänta på nått man inte vet riktigt vad det är och inte när det kommer. Bara att det typ kommer att totalförändra hela ens liv.

Första lediga dagen idag! Efter att ha jobbat hela sommaren var det vääääldigt skönt att läsa hela tidningen i lugn och ro i morse. Fast sen blev väl inte riktigt dagen som tänkt.. började med att plocka isär hjulen på rullskidorna, de behövde verkligen lite vård och kärlek. Det tog dock betydligt längre tid än jag tänkt, var tvungen att surfa runt på diverse sidor för att se vad jag skulle göra med dem, har liksom aldrig pysslat med sånt tidigare..

Tillslut var alla små delar i allafall rengjorda, uppsmorda och tillbakasatta, men då såg jag att jag lyckats göra ett rejält hack i köksbänken. Jaha, dom skulle ju ändå slipas och oljas så det var väl lika bra att göra det också då. Ambitionerna var höga och insatsen likaså, tyvärr inte resultatet. Assvårt att få det jämnt slipat och att jag sen dessutom tog lack istället för olja var ju ingen höjdare.. så typ 3 timmar senare stod jag på ruta -1. Nu var det inte bara att slipa, nu skulle första lacken slipas bort =/

Orkade inte se skiten så jag tog cykeln istället och trampade runt Drevviken. Kunde ju alltid försöka hitta lite bra barnvagns-löprundor! 2h senare var jag på lite bättre humör och hann både koka körsbärssylt och baka bröd innan det var dags att möta upp Tomas för ett bankmöte inne i Farsta. Det är väl sånt man ska göra när man väntar barn? Baka, sylta och safta. Och sticka småtröjor förstås. Fast jag kan inte sticka...

Håller mig borta från köket ikväll, bänkskivan står fortfarande och flinar åt mig.. I morgon ska vi göra upp.

söndag 28 juli 2013

Ett vikt(igt) inlägg

I torsdags var det dags för besök på MVC, man springer där var och varannan vecka såhär i slutfasen. Vägde mig på morgonen för att slippa kränga av och på med kläder där i det varma lilla undersökningsrummet. Och jag kände att jag ville skriva det här inlägget om just detta – vikt och graviditet.


Det kan ju vara lite känsligt det här med viktuppgång under graviditet, hur mycket man bör eller inte bör lägga på sig. Man har räknat ut att en graviditet ”väger” ca 12 kg med barn, ökad blodvolym och moderkaka. Sen beror det också på hur mycket vatten kvinnan samlar på sig förstås, jag har vart rätt förskonad från vätskefyllda fossingar men man har ju hört de som samlat vätska som kameler.. Nåväl, de kilon man går upp utöver de ”nödvändiga” ramlar liksom inte bort av sig själv när barnet kommit ut. Så att äta för två är vare sig nödvändigt eller något att rekommendera om man vill tillbaka i form igen snart efter förlossningen.

Häromdagen läste jag en krönika på jogg.se om just detta ämne, där skribenten bestämt hävdar att det enbart beror på bristande karaktär om man ”tillåter” sig att gå upp mer än de rekommenderade 12 kilona.

Jag kan inte hålla med henne fullt ut. Delvis, absolut, det är inte sunt vare sig för kvinnan eller barnet att lägga på sig alltför mycket och många har problem med att bli av med de ”extra” kilona efter förlossningen. Men man måste se hela bilden. Vad har kvinnan för livsstil i övrigt? Hur låg vikten innan graviditeten? Vad har hon för träningsbakgrund och hur ser hon på tiden efter förlossningen?

Är man från början lite överviktig får man vara på sin vakt, då är också rekommendationerna att man inte går upp alla de 12 kilona under sin graviditet. Är man däremot lite tunn i hullet ska man gärna gå upp lite mer än de 12 kilona, för utöver barn, moderkaka, blodvolym etc behöver man lite extra fettdepåer för tiden efteråt om man tänkt sig att man ska amma barnet. Har man därtill en väldigt aktiv livsstil och tänker sig att man ska fortsätta med det när ungen tittat ut så kommer man sannolikt inte ha några problem med viktnedgången utan tvärtom behöver man lite extra energi inlagrat i hullet. Jag känner flera som fått barn har tvärtom haft problem åt andra hållet, dom har tappat lite FÖR mycket efter förlossning och som följd känt sig svaga och orkeslösa..  

Så, med detta sagt kunde man ju tro att jag som varken var någon tungviktare innan jag blev gravid och som dessutom har en rätt hög träningsdos gladeligen och fullkomligt obekymrat ser siffrorna på vågen sticka iväg mot allt högre värden allteftersom veckorna går. Så är tyvärr icke fallet. Jag har, som så många andra, haft ett periodvis lite komplicerat förhållande kring vikt. Även om det nu ligger bakom mig så har det ändå varit en liten utmaning att förhålla mig till vad som händer med kroppen och vikten under graviditeten.

I början var jag nog lite rädd för hur kroppen skulle reagera, att jag inte alls skulle kunna kontrollera viktuppgången och att kilona skulle rusa iväg mot skyhöga höjder. Samtidigt kändes det viktigt att förhålla mig sunt till det hela, särskilt som det inte längre bara gäller mig själv! Illamående och konstant småsug i början gjorde att det inte var så enkelt att ”lyssna på kroppens signaler” heller.     
Veckorna gick och även om jag käkade vettigt hela tiden hade jag svårt att helt släppa kontrollen, var noga att äta nyttigt och kanske var jag väl restriktiv ibland? Men så i vecka 28 tror jag det var så tyckte barnmorskan att magen var lite liten, så hon skickade oss på tillväxtultraljud. Där kunde man konstatera att lilleplutt låg lite väl lågt i viktkurvan. Ett nytt ultraljud två veckor senare visade att hon fortfarande var liten men att hon växer i en normal takt. Man blir ändå lite fundersam. Är det mitt fel att hon är liten? Får hon för lite energi där i magen? Det där med att ”hon tar det hon behöver”, stämmer inte det? Tränar jag för hårt, äter jag för lite? Som vanligt, 100 frågor och inga svar...  

Sedan dess har jag helt slutat hålla igen och istället ätit både två och ibland tre mellanmål om jag varit hungrig. Och ”nyttigt” betyder nu näringsrik och inte kalorisnål, det är en satans skillnad. Kolhydrater som jag gärna snålat med tidigare får gärna ta plats på tallriken nu. Och jag mår så bra! För typ första gången äter jag som kroppen säger åt mig, och det kan ju säga att jag har INTE direkt rusat i vikt. Tvärtom är viktuppgången fortfarande i minsta laget


Så jag tänker - varför hålla på att försöka styra och kontrollera någon som alldeles uppenbart sköter sig själv? Bara vi lyssnar…

tisdag 23 juli 2013

Cykelboost

Hur ofta känner man sig inte lite seg innan ett träningspass? Det är snarare regel än undantag att det finns ett litet motstånd till att dra på sig skorna och dra iväg. I morse var definitivt en sådan dag, särskilt efter nattens sömnlösa timmar. De första tramptagen, orytmiska, lite stela. Mjölksyra redan i första lilla backen, andetagen rusar i höjden av alldeles för låg ansträngning. Sadeln känns hård, lite stel i ett knä, det numer nästan obligatoriska lilla illamåendet gör sig påminnt…. 

Sen, gradvis, händer något. Andetagen och benen blir mer synkroniserade, kapillärerna öppnas upp i de arbetande musklerna, leder och ligament mjukas upp. I första lilla utförsbacken vaknar jag till av fartvinden, jag ökar kadensen och benen svarar. En uppförsbacke dyker upp, jag växlar ner, lyfter blicken och ökar trycket under fötterna. Några snabba rundtramp och jag är uppe på krönet. I nästa backe utmanar jag mig själv, ökar tempot fokuserar på krönet. Fasen, det här börjar ju kännas riktigt bra! In i skogen, ett litet mer tekniskt parti och istället för att låta den begränsa mig försöker jag utnyttja terrängen för att bibehålla rytmen och tempot. Ligger som på en räls genom kurvorna, det där fåniga cykel-smilet smyger sig fram på läpparna... 

Åh vad jag älskar det fysisk träning gör med själen. 

Efter arbetsdagen blev det åter en sväng till gymmet för lite ryggvård, idag blev det både styrka och crosstrainer. Nu soffläge och en bra bok!

måndag 22 juli 2013

I väntan på John Blund...

Försökt somna i 1,5h nu, men det är sånt liv på lillan så det är stört omöjligt! Med jämna mellanrum får hon dessutom in fullträffar på någon nerv så det blixtrar till ner mot blygdbenet, och hade man då halva foten inne på sömntåget så blev man snabbt avslängd igen.

Dags att komma ut snart?
Bara 3 veckor kvar nu till beräknat datum, skulle i princip kunna ske närsomhelst. Helt galet ofattbart och häftigt. Och nu är Tomas hemma igen också så nu kan du faktiskt få komma ut när du vill lilla tjejen...vi längtar efter dig.















Helgen har varit helt underbar, lugn och skön tillsammans med fina vänner. Fylld av energi och inspiration! Lite försmak och goda råd från livet som småbarnsförälder har man fått med sig också =)

En promenad med Ellie till 4h-gården Starrmyran

Full fart i Vitabergsparken!


Igår efter att jag blivit lämnad ensam igen packade jag ner lite lunch och cyklade ut till naturreservatet Paradiset, satte mig vid sjön och smälte alla intryck från helgens samtal. Jag inser vad otroligt lyckligt lottad jag är på många vis..
Efter en rätt lugn helg kändes både ben och kropp väldigt med på noterna i morse, det blev 21 km på cykel till jobbet med rätt bra tryck i uppförsbackarna. Inget illamående eller sammandragningar och det var skönt att få bli lite trött för ovanlighetens skull! Efter avverkad arbetsdag passade jag på att köra en halvtimme på crosstrainern på jobb-gymmet också innan jag cyklade hem, mest för att ryggen mår så bra av det. Sen var det dags att åka ut till Arlanda för att plocka hem kärestan efter hans bravader i alperna!

Nähä, om man skulle ge sig på att försöka sova någon timme innan klockan ringer.

fredag 19 juli 2013

Livets alla olika värden

Lördag morgon. Ligger kvar i sängen och ser på film. En veckas jobb till, och sen nästan 10 månader innan jag börjar igen. Svårt att greppa. Men jag antar att jag inte kommer att ligga kvar i sängen och se på film alltför många av de kommande mornarna. Möjligen barnfilm =) 

Utanför ligger min vän och hennes dotter på 2,5 år, vi har minsann finbesök i helgen! Och idag kommer fler kompisar och en liten tjej till på 1,5 år, vänner från tiden vi pluggade till sjukgymnast. Det är 6 år sedan vi tog examen... mycket har hänt sedan dess! 

Så idag blir det picknick i parken, promenad, umgänge, matlagning och säkert en del stopp i lekparken. Inte så mycket träning alls, eller prat om träning heller för den delen. Det är skönt. Ibland, kanske för ofta, tar den delen av livet alltför stor plats. Nog för att jag älskar det livet, kan inte räkna alla de oförglömliga stunder som jag fått uppleva tack vare löpningen, skidåkningen och cyklingen. Ensamma långpass över fantastiska vyer, skidturer på knarrande snö i alperna tillsammans med min käraste. Babblande löprundor med vänner, lopp och utmaningar där man fått testa gränser, mentala och fysiska prövningar där man växer som både idrottare och människa. Lugnet i kroppen efter en dag på fjället... kan fortsätta hur länge som helst. 

Men livet är ändå så mycket mer än så. Det är en vardag, ibland grå och ibland sprakande, det är arbete, samarbete och ibland konflikter, lunchkoma och kafferaster, matlagning och att läsa en bok i sängen innan man somnar. Det är stora funderingar som hur man ska bo, var man ska bo, livsval som påverkar ens liv mer än vad man väljer att ta för väg till jobbet. Småbarn och uppfostran, relationer... det är helt enkelt skönt att ibland få umgås med vänner där löpningen inte ligger i första rummet.

Igår blev det lite träning i allafall, ett dopp i utebassängen på Eriksdalbadet innan jobbet. Planen var vattenlöpning 10 x 2 minuter. Men under den 9:onde intervallen fick jag såna sammandragningar så jag la ner. Provade crawla några längde istället men det kändes inte 100 i ryggen så efter bara drygt en halvtimme gick jag upp och satte mig i bastun istället. Men istället för att bli frustrerad över ett dåligt pass var jag väldigt nöjd över det som blev! Kanske har jag ändå lärt mig något under de här månaderna ;-)  


onsdag 17 juli 2013

Magbild

Såhär snygg mage har jag aldrig haft =)

Hormonrush

Det är ju allmänt känt att man kan bli lite blödig av graviditetshormoner, och att jag gråter en skvätt till vartenda sommarprat jag lyssnar på kan jag väl acceptera. Men när jag läser i senaste Runners´s World om hur Rune Larsson önskar lämna över epitetet "Sveriges mest meriterade ultralöpare" till stjärnskott som Jonas Buud och Kajsa Berg, och jag känner hur det stockar sig i halsen... då börjar det bli dags att dra nå´n slags gräns!

måndag 15 juli 2013

v 36 + 1

Tiden går och graviditeten med den, går in i vecka 37 nu! Knappt 4 veckor kvar. Inte utan att man börjar fundera lite.. Vad är det egentligen som händer, hur ska det gå? Är det något mer vi måste skaffa hem innan det är dags? Och den där väskan som ska med till BB, vad ska det egentligen vara i den? En tandborste är typ det jag kommer på. Vad äter en bebis? Just ja, dom ammar ju. Praktiskt =)

Just nu är det grymt soft att vara gravid. Visst, det spänner och trycker och drar ihop sig, massa sparkar som håller mig vaken om nätterna och jag är väl inte smidigast i stan. Men just därför känner jag ett helt annat lugn än jag gjort tidigare under graviditeten! Det är lättare att ta allt lite coolare med en praktmage helt enkelt. Märker också att folk jag möter är lite vänligare (konstigt nog). Får fler leenden på stan, folk håller upp dörrar och jag får liksom allmänt bättre bemötanden överallt.

Även inställningen till träning är mer avslappnad. Varje pass känns lite som en bonus, även om jag såklart hoppas kunna köra på även de här sista veckorna. Ser ingen anledning att sluta träna, tvärtom mår jag bara bra av det och tror absolut att det kommer påverka både förlossningen och tiden efter positivt om jag kan träna på så länge som möjligt.

Vad innebär "träning" nu då? Basen ligger i cykelpendling till jobbet, det blir i regel två mil på morgonen på någon slags medelintensitet och ca en mil hem efter jobbet, då ofta låg intensitet. 2-4 ggr/v går jag till gymmet innan jag cyklar hem och då blir det 30-45 min på crosstrainer och efter det 30 min styrketräning med fokus på rygg och ben. Ibland en sväng med våtväst i bassängen men det känns som det kanske inte blir så många fler sådana pass... med andra ord rätt mkt träningstid, men största skillnaden mot tidigare är att intensiteten sjunkit rejält senaste veckorna och att det inte gör mig ett endaste dugg!

På tal om morgoncykling, dags att krypa till kojs. I morgon blir det nog lite magfotografering, har knappt tagit några bilder alls kom jag på nu. Kan ju vara skoj att ha.




söndag 14 juli 2013

Kraschlandning

Efter ovanligt god nattsömn vaknade jag runt 6-tiden igår morse, morgonsolen lovade strålande väder och jag såg fram emot cykelturen ut till Hässelby där jag skulle hälsa på goda vänner som gått och köpt villa tidigare i somras. Planen var att cykla via Huddinge och Slagsta och sen ta färjan över till Ekerö, spana in alla landsvägscyklister och fortsätta ut mot Brommaplan vidare till Hässelby. 

Trampade iväg i maklig takt, lät kroppen komma in i träningsrytmen och ökade på farten lite längs Ågestavägen. Stannade för kisstopp (blir en del såna nuförtiden) och passade på att förse mig med både blåbär och smultron från vägkanten. Vidare förbi Huddinge och ut på Glömstavägen, så långt allt väl. Nästan framme i Slagsta hade jag lite svårt att hitta en bra väg över vattnet, yrade runt lite och hamnade i ett villaområde. Villaområde = fartgupp. Vilket jag INTE uppmärksammat. Rullade ganska lätt utför och spanade samtidigt åt sidan efter en cykelväg som jag tänkt skulle ta mig ut ur själva bostadsområdet. Sen gick det bara jävligt fort, PANG med framhjulet rakt in ett skarpt farthinder, högt upp i luften med cykel och allt, en snygg framåtvolt med skruv och ner i asfalten som en skjuten kråka. Hann tänka 100 000 tankar under luftfärden varav alla innehöll typ "akta magen akta magen akta magen akta magen....." Nu är ju jag en mycket erfaren både cykel-och rullskidtrillare (en talang som grundlades redan på ponny-tiden) så instinktivt rullar jag ner över höger axel och vidare runt på rygg, där ryggsäcken tack och lov tar största smällen. Dock blir det en rätt lång glidsträcka med närkontakt med asfalten innan friktionen får stopp på hela ekipaget och jag är lite skinnflådd när jag till slut jag ställa mig upp och syna skadorna. Känslorna växlar fort mellan lättnaden över att magen klarade sig till rädsla över vad som kunde ha hänt, jag är rejält skakis och skärrad och yrade nog runt en stund innan jag kom till sans. Kom undan med några rejäla skrapsår och en smärtande hand, en totalt sargad ryggsäck och en trasig handske. 

Närkontakt med asfalt, dum idé

Undrar hur den sett ut om jag INTE haft handske på mig??


Funderade ett tag vad jag skulle göra, började må rätt dåligt av chocken och visste inte ens om jag skulle fixa att cykla hem. Så jag snurrade runt ett tag till, provade cykla lite och kände att det nog skulle vara bäst att fortsätta hem till mina vänner så jag fick prata av mig lite och coola ner. Hade ingen lust att åka hem till en tom lägenhet. Så jag fortsatte mot färjan som jag tajmade precis lagom till avfärd. Väl på färjan satte jag mig ner och då kom chocken tillbaka, det svartnade för ögonen och jag trodde jag skulle svimma! Hela båtfärden satt jag och hyperventilerade och kämpade för att inte svimma eller kräkas, och tack och lov gick det över lagom till vi nådde Ekerö. Väl där cyklade jag mycket lugnt vidare, kunde faktiskt njuta av vädret och den fina omgivningen där ute och så småningom var jag framme i Hässelby. 

Efter en behövlig pratstund och en kort skogspromenad valde jag att ställa in hojjen i förrådet och ta tunnelbanan hem. Det var först när jag skulle stoppa ner hjälmen i väskan som jag såg att det saknades ett stort stycke hjälm precis vid bakhuvudet... rädslan sköljde över mig igen och jag svor där och då på att aldrig någonsin cykla utan hjälm.

Jag tycker jag varit försiktig med cyklandet, tagit det väldigt lugnt både i skogen och i trafiken, men det är uppenbart hur fort det kan gå fel i ett ouppmärksamt ögonblick. Nu blir det VÄLDIGT lugn "promenadcykling" tills lillan är ute.. stackarn kan inte ens ha det lugnt i mammas mage... =/ 

fredag 12 juli 2013

Utanförskap?

Det är en konstig känsla. Som att vara utanför men ändå inte. Känns som alla runt omkring mig är iväg på olika lopp och utmaningar. det är cykling, löpning, simning och annat. Förväntningar, förberedelser, resor. Uppsnack och eftersnack. Jag har varit mer eller mindre utanför allt det där i 8 månader nu, i väntan på min största resa någonsin. Ibland har det varit skönt, att slippa egna kraven på prestation. Men mest har jag saknat det. Särskilt nu på sommaren när alla verkar träna eller tävla tillsammans hela tiden. Det är långpass och intervallpass och swimruns och tuffa terrängpass. Det är massa roliga terränglopp på hemmaplan och bortaplan, provlöpningar av banor och after-runs.

Det är visserligen kul att följa mina nära vänners prestationer och upplevelser, men kan ändå inte förneka att jag känner jag mig lite "utanför" ibland. Särskilt när man hela tiden bombarderas av alla Facebook-statusar.. Nog för att det kan vara en rätt förvrängd bild av verkligheten man får levererad där, som Mia så väl beskrev i ett tidigare inlägg. Men är man lite känslig en kväll är det ändå svårt att inte påverkas.

Önskar jag hade lättare att bara gå in i mig själv och gotta mig och mysa och se fram emot allt häftigt och fint som är på gång där inne. Försöker..

Nåväl, slut på självömkan. På tal om tävlingar och upplevelser, idag går starten för Tomas och Magnus på Craft BIKE transalp. Kl 9.00 smäller det av och de har sedan 675 km och över 20.000 höjdmeter fördelat på 8 etapper framför sig. DET blir ett lopp jag kommer att följa med spänning och helt utan avund ;-)

Själv tar jag lillracern och trampar ut mot Slagsta för att ta färjan över till Ekerö, vidare mot Bromma och slutligen ut till Hässelby. Där blir det depåstopp, bad och husinspektion hemma hos vänner som blev med hos i början av sommaren. Ett i vanliga fall lagom helgpass men mitt tillstånd känns det som en heldagsutflykt! Bäst att trampa iväg så jag kommer hem innan kvällen.

onsdag 10 juli 2013

Förstör inte mitt dåligt humör

En himla massa regn lovade prognosen nu på morgonen, blev nästan besviken när det inte föll en droppe på hela vägen till jobbet. Hade liksom sett fram emot lite melankoliskt väder, kände att det passade mitt morgonhumör idag. Mår lite småilla rätt ofta nu, särskilt när jag ätit något. Det liksom spänner och trycker på från alla håll i magen och då kommer illamåendet smygande. Ofta är det bättre på morgonen och förmiddagen men inte idag, hann knappt komma upp på cykeln innan jag ville kliva av och gå upp och lägga mig igen.

 Jobbar ju bara 75% nu (25% sjukskriven pga foglossning..) men idag känns det som en låååång dag ändå... Det puckade är att när jag blir på det där melankoliska depphumöret så VILL jag nästan må dåligt och reta upp mig på allt, riktigt gottar mig i självömkan. Nåde den som kommer och försöker muntra upp mig då! Men, jag tror nog det blir någon slags balans i slutänden. Hellre höga toppar och djupa dalar än mellanmjölk hela vägen ;-)

 Idag lär dock surhumöret försvinna så snart jag lämnar jobbet eftersom den vankas besök av mamma, pappa och farmor som stannar till en natt i förorten innan dom fortsätter söderut ner till äldsta bror. Och eftersom vi redan HAR finfrämmande i form av andra storebror, svägerska och brorsdotter blir det riktig familjemiddag på vår terass i Hökis ikväll =) Träningsmässigt tror jag det får bli vilodag, känner att jag vart igång rätt mycket senaste tiden och tja, jag känner inte för att träna idag. Så kan det vara.

söndag 7 juli 2013

Mörksuggejakten

Efter en sömnlös natt med stormage i sommarvärmen blev det äntligen morgon och avfärd mot Rättvik och Mörksuggejakten. Jag var rätt nöjd med att det inte var jag som skulle tävla och såg istället fram emot att i egen takt få rulla iväg och testa några mil av banan innan tävlingscyklisterna drog iväg. Hoppade på banan vid ca 15 km och följde den ca 2,5 mil där jag stannade för att käka lunch i solen i väntan på att dom första skulle börja droppa förbi. Det låg en till synes rätt öde sommarstuga precis där jag stannat och jag tänkte vara så fräck och se om jag kunde låna en pall eller liknande. Det är liksom inte så bekvämt längre att sitta på marken, hur jag än gör kommer magen i vägen.. men precis då jag tassade in mot tomten kom svängde ägaren upp på infarten. Väntade mig en utskällning men hade missmedömt de gladlynta dalkullorna, istället fick både en pratsam rundtur på gården och en trädgårdsstol att slå mig ner i =)

Käkade min macka och hann läsa några sidor i en bok jag hade med mig innan jag hörde ljudet av av cross-föråkarna och strax därefter den första klungan. Satan i gatan vad dom kör! Efter nästan 4 mils körning är det fortfarande gasen i botten i vartenda tramptag, sjukt imponerad av tempot dom håller. Efter några minuter till gjorde jag mig redo för vätskelangning och strax därefter dök Tomas upp. En törstig Tomas skulle det visa sig, hade råkat tappat första flaskan redan efter typ 7km och gått utan vätska sedan dess. Inte bästa upplägget kanske med tanke på att temperaturen var närmare 30-graderssträcket... (Mer om hans lopp kan ni läsa här).

Efter utfört uppdrag fick jag lite bråttom att ta mig tillbaka, skulle ta en genväg för att sen följa banan igen de sista 7 kilometerna, och med tanke på tätklungans hastighet förbi där jag stod skulle jag snart ha dem flåsande i nacken om jag inte satte på ett kol. Hann med liten marginal, ca 10 minuter före första åkaren var jag tillbaka vid tävlingscentrum och hann till och med köpa en kaffe det var dags att göra mig redo för lite fotografering. Tufft det här med att vara supporter ;-)

Slutresultatet blev väl inte riktigt enligt förhoppningarna, en 14e plats blev det. Men ändå bara 5 minuter upp till klassegraren, det var tajt i toppen den här gången!

Efter lite eftersnack och dusch drog vi vidare till vackra Tällberg för fikastopp tillsammans med Magnus och Helena.

Tomas in mot upploppet

Två grabbar som ska ta sig över 600 km över alperna om en vecka


Sammanfattningsvis fick jag mig en riktigt fin tur på cykeln idag, inte den roligaste banan kanske men bitvis väldigt fint på höga åsar mellan småsjöarna utanför Rättvik. Längsta passet på länge men vi tog det lugnt och lillan verkade helt med på noterna idag =) Känns fortfarande riktigt bra att cykla så jag passar på att köra så mycket jag kan så länge det funkar.

I morgon går vi in i vecka 36 och ska på besök hos barnmorskan. Mindre än 5 veckor kvar nu till beräknad förlossning! Coolt...


lördag 6 juli 2013

Helgutflykt till Dalarna

Packade cyklarna och drog till Mora igår efter jobbet för att tillbringa en dag i svärföräldrarnas stuga på Sollerön, innan vi drar vidare till Rättvik och Mörksuggejakten i morgon. Det är 5e deltävlingen i MTB-långloppscupen där Tomas just nu ligger på en 3e plats i H30, så det är spännande värre! Jag misstänker att det är storform i antågande så det blir kul att se vad han kan göra i morgon.

Själv älskar jag att åka runt på de här MTB-tävlingarna. Passar alltid på att få mig några mil riktigt fin MTB-cykling på väl uppmärkt bana innan starten går, för att sedan placera mig någonstans längs med banan på lämplig plats för vätskelangning. På så vis får jag cykla fina banor men slipper hetsen och tävlingsträngseln.. nog för att mountainbike kanske är roligaste träningsformen men faktum är att jag gärna hoppar tävlandet här. Alldeles för klaustrofobiskt för mig.

Idag kan jag inte heller klaga på cykelterrängen. Efter frukosten styrde jag iväg mot Gesunda men istället för att hoja uppför backen vek jag sedan av söderut längs med Siljansleden (tillika banan för Fäbolunken, som jag för övrigt tänker försöka vinna nästa år ;-) Det är en riktigt fin del av leden som annars kan vara rätt stökig. En del tekniska partier och ganska kuperat men helt klart cykelbart och bitvis kanonstig! Efter en sån tur är jag dock rätt slut nuförtiden så större delen av eftermiddagen tillbringades på en filt med en bok med ett avbrott för dopp i Siljan =)

torsdag 4 juli 2013

Cykelpendling

Till 90% cyklar jag till och från jobbet, och när pratet med kollegor kommer in på jobbpendling får man såklart frågan om hur lång sträckan är. ”Det beror på vilken väg jag tar” är mitt ständiga svar, lite sådär lagom drygt. Men det är ju så, sträckan varierar beroende vad jag vill ha ut av passet;
- Ren transportcykling, komma fram så fort som möjligt, ca 9km längs Nynäsvägen raka vägen in på Söder.
- Långa vägen när MTB’n lockar, ca 22km via Hellas och Sicklaskogarna.

- Långa vägen när jag vill känna mig liten och snabb och det blåser från syd, ca 21km via Ågestavägen och förbi Hagsätra.
- Om jag av någon anledning har kommersiella ärenden och ska förbi Farsta Centrum, typ 13-14? Km, Magelungsvägen.
- Om det blåser starkt ostliga vindar tar jag ibland Örbyleden (Kanske ska tillägga att jag starkt ogillar att cykla i motvind. Så vida det inte samtidigt är störtregnar, blixtrar och dundrar, då känner jag mig som Superman)


I ”vanliga” fall funkar cykelpendlingen som utfyllnad till mer kvalitativ träning, men nu när den kvalitativa delen så gott som uteblir helt så har pendlingen kommit att få huvudrollen vad gäller träning. Det gör att jag nästan varje morgon väljer någon av de längre vägarna, men med ödmjukhet inför att den sträcka som i vanliga fall tar 45-50 minuter nu kan ta allt mellan 50-75 minuter. Det funkar liksom inte längre att i förväg bestämma om jag ska pressa på eller myscykla, det beror helt på hur kroppen reagerar. Ibland blir jag helt galet illamående av att sitta framåtlutad, och illamående har alltid givit mig en känsla av en blandning mellan apati och dödslängtan. Vid de tillfällena känns det inte så inspirerande att ens försöka trycka på något alls. Andra gånger får jag sammandragningar och då är det bara att snällt växla ner och fistrampa tills det gått över. Men ibland, som i morse, känns det bara jättebra och jag nästan glömmer att jag är höggravid. Benen svarar bra när jag trycker på i backarna och mjölksyran håller sig snällt i utkanten. under utförskörningarna bubblar det i kroppen av fartglädje och det är nästan så jag känner för att bränna av ett Ronja-tjut när jag svischar fram genom skogen. Men så kan man ju inte bete sig. Skärpning.

Funkar fint att hoja med mage!

tisdag 2 juli 2013

2014

Den 11 augusti är det alltså meningen att jag ska krysta ut en liten löpartjej (nej, här kör vi inget "hon får syssla med vad hon vill så länge hon är lycklig..." Hon ska springa, cykla mountainbike och åka skidor. Inga fotbollar eller hästtidningar i julklapp, tack). Året som gått har jag liksom inte kunna ha några direkt mål med träningen, vilket ibland har vart astrist men ibland riktigt skönt. Inte helt fel att vila lite även mentalt från träningshets och prestationskrav. Men efter ett sånt år är jag mer än taggad för kommande säsong, och även om fokuset livet kommer kretsa mest kring lilltjejen så började en tanke ta form under en lägerhelg i Åre i våras- Två vänner skulle springa Gore-Tex Transalpine Run 2014.

Det är ett 8-dagars etapplopp som startar i tyska Obersdorf och avslutas i Italienska Latsch. Varje dag innebär ca 35-40 km löpning och med ett antal höjdmetrar jag inte ens orkar ta reda på. Men många Hammarbybackar blir det. Jag fick frågan redan till årets lopp för länge sen, men till och med jag insåg att det skulle vara lite chansartat att ställa upp sådär 2 veckor efter förlossning. I alla fall, tanken hade slagit rot och jag misstänkte att fenomenale Mattias inte skulle vara svårövertalad. Och mycket riktigt, det blev tillslut han som övertalade mig. Fick lite kalla fötter då jag läste banbeskrivningen mer ingående och dessutom slängde en blick på kostnaden för att plåga sig 8 dagar över alperna... Fast å andra sidan, om så många tycker det verkar ok att pröjsa 1000 spänn för en asfaltsmara på hemmaplan är det kanske inte så mycket att tjafsa om. Här slipper man i alla fall trängas. Så efter lite familjeråd bestämde jag mig för att satsa. Dock med en ödmjukhet inför vad som komma skall och jag inser att det är ett högt uppsatt mål. Men det är väl så det ska vara med mål? 

Snott bilden från Mattias blogg. Den är från loppet 2012 då han sprang 
det tillsammans med Eric Forsner som alltså är ägare till ryggen på bilden


Loppet går i början av september så en hel del mindre lopp och andra roliga grejer lär hinnas med innan dess , får se vad vi kan hitta på!

Idag hittade jag inte på så mycket alls, förutom att jag valde "långa" vägen och racern till jobbet och snodde på så vis åt mig drygt 2 sköna mil i morgonsol och medvind. Samma väg hem men nu var det inte alls lika skoj då vinden tyvärr inte ändrat riktning under dagen...

Och just det, innan jag glömmer - med syfte på inläggets början, jag hoppas ni förstår ironi så bespara er tillrättavisande kommentarer =) 

måndag 1 juli 2013

v.34 + 1

Tillbaka till vardagen igen efter en spännande helg i Eksjö där sambon körde Ränneslättsturen på MTB. Som vanligt "förcyklade" jag en del av banan i lugn och ro utan tävlingsträngsel innan jag gick över till min superviktiga roll som vätskelangare. Försökte idogt få Tomas att ta vätska fler gånger för att få känna mig mer delaktig i det slutresultatet (8e plats) men han envisades med att bara ta flaskan en gång.

Kurvtagning!

Idag går jag och lillan in i vecka 35. Enligt graviditetskalendern klarar hon sig utmärkt utanför mig vid det här laget om hon skulle få för sig att titta ut. Och nog känns det som om hon är på god väg ibland... men hon får allt hålla sig på plats minst 3 veckor till så pappa hinner hem från cykellopp i alperna! 

Dagens träningsdos blev jobbpendling och en morgonpass på gymmet. Har senaste veckan vågat testa lite crosstrainer och det verkar funka fint med ryggen. Känns ju puckat att kliva in på gymmet för att köra kondition när sommaren är som vackrast utanför, men det är kul att göra nått annat som omväxling till allt rumpnötande på cykel och rätt praktiskt när jag ändå ska dit och köra foglossningsfysen.