Man kommer inte undan bacillerna!

När man är frisk, sådär riktigt frisk, då känns tjocka bihålor och onda halsar så himla långt bort. Men oj så fort det kan vända... borde väl anat oråd när både Sam och Frida var snoriga och såpass förkylda att dom fick vara hemma från dagis några dagar i förra veckan, men jag tänka att kanske, kanske skulle jag klara mig den här gången!

Katten är glad när familjen är sjuk - varm brasa och sällskap hela dagen!

Men såklart kom jag inte undan, kände väl redan under lördagens långpass att kroppen kändes lite olustig, och natten efter vaknade jag med svidande hals. Hemma från jobbet och vilar idag, brakade loss till en riktigt dunderförkylning och då är det inte så himla smart att smitta ner kollegor, eller ännu värre mina fina pensionärer. Passar på att plocka ner julen istället, och vila. 

Här hemma blev det verkligen stora kontraster från Gran Canaria, snön har verkligen vräkt ner senaste veckan! Det har vart svinkallt ute också så det hr blivit mest inomhusträning för min del. Jag gillar att cykla på vintervägar, men jag avskyr att frysa och att det tar 30 min att bara klä sig för att komma iväg. Och, jag tycker faktiskt det är helt ok att köra trainer, det hör liksom vintern till och det är lätt att få bra rutin på passen. 

Tummen upp för inomhusträning!

Ett endaste ynka skidpass har jag fått till, det är något jag ska ändra på när jag blir frisk! Skidor är verkligen grymt bra träning, och även om det krävs lite mer fix att komma iväg jämfört med att sätta sig på trainern så har jag bra förutsättningar här att få till det. Men barnen har åkt desto mer, i söndags blev det tävlingsdebit för dem på ICA-loppet i Matfors

Sam åkte för första gången hela vägen in i mål! Förra året var han ofta nöjd efter några hundra meter och tog av sig skidorna =) 

Hade tänkt skriva lite om kommande säsong och målsättningar, men jag tror det får bli i ett annat inlägg. 

Hemma!

Sitter i Clarions frukostrestaurang på Arlanda, vinkat av Tomas som kör bilen hem med alla väskor och tar några jobbmöten på vägen. Barnen leker i en lekhörna här intill, hör hur dom är helt uppe i någon avancerad familjeroll-lek och jag är glad att dom har varandra så jag slipper delta! Mellan allt bråk kan man ibland faktiskt se fördelar med att ha barn tätt...

Vad gör då jag? Jo, sitter såklart med en kaffe och smälter den gångna månaden. Vilka veckor. Vilken grej att resa iväg såhär. Det är något särskilt med att vara borta lite längre, det infaller ett lugn. Man kan ta dagarna mer som de kommer, varje stund behöver inte optimeras. Man hinner göra det man vill.

Perfekt med lekhörna intill restaurangen!

Man hinner till och med vara dödssjuk en vecka och ändå cykla sig less på sten och berg. Inte illa! Och en hel del cyklat blev det, tyckte jag fick ut det jag hoppats på. Hade som mål att köra många långa pass, runt 4h och uppåt, för jag har så himla svårt att få till dem hemma. Efter 3h är jag så nöjd och trött och börjar ofta få lite dåligt samvete att jag är borta så länge så jag har svårt att motivera mig att fortsätta. Brottas ju fortfarande mycket med att barnen blir så ledsna när jag ska ut och cykla, det är inte ovanligt att vi får bända loss en gråtandes Sam som klänger sig fast runt benen. Och sånt tar på både glädje och energi, även om jag VET att 15 min senare har dom glömt att jag inte är hemma. Suck, dessa barn...

Nåväl, jag fick till några pass på +4h och ännu fler på ca 3h, och det känns som jag mentalt flyttat gränsen för vad som är långt. Nu är väl utmaningen att behålla den i minusgrader och på isbanor!

Sen hade jag väl också någon tanke om att köra i allafall en intervallpass i veckan, men så blev det inte riktigt. Körde istället några satsningar på olika Stravasegment och fick ordentligt med pulshöjningar på så vis, mycket roligare! Intervaller kan jag mata på trainern tidiga vintermorgnar istället. Hade också någon tanke om att simma på morgnarna men det sprack rejält, gjorde två försök men det var för dålig simpool, för kallt i vattnet och alldeles för dålig motivation till det. 

Men för att summera ihop det så blev det åtminstone 2-3  fina cykelveckor, mycket uppförskörning i benen, lugna dagar med barnen, härliga stunder på stranden, några bra och några mindre bra utflykter. Tid att tänka och tid att bara vara utan att tänka. Känner mig inte överinspirerad och full med energi att förändra och ta tag i saker, men jag upplever ett lugn och en tillfredställelse i var jag befinner mig just nu. Jag är där jag vill vara på många plan i livet. Det är en fantastisk känsla.

Det är kul att cykla fort!

Det händer att jag ifrågasätter vad jag håller på med. Det här att prioritera träningen så hårt, ångest inför jobbiga intervallpass, distansträning i snöslask och minusgrader... när jag inte ens är helt säker på att jag verkligen tycker det är så kul att tävla??? 

Men det har så många sidor, det ger mig så otroligt mycket. Alla resor, stämningen, människorna. Dom fina turerna. Den sköna känslan av att ha klarat av något, oavsett om det är på tävlingsbanan eller ett hårt pass. Och, vilket jag slås av ibland, att det är så himla roligt att cykla fort ibland! Där och då när man är mitt i det är det jobbiga inte så jobbigt. Missförstå mig inte, det är ansträngande till max, du kämpar allt vad du har. Men det är inte så obehagligt att göra det för du är uppfylld av farten, kicken, endorfinerna, kampen. Du letar linjer, försöker jobba med terrängen, satsar över krön och genom kurvor. Det går fort och det är kul! 

Idag tänkte jag satsa på ett långt Stravasegment, mestadels utför och i stenig stökig terräng. Inte min favorit med andra ord, och häromdagen när jag cyklade genom sträckan kom jag låååångt ner på stravalistorna, flera minuter efter... men nu ville jag utmana mig på underlag jag inte är så bra på och se vad jag kunde göra.

Och så kul det var! Släppte lite på fegheten och stod på vad jag vågade utför stenskramlet, och jag drogs med av fartglädje och endorfinerna kickade in. 

Och det är nu jag knytet ihop resonemanget. Om jag inte visste att jag hade chansen att ta QOM:et skulle jag nog inte satsa så hårt. Kanske inte ens försöka. Hade jag inte tävlingarna skulle jag inte vara långa vägar så stark som jag är idag, och det skulle inte vara lika roligt att cykla! Jag är för mycket tävlingsmänniska, det är liksom tanken på att få mäta mig mot andra som driver mig till att bli obekväm, och det är det som gör mig till en bättre cyklist, och det är då det blir roligt att cykla. Så oavsett vad jag tycker om att tävla behöver jag det för att kunna cykla fort, och DET älskar jag att göra! 

Åh knasiga hjärna.

Men jag tog QOM:et 

 En vecka kvar på ön, börjar faktiskt längta lite efter vardagen. Men man får passa på att njuta av värme och lediga dagar och påminna sig om lyxen att vara här! 

Gårdagens utflykt till öns toppar, betydligt kyligare!

Härlig strandlek

... och mysigt att få gosa med ett barn på magen, flashback till bebistiden!