Långa Lugnet

Det är som det brukar- min bättre hälft känner mig bättre än jag. Det började med att han lite försynt igår frågade om jag inte skulle starta ändå, trots förkylning. Jag kunde ju ta det lugnt och kliva av om det inte kändes bra. Min reaktion- som vanligt- var negativ. Nej, jag är sjuk, jag ska inte starta, och dessutom ska jag vara lite sur och bitter över situationen. Han fick såklart rätt. Jag startade, inte 100% frisk men inget halsont eller feber. 

Förberedelserna var obefintliga- jag skulle ju kliva av efter 28k så jag behövde ingen energi med på banan och värma upp kändes dumt, då kanske jag skulle ångra mig. Ställde mig lite avvaktande längst bak i startledet och hoppade över tokkörningen som alltid blir i starten. Men denna gång inleddes loppet med en lång backe så cyklisterna hamnade ändå rätt snabbt där de förtjänade, och vi blev en klunga på 5 som höll ihop en bit efter supertjejerna i täten. I 15k flöt det på bra, jag var stark uppför och kunde ligga på rulle i lättåkta partier. Lerigt och grisigt var det efter senaste dagarnas ihärdiga regnande, och rätt som det var tog jag en lerpöl fel och fick närkontakt med densamme. Min lilla klunga försvann i fjärran och jag fick fortsätta för egen maskin in mot varvningen. Funderade på om jag skulle kliva av som planerat eller fortsätta loppet, och när jag började komma ifatt cyklister framför inför varvningen började tävlingsdjävulen vakna och jag kunde inte låta bli att fortsätta. 

Andra loopen var ännu grisigare men kroppen kändes bra och det var kul. Hade lite ont i lungorna dock när jag blev alltför andfådd, så inför sista loopen lovade jag mig själv att cykla lugnt. Jag visste att jag nu låg på typ 7-8e plats av alla tjejer och var redan så sjukt nöjd med det så jag brydde mig inte så mycket om hur det gick på sista vändan. 

Men jisses- hur lugnt jag än försökte ta det så var det omöjligt att inte bli helt slut! Det var bara uppförsbackar, sugande underlag och gyttjepölar i 10km. Jag var heeelt knäckt! Ville bara i mål, men kilometrarna var orimligt långa. Dessutom förstod jag att vi skulle få köra på lugnets beryktade preppade MTB-banor ner igen, med velodromkurvor, spångar och hopp. "Det är sånt skönt flow, bara att vara följsamoch låta cykeln rulla"! yeah right... Jag KAN inte ta såna kurvor. Jag kör över den djävla veldromkanten och hamnar i skogen. Jag vågar inte luta inåt i kurvorna!!! Dessutom var jag helt slut i både huvud och kropp, OCH jag hade hetsiga cyklister från startgrupperna efter i röven som bara ville cykla förbi mig. Jag ville lägga mig och gråta, men insåg att skulle det bli någon varm dusch och mat så fick jag allt lov att pallra mig nerför de där jävla flowiga handgrävda banorna ändå. Och vet ni- jag tog mig ner! Hur underbart var det inte att få svänga runt i hästsko och tillsammans med Tomas som då precis kom ifatt mig (han startade 30min efter) få åka över mållinjen och pusta ut, efter 3h och 16min på cykeln. 

Priser och blommor blev det också, trots den katastrofala avslutningen knep jag segern i sportklassen och fick totalt 8e bästa tid av tjejerna. Tomas hade slitit med krampande lår men tog ändå hem bronspengen i herrarnas sportklass, så vi var tvungna att fira lite extra med glass och hamburgare i Rättvik 😊🚴🏅

Skitiga och glada

Tävlingsdekadens

Det blir inget lopp i morgon, förkyld som fan. Surt sa räven. Avanmälde mig just till fjällmaran också av bara farten, orkar inte kasta mer anmälningspengar i sjön. Fuck it. 

Cykeldags!

Inte mycket skrivet här på ett tag. Hemma med bägge barn ger inte mycket tid över att sätta sig ner vid datorn, och när Frida knoppar in runt kl 21 (dags att sluta medmiddagslur?) är det knappt man hinner röja det värsta från dagens äventyr innan man själv däckar på huvudkudden. Men nu sitter vi i bilen på väg mot Sollerön, så mellan husprojektfunderingarna blir det lite mobilknappande. 

Sedan flytten för snart tre veckor sedan har löparskorna stått på hyllan, men hojen rastas desto mer. Ca 2 mil till föräldrarnas Casa inbjuder till bra transportsträckor, och nätet av småvägar i områdena runt Villa Veda har bara börjat utforskas. Finns en hel del fina cykelrundor och backar behöver man inte leta så länge efter, återstår bara att snoka rätt på lite fin stigcykling också. 

Så vad ska jag göra av all cykling om inte tävla lite? Tomas hade Långa Lugnet i sin tävlingskalender och med möjlighet till barnvakt hittade jag ingen bra anledning till att inte köra jag med. 62km känns långt, även om det är ett av de kortare loppen i långloppscupen. Men jag behöver ju i te blåsa skiten ur mig i första backen, jag fegkör nog lite första milen så hoppas jag orka pressa lite mot slutet. 

Men löpningen, fan, det verkar inte vilja sig för mig. Nu är det höften som är svagaste länken och hälsenan är inte 100% ännu heller. Är för tillfället mitt i en stötvågsbehandling, så kanske kan jag smyga igång igen om någon vecka. Men fan, det känns lite hopplöst, ska jag vara i form till fjällmaran borde ligga och nöta höjdmetrar i Sidsjöbacken nu. Och startar jag otränad lär jag ju bara dra på mig någon ny skit under loppet. Jag kanske bara skiter i det och cyklar mer istället. Ett tag i allafall. 

Huset och tomten, det är nog det bästa beslutet vi tagit. Nya projekt ploppar upp dagligen och vi lär aldrig komma ifatt, men det är kul och det ger en sån mening till varje dag så det blir lite lättare att köpa det faktum att löpningen inte får ta plats denna sommar heller. 

Lite bilder såklart: 

Vedugn invigt!

Sam och Frida inviger dammen

Frida har hunnit med att orienteringsdebutera också! Kusin Ida fick ta täten

Hur går det med höften?

Sådär. Eller inte alls bra. Den gör fortfarande helvetiskt ont när jag går och ännu värre när jag försöker springa. Fuck.


Jag bygger ett växthus istället

Springa bort smärta?

Så har den kommit, den där veckan som så länge känts så avlägsen. Flyttveckan!!! Har ställt in mig på att all träning som blir av denna vecka är bonusträning, flyttlådor och möbler får istället agera styrkeredskap... och är det inte rätt gött ibland att ha ett tillfälligt undantagstillstånd i jakten på svettdroppar?


Men jag jobbar ju några dagar även denna vecka och skall således transportera mig genom stan, och i morse fick det bli löpandes. Hade ingen direkt plan för i vilken form och tempo detta skulle ske, men kroppen kändes med på noterna så det fick bli något tröskelliknande pass. Och hälsenan var ok. Men, i skuggan av denna uttjatade hälsena har en smärtande höft fått en något styvmoderlig behandling. Det är liksom uppe vid muskelfästena på höftkammen som det bråkat till och från sedan några veckor innan jul, alltså väldigt länge. Och i morse stegrades bråket till en symfoni av klagan. Eller ett vrål rättare sagt. Som knivar rakt in i höften, det gjorde faktiskt jävligt ont och jag fick som kramp i området också, vilket jag aldrig får! Så vad gjorde jag?


Jag har en gammal halvt beprövad teori om att gamla skador, tänk er att det varit en inflammation i ett muskelfäste och nu finns där en ärrbildning som retar och stramar och smärtar, kan behöva "dras upp" igen för att starta igång en läkningsprocess och sedan bli bra. Typ som stötvågsbehandling fast genom mekanisk påfrestning genom hård träning. Så nu när jag fick sådär skitont tänkte jag att nu har jag chansen! Så jag gasade på och sprang genom smärtan återstående 6-7km till jobbet. Så får vi se vad som händer. Just nu kan jag knappt gå.


En bild på min höft skulle knappast tillföra något så jag lägger in en på vårt fina hus istället =)