onsdag 30 maj 2018

Långa Lugnet- Racereport

Så hade det blivit dags för race igen, knappt hunnit packa upp väskan efter Billingen innan det var dags att packa igen. Men trots den knappa tiden mellan loppen tyckte jag att jag fått till en hyfsat bra träningsperiod. Taktiken var att köra på rätt hårt veckan efter loppet för att sen kunna tagga ner veckan innan nästa lopp.

Denna gång skulle jag åka själv med resten av teamet, utan familjen. Lite orolig hur jag skulle klara mig utan min materialare, coach och mentala tränare då Tomas var hemma med kidsen, men samtidigt skönt att bara behöva packa åt mig själv och inte behöva rådda och fixa för barnen på tävlingsplatsen. Hur härligt det än må vara att ha familjen med så är det ändå väldigt skönt att slippa ansvar och få lov att gå in i tävlingsbubblan som jag trivs så bra i! Och god hjälp med prylarna fick jag verkligen av alla i teamet, vilket var nödvändigt med hjulstrul precis innan avresan...

Vi bodde hela teamet hemma hos Viktors föräldrar, 4 km från Lugnet. Blev servade med mat och hade det allmännt bra. På lördag kväll cyklade vi första loopens sista ca 7 km innan vi hämtade ut nummerlappar. Cyklade tillbaka, åt en supergod middag och sov natt med nervösa drömmar. Vaknade 04.30 men det är ju inte speciellt ovanligt för mig så inget att oroa sig över. Var på Lugnet i god tid innan start, pratade med några medtävlare och gick och ställde mig i fållan.

Sen var det dags, maxdrag från start i vanlig ordning och kamp om positioner uppför den grymma mördarbacken. Från 0 till 100 och med den backen direkt efter starten, det är inte lätt för benen där. Och jag är lite för passiv trots att jag tänkt motsatsen, blir trängd i några kurvor och får backa bak i fältet. Kommer inte med i den första klungan över krönet men får gott sällskap av Hanna Näslund och Camilla Clarkson. Vi inleder direkt ett samarbete för att försöka komma ifatt, men jag är noga med att inte blåköra utan försöker hålla det snabbt men kontrollerat. Hanna är ruggigt stark på grusvägarna men jag tycker själv jag lyckas bra inne i skogen, där jag tidigare haft tendenser att tappa känner jag nu att jag plockar tid. Och såhär rullar det på, vi gör vårt jobb alla tre och efter den tuffa avslutningen på första loopen varvar vi oss ut på nästa, den som jag gruvat mig mest inför med alla stökiga stigar.

Uppför mördarbacken

Efter ungefär halva andra loopen kommer vi ifatt Louise Rundqvist, vi är 4 ett tag men efter en längre backe har Louise och Hanna släppt lucka och kvar är jag och Camilla. Vi fortsätte tugga på och hjälpas åt, jag börjar få svårt att hänga med teknsika Camilla på stök och bök-stigarna men tycker ändå jag håller ihop det någorlunda och kommer ifatt på det lättare partierna. Inför sista varvningen har vi känning på två damcyklister till, men trots att vi ser dem inte alltför långt framför oss tycks avståndet omöjlligt att krympa! Nu börjar dom där backarna som aldrig kommer att ta slut, men även om benen inte längre spritter av energi är dom inte helt väck ännu. Så det är bara att lugnt och metodiskt trampa på, försöka plocka meter för meter framåt utan att spränga sig. Nu börjar herreliten komma ifatt också, och tyvärr blir det ett ganska stort stress- och störningsmoment. Det är många smala stigpassager där det är svårt att passera och med mina egna konkurrenter i sikte har jag ingen större lust att kliva åt sidan, samtidigt som det känns jättedumt att vara ivägen för herrarna som gör upp om sina placeringar. Nä, bra att man försöker lösa damstarten, men varför inte släppa oss en timme innan istället för en halvtimme så hinner åtminstone dameliten i mål och det blir färre för herrarna att cykla förbi?


Race:iga baneor på Lugnet. Knakse skulle åka dit en helg och mata velodromkurvteknik??? 

Precis innan vi når toppen är vi ifatt dom två åkarna framför, Ingrid och en norsk tjej. Jag går om den norska bara för att strax efter klanta mig i en kurva och blir omåkt igen. Nu ligger jag sist i kvartetten nedför den byggda banan utför berget där det i princip är omöjligt att köra förbi. Jag blir lite stoppad av norskan och förstår att jag inte har någon chans att komma ifatt Ingrid och Camilla som körde bra utför. Ligger och lurpassar lite nedför velodromkurvorna och väl nedanför backen ger jag allt för att försöka komma med högre fart och ta mig förbi norskan. Hon svarar dock bra och vi ligger jämsides inne på Lugnet, jag tänker att det här håller inte men fortsätter ändå och plötsligt har jag en meter innan viadukten. Plockar ut det allra sista uppför den korta branta stigningen, tar de två sista kurvorna och kommer i mål med fyra sekunders marginal före. Jag vet inte om jag är mest nöjd över att jag vann spurtstriden eller att jag mentalt lyckades fortsätta långt över vad jag egentligen hade kvar i benen.

Jag visste inte vad jag hade för placering i mål, hoppades lite på en podieplats men trodde inte riktigt det. Visade sig att jag hade rätt, en 6e plats blev det idag men blott 30 sekunder upp till 4e. Jag är jättenöjd med loppet, mest att jag höll ihop det på dom stökiga stigarna. Borde ha varit starkare uppför både i starten och på slutet, men jag är inte riktigt där ännu. Det får nog lov att bli en del backträning nu de sista veckorna innan Transalp!

Kul vara att det gick väldigt bra för Henrik Enberg i teamet också, han knep en 14e plats i herrelit! Viktor körde också starkt men en punka ca 10km innan mål satte stopp för hans resa idag.

onsdag 23 maj 2018

Inför Långa Lugnet

Till helgen är det dags igen, denna gång stannar övriga familjen hemma och jag åker med teamet ner till Falun för att köra Långa Lugnet. Långa Lugnet.... som jag efter förra årets start och icke-målgång sa att jag var klar med. Klar med de stökiga stigarna och backarna som aldrig tar slut. Förra året klev jag av tävlingen efter 2 varv med 16 km kvar. Jag var inte tillräckligt tränad, körde rakt in i väggen med en jävla smäll redan i slutet av första loopen. Åkte hem och tränade, kontinuerligt och hårt. Höll mig frisk. Kom tillbaka och fick en bra andra hälft av säsongen.

I år är läget annorlunda, nog för att det varit mycket sjukdom denna vinter med men inte riktigt lika illa som förra. Jag är bättre tränad, har åtminstone några bra långpass i benen och har redan kört ett lopp i cupen. Så nej, jag är inte klar med Långa Lugnet! Jag ska ha revansch, köra hela loppet med starka ben och jag ska ha KUL! Separat damstart är det också så det blir en ärligare kamp och man slipper vara skitskraj i starten (rädd för mjölksyran möjligtvis, men inte att bli prejad). Men det betyder också att det blir ett jobbigare race, vi har inte som killarna hundratals andra cyklister att växeldra med i stora klungor utan det blir till att göra jobbet mer själv. Men jag gillar det. Det känns ärligare.

Det känns jättesvårt att sätta mål i år. Bortsett från 2-3 tjejer som slåss om de finaste pallplatserna så är det liksom ett helt gäng tjejer som känns ungefär jämnstarka, med sina olika styrkor och svagheter förstås. Jag tror dagsformen kommer att avgöra på söndag. Men oavsett placering så hoppas jag på en fin cykeldag på torra stigar, och även om jag kommer sakna familjen på plats (särskilt Tomas som brukar hålla koll på mig och min utrustning) så ska det ändå bli skönt att bara ha mig själv att fokusera på. Slippa oroa mig att våra härliga bångstyriga ungar ska springa i vägen för cyklister eller försvinna på egna äventyr...


söndag 13 maj 2018

Billingeracet Racereport

Så var premiären i långloppscupen 2018 avklarad, och Skövde levererade en riktig cykelfest i bästa tänkbara tävlingsväder. Att sen regnet öst ner natten innan och gjort banan rejält lerig hade man ju kunnat vara utan... det är en nog krävande bana ändå med 73km, dryga 1000hm och mest stigar.

Jag cyklade Billingeracet för flera år sedan, medan jag fortfarande var mest löpare, och mindes att det fanns flera delar av banan som var på gränsen att jag klarade av rent tekniskt. I år fanns det inga sådana ställen, ett kvitto på att jag ändå utvecklats en hel del som cyklist senaste åren! 

Starten gick som vanligt nere vid Skövde arena, och då alla i damer elit stod i fålla 1 förberedde jag mig på att bli omcyklad av en hel hög adrenalinstinna herrar i första startbacken. Taktiken var att gå ut lugnt och förhoppningsvis växa in i loppet. Körde ju Ottarsloppet två dagar innan och där tog benen så snabbt slut redan efter 2-3 mil, och det ville jag helst undvika idag! Och det gick rätt bra, jag tuggade mig uppför backarna mot Billingen och försökte inte bry mig så mycket om de andra, även om jag inte kunde låta bli att pejla av lite var jag hade de andra tjejerna. Låg nog inte speciellt bra till i klassen när vi var uppe på platån, men hade fräscha ben och plockade ganska sen ganska snabbt placeringar. 


Rädd att spränga mig försökte jag köra taktiskt och ta hjälp av snabba grabbar omkring mig, och lyckades rätt bra med det. Över banvallen gick det undan som vanligt, och klungan jag satt i kom ifatt Hannah K som jag sen körde ihop med några kilometer. Jag låg på hennes hjul en bit, gick sedan förbi för att turas om med dragjobbet men ganska snart märkte jag att hon släppte lucka. Så trampade på och strax innan första depån vid 25km var jag ifatt Ingrid Källström, som är galet stark i uppförsbackarna. Vi hjälptes åt in till varvningen (eller sista 5 kilometrarna fick vi bägge efterlängtad hjälp över asfalt och grusvägar av en herråkare som dök upp i exakt rätt tid). Vi fick rapporter om att vara 4e och 5e dam och fortsatte köra ihop även en bit in på andra loopen, men i några snabba utförskörningar släppte Ingrid och jag hamnade lite i ett vakum en ganska lång sträcka. 

Jag och Ingrid

Här var egentligen första gången jag började känna mig sliten. Tekniken i skogen blev sämre och det kändes som jag tappade en del tempo. Camelbacken jag körde med droppade lite hela tiden så jag var osäker på hur mycket vätska jag hade kvar, och jag är extremt känslig för att gå torr så det blev lite mentalt jobbigt också. Men så kommer de där ljuvliga sandstigarna, man njuter trots trötta ben och kilometrar passeras. På näst sista depån vid 55km dyker så plötsligt Ivanda upp och hon ser oförskämt pigg ut, trampar lätt och det är tydligt att hon känner banan väl. Jag drar lite nytta av det och följer exakt hennes vägval mellan stenar och rötter, får tillbaka lite flow och undviker tanken på att vi med stor sannolikhet kommer nå sista extrema backen, även kallad "strupen", tillsammans. Det sista jag längtar efter där och då är en spurtuppgörelse uppför denna beryktade mardröm! 

Med ungefär 10km kvar är tempot EXTREMT långsamt. Vi är en klunga på 5-6 stycken och det känns som vi är ute på söndagscykling tillsammans. Jag blir stressad och drar upp tempot, tacksamt förstås för övriga som vill spara på benen till strupen. Men jag är samtidigt noga att inte gå så hårt så jag drar på mig syra, det känns fortfarande lugnt. Med bara 2km kvar är vi fortfarande samlad trupp, men nu får jag ett läge som jag inte kan låta bli att ta. I näst sista backen innan strupen rycker en kille och efter sista milens fiskörning känner jag att det finns krafter kvar så jag hakar på. Och vi får en lucka! Ut på snabb asfalt, jag ger allt för att klungan inte ska täppa till och det tycks hålla för in i strupen är vi fortfarande ensamma. Nu slappnar jag av, ska man ta in den luckan i extrem uppförskörning krävs ben som jag var rätt säker på att ingen bakom oss hade just då. Inser att fjärdeplatsen är min bara jag tar mig upp, och trots att det är galet jobbigt har jag mest ett lyckorus i huvudet. Väl uppe kvarstår bara några hundra meters spurt fram till målet och mitt första genomförda lopp i elitklass! 

Kul att få kliva upp på podiet!

Fick sen se att det bara var ca 1,5 min upp till pallen, men jag är så himla nöjd ändå så det spelar liksom ingen roll. 

Tomas tog en fin 8e plats i ett starkt startfält i H30

Tack till arrangörerna för en toppendag på Billingen! 




lördag 5 maj 2018

Det drar ihop sig

Nu är det verkligen nära första racet för året, Ottarsloppet på torsdag och Billingeracet på lördag. Det blir ett stort följe som rullar söderut, hela vår familj och Viktor som kommer med tåg från Umeå. Sen kommer brorsan med familj också att åka ner, men dom hoppar Ottarsloppet och tar sikte på Skövde direkt där vi allihopa ska bo hos min andra bror vid foten av Kinnekulle. Det blir en härlig cirkus med familj, vänner, barn och cyklar!

Förväntningar?
Tja, även om vinterträningen inte riktigt blev som jag hoppats med alla sjukdomar där i februari-mars så har ändå de senaste veckorna varit bra. Känns som att varje pass tar mig närmare tävlingform just nu, men det är en bit kvar och jag ser dessa två lopp som ett bra sätt att ta mig ändå fram. Tävla sig i form brukar funka rätt bra. Igår cyklade jag till Norra Berget och mötte upp med klubben för ett stigpass. Var lite osäker på om det verkligen fanns cykelbara stigar, men det hade tinat fram mer än jag trodde så man kunde få ihop en hel del lite tekniska bitar. Och så skoj det var! Efter allt trainertramp, asfaltstramp och grusvägstramp. Det är ju något helt annat att cykla stig. Och ytterliggare något annat att cykla snabbt på stig! Jag undrar om inte den här sommaren ska få gå i teknikträningens tecken, man blir ju inspirerad av att cykla med ungdomarna som tricksar runt och har sig. Och tack vare min nya arbetsplats finns det bättre möjligheter, den ligger såpass nära att det finns tidsutrymme att cykla omvägar på olika hitan och ditan, typ upp i skogen och snurra på olika tekniska slingor. Tidigare har jag haft sånt avstånd så själva transporterandet har ätit upp större delen av cykeltiden. Jag ska verkligen nyttja detta - mer intervallträning i skogen.

Men nu gled jag lite från ämnet - vad har jag för förväntningar på helgens race? Det är skitsvårt att säga, första loppen för året. Jag får nog lov att glida lite på svaret och säga att jag hoppas på ben och hjärta som orkar driva hela loppen igenom och en skalle som släpper lite på nervositeten, njuter av cyklingen och som klarar av att pressa kroppen ordentligt. Vackert väder och glada barn vore inte helt fel heller!

Norra Berget i solsken - med sällskap för ovanlighetens skull!