tisdag 13 oktober 2015

Sakta sakta men åt rätt håll

Det går framåt, inte så fort kanske men ändå. Springer ca 3ggr/vecka nu, typ hälften av gångerna med Sam i Charioten. Även om det är himla nice att kunna köra dagtid så visst är det rätt skönt att få springa ut på småstigarna i skogen helt ensam också, vilket ju inte funkar riktigt med vagnen. Men både igår och idag har jag fått till dubbla pass med Sam innan hämtning av Frida, så visst sjutton funkar det att träna med småbarn... Idag smet jag in på gymmet direkt på väg hem från dagis, Sam sov i vagnen och då får man ta med dem in i lokalen.Blev 30 min styrka och lite crosstrainer

Ensam på gymmet, då får man fåna sig med selfies!

Eller helt ensam var jag ju inte...

Sen efter lunch kopplade jag på vagnen på hojen igen och drog till backen vid Ulriksdals Värdshus, Sam var vaken nästan hela passet men var ändå så himla nöjd därbak i vagnen. 8 vändor uppför backen blev det idag.

Snart har det gått 4 månader sedan Sam föddes. Jag är fortfarande i brutalt dålig form om man jämför med typ hela mitt tidigare liv. Men det är ok. Just nu får träningen bli så bra den kan med de förutsättningar jag har, och jag tror det räcker hyfsat långt. Kommer knappast att sätta några pers kommande år, men det får väl ta två år då. Eller tre. Hmm, nja, så mycket tålamod har jag kanske inte, jag tar tillbaka det där sista....

tisdag 6 oktober 2015

Träningsfokus och cykelintervaller

Jag trodde att jag skulle tycka att träningen blev en skön kontrast mot mammalivet jag lever  all övrig tid på dagen (och natten...), att jag med glädje skulle fokusera på mig själv de där träningstimmarna som bjuds. Men alltså fan vad svårt det är, när hela dagarna kretsar kring barnen och man vänder och vrider ut och in på sig själv för att de ska ha det så bra som möjligt, att sedan bara släppa det och istället bli så egocentrisk som det krävs för att uppnå full träningsmotivation. Första 10 min har jag dåligt samvete för att jag lämnar dem över huvudtaget, följande 20 min går till att fundera över något barnrelaterat problem. Typ hur ska jag göra för att Frida inte ska balla ur totalt vid frukosten, kunde jag gjort på nått annat vis när hon vägrade gå från grushögen, får hon för lite egentid med oss, får Sam för lite egentid med oss, varför måste dom servera juice till mellis på dagis, borde prata med dem om det... Varför vaknar hon så ofta på natten, vad behöver jag ta med dagis i morgon, osv osv. Sen, i bästa fall, har endorfinnivåerna stigit så till den grad att allt som nyss kändes hopplöst nu ter sig som piss i havet. I takt med stigande puls blir jag mer närvarande och plötsligt verkar det viktigt igen att nästa intervall genomförs så bra som möjligt. Men alltså det tar minst en halvtimme att ställa om från mammafokus till träningsfokus.

Det bästa är nästan när jag har med barnen, löp/cykelvägen är hur grym som helst. Då slipper jag de första 10 minuterna av dåligt samvete utan istället ser jag att ungen lugnt ligger och spanar i vagnen eller sover. Som idag, efter att ha lämnat Frida på dagis tog jag Sam i vagnen och körde ett riktigt bra pass med backintervaller på hojen. Sam sov hela tiden och under ett sånt pass blir vagnen bara ett grymt träningsredskap, ekipaget väger sina kilo...

Grym intervallbacke! 

Tungt ekipage..

Uppladdning!

10 vändor i backen upp mot Ulriksdals Värdshus, sen är man rätt mör i benen. I morgon blir det löpning igen med vagnen, man får passa på att köra så mycket som möjligt dagtid nu när det är så grymma höstdagar ute.


söndag 4 oktober 2015

Upptrappning och cykelsupporter

Sitter i bilen på väg till MTB- lopp i Knivsta med en laddad hejaklack bestående av jag själv, Frida och Sam. Få se om lyckas med bedriften att se något av loppet idag eller om myrstackarna i skogen lockar mer... Det kan man säga att en tvååring som supporter är inte att lite på alla gånger. Men vi ska göra vårt bästa att fånga pappa på lite foton! 

För egen del startade dagen med ett rullskidpass på dryga timmen, några vändor i backe och en sväng runt sjöarna. Känner fortfarande av svullnaden i bihålorna efter operationen och jag fräser ut enorma snorklumpar, men nu sen några dagar tillbaka börjar det funka att träna lite hårdare igen. I fredags sprang jag hela 7 km, typ uppvärmning för många men en framgång för mig! 

Hoppas det ska funka nu att trappa upp löpningen. Så himla mycket smidigare då jag kan träna på dagtid med Sam i vagnen än att åka rullskidor och cykla på kvällarna. Den 14 november ska jag tävla förresten! 5km, snöfemman i Lill-Jans. Mål?? Tja vad sägs om sub 23? Kan nog inte vänta mig mer än så... Men kul ska det bli, vi blir förhoppningsvis ett helt gäng mammalediga från Järvastan som ska springa, jag som alltid föredragit att träna i min ensamhet tycker det är superkul med våra gemensamma backintervaller med ungarna i vagnar. Tror jag ska skita helt i att klocka några löptider innan loppet, det får bli en överraskning. Nu ska jag läsa karta så vi hittar till cykelstarten!