Ny bransch och tillbaka i skolbänken

För er som inte vet är jag alltså utbildad sjukgymnast, och har också jobbat som detta i ca 10 år på lite olika roliga och mindre roliga ställen. Senaste 6 åren har jag spenderat på handkirurgen på SÖS och tagit hand om krossade och därefter lagade fingrar och annat smått och gott nedanför armbågen, och det har vart riktigt skoj. Men som bekant gick ju flyttlasset till Sundsvall i våras, och jag fick lov att säga upp mig. Så vad skulle jag då hitta på?? Söka andra sjukgymnastjobb? Njaa, inte så sugen på det faktiskt. Trivdes aldrig så bra på vårdcentral och jobba på sjukhuset med något annan än handrehab lockar inte heller. Men jag måste ju jobba! Eller...? Varför inte ta tillfället i akt och testa nått nytt? 

Så fick det bli, och efter lite funderingar och surfande på olika utbildnings- och branschsidor föll slutligen valet på elkraftbranschen. Egentligen tror jag ingenjörsyrken passar mig bättre och inom elkraft tycks man skrika efter kompetens. Sen att utbildningen ges på distans och har sitt lärosäte i Sundsvall passar ju också toppen, då kan jag sitta hemma och plugga medan ungarna är på dagis och förhoppningsvis kunna hämta dem ganska tidigt på dagarna. Och såklart - jag kan lägga upp träningen och studierna lite mer som det passar familjen! Cykla med ungarna till dagis, ställa av cykelvagnen där och köra träningspass på vägen tillbaka. Plugga några timmar, fixa lite hemma, och sen cykla iväg och hämta dem igen. Det tar ca 15 min att cykla närmsta vägen till dagis, så i bästa av världar blir det ett mer rejält träningspass per dag och sen ett kort bonus-transportpass för att få hem dem också. 

Vi får se hur det funkar. Nu är jag i alla fall i Skellefteå på en introvecka med utbildningen, lyxigt värre med hotellrum och frukost och middag varje dag som dom bjussar på. Ingen cykel i sikte dock men löparskorna fick jag med, så i morse blev det ett löppass på runt 7km på ett elljusspår här bakom hotellet. Kändes riktigt fint faktiskt, men som vanligt får jag ont i höften efteråt. Tycks aldrig gå över det där. Nu verkar jag dessutom dragit på mig en förkylning, så jag kanske bara lägger ner det där med träning den här veckan och återhämtar mig ordentligt efter Ragunda istället. För redan till helgen vankas det race igen, BikeBoost i Umeå är det som gäller. Cross Country på lördag för Tomas då jag och barnen får heja, och så byter vi så jag kör 40 km-loppet på söndag. 

Nu ska jag passa på att se ostört på TV och bara vila! 

Kan leva med detta en vecka

Tillbaka i skolbänken!

Ragunda 100 Miles - racereport

16 mil på MTB är rätt långt. Man hinner känna rätt mycket under den turen. Man hinner känna glädje, uppgivenhet, eufori, hopp, misär, styrka, trötthet och ännu mer trötthet. 

Vi tar det från början. 

Jag och Tomas rullade från Sidsjöbodarna på fredag eftermiddag där vi lämnat av barnen hos mormor och morfar. Det var dags för ett dygn på tu man hand!

Ragunda 100 Miles hade hägrat som sommarens största utmaning ett bra tag nu, och plötsligt var det alltså dags. Vicheckade in på vandrarhemmet och åkte vidare till hotellet för middag och pre-race möte. Ute vräkte regnet ner, men SMHI lovade att vatten skulle bytas mot vind följande dag, upp mot 20 s/m i byarna påstods det. Efter mötet var det bara hem och packa i ordning det sista, med väckarklockorna ställda på 4.30 var det inte läge att nattsudda. 

Dagen efter vaknade vi till visserligen blåst men långt ifrån den storm som man lovat oss och det kändes hoppfullt när vi rullade iväg mot starten. Och tur var det kanske att vi inte visste vad som väntade. 6.00 drog fältet iväg, en rätt tuff inledning med både rejäla stigningar och ett lite klurigt singletrack längs en kraftledningsgata. Alltid lite knepigt sådär i starten när man ligger tät på rad och inte riktigt ser vägen framför sig. Men det gick fint och plötsligt var jag inne i tävlingen! Hade tur och fick häng på två trevliga grabbar efter ca 1 mil och vi följdes sen åt i ytterligare 3 mil, kände dock att det var lite för hårt tempo för mig om det skulle hålla in i mål. Därför blev jag förvånad när dom plötsligt försvann bakom mig efter andra vätskedepån och sen såg jag dom inte mer. Istället kom två andra killar ifatt, Jonas och Anders, ett duolag från Östersund som jag sen hade hjälp av från och till i ytterligare 2 mil (Anders fick jag sen veta hade en ögonskada som gjorde att han såg dåligt, galet imponerande att klara denna bana!). Efter 6 mil klättrade banan uppför en saftig backe och där lämnade jag även dessa killar bakom mig. Nu väntade mer eller mindre solokörning i 7 mil. Jag började bli trött, motvinden och kasten i vindbyarna tog på krafterna, och det var ett mentalt jobbigt parti där jag redan cyklat 3-4 timmar och hade ännu längre tid i sadeln framför mig. Att jag ledde damklassen var då sekundärt och en föga tröst för trötta ben, undrade bara hur fasen jag skulle orka hela vägen till mål. Men vid depån vid 10 mil fick jag lite varm mat och kaffe, och en kort pratstund med några medcyklister. En kille hade hängt uppe i täten men punkat och väntade nu istället in några kompisar att cykla resten av loppet med. Luskade ut av honom att det troligtvis var Tomas som ledde loppet då han fått punkteringen, vilket gav mig lite extra energi så det var med rätt gott mod jag lämnade depån och trampade vidare. 

Fortsatte soloköra i ytterligare 3 mil varav 2 i stark motvind på en totalt händelselös grusväg. Tack och lov visste jag att banan snart tvärvände och jag skulle få vinden i ryggen, och det var nog räddningen! Plötsligt var det "bara" tre mil kvar. Men nu blev det backigt igen, och benen var allt annat än pigga. Tre mil kändes plötsligt som övermäktigt långt. Då, som på beställning, kommer Jonas och Anders ifatt igen! Nu i sällskap med killen (Jens, också från Östersund) som punkterat och som jag gissar hjälp till med dragjobb i motvinden. Oj vilken skillnad! Dom hade humöret på topp vilket smittade av sig, både Jens och Jonas verkade hur pigga som helst och hade ingenting emot att jag hakade på deras gäng. Så följande 10km fortlöpte ganska smärtfritt, men sen blev det bli tungt igen. Banan hade nu ett parti längs Zorb-banor med massa korta branta backar och det var väl inte riktigt vad man var upplagd för. Anders tröttnade rejält och eftersom han och Jonas körde duo så drog jag och Jens iväg. Eller det vill säga, han drog iväg med mig som en urtvättad trasa i släptåg. Med 10 km kvar blev det äntligen utför och plötsligt kom en 5km-skylt upp. Nu spelade det ingen roll hur banan såg ut, jag skulle klara det! Tappade Jens över ett gräsparti så jag fick själv trampa uppför målbacken och in under målskynket som första dam efter 8 timmar och 20 minuters cykling. 

Med mål i sikte! 

Foto: Patrik Sjödin, Östersunds-Posten

Underbar känsla, men lite förvånad var jag att inte Tomas kom och tog emot mig! Så fick jag se speakern överräcka mikrofonen till honom, och då, 1 minut efter jag gått i mål, så friar min kära sambo!!!  Hur coolt är inte det :-) Givetvis svarade jag Ja på det, jordens lättaste fråga. Visade sig att också han vunnit herrklassen, så man kan väl säga att stämningen var rätt god i bilen på vägen hem. 

 Högsta vinsten efter målgång- ett frieri ❤️

Foto: Patrik Sjödin, Östersunds-Posten

Långt blev detta, och jag bara måste avsluta med ett tack till Flemming, hans fru och alla andra som varit med och arrangerat detta. Otroligt trevligt arrangemang och kul med fler MTB-lopp i Norrland. 

Nu väntar en vecka solo i Skellefteå med pluggstart! 

Dan innan dan

Så var det fredag igen. Inskolningsveckan för barnen lider mot sitt slut och idag ska vi prova lämna dom, hittills har jag eller Tomas varit med mer eller mindre hela tiden. Sam är jag inte ett dugg orolig för, han verkar helt obrydd och leker, äter och sover som vanligt. Frida däremot, vår lilla tänkare, är lite känsligare. Hon behöver mer tid att anpassa sig till nya saker, men när hon väl vant sig är det å andra sidan sällan några som helst problem med henne. 

Sam reder sig själv!

Men- barn på dagis - EGEN TID HEMMA!!!! Några timmar att ostörd få fixa, städa, pyssla, äta, se på Nyhetsmorgon, packa inför helgen, baka, dricka kaffe, tänka klart tankar. Wow. Lyx. 

Egen tid per se är inte alls samma sak längre, det sker nu och då av olika anledningar att man är iväg själv en halvdag eller mer, men att få vara ensam flera timmar i sträck hemma! Det har typ inte hänt sen vi flyttade... 

Tomas senaste hemmaprojekt - ny trall till balkongen

Fattas bara att någon av dem vaknar sjuk nu. 

Om allt går som det ska så hämtar vi dem kl 14 och åker direkt till mormor och morfar och hänger där någon timme, sen drar jag och Tomas själva till Hammarstrand. Ikväll är det preracemöte och pastauppladdning på hotellet. I morgon kl 6 går starten, och dryga 16 mil senare ska vi förhoppningsvis bägge två erkorsa mållinjen. Jag gissar på en tävlingstid på ca 9 timmar. Jag kommer tha jävligt ont i baken! Måtte nu bara allt runt omkring funka, inga dagisförkylningar under natten, inga punkteringar, inget annat 

cykelstrul... 

Uppladdningen har vart helt ok. Tappat strukturen lite senaste veckorna, mest cyklat halvlånga mellanmjölkspass och mycket med vagnen efter. Men på det stora hela tror jag förberedelserna vart rätt bra, hur väl man nu kan förbereda sig på ett så långt lopp. Vi får snart se!

Just det, löpningen i måndags! Det var sjukt jobbigt, så trött har jag inte varit på länge. Hade häng på en orienterartjej hela vägen så det vart aldrig tillfälle att slöa till. Trodde jag kunde ta henne i sista backen men var chanslös och fick nöja mig med en andraplats. Kul att kuta lite i allafall! 

 Spurt! 

Försök till Formtopp

6 dagar kvar till Ragunda. Igår kom PMet, banan går i 4 loopar och det är 5 vätske/matstationer. 160425 m och 2300 höjdmeter ska cyklas. Gissa om man börjat knarka SMHI-appen! Just nu tycker det bli växlande molnighet och ganska kraftiga vindbyar. Vinden brukar dock inte märkas av så mycket så länge man är i skogen. Så länge det inte regnar och svinkallt får man vara glad. 

Efter fredagens backe blev det ett kortare långpass i lördags på två timmar i rätt bra  fart. Igår vilade jag, förutom det snårigaste jäkla skogspromenaden nånsin med Frida i bärstolen. Projekt utforska skogen bakom huset kommer snart avslutas. Resultat: snår. Bortsätt från en plätt precis runt knuten som är lite urgallrad och förhoppningsvis blir till en fin grill- och kojskog med lite ambition. 

När vi väl kom ut ur snåret så rekade vi en lite kortare intervallslinga på stigarna borta vid grustaget, blir nog fin att träna lite mer ryckig tempokörning med tvära svängar, start och stopp på. Och en kul bana för ungarna så småningom! 

Cykelvila blev det i allafall och det får det bli idag med. Lite lagom lugn cykling resten av veckan med ett kortare tempo/intervallpass någon dag ska förhoppningsvis få igång både ben och sug inför loppet. Fast helvila blir det inte idag, ikväll kör den eminenta terrängserien Deltaterrängen igång igen och ikväll hade jag tänkt kuta. 5 km ska man väl kunna få ur benen även om löpträningen fortfarande lyser med sin frånvaro. Höften bråkar ännu och jag vill verkligen kunna springa som en del i cykelsatsningen framöver så jag fortsätter vackert ta det lugnt med den biten. Men inte ikväll, då blir det järnet! Kul att se hur det går att kuta med cykelben. Och kul att se om vi lyckas få Frida på startlinjen i knatteklassen. 

Cykelsvacka

Sen jag började satsa mer på cyklingen i början av sommaren har jag haft mer eller mindre en formlinje som gått uppåt. Det är fördelen med att satsa på nått nytt, man börjar förhållandevis långt ner på bra-skalan så det är lätt att skaffa positiva trender. De första veckorna. Sen kommer, om inte en kraschlandning så i allafall en formplatå, som på beställning. Jag tror jag är där nu. Det är segare att ta sig ut, flytet infinner sig inte riktigt, man gör sina pass och även om det inte är en direkt plåga så är det inte halleluja direkt. 

Idag var jag mer eller mindre tvungen att ta mig an intervallbacken, jag behövde verkligen det passet för att övervinna mina demoner eftersom jag vek ner mig sist jag gav mig an den backen. Till råga på allt stod regnet som spön i backen när jag gav mig av och jag fick lov att stänga av skallen en stund för att inte de negativa hjärntrollen skulle få härja fritt. Och det funkade, skapligt åtminstone . 6 vändor var målet, 5 blev resultatet. 7.30 var önskesnittet, landade på närmare 8 min. Det är ok. Jag pressade mig, benen svarade och jag fick ut det jag ville av passet. Jag kom hem och fick ställa mig i duschen, käka sill , dricka kaffe, baka i vedugnen och härja med ungarna. Utan de hårda passen hade jag inte uppskattat vardagen så mycket! 

Men den riktiga utmaningen ligger inte i att köra hårt trots att motivationen sviktar, utan att veta när signalerna faktiskt är ett tecken på att man borde vila. Ofta tycker jag det känns när man kör igång passet, om kroppen inte alls kommer igång trots att man trampat igång passet är det nog bäst att trampa hem igen ta nya tag en annan dag. 

Ingen konst att köra hårt när det går lätt! Det är när svackorna kommer det gäller att bita i... 

Familjeträning

Dagarna går, vips var det höst i luften och det närmar sig slutet för vår verklighetsflykt där vi bara går hemma och skrotar alla fyra! Nästa vecka skolas ungarna in på nya dagiset och veckan därpå är det dags för mig att köra igång nya plugget mot elkraftbranschen. Wohoo, tre år till i skolbänken! Tolkas frivilligt, vet inte ens själv om det är skrivet med ironi eller ej... Spännande i allafall (haha, där fick jag till det)

Men innan verkligheten greppar oss är det dags för Ragunda100miles. En och en halv vecka kvar nu och jag funderar vad jag givit mig in på. 16 mil, det är jävligt lång tid i sadeln! Jag kommer få så förbannat ont i röven. Körde ett 4-timmarspass i förrgår och var rätt nöjd med det, tills det slog mig att jag antagligen inte ens kommit halvvägs efter fyra timmar på loppet. Lopp förresten, känns ju konstigt att tävla en sån sträcka. Tror knappast man kommer kriga om startpositionerna... 

1,5 v kvar alltså, och jag har några pass jag vill få till innan loppet. Idag hade jag tänkt köra ett av dem, minst 6 backintervaller i vår sjuochenhalvminuters-backe (för mig, Tomas kör den nog på drygt 6 minuter..). Men solen sken och vi behövde nog komma iväg en stund tillsammans alla fyra, Frida har drivit oss till lätt vansinne med sitt humör ända sen hon piggnade på sig från sin mystiska sjukdom och då brukar miljöombyte vara en bra

 strategi. Så efter lunch kopplade vi varsin vagn på hojarna och drog iväg mot en badplats ca 40min halvhårt trampande bort. Ännu mer uppenbart att sommarn går mot sitt slut, vi var helt ensamma på stranden. Mysigt hade vi i allafall, den långa bryggan var populär att springa på och ungarna plaskade i vattnet trots att badtermometern visade på bara 18 grader. Så backintervallerna blev ogjorda men 2*40 min med vagn i blåsten tog på fint det med. Och det är rätt nice att slippa trampa själv ibland och istället köra ihop på det här sättet.

 Sam visar vart vattnet är

Den här gorumpan fyller förresten tre år idag! Firas bäst med cykelutflykt , bad och fika

Formen känns ok, lite sliten kanske fast jag tycker inte jag kört så himla hårt. Men det blir nog riktigt bra med några tuffa pass närmaste dagarna och sen rätt många dagar med lättare träning innan racet.

Hejdå Sollerön

Så var vår Dalatripp till ända, lämnar ett regntungt Mora och rullar norrut igen. Sköna dagar, förutom helgens cykellopp hann vi med ett besök till vänner, en cykeltur på Gesunda och en sväng in på akuten. Inget allvarligt men Frida har vart småfebrig och klagat på magont i en vecka nu, och då hon bara ville ligge och vila/sova kände vi att vi måste kolla upp det. Tre och en halv timme på akuten, ett stick i fingret, ett Aristocatsplåstet och en plastflodhäst, en massa väntan med djuplodande diskussioner med lillfröken om vad doktorer gör och vad som händer på sjukhus och sen hem igen med diagnosen "förkylning i magen". Antar att det heter något annat på fackspråk, men det var lätt för Frida att förstå att magen var förkyld. Kan tyckas drygt att sitta på sjukan med en treåring  så länge, men eftersom vi kunde lämna Sam hemma med farmor och farfar blev det som tre timmar kvalitétstid 

med Frida i ett väntrum fullt med böcker och leksaker, sämre kan man ha det! 

Inte helt pigg men fortfarande med fullständig kontroll över matens placering på tallriken!

Den obligatoriska utsikt-från-Gesunda-bilden

Gesunda levererade som vanligt. Tre gånger långsam klättring uppför, tre gånger galet rolig downhillkörning utför. Asbra träning för mig som inte kan svänga som folk, skulle behöva träna mer sånt. Bra för skallen också, jag blir alltid som lite mentalt "stukad" efter tuffa race när jag legat på min förmågas gränser både fysiskt och psykiskt. Man kan tycka att det borde härda, men jag blir istället ofta lite fegare efter en sådan uttömning. Så att i min egen takt få flyta ner utför med ett härligt flow var nog precis vad jag behövde. 

Nu har vi några sista veckor kvar av vår hemmatillvaro innan det drar igång igen med dagis, studier och jobb. Tre veckor som avslutas med Ragunda100miles, så ingen vila ännu! 

Tävlingen som dog efter 42 kilometer

Igår var det alltså dags för långloppsrace, vi lämnade barn med svärföräldrar och styrde mot Ludvika och Finnmarksturen. Vi är ju inte direkt bortskämda med MTB-tävlingar sedan vi flyttade till Sundsvall så man är lite extra laddad när chansen ges. Dessutom var det första större loppet sedan jag började min i någon mån mer "seriösa" cykelsatsning i början av sommaren, så nu var det både kul och nervöst att se hur långt det skulle räcka. 

Även denna gång fick vi tjejer starta 30 min innan grabbarna, ett nytt test för året och som jag varmt välkomnar. Dock kunde de 30 minutrarna försprång gärna få bli 45 eller tom 60 så skulle fler tjejer slippa bli omåkta och killarna skulle få betydligt färre att köra om. 

Starten gick, fick ingen superposition men det var rätt lång sträcka på breda asfaltsvägar innan det smalnade av så man han hitta rätt position i klungan ändå. Det bildades fort två klungor och till min både förvåning och glädje lyckades jag hänga med i andraklungan som bestod av, förutom mig, Nellie och Sandra. Jäklar vad starkt dom körde! Fick verkligen känna på klasskillnaden mellan elitåkarna och oss andra vanligt dödliga, försökte gå upp och hjälpa till att dra men det var inte mycket jag lyckades bidra med i det gänget. Lyckades i allafall hänga med dem och snart hade vår trio växt till fem då två av tjejerna från tätklungan släppt. Kvar i toppen var då två tjejer som låg två-tre minuter före vår klunga.

Efter 40k var vi 4 kvar, jag var trött men inte slut och jag började fantisera om en topp 6-placering totalt och med största sannolikhet en seger i sportklassen. I det läget vill man inte känna hur bakdäcket plötsligt börjar slira. En tiondels sekund av förnekelse innan man tvingas inse att jo, det är punka. Fan. Av med bakdäcket, ur ned slangen för att inse att pumpen hoppat ur fickan någonstans på vägen. Fan igen. Bara att traska tillbaka till den vätskekontroll som tack och lov inte var alltför långt bort, men likväl en promenad på ca 10 min. Innan jag fått fatt på en pump och lyckats få både slang och däck på plats har det gott och väl gått runt 15-20 minuter och killarna har börjat komma ifatt liksom flertalet tjejer som legat längre bak i fältet. Kom i allafall iväg igen och följande 26k gick utan fler missöden, om än med tappad gnista.

Slutade på 3h och 9 minuter, men både tid och placering kändes helt irrelevant nu. Men, jag är ändå sjukt nöjd med att lyckats hänga på superbrudarna fram till punkan och lite nöjd också att jag fick ordning på däckeländet tillslut och ändå kunde slutföra loppet. Ändå mer glad är jag över att Tomas gjorde ett skitbra lopp och fick kliva överst på prispallen i sportklassen med en tid som skulle räckt till bronspeng i H30! Vackert. 

Nästa år får vi nog se till att skaffa två tävlingslicenser till familjen. Frågan är bara vilken klass det blir, damelit eller damer 30?

 Tomas i topp

Foton: Jan Ruthström

Laddar för Ludvika!

Ju längre tid det går mellan inläggen desto segare att komma igång och skriva ett. Det blir ju så mycket att skriva om! Men så slog det mig att jag skriver ju precis vad jag vill, så jag hoppar en del och fokuserar på framtiden. Eller morgondagen rättare sagt. Vilket ju iof är framtiden. Nåväl, Finnmarksturen står det på agendan och redan i morse packade vi ihop oss och for till svärföräldrarna på Sollerön. I morgon njuter vi av lyxen med barnvakt och far själva till Ludvika under dagen för racet. Träningen är gjord, tycker jag har fått till en del bra nyckelpass och kontinuiteten har vart helt ok, ungefär så bra uppladdning man kan hoppas på som icke heltids cykelsatsande med ett småbarnslivet som ger och tar på energin. Jag är inte supertaggad, konstigt nog. Blir fortfarande så nervös inför cykellopp så jag vågar liksom inte gå runt och vara råpepp, lättare att vara lite cool om jag inbillar mig att jag inte bryr mig så mycket. Fast det gör jag ju. Som vanligt. 

67k, tror det är en hyfsad lätt bana med några mer rejäla stigningar. Som på långa lugnet startar vi tjejer 30 min innan grabbarna, och det gillar jag. Inte lika trångt, inte stopp i varenda mer teknisk passage och inte samma taktikkörning med en massa grabbklungor. Känns renare. Bäst vinner. 

Nu kom jag förresten på största anledningen till varför jag blir så nervös. Det är långt, det är hård körning och det är jävligt jobbigt. Det är svårt att pressa sig till det yttersta. Det är det jag gruvar mig för. Jag är egentligen en latmask. Tex, efter 4h i bilen idag kände Tomas något slags behov att röra på sig, att trampa lite eller åtminstone ta en promenad. Så icke jag. Nepp. Inte det minsta. Vilodag ju. Najs. 

I morrn blir det annat. Men det är då. Nu ska jag fortsätta slöa med en bok i soffan. Kommer kanske ett inlägg efter loppet! 

Från förra helgens triathlontävling i vackra Ljustorp, då var cyklingen blott 5k och gick galant