Tyresöstafetten

Ropa stafett och jag kommer. Älska't! Tycker det är perfekt, man får lagkänslan och samvaron men gör ändå sin egen grej. Jag är ju en utpräglad ensamlöpare, men gillar känslan att vara en del av något. Eller så är det bara egot - plötsligt är det någon som faktiskt bryr sig om hur jag presterar 😉 

Nåväl, idag fick jag i alla fall chansen att springa Tyresöstafetten tillsammans med ett gäng snabba grabbar. Lite tråkigt att jag inte känner mig i någon vidare löpform, men har man tur döljs ens brister rätt väl i stafettsammanhang. Beror lite på vad man får för utgångsläge och vad de anda lagen har för löpare på samma sträcka, och just det sistnämnda gjorde att jag fick känna mig i bättre form än sanningen idag. Gick ut i täten efter Philips starka startsträcka, trots att han hade svårt att hitta in i växlingsfållan. Var väl kanske 20-30 meter före tvåan och under de 2,7 kilometer som skulle avklaras ökade avståndet till dryga två min inför tredje växlingen. Banan var inte mycket att skriva om, bortsett från en liten kringelikrok genom ett skogsparti var det platt asfalt som gällde, inte min favorit med andra ord. Men det spelar mindre roll på så kort sträcka. Hade lite svårt att ta ut mig ordentligt, tror det var en kombination av dålig form och ohotad placering. Jag behöver liksom träna på att ta ut mig, och jag har vart sjukt kass på det hela vintern. Jag är som nöjd bara jag genomför ett pass. Minns år 2012, det där året jag som jag gjorde en del fina resultat, den våren körde vi race var och varannan dag. Och vips, en dag var jag inte längre rädd för att springa mig spyfärdig! Oj vad avlägset det känns... Nä, det får bli bättring på pannbensfronten. 

Fick den äran att kuta med det här snabba gänget idag! 

Kul var det i alla fall, vår ledning växte till en massa minuter innan det var klart och det var såklart extra kul att få ta en seger i Linnéas namn. Ingen nackdel heller att det fanns en kul lekplats och skatepark i direkt anslutning till tävlingsområdet, om vi frågar supportergänget 

Påhejad av Frida direkt efter växling

Framtida skejtare??? (Kommer dock aldrig att få se röken av de där kickbiksen som alla kör med om pappa får bestämma. Och det får han ju 😊)

Hälsenan funkade okej, funderar på om jag ska våga lägga in lite löpning i träningen igen... Fast kommande vecka lär det inte bli så överdrivet mycket tränat alls, förutom att bära flyttlådor då. I morrn kör flyttcirkusen igång, då drar Tomas och svärfar norrut med ett första släp flyttlådor. Ska bli skönt att komma igång med det nu, man har mest gått och väntat nu några veckor. 

Småbarnslivets oflexibilitet

Måste bara skriva ett litet inlägg för att tacka alla som anpassar sig efter den oflexibla småbarnstillvaro jag lever i nu.

-”Ska vi ses?”

- ”Absolut, du kan komma till oss och äta, då eller då eller då? Men räkna med kaosmiddag”

-”Ska vi ut och springa någon dag?”

-”Absolut, vi kan springa här i Ursvik, jag kan mellan 13-13.30 för då sover Sam men måste vara hemma till 15 för då ska jag hämta Frida”

Då vi fick barn valde vi medvetet att inte skapa så många rutiner, vi tänkte mer att hon får sova när hon är trött, äta när hon är hungrig osv. För att inte rutinerna skulle styra oss totalt. Och jag har också en tanke om att barnen ska få behålla förmågan att lyssna på sina kroppar och inte på de vanor som skapas av rutiner.  Och jag tycker det har funkat hyfsat bra. Ingen av barnen har varit sådär jätteberoende av att ligga på ett visst ställe en viss tidpunkt för att kunna somna osv. Jag vet att några tycker detta är fel, att barn behöver rutiner för att vara trygga. Men jag menar att trygghet kommer från något annat, att vi finns där för dem när dom behöver det.  Sen kan rutiner underlätta, absolut, det blir mindre ifrågasättande och tjafs om man gör samma sak varje dag och barnen vet att det är så. Men det är något annat.

Men – trots vår ambition att bibehålla en viss flexibilitet så är det ändå som natt och dag jämfört med när vi inte hade barn. Även om vi inte försökt skapa rutiner så BLIR det rutiner som skapas av sig själv, av att barnen följer ett visst mönster under en period. Dessutom styrs man av dagistider, jobbtider och sånt. Och sena kvällar är svårt för dom små knoppar ju liksom in mellan kl19-20 på kvällen. Och förutom att man till viss del måste anpassa sig efter barnens vanor så är det ett jäkla meck när man ska iväg någonstans. Så mycket att tänka på att få med – skötväska, extrakläder, mat och så vagnen som ska kånkas med i rulltrappor och nerkissade hissar, onda blickar på överfulla pendeltåg och behov av blöjbyten mitt i rusningen.

Så – tack till vännerna som så många gånger kommit hem och delat vårt kaos hemma, som anpassat sig efter sovtider och dagishämtningar och inte gnällt över att bli ständigt avbruten i samtalet av en trotsig tvååring. Ni är guld =)

Välkommen till Kaos-Karlberg/Carlsson

Tankar om prestation och värderingar

Bjussar på ett lite flummigt och rätt personligt inlägg. Inte så att jag inte skrivit och reflekterat om detta tidigare, men det är en sak att tänka rätt och en annan att göra rätt. Och en tredje att känna rätt...


Satt igår kväll och läste gamla blogginlägg från tiden efter Fridas fötts, och satan vad jag var i bra form då. Låg och körde 10 x 500m i 3.35-tempo och snittade 3.45 på tusingar. Sprang sub 40 på en Snömilen 3 månader efter förlossningen. Alltså, jag vet inte om jag någonsin kommer att bli så bra igen? Jag vet inte om jag pallar med att göra jobbet för att nå målet. Jag vet inte ens om det är målet… jag är som tvådelad, en del av mig har börjat finna sig i att jag inte är sådär superdupergrym som jag nästan var för några år sedan och tänker att det räcker fint med att vara bara liiite bra ;-) Kunna damma av en mil på dryga 40, cykla runt i skogen och springa upp för något berg emellanåt. Och låta träningen ta en lagom stort fokus från allt annat – barn, plugg, jobb, och inte minst villalivet som vi har en massa roliga idéer inför. Dessutom ser jag ju på foton att jag var både tunnare och starkare då, och jag tror jag gör klokt i att inte försöka ta mig dit igen. För stor risk att väcka gamla monster till liv och att det går åt skogen totalt.

Från hösten 2013 - lite vassare form då, i dubbel bemärkelse

Så vad är problemet? Jo, problemet är den där andra delen av mig som njuter så förrädiskt mycket av att vara i riktigt bra form, och som dessutom älskar att tävla och prestera bra i de sammanhangen. Jag tänker på en väntande fjällmara och höstens Skyrace i Italien, och vill så hjärtans gärna vara med och tampas i toppen.

Många kloka röster säger att man blir inte lyckligare av att prestera bättre. Men jag kan inte hålla helt med. För det ÄR en jäkligt go känsla stå på startlinjen och vara sådär nervöst förväntansfull som man är när man vet att formen är god och nu är det bara jobbet som ska göras. När man en bit in i loppet känner att detta kommer gå vägen, för att inte tala om att korsa mållinjen kanske till och med först av alla. Och att prestera hyfsat bra öppnar faktiskt upp en del möjligheter till fler roliga saker, typ en plats i ett bra stafettlag, eller chansen att få starta i ett främre startled och slippa trängsel. Man får viss uppmärksamhet om man nu gillar det och faktum är att man till och med blir mer intressant i andras ögon och får chansen att träffa flera likasinnade och hänga med på roliga grejer. Hela den här idrottscirkusen är ju grymt kul, annars hade jag inte varit i den här världen. Men det kräver sina uppoffringar, såklart, och jag börjar inse att jag kanske inte är beredd att göra dem.

Men varför hamnar jag alltid i ett alltelleringet-tänk? Tappar så lätt helheten och fastnar på detaljerna.  Varför inte vara nöjd med att vara ”bara” hyfsat bra och inte behöva göra alla uppoffringar, kunna snöa in på att bygga en grund till växthuset eller anlägga ett potatisland utan att få ångest över ett intervallpass som inte hanns med. Jag vet ju att det spelar ingen roll hur många gånger jag resonerar klokt om detta, så länge jag har längtan inom mig att bli sådär bra igen så kommer jag ändå inte omsätta mina kloka tankar i handling. Ska det gå så måste jag acceptera och förankra den bilden av mig själv inom mig. Först när jag ärligt VILL vara den personen jag framställer, och släpper drömmen om den snabba och starka lilla spättan som vinner loppen, kommer jag att få lugn och ro i skallen. Om jag inte gör det kan jag lika gärna göra alla uppoffringar som krävs och försöka komma tillbaka till toppformen.

Kanske inte så konstigt att dessa reflektioner dyker upp nu, det går väl inte sådär superduper med träningen. Fortfarande inte 100% i hälsenan så jag har bara alternativtränat i drygt en vecka. Dessutom anar jag en liten förkylning på lur, lite trist med tanke på att det vankas stafett till helgen. Bara en liten och mest för skoj, men ändå tråkigt att känna sig som en bromskloss i laget.


Jag fortsätter att forma i tanken vem jag vill vara, det lär dyka upp mer på ämnet framöver...

Flytt!

När jag var färdig med min sjukgymnastutbildning -06 flyttade jag till Stockholm, och här har jag bott sedan dess. Herregud, 10 år! Under de åren har jag hunnit med Kallhäll, Stuvsta, Kärrtorp, Farsta, Hökarängen och nu underbara Järvastaden. Jag har lärt mig att tycka väldigt bra om Stockholm med alla de friluftsområden som ligger nästan inpå stadskärnan. Slalombackar och gamla sophögar att springa och cykla uppför finns det också gott om man har en dragning åt det hållet, och en del fina paddelturer i skärgården har också hunnits med.


Annat som jag aldrig vant mig vid och som jag bara skyr mer och mer är kollektivtrafiken som alltid är överfull, hetsen och stressen i stan, folk som går på cykelbanor, bilar som parkerar på cykelbanor, folkmassor i allmänhet och avsaknaden av enskildhet. Allt jäkla skräp som ligger och skräpar överallt är också äckligt, särskilt med en 2,5-åring som helst vill plocka upp och ta med hem allt vad hon hittar. Utöver det så avskyr jag butiker (tack för nätshopping) och jag blir bara stressad av det FANTASTISKA restaurang- och kulturutbudet som finns här. Aktiviteter i grupp har aldrig vart för mig och jag får panik av att röra mig bland folk.

Men nu är det slut på det! Om knappa 3 veckor flyttar vi hit

Njurunda blir nya adressen, hem till Sundsvallsorten igen efter 16 år på vift =) Villa på landet, stor tomt, garage och gillestuga blir något annat det än lägenhetslivet vi lever idag. Antagligen lär Frida och Sam förbanna oss över detta om en sådär 10-15 år, men just nu känns det grymt bra att ge dem den här uppväxten. Visst kan man växa upp i lägenhet och vara lycklig också, men eftersom jag och Tomas inte riktigt trivs med det så hade det knappast blivit bra för dem heller.


Fan vad kul det blir, jag ska odla grödor så det sprutar ur marken och baka bröd i husets vedeldade bakugn tills det blir en bastu där inne! Eller just ja, bastu finns det ju redan =)

Löpvila igen...

Så var det dags igen - löpvila. Har hoppats på att hälseneknaset ska gå över bara genom att hålla nere på löpningen, men insåg igår efter morgonjoggen till jobbet att det bara blir värre och värre. Fortfarande inte sååå illa, det är mest samma dag som jag sprungit som det gör ont, annars bara lite stelt. Men som igår- sprang 12k till jobbet, sen sitter man mest ner hela dagen när man jobbar med patienterna. Småsprang för att hinna med bussen på vägen hem, och då jävlar gör det riktigt ont de där första stegen. Det går inte att trappa upp träning när det är så, så istället för att mesa på med varannandagslöpning tar jag en total löpvila, rehab och alternativträningsperiod istället. Trist, det gick ju som lite bra nu.


Tänker att jag ska köra en jäkla massa alternativträning istället så konditionen får sitt. Men problemet är att jag vill helst köra så löp-lik träning som möjligt, typ vattenlöpning och Crosstrainer, men det funkar ju inte riktigt med mitt transportträningsupplägg. Och att först jobba hela dagen och sen sticka iväg och träna efter jobbet, det funkar kanske max 1-2 dagar i veckan och även det känns för mycket. Får bli tidig morgonträning de dagar gymmet öppnar tidigt på jobbet, och lite friskvårdstid på lunchen. Cykel är grymt, men jag vet inte om det är så himla gynnsamt för löpningen egentligen.


Aja, det får bli så gott det blir, det är väl nu jag får testa mina egna ståndpunkter och låta annat gå före träningen. Så bra man kan efter de förutsättningar man väljer att ge sig. Jag skriver "väljer att ge sig", för jag skulle lätt kunna låta träningen bestämma resten av livspusslet och vara mer kompromisslös, men riktigt så viktigt vill jag inte låta den bli.

Spring Cross

Vi har fått in en bra helgrutin nu med olika löplopp och cykelcup både lördag och söndag. Frida undrar inte vad vi ska göra längre utan frågan är om hon ska heja på mamma eller pappa (av någon anledning vill hon alltid heja på pappa dock...).

Men lördags var det min tur igen i alla fall, Spring Cross och jag var rättså förväntansfull. Dels har kroppen känts lite bättre senaste veckorna men framförallt var jag sugen! Äntligen terräng, det har blivit på tok för lite av den varan hela vintern. Och jag behövde inte bli besviken, efter starten drog vi iväg uppför en backe i tuvig hagmark och sen in i obanad terräng uppför ännu en backe. Där gick jag om en tjej och upp i ledning. Efter det följde flera partier obanat och hyfsat tekniska utförslöpor varvat med uppförsbackar av olika karaktär, det var skitkul och jag sprang på lätta ben. I tre kilometer. Lite väl kul kanske, borde insett att jag inte riktigt är tränad för att springa på det viset i en mil... Vid 4k gick andra tjejen förbi igen och jag fattade att det var till att slå av på takten om jag skulle kunna hålla ihop loppet någorlunda. 

Tungt uppför Fiskartorpsbacken innan varvningen. Så jävla glad var jag inte, skenet bedrar. 

In på andra varvet tänkta jag att jag åtminstone skulle hålla min andraplats, och då jag märkte att tredje tjej snarare tappade lite än tog in på mig kunde jag slappna av och fortsätta njuta av loppet även om lättheten i benen nu var ett minne blott. Det positiva var ändå att jag tyckte jag återfick en del krafter bara genom att tagga ner en aning, behövde liksom inte stanna av helt. 

Så dagen slutade alltså tills slut med en första pallplats på många år, alltid kul 😊! Men jag undrar lite var alla bra traillöpare håller hus? Det är ju värsta hypen med trail, men i ett startfält av 240 tjejer i centrala Stockholm blir det ändå minutstora luckor mellan ettan, tvåan och trean på blott 10k, det borde finnas ett helt gäng löpare som kan klämma in sig i toppen. Krockade kanske med andra lopp, såg i FB-flödet att både TEC och Åda Wildboar gick samma dag. Och jag ska väl vara glad, jag fick ju pris!

Prisutdelning. 5an verkar fotoskygg

Frida frös så hon värmde sig i en lövhög. Går man på Ur & Skur så gör man!

Snart ska picknickväskan packas igen, idag Söndag är det final i Keps Cup. Och då blir väl Frida nöjd när hon äntligen får heja på pappa!

Tävlingstajm igen!

På lördag är det dags igen, 10k race i Spring Cross. Ryktet säger att arrangörerna skärpt till sig och att terräng nu är terräng, inte bred skogsstig. Sist jag sprang var jag på smällen med Frida, jag gick ut hårt den gången men fick såna sammandragningar efter första varvet så det blev jogg in i mål.


Den här gången är formen sämre men utan bulle i ugnen borde jag ändå prestera bättre. Vi får se, men jag har haft några bra pass sedan Premiärmilen så jag kan inte låta bli att känna mig lite peppad. Hälsenan stör mig fortfarande, kan inte springa så mycket jag vill, men det tror jag inte påverkar resultatet för helgen. Tomas som är ledare för supporterklubben har rekat banan och konstaterade igår att vi ska slingra oss uppför hoppbacken i Lill-Jans, det borde gynna mig om det är som vanligt. Fast det vete fan, jag har ärligt slarvat rätt bra med backträningen på slutet...


Kul att känna sig pepp i allafall! På lördag blir det hårt.

Präktigt värre

Klockan är 06.58 och jag står på Solna Station och väntar på tåget. Just avslutat ett pass backintervaller på Hagatoppen, tänkte jag skulle spara lite tid och ta tåget till jobbet härifrån men missade det precis och får vänta 15 min på nästa... Hade lika gärna kunnat springa. Men visst, dryga timmen löpning, 8 gånger upp på toppen så det är nog bra att inte utmana hälsenan i onödan. Tar mig en morgontidning och väntar på tåget.

Alltså detta med träning till och från jobb. Det är helt överlägset. Vet att jag tjatat om det förut men det är ju sant! Särskilt om man som jag är brutalt morgonpigg så man till och med kan köra ett kvalitétspass på morgonkvisten när man ändå inte gör någon nytta hemma, och så har man frigjort en timme med kidsen efter jobbet istället. Och rätt go känsla att komma till jobbet och ta morgonkaffet med  ett gäng backintervaller i benen.

Klassiska utsikts- och selfiebilden... Hagatoppen tidig morgon

Så jävla präktigt det här blev nu känner jag... Och håll i er, värre ska det bli. Helgen har gått i cyklingens tecken, 2x keps Cup för Tomas del tillika 2x supporteruppdrag för övriga familjen. Tomas fullföljde sin del med stil och plockade hem två segrar till i sportklassen, vi andra skötte oss skapligt på lördagen men på söndagen var lekparken intill alltför lockande för Frida. Sam däremot tryckte näsan mot grinden och sa sitt första ord: "hejaheja"!

Supportgänget på plats!

Heja pappa!

Jodå, vi hade med fika

Söndag på Muskö, idag ärades vi sällskap av Magnus också

Årets första race i korta brallor =)

Pannkakspicknik

Frida håller koll på lillebror

För egen del blev det också en bra träningshelg. Har som ni förstått tagit fasta på det här med transportlöpning, så i lördags hoppade jag ur bilen i Älvsjö och sprang långpass hem. Totalt 1h 45min med tre fartökningar, och första långpasset på typ 2 år med bra känsla! Fasen, det är ju kul att springa. Vet dock inte hur långt det blev och risken finns väl att det bra känslan beror på att farten inte var så god som den kändes, men skit samma, det var najs ändå. I söndags hade jag med hojen till Muskö så när Tomas var i mål byttes vi av och jag fick snurra några varv på tävlingsbanan innan vi åkte hem.


En äckligt bra helg med andra ord. Skönt utomhushäng med glada ungar, bra träning och jag fick till och med en kväll på stan med vänner, käk och några glas vin =)

Premiärmilen och Keps Cup

Så har man tävlat igen, Premiärmilen stod på programmet för lördagens strapatser. Det var dock ytterst osäkert om det skulle bli start över huvudtaget, hade lite sådär småkänningar från hälsenan dagen innan och på tävlingsdagens morgon. Bestämde mig först för att inte springa, men visste att jag skulle gå runt och vara lite småsur hela dagen om jag ställde in så mest för familjefridens skull bestämde vi oss ändå för att åka. Så en stund senare satt vi hela familjen på bussen, till Fridas stora förtjusning. Det vet vi ju alla med småbarn att hjulen på bussen snurrar runt runt runt, genom hela staden....


Så kom vi fram, det var svinkallt och trots 5 lager kläder inklusive täckjacka höll jag på att frysa arslet av mig, fötterna var helt bortdomnade och jag var mest sugen att hoppa på den varma sköna bussen och åka hem igen. Positiva tankar, yeah! 20 min innan start tyckte Tomas jag skulle värma upp, så jag styltade iväg med alla min lager kläder och var inte det minsta sugen att plocka av mig ett endaste plagg. Men det gjorde jag såklart, snart stod jag där i startfållan bland alla andra frustande löpare och undrade hur jobbigt det här skulle bli. Tänkte fortfarande att jag kunde alltid kliva av vid 5k innan man stack iväg på andra loopen, hade ju faktiskt en hälsena att skylla på. Men det är ju som det är med löpning. Plötsligt är man varm i kroppen, dras med av klungan, hakar på en snabb rygg, det kryper in några positiva tankar bland alla negativa... När jag passerade 5k klev jag såklart inte av, då hade jag ju redan lagt ner så mycket energi på detta och precis fått tillbaka känseln i fötterna. Dessutom hade dom en klocka tickande vi kilometerpasseringen som visade på 20.30, vilket för mig här och nu är en riktigt fin passering! Tänk om man kunde hålla den farten och klämma in sig på 41 minuter, skulle kännas fint.

Ser mysigt ut men satan vad kallt det var!



Sen gick det dock lite trögare dock, mellan 5-7k kändes kilometrarna låååånga, tills det kom en bra tjejrygg i de egna klubbkläderna som jag fick bra häng på. Det är lustigt vad hjärnan spelar stor roll i de här sammanhangen. Bara för att jag bestämde mig för att haka på där efter henne så var det inga större problem att öka farten ett snäpp, trots att jag sekunden innan kände att jag redan sprang på bristingsgränsen av min förmåga. Och det var ett bra beslut, tjejen (Sandra hette hon visst, klubbkompis men eftersom jag aldrig är med på gemensamma träningarna har jag pinsamt dålig koll) sprang precis som jag gillar. Höll farten bra i uppförsbackarna och duktig att springa utför, där emellan på platten höll hon ett stabilt tempo utan några störiga ryck fram och tillbaka. Så där sprang vi, 8k, 9k, och så var vi i mål. 41.14 blev resultatet och det var ju långt övar förväntan.


Härligt att bli mottagen av Tomas och barnen och ha någon att prata av sig med efter loppet också!


Lite kluven känslomässigt efter loppet, nöjd med resultatet men ändå är det rätt långt kvar till de tider jag vill göra och den form jag vill vara i. Just nu med en halvknasig hälsena och motivation som går upp och ner. Ibland är jag sugen att köra mer MTB, känns lättare på många vis och inte så slitigt för kroppen. Och finns så mycket roliga resmål och utflykter med cykel som snart hela familjen kan vara med på. Men jag har ju en del löptävlingar i höst som jag vill ge en riktig chans, så vi kör på så länge med löpning och hoppas kroppen ställer upp på det.

Täckjackan åkte av tillslut ändå

 Dagen efter var det Tomas tur, cykel och ungar packades inuti och utanpå bilen och sp bar det iväg till Södertälje för den tredje deltävlingen i Keps Cup. I betydligt behagligare väder och med sällskap av Maria och Avanti hade vi en riktig toppendag ute i skogen jag och kidsen. Med en varvbana på 2,5k hade vi fullt upp att heja på pappa också, det är skoj att kunna följa tävlingen så enkelt. Och bra gick det också, osäker nu men jag tror han kanske vann sportklassen? Dags att snäppa upp och köra H30 nu tycker jag nog...

I väntan på....

...Pappa!