Misslyckade intervaller

Vaknade inna klockan ringde i morse, låg och väntade på signalen. Det var dags för ett intervallpass i ottan, ett av dom jag brukar gruva mig mest inför - 4 x 10 min tröskel. 10 minuter är ändå rätt länge och då jag brukar lägga mig på strax över tröskel på dessa pass så blir det rejält jobbigt mot slutet. 

Drog på mig cykelbrallorna, på med läkten, värmde upp 10 minuter och så drog jag igång första intervallen. Men det stämmer inte idag. Huvudet var inte med, det saknades motivation nog att övervinna den där första mjölksyran som brukar dyka upp när man höjer intensiteten, innan cirkulation, andning och muskelarbetet är riktigt synkat. Efter 1,5 minut klev jag av. Gjorde en kopp kaffe och funderade över läget. Kände att jag ville komma ut, och gott om tid hade jag innan jag skulle vara på jobbet. Så jag drog på mig mer kläder, tog fram lampan och cyklade ut i mörkret. 

Jag fick 1h och 40 minuter cykling, jag fick mörker, soluppgång och dagsljus. Jag fick medvind och motvind. Kom fram 20 minuter innan jobbdagen startar så nu sitter jag och skriver detta och funderar över det där intervallpasset som uteblev. Om jag bara ska skita i det eller försöka få till det senare i veckan. Jag tycker ju inte om att hoppa över pass, så är det bara, men å andra sidan vet jag nog varför det blev som det blev och det kommer inte bli lättare kommande dagar. Samma sak hände för exakt en månad sedan, och en månad innan dess också... satans PMS som gör mig nedstämd och ynklig snarare än arg och irriterad. En obestämd ångest som smyger sig på och infiltrerar min dag som en mycket objuden gäst. Trots att jag börjar lära mig mönstret och tänker att jag är beredd så slås fötterna undan varje gång, det är liksom svårt att värja sig. Borde väl egentligen inte ens planera in tuffa pass just dessa dagar, men jag vill liksom tro att jag ändå ska kunna stå över några skithormoner, att jag minsann ska få bestämma själv över vad jag ska göra. Men kanske är det bara dumt att jobba mot, bättre försöka hitta sätt att jobba med. Jag njöt verkligen av att vara utomhus och få cykla mig lite trött av distansen nu på morgonen, kanske är det man ska satsa på...

Men nu är det dags att börja jobba

Repetition eller variation?

Har man läst någon form av träningslära får man ofta höra hur viktigt det är med variation i träningen för att fortsätta utvecklas, att utmana kroppen på nya sätt så den tvingar anpassa sig till olika slags påfrestningar. Därför kändes det så bakvänt när jag konsulterade en bekant ang träningsupplägg och han rekomenderade att jag i styrketräningen skulle köra tre övningar, samma tre övningar, under flera veckors tid. Trög som jag är har jag låtit detta gro en rätt lång tid, och nu kommit fram till att han har ju rätt i hur han resonerar. Vill jag att kroppen ska bli riktigt bra på något, då måste jag utsätta den för samma typ av belastning om och om igen. Öka vikten allt eftersom givetvis, men ge den chansen att bygga upp sig optimalt för att utföra just det jag vill att den ska bli grym på. Håller jag på och byter övningar varenda gång jag är på gymmet ger jag liksom aldrig mig själv chansen att bli riktigt bra på nått.

Och det samma gäller ju konditionen - var inte rädd att träna samma sak flera gånger, om och om igen. Kruxet ligger såklart i att man vill bli bra på flera olika saker. Bästa syreupptaget, oändlig uthållighet och kunna klämma en slutspurt snabbare än cyklisten vid din sida. Hur löser man detta? Jag tror helt klart på att träna i block - en längre period där merparten av kvalitetspassen stimulerar samma fysiska förmåga. Sen ett annat block på x antal veckor som tränar en annan förmåga. Och så rulla blocken under året, lite olika längd på dem beroende på var du är i träningssäsongen. Och visst, man kan behöva ruska om lite ibland, byta ut, tänka nytt och göra nått helt annat. Men inte för ofta, tror man kan vänta tills man nästan känner att utvecklingen stannar av innan man rör runt för mycket i ett upplägg.

Tråkigt? Nä, jag tycker det är skönt. Hela livet innehåller så många val och möjligheter, hela tiden ska man tänka, välja, och fundera övar både stort och smått. Då är det skönt att bara köra upp och ner för samma gamla backe för 4e veckan i rad!

Men det är jag det

Träning efter sjukdom- hur jag ser på det

Jag lade upp ett instafoto igår där jag kört 30-sekunders maxintervaller dagen efter en magsjuka, men fick några kommentarer som gjorde att jag förstod att det inte såg helt bra ut. Och det helt korrekt utifrån det lilla inlägget, så tänkte använda bloggen att breda ut mig lite mer i text och förklara =)

Det började i lördags em, vi hade varit på fika hos mormor och morfar, åkt skidor och haft det väldigt trevligt när Frida kräks i hallen. Magsjuka hade florerat på förskolan under en tid så det var väl inte helt oväntat. På söndagen var det Sams tur, men redan på söndag em var bägge barnen pigga och lika full i fart som vanligt igen. Tomas var hemma och vabbade två friska barn måndag och tisdag tills dom 48+ timmarna efter tillfrisknande passerat. Trodde vi klarat oss bra, jag var riktigt kaxig och hävdade att jag aldrig blir magsjuk... haha, man ska vara försiktig med orden.

på onsdagen skickade Tomas meddelande att han inte mådde riktigt bra, han var på väg hem från en jobbresa och när jag och barnen kom hem lite senare hittade vi honom liggandes i soffan med rätt rejäl feber och illamående. Själv var jag fortsatt bergssäker att jag skulle klara mig! Men så, torsdag kväll, helt plötsligt blev jag illamående och hade en rätt jobbig natt, (men kräktes inte). På morgonen hade jag feber, mellan 37,5-38 och sov till och från fram till lunch. Då vaknade jag och kände att nu var det över. Hade till och med aptit nog att äta lite lunch! (Det ska rätt mycket till för att rubba min aptit..) Var lite smårisig i magen från och till under kvällen men hade inte feber, kunde äta och dricka utan större besvär och pysslade runt lite hemma. Tomas och Frida åkte till slalombacken så jag och Sam hade en härlig kväll för oss själva. Så på lördagen vaknade jag och mådde som vanligt. Tomas och barnen åkte på deras balett (alltså barnens, inte Tomas..) vid lunchtid och jag satte mig på trainern och värmde upp. Det kändes bra så jag körde passet som planerat, 8x30s max intervaller med riktigt bra ben!

Rätt eller fel? Ett dygn efter magsjuka och feber, men den hade inte varit vare sig speciellt hög eller långvarig. Jag hade i princip kunnat äta och dricka som vanligt och jag värmde upp lugnt för att känna mig för, och det kändes snarare väldigt bra än dåligt. Många läkare tycks överrens att vilopulsen är ett bra mått, om den är förhöjd med mer än 20% är det vila som gäller, eller vid pågående halsinfektioner då det är framförallt dem som kan ge den fruktade hjärtmuskelinflammationen man brukar skrämmas med. Nu tog jag tyvärr inte min vilopuls, det hade varit intressant, men då passet och återhämtningen efter gick såpass bra har jag svårt att tro att den var förhöjd. Och ont i halsen hade jag inte och hade heller inte haft tidigare. Så - jag tror inte jag gjorde fel som tränade.

Sen hade jag väl kanske inte behövt köra maxintervaller, men men, jag ville testa för mycket för att låta bli helt enkelt!

Det blev ett långt inlägg om en liten sjukdom, men ville liksom klargöra att man ska vara försiktig med träning när man har infektioner i kroppen.

Innan passet...

...och efter

Annars är allt fint just nu, efter en längre förkylning för några veckor sedan som medförde 2 veckors total vila. Men jag får inte riktigt samma panik längre när jag blir sjuk, dels för att jag de senaste åren varit förkyld så oerhört mycket och det har ju liksom gått bra ändå, och dels för att jag mer och mer inser att det inte är allra viktigast att cykla fortast, utan att ha kul på vägen!

Vackra dagar nu! Sörjer vintern som försvinner för fort men njuter av de värmande solstrålarna =)