måndag 10 juni 2019

Flytt!

Ja alltså inte jag, jag bor bra där jag bor. Men bloggen har fått ett nytt hem, du hittar den här!

fredag 24 maj 2019

På väg igen

Insåg just att jag ju inte skrivit något här om Billingeracet! Kanske för att det inte är alltför mycket att skriva om. 

Efter en tuff öppning där jag låg strax bakom Sandra Backman, tror det var plats 5 och 6, fick jag stanna och meka med sadeln och rasade ner i fältet. Hamnade klart sist i klassen, vid varvningen hade jag plockat in till plats 12 och i mål kom jag på 8e plats. Nu säger jag inte att jag hade kommit mycket bättre placeringsmässigt utan strulet (som ju också är mitt ansvar att undvika), men racet hade sett annorlunda ut och jag hade kanske kunnat vara med och fightats i allafall om platserna ovanför. Men det är som jag konstaterat tidigare, dom allra bästa tjejerna är väldigt bra i år! 


På jakt!

Och jag är ändå nöjd med var jag är. Formen är ungefär som förra året, jag har gjort min träning och verkligen gillat det! Insett under året hur mycket jag tycker om att köra mina pass, även om det ibland känns jobbigt när klockan ringer sådär vansinnigt tidigt så mår jag så himla mycket bättre sen hela dagen. Skulle inte vilja ha det på annat sätt. 

Efter Billingen la jag in några dagars ganska hård träning, såhdär att jag var riktigt sliten på ett bra sätt i slutet av veckan. Men sen dök en liten förkylning på mig. Inte sådär att jag blev däckad, men lite irriterad i halsen och tjock i bihålorna. I skrivandes stund sitter jag på tåget mot Stockholm där Tomas redan väntar, barnen är hos kusinerna och vi ska få en helg för oss själva (eller ja, tillsammans med några hundratals andra cyklister då..). För egen del vet jag inte ännu om det blir som påhejare eller tävlande, det får bliven testrunda senare idag för att avgöra den saken.

Men det är annat roligt som händer också! Äntligen har jag fått mina höns 😃. Det där gamla skjulet som vi fraktade hem för över ett år sedan är tillfixat, inrett och har fått 7 inneboende i form av 6 hönor och ett ståtlig tupp. Jag älskar det, kommer på mig själv när jag är på jobbet med att längta hem till hönsen. Nu är det slut påindustriägg för vår del. Frida har såklart en egen höna, den enda bruna i flocken som hon döpt till Gullvira. Och plötsligt har hon börjat käka ägg så det sprutar ur öronen på henne! Ja bara Gullviras ägg förstås... Sam har också en höna, den största av dem som han döpt till Svarta Skuggan (inspirerad av hans favoritbarnprogram Sommarskuggan). Men han bryr sig inte speciellt mycket om dem om jag ska vara ärlig. Tuppen heter förresten Sten Blomma, det är Frida som står för alla namngivningar. Ok nu ska jag sluta skriva om hönsen. Men några bilder vill ni väll se?

 

Är dom inte fina så säg!

Och vet ni, det verkar som jag äntligen fått napp på ett bisamhälle också... 

Men först hoppas vi på race på söndag, egen damstart är det också så jag vill verkligen stå på startlinjen! Hej hopp, bort nu med alla virus och baciller! 

tisdag 7 maj 2019

Lidingö, Tibro och skönt häng på vår cykelturné

Så blev det dags då att dra igång säsongen för långloppen, med Lidingö först i kalendern. Vi rullade söderöver i fredags och lämnade snöhögarna för om inte sommarväder så åtminstone barmark och torra stigar. Första stoppet var hemma hos mina goda vän Maggie och hennes familj, perfekt uppladdning att i lugn och ro få äta god mat, dricka ett glas vin och inte bara prata cykel =)

Lördagen sen bjöd inte på något favoritväder direkt, men 5-6 plusgrader kände jag att vi inte behövde hänga på tävlingsplatsen längre än nödvändigt, men var ändå där i tid för fixa med alla överdragskläder och nummerlappar och värma upp lite. Frida hade just fått vattkoppor och var inte på topp så det var lite jobbigt att lämna familjen när jag visste att dom skulle få vänta flera timmar på mig, men Tomas hittade en lekplats så det hade varit helt ok tack och lov.

Men tillslut så blev det dags att rulla till startfållan, det var kul att träffa flera av de medtävlande som man inte sett på hela vintern. Det var ett stort och starkt startfält, jag var peppad att komma igång men inte så säker på formen, och gruvade mig för den snabba starten där jag brukar ha kämpigt att hänga med. Väl iväg hann vi inte komma långt innan några gick i backen framför mig, hann väja men kom lite på efterkälken och fick jaga ikapp fram till första backen. På toppen var jag ifatt täten och kämpade för att hålla mig kvar där, men redan efter några kilometer kände jag att jag fick svårt att täppa luckorna som uppstod. Jag hade Sue från She Rides bakom mig och tänkte att vi kanske kunde jobba tillsammans och lät de andra försvinna, vilket jag ångrade lite sen när jag förstod att täten splittrats i två klungor rätt snart efter att vi släppt dem.


Men vi fick ändå till ett bra samarbete, jag och Sue, vi låg på typ 8e och 9e plats. Där och då insåg jag att så länge jag fortsatte kriga kommer jag vara nöjd med dagen oavsett vilken placering det resulterar i, och en del av min egen press jag haft inför racet släppte. För jag skulle ljuga om jag sa att känslorna inför årets säsong inte varit blandade - då jag förra året slog mina egna mål gång på gång kände jag vissa förväntningar, kanske mest från mig själv, inför detta år. Skulle jag klara att leva upp till kraven? Men det var som att nästan allt det där försvann, jag kommer aldrig kunna påverka andras prestationer och dameliten är grymt stark just nu! Mitt mål är att vara med däruppe och utmana och ge det jag har, sen om det räcker till en tredje, sjunde eller tolfte plats ligger liksom utanför min makt. Så istället för att lägga negativ energi på prestationsångest är det bättre jag lägger energin på att göra bra race och ha skoj på vägen!

Såna saker cyklade jag och tänkte på när plötsligt Emmy, Jennie och Hanna kommer i högt tempo bakifrån! Tydligen har dom kört fel, fått vända och var nu i full färd att jaga ifatt täten. Jag lyckas haka på och ligga på rulle ca 5-6 km men sen blev det åter en lucka över ett krön och jag fick låta dem gå. Nu återstod drygt 25km solokörning in till mål och någon gång där efter 50 körda kilometer hade jag en svacka och fick bita i ordentligt för att hålla någorlunda tempo. Jag trodde då att luckan framåt växt sig större och större under loppet och blev rätt förvånad när det visade sig att jag bara var drygt en minut efter i mål. Då Åsa kört in i en bom och skadat ett finger och Hanna punkat slutade jag på 6e plats efter Emmy, Jennie och tre starka She Rides-tjejer där Jessica hade vassaste spurten för dagen och knep bronspengen. Jag var nöjd och glad, tog en snabb dusch och sen in i bilen för fortsatt färd söderut till storebror i Götene, där vi bor fram till Billingeracet nästa helg.

Men redan dagen efter var det dags för race igen, i form av XCO och Västgötacupen där Tibro stod som värd för dagen. Vi var där med hela familjen, brorsan, kusin, barn och både jag och Tomas fick cykla. Det är ju fördelen med XCO att det är olika starttider så vi kan tävla bägge två även utan barnvakt! 

Jag har inte så mycket att säga om det loppet, en medioker insats som gav en tredjeplats. Mer nöjd med tekniken än krämen i benen, det är som att det liksom saknas nått i trycket. Men vi hade en väldigt bra dag, banan var superfin och Tomas gjorde en strålande insats som kom 3a i bra konkurrens. 

Fina banor i Tibro

Tomas satte kurvorna bra

Idag blev det en utflykt på Kinnekulle, upp i utsiktstornet och sen en himla god lunch på Kinnekullegården. Stack ut och sprang en timme efter det, skön omväxling även om det känns att man inte är så löpvan längre!  


Finaste dasset hittar man vid utsiktstornet på Kinnekulle!


Mina allra käraste...

...inklusive den här tjurskallen som vägrade gå själv!






onsdag 1 maj 2019

Race Report Klippingracet

En lite sen racereport från Klippingracet kan ju vara på sin plats, så här kommer den.

Vi hade ju barnvakt i form av barnens farmor och farfar, så vi lämnade dem på Sollerön på lördag morgon och styrde mot Säter. Kom fram i god tid för att hinna testcykla banan, och jodå, det här skulle väl gå! Den var svår men inte FÖR svår, jag testade alla A-linjer och det var bara en sten jag fegade ur på och klev av cykeln. En sån där som man måste lyfta upp framhjulet på för att komma över, och det är väl det jag är sämst på. Så istället för att cykla runt och oroa mig varje varv för en  stenjäkel bestämde jag mig för att helt enkelt kliva av där. Och många varv skulle det bli, arrangörerna bestämde sig i sista stund för att lägga till ÄNNU ett varv på den i mitt tycke redan långa banan - från 5x5km till 6x5km, vilket skulle visa sig resultera i en vinnartid av Rissveds på 1.47 och för mig 2.03, vilket ju är i allra längsta laget för det här typen av tävling. Men det var bara att se det som en bra genomkörare och se glad ut.

Starten gick i foten på en grusbacke, och som vanligt sprätte alla iväg uppför backen i en jäkla fart. Jag har så himla svårt att hänga med i dom här rusherna från 0-100 och var sist av alla över krönet. Men ganska snart hade jag tuggat mig framåt i fältet och låg rätt länge på 1n 7e plats (av 12). Någonstans in på tredje varvet gick jag upp till 6e och efter ännu ett varv till 5e plats. Därifrån var det dock låååångt upp till Hanna Bergman som, efter att ha punkat och sprungit en bra bit till teknisk zon och bytt hjul, jagat sig tillbaka upp i fältet. Även luckan bakåt växte så sakteligen och in på näst sista varvet kände jag mig rätt trygg på min 5e plats och tog det kanske lite lugnare, även om det vid det läget var jobbigt bara att ta mig runt och över alla hinder. Sista varvet ville jag bara komma i mål, och när jag väl passerade mållinjen var jag väldigt trött och nöjd över att ha klarat banan såpass bra ändå. Dock tycker jag inte att jag fick något riktigt bra formbesked, det var ganska tunga ben redan från start och det var långt upp till tjejerna framför mig.





Nu väntar Lidingö MTB till helgen, vädret ser kasst ut och jag gruvar mig för att frysa om händer och fötter. Jag brukar ju liksm köra med elvantar och vinterskor till temperaturmätaren visar tvåsiffrigt, men det känns inte helt rätt att göra det på tävling... kroppen har inte känts sådär himla pigg nu i veckan heller, så jag har inte speciellt höga förväntningar på helgens race. Däremot böev jag mer sugen att köra XCO, det är ju jättekul! Så jag anmälde mig till Tibro och Västgötacupen dagen efter Lidingö, vi ska ändå ner till brorsan och Tomas har planerat sedan länge att köra det. DET ser jag fram emot!

torsdag 25 april 2019

Inför tävlingsdebuten - Klippingeracet

I eftermiddag bär det iväg, äntligen får vi lasta på cyklar och fylla bilen med väskor och barn och gasa mot Mora. Siktet är inställt på svärföräldrarnas stuga på Sollerön, där vi nästan alltid har vår bas när vi ska tävla i Dalarna. Då kan vi lämna barnen med farmor och farfar och göra en dagsutflykt till tävlingsorten, perfekt för alla. Särskilt lyx att komma hem cykeltrött och förhoppningsvis nöjd med dagen och sätta sig vid dukat bord efter en lång dag. Hoppas också det är mer snöfritt i Mora än här hemma så kanske man kan få till ett fint långpass runt Gesundatrakterna sen på söndag?


Förhoppningsvis blir det en tur till Gesundabergets topp innen helgen är över - 
om det blir ett handstående är dock oklart


Men nu går jag händelserna i förväg - först ska vi se om jag överlever den beryktade tekniska banan på Klippingracet! Som jag skrivit förut är det inte vardagsmat för mig att ta mig runt på såna däran XCO-banor... jag har kört nåra race i Härnösand på deras fina slingor och så tävlade jag ju faktiskt SWE-cupfinalen i Östersund 2017 och tog både några hopp och dropp, men det måste liksom vara "rätt" sorts hinder för att jag ska klara dem. Uppladdningen vet jag inte riktigt hur det vart, det verkar ju inte vara någon ände på sjukdomarna detta år och det blev åter en lång VAB-period över påsken då Sam åkte på en hemsk magsjuka. Så det blev till att åter hoppa upp på trainern och köra några pass för att få till träningen. Skulle säga att jag nog fått till några bra pass senaste veckorna men totalt har timmarna i sadeln vart något färre än jag önskat och jag har som sagt tappat tråden lite vad gäller strukturen och periodiseringen i träningen. Nu på morgonen körde jag några varv på vår hemmabyggda lilla pump-track slinga runt huset för att få lite terrängkänsla och sen försökte jag göra några 20-30sekundersryck på väg till jobbet för att väcka upp benen lite inför morgondagen. Men oj vad stumma ben det var, inte alls sådär sprättglada som man vill känna dagen innan ett race.

Kolla, jag har kört över hopp förut! SWE-cup i Östersund 2017

Hade ingen bild på mig så Tomas får agera modell från gårdagens pass på vår egen Veda-dirt 


Men men, oavsett trötta eller pigga ben ska det bli härligt att få dra iväg med familjen, det har vart så mycket jobb och vab och hemmaprojekt som inte hinns med under våren så en liten minisemester och cykelfokus är nog precis vad vi behöver för att fylla på energinivåerna!

torsdag 18 april 2019

Säsongen är ju här!

Nu har värmen även kommit till Sundsvall, även om det krånglar till det lite med klädsel då det är -5 på morgonen när jag ska till jobbet och + 15 på eftermiddagen när jag ska hem. Känns helt sjukt när jag kör barhänt och en vanlig cykeltröja att jag 8h tidigare drog iväg med elvantar och vinterjacka...

 Fortfarande mössa på!


Jag har inte riktigt fattat att tävlingssäsongen börjar nu! Redan nästa helg kör vi en smygstart med Klippingracet i Säter, jag är typ livrädd att cykla en XCO-bana nu när jag inte ens cyklat på en stig ännu. Men å andra sidan har jag inga som helst krav på mig själv vid en sån typ av tävling, jag vet att jag inte är nått vidare på det där med tekniska banor. Min målsättning är att inte bli varvad. Men det är kul och riktigt bra träning!

Annars går det lite sådär på halvfart nu. Kom som av mig i träningsupplägget av alla förkylningar och nu kör jag förvisso på, men ganska planlöst. Och planlöst för mig är inget vidare, jag  gillar att ha ett genomtänkt upplägg. Men jag har inte riktigt haft energi att styra upp det, det har varit rätt mycket annat i livet som jag måst anpassa mig efter och det är först senaste dagarna som sista förkylningen riktigt släppt också. Jag har försökt att cykla ute så mycket jag kan men en VAB-period i samband med jobbresa för Tomas satte lite käppar i hjulet för det.

Jag skulle inte säga att jag är omotiverad, men inte heller sådär supertaggad. Testat mig på en del stravasegment och även om det inte är dåligt så är jag inte i samma klass ännu som förra året. Säkert krävs det några race för att komma igång ordentligt.

Idag fick det bli löpning istället för cykel, lite knarr i hälsenorna har hindrat mig från att springa ett tag så nu riktigt längtade jag efter det. Och lite mer tideffektivt också när jag både ska lämna och hämta barnen på dagis. Varje gång jag springer slås jag av hur mycket jag gillar det! Och det känns rätt fint att fortfarande kunna dra av 4 tusingar i 4-minuterstempo, jag väger trots allt typ 5 kilo mer än under mina löparglansdagar. Om det inte vore för att jag fått smak för cykelcirkusen och vetskapen om hur lätt man drar på sig skador i löpning hade jag nog bytt tillbaka =)  Lite styrka blev det också, var själv på gymmet så jag kunde fota lite utan att känna mig urlöjlig.

...baksidan..
...djuuupa enbensböj
...och lite mage!




fredag 5 april 2019

Sjukdomarna duggar tätt

Jag som tyckte att jag klarat mig bättre denna vinter, visserligen en del sjukdagar men inte alls såsom förra året, då kunde jag gå med hosta eller halsont 6-7 veckor åt gången. Men man ska inte ropa hej osv, sen vi kom hem från Grand Canaria i januari har förkylningarna avlöst varandra. En vecka här, två veckor där och så fullt ös däremellan. Klassiskt misstag? Man är snabbt igång och kör på så mycket man orkar, jag menar, man vet ju aldrig hur länge man får vara frisk denna gång... brist på återhämtning och dagisbaciller, några dåliga nätter och så är den där, den där lite svidande känslan i halsen. Man sväljer och känner efter, sväljer och känner efter lite till. Ibland är det tydligt vad som är på gång och man vilar, ibland är det tillräckligt vagt för att lätt ignoreras och man klämmer in ett pass till innan förkylningen är ett faktum.

Jag tror jag kan räkna till 5 sjukperioder sedan nyåret. Det är lite för många, den sista vändan nu blev jag rätt less. Men det är som det är, jag gör vad jag kan för att hålla mig frisk med sömn och kost, men det är liksom svårt att få det där optimalt mitt i småbarnslivet. Jag är inte i dålig form, men jag saknar en de längre distanspassen i kroppen. Det har vart svårt att få till dem av olika anledningar, och jag känner att de första racen kommer bli rätt kämpiga...

Men roliga saker händer också, vi var i Umeå förra helgen för upptaktsträff med teamet! Himla kul och peppande att träffa alla, särskilt då vi utökat teamet med 3! starka förmågor. Gå in på hemsidan och läs med om årets laguppställning. Extra kul att vi nu är två tjejer i teamet =)

Vi körde ett distanspass också, runt 6 mil blev det innan jag kände att det fick räcka då jag anade ännu en förkylning på gång... men ett bra pass, kul att cykla i grupp efter en lång vinter på egen hand. Och bra att få lite hjälp att pressa upp tempot också.

Men nu är det dags att ta helg, startade dagen med ett rätt hårt spinningpass så jag kan med gott samvete och ro i kroppen ta en lugn fredagkväll med kidsen (och kanske få något gjort på alla projekt därhemma...)

fredag 8 mars 2019

Lopp lopp, alla dessa lopp!

Vet ni, det börjar nästan kännas att säsongen närmar sig!

Det dyker upp teasers från olika lopp i mediala flöden och det pratas om olika race här och där. Vår egna kalender där hemma är ganska fullkladdad med lopp- Både dom som är inplanerade att genomföras och dom står på önskelistan. För egen del blir det mest dom stora loppen, dom som ingår i Långloppscupen och kanske nått enstaka annat. Måste erkänna att det är visst avund jag ser alla olika slags cykellopp som går av stapeln på mer södra breddgrader, som ligger utom räckhåll för oss. Åtminstone om man inte vill göra ett flerdagars-projekt, och såna blir det så det räcker om jag ska köra cuploppen. Det hade vart nice att sticka emellan med några fler XCO-race och andra lite mindre mer lokala lopp. 

Det finns några - vi har det fina Tolvtjärnsloppet utanför Övik och Härnön runt som går nästan på hemmaplan i Härnösand. Flera år har vi också lyckats köra Orsa Bajk'n på midsommarafton och även Fäbodloppet i Särna har vi besökt någon gång i samband med besök i Dalarna.

 Första gången på Fäbodloppet i Särna var jag och en då nyfödd Frida supporters till Tomas som vann hela loppet med bravur. Jag minns mest att det var så in i h***e mycket knott så vi fick fly från startplatsen uppe i skogen och ta oss en sightsing i Särna city medan loppet pågick. (Den gick fort kan jag säga, Särna är liksom inte jättestort.. =). Men loppet var fint och arrangemanget är drivet av härliga eldsjälar så det är med glädje vi återvänder till skogen utanför Särna när vi har chansen!

 Härnösand bjuder ofta på fina lopp- både XCM i form av Härnön Runt och XCO i olika former. Fantastiska banor och tuffa backar!

Innan start på Orsa Bajk'n 2018. Det var svinkallt och det gick BRUTALT fort i 15km, inget som passar mig egentligen men ett härligt arrangemang med både MTP och löpning och klasser för alla åldrar. 

Men cuploppen är många och resvägarna långa, och ska sommaren bestå av något annat än cykellopp så räcker tiden tyvärr inte till för alla roliga evenemang som lockar. Sen är vi två som vill köra race och då vi inte vill slita alltför hårt på barnvakterna blir det mycket turas om - nu är Tomas världens snällaste och låter mig köra dom stora loppen om jag vill, och själv satsa lite mer på några XCO och typ ultravarianter som Siljan Runt och Lidingö 24. Jag ser galet mycket fram emot att få heja och serva på dessa!

Ibland - ganska ofta faktiskt - funderar jag över den här Långloppscupcirkusen. Ett fantastiskt arrangemang på alla sätt och vis och grymt kul att vara en del av det. Men jag vet inte om det lockar mig att satsa på dessa lopp flera år i rad? Man har ju liksom gjort dom. Och jag är lika starträdd inför varje masstart så bara det är en anledning att låta bli nästan. Känner mig alltmer sugen på andra lopp, nya lopp, mindre lopp på nya platser. Låta livet styra tävlingskalender istället för tvärtom... och egentligen, det ena behöver inte utesluta det andra. Man kan plocka russinen ur kakan och smaka på lite av varje. Och inte bry sig om det där med totalplaceringar. Vi får nog se lite vart det lider, inget är skrivet i sten. Inte ens vår tävlingsplanering ;-) Vad jag vet är att jag börjar bli så smått racesugen, sugen att träna mer och mer tävlingslikt och köra snabba slingor på torra stigar!

Men det är ännu tid kvar, och just nu vräker snön ner. Och glad för det är jag, för ikväll ska vi tillsammans med min mamma och pappa och bror med familj bege oss ut i skogen på skidor till Fågelbergsstugan, där vi ska övernatta och vara stugvärdar hela helgen. Sälja gulaschsoppa, våfflor och varmchoklad, åka skidor och mysa framför brasan. DET är livet det!

onsdag 27 februari 2019

Misslyckade intervaller

Vaknade inna klockan ringde i morse, låg och väntade på signalen. Det var dags för ett intervallpass i ottan, ett av dom jag brukar gruva mig mest inför - 4 x 10 min tröskel. 10 minuter är ändå rätt länge och då jag brukar lägga mig på strax över tröskel på dessa pass så blir det rejält jobbigt mot slutet. 

Drog på mig cykelbrallorna, på med läkten, värmde upp 10 minuter och så drog jag igång första intervallen. Men det stämmer inte idag. Huvudet var inte med, det saknades motivation nog att övervinna den där första mjölksyran som brukar dyka upp när man höjer intensiteten, innan cirkulation, andning och muskelarbetet är riktigt synkat. Efter 1,5 minut klev jag av. Gjorde en kopp kaffe och funderade över läget. Kände att jag ville komma ut, och gott om tid hade jag innan jag skulle vara på jobbet. Så jag drog på mig mer kläder, tog fram lampan och cyklade ut i mörkret. 

Jag fick 1h och 40 minuter cykling, jag fick mörker, soluppgång och dagsljus. Jag fick medvind och motvind. Kom fram 20 minuter innan jobbdagen startar så nu sitter jag och skriver detta och funderar över det där intervallpasset som uteblev. Om jag bara ska skita i det eller försöka få till det senare i veckan. Jag tycker ju inte om att hoppa över pass, så är det bara, men å andra sidan vet jag nog varför det blev som det blev och det kommer inte bli lättare kommande dagar. Samma sak hände för exakt en månad sedan, och en månad innan dess också... satans PMS som gör mig nedstämd och ynklig snarare än arg och irriterad. En obestämd ångest som smyger sig på och infiltrerar min dag som en mycket objuden gäst. Trots att jag börjar lära mig mönstret och tänker att jag är beredd så slås fötterna undan varje gång, det är liksom svårt att värja sig. Borde väl egentligen inte ens planera in tuffa pass just dessa dagar, men jag vill liksom tro att jag ändå ska kunna stå över några skithormoner, att jag minsann ska få bestämma själv över vad jag ska göra. Men kanske är det bara dumt att jobba mot, bättre försöka hitta sätt att jobba med. Jag njöt verkligen av att vara utomhus och få cykla mig lite trött av distansen nu på morgonen, kanske är det man ska satsa på...

Men nu är det dags att börja jobba

tisdag 26 februari 2019

Repetition eller variation?

Har man läst någon form av träningslära får man ofta höra hur viktigt det är med variation i träningen för att fortsätta utvecklas, att utmana kroppen på nya sätt så den tvingar anpassa sig till olika slags påfrestningar. Därför kändes det så bakvänt när jag konsulterade en bekant ang träningsupplägg och han rekomenderade att jag i styrketräningen skulle köra tre övningar, samma tre övningar, under flera veckors tid. Trög som jag är har jag låtit detta gro en rätt lång tid, och nu kommit fram till att han har ju rätt i hur han resonerar. Vill jag att kroppen ska bli riktigt bra på något, då måste jag utsätta den för samma typ av belastning om och om igen. Öka vikten allt eftersom givetvis, men ge den chansen att bygga upp sig optimalt för att utföra just det jag vill att den ska bli grym på. Håller jag på och byter övningar varenda gång jag är på gymmet ger jag liksom aldrig mig själv chansen att bli riktigt bra på nått.

Och det samma gäller ju konditionen - var inte rädd att träna samma sak flera gånger, om och om igen. Kruxet ligger såklart i att man vill bli bra på flera olika saker. Bästa syreupptaget, oändlig uthållighet och kunna klämma en slutspurt snabbare än cyklisten vid din sida. Hur löser man detta? Jag tror helt klart på att träna i block - en längre period där merparten av kvalitetspassen stimulerar samma fysiska förmåga. Sen ett annat block på x antal veckor som tränar en annan förmåga. Och så rulla blocken under året, lite olika längd på dem beroende på var du är i träningssäsongen. Och visst, man kan behöva ruska om lite ibland, byta ut, tänka nytt och göra nått helt annat. Men inte för ofta, tror man kan vänta tills man nästan känner att utvecklingen stannar av innan man rör runt för mycket i ett upplägg.

Tråkigt? Nä, jag tycker det är skönt. Hela livet innehåller så många val och möjligheter, hela tiden ska man tänka, välja, och fundera övar både stort och smått. Då är det skönt att bara köra upp och ner för samma gamla backe för 4e veckan i rad!

Men det är jag det

söndag 24 februari 2019

Träning efter sjukdom- hur jag ser på det

Jag lade upp ett instafoto igår där jag kört 30-sekunders maxintervaller dagen efter en magsjuka, men fick några kommentarer som gjorde att jag förstod att det inte såg helt bra ut. Och det helt korrekt utifrån det lilla inlägget, så tänkte använda bloggen att breda ut mig lite mer i text och förklara =)

Det började i lördags em, vi hade varit på fika hos mormor och morfar, åkt skidor och haft det väldigt trevligt när Frida kräks i hallen. Magsjuka hade florerat på förskolan under en tid så det var väl inte helt oväntat. På söndagen var det Sams tur, men redan på söndag em var bägge barnen pigga och lika full i fart som vanligt igen. Tomas var hemma och vabbade två friska barn måndag och tisdag tills dom 48+ timmarna efter tillfrisknande passerat. Trodde vi klarat oss bra, jag var riktigt kaxig och hävdade att jag aldrig blir magsjuk... haha, man ska vara försiktig med orden.

på onsdagen skickade Tomas meddelande att han inte mådde riktigt bra, han var på väg hem från en jobbresa och när jag och barnen kom hem lite senare hittade vi honom liggandes i soffan med rätt rejäl feber och illamående. Själv var jag fortsatt bergssäker att jag skulle klara mig! Men så, torsdag kväll, helt plötsligt blev jag illamående och hade en rätt jobbig natt, (men kräktes inte). På morgonen hade jag feber, mellan 37,5-38 och sov till och från fram till lunch. Då vaknade jag och kände att nu var det över. Hade till och med aptit nog att äta lite lunch! (Det ska rätt mycket till för att rubba min aptit..) Var lite smårisig i magen från och till under kvällen men hade inte feber, kunde äta och dricka utan större besvär och pysslade runt lite hemma. Tomas och Frida åkte till slalombacken så jag och Sam hade en härlig kväll för oss själva. Så på lördagen vaknade jag och mådde som vanligt. Tomas och barnen åkte på deras balett (alltså barnens, inte Tomas..) vid lunchtid och jag satte mig på trainern och värmde upp. Det kändes bra så jag körde passet som planerat, 8x30s max intervaller med riktigt bra ben!

Rätt eller fel? Ett dygn efter magsjuka och feber, men den hade inte varit vare sig speciellt hög eller långvarig. Jag hade i princip kunnat äta och dricka som vanligt och jag värmde upp lugnt för att känna mig för, och det kändes snarare väldigt bra än dåligt. Många läkare tycks överrens att vilopulsen är ett bra mått, om den är förhöjd med mer än 20% är det vila som gäller, eller vid pågående halsinfektioner då det är framförallt dem som kan ge den fruktade hjärtmuskelinflammationen man brukar skrämmas med. Nu tog jag tyvärr inte min vilopuls, det hade varit intressant, men då passet och återhämtningen efter gick såpass bra har jag svårt att tro att den var förhöjd. Och ont i halsen hade jag inte och hade heller inte haft tidigare. Så - jag tror inte jag gjorde fel som tränade.

Sen hade jag väl kanske inte behövt köra maxintervaller, men men, jag ville testa för mycket för att låta bli helt enkelt!

Det blev ett långt inlägg om en liten sjukdom, men ville liksom klargöra att man ska vara försiktig med träning när man har infektioner i kroppen.

Innan passet...

...och efter



Annars är allt fint just nu, efter en längre förkylning för några veckor sedan som medförde 2 veckors total vila. Men jag får inte riktigt samma panik längre när jag blir sjuk, dels för att jag de senaste åren varit förkyld så oerhört mycket och det har ju liksom gått bra ändå, och dels för att jag mer och mer inser att det inte är allra viktigast att cykla fortast, utan att ha kul på vägen!

Vackra dagar nu! Sörjer vintern som försvinner för fort men njuter av de värmande solstrålarna =) 


tisdag 29 januari 2019

Man kommer inte undan bacillerna!

När man är frisk, sådär riktigt frisk, då känns tjocka bihålor och onda halsar så himla långt bort. Men oj så fort det kan vända... borde väl anat oråd när både Sam och Frida var snoriga och såpass förkylda att dom fick vara hemma från dagis några dagar i förra veckan, men jag tänka att kanske, kanske skulle jag klara mig den här gången!

Katten är glad när familjen är sjuk - varm brasa och sällskap hela dagen!

Men såklart kom jag inte undan, kände väl redan under lördagens långpass att kroppen kändes lite olustig, och natten efter vaknade jag med svidande hals. Hemma från jobbet och vilar idag, brakade loss till en riktigt dunderförkylning och då är det inte så himla smart att smitta ner kollegor, eller ännu värre mina fina pensionärer. Passar på att plocka ner julen istället, och vila. 

Här hemma blev det verkligen stora kontraster från Gran Canaria, snön har verkligen vräkt ner senaste veckan! Det har vart svinkallt ute också så det hr blivit mest inomhusträning för min del. Jag gillar att cykla på vintervägar, men jag avskyr att frysa och att det tar 30 min att bara klä sig för att komma iväg. Och, jag tycker faktiskt det är helt ok att köra trainer, det hör liksom vintern till och det är lätt att få bra rutin på passen. 

Tummen upp för inomhusträning!

Ett endaste ynka skidpass har jag fått till, det är något jag ska ändra på när jag blir frisk! Skidor är verkligen grymt bra träning, och även om det krävs lite mer fix att komma iväg jämfört med att sätta sig på trainern så har jag bra förutsättningar här att få till det. Men barnen har åkt desto mer, i söndags blev det tävlingsdebit för dem på ICA-loppet i Matfors

Sam åkte för första gången hela vägen in i mål! Förra året var han ofta nöjd efter några hundra meter och tog av sig skidorna =) 

Hade tänkt skriva lite om kommande säsong och målsättningar, men jag tror det får bli i ett annat inlägg. 

tisdag 15 januari 2019

Hemma!

Sitter i Clarions frukostrestaurang på Arlanda, vinkat av Tomas som kör bilen hem med alla väskor och tar några jobbmöten på vägen. Barnen leker i en lekhörna här intill, hör hur dom är helt uppe i någon avancerad familjeroll-lek och jag är glad att dom har varandra så jag slipper delta! Mellan allt bråk kan man ibland faktiskt se fördelar med att ha barn tätt...

Vad gör då jag? Jo, sitter såklart med en kaffe och smälter den gångna månaden. Vilka veckor. Vilken grej att resa iväg såhär. Det är något särskilt med att vara borta lite längre, det infaller ett lugn. Man kan ta dagarna mer som de kommer, varje stund behöver inte optimeras. Man hinner göra det man vill.

Perfekt med lekhörna intill restaurangen!

Man hinner till och med vara dödssjuk en vecka och ändå cykla sig less på sten och berg. Inte illa! Och en hel del cyklat blev det, tyckte jag fick ut det jag hoppats på. Hade som mål att köra många långa pass, runt 4h och uppåt, för jag har så himla svårt att få till dem hemma. Efter 3h är jag så nöjd och trött och börjar ofta få lite dåligt samvete att jag är borta så länge så jag har svårt att motivera mig att fortsätta. Brottas ju fortfarande mycket med att barnen blir så ledsna när jag ska ut och cykla, det är inte ovanligt att vi får bända loss en gråtandes Sam som klänger sig fast runt benen. Och sånt tar på både glädje och energi, även om jag VET att 15 min senare har dom glömt att jag inte är hemma. Suck, dessa barn...

Nåväl, jag fick till några pass på +4h och ännu fler på ca 3h, och det känns som jag mentalt flyttat gränsen för vad som är långt. Nu är väl utmaningen att behålla den i minusgrader och på isbanor!

Sen hade jag väl också någon tanke om att köra i allafall en intervallpass i veckan, men så blev det inte riktigt. Körde istället några satsningar på olika Stravasegment och fick ordentligt med pulshöjningar på så vis, mycket roligare! Intervaller kan jag mata på trainern tidiga vintermorgnar istället. Hade också någon tanke om att simma på morgnarna men det sprack rejält, gjorde två försök men det var för dålig simpool, för kallt i vattnet och alldeles för dålig motivation till det. 

Men för att summera ihop det så blev det åtminstone 2-3  fina cykelveckor, mycket uppförskörning i benen, lugna dagar med barnen, härliga stunder på stranden, några bra och några mindre bra utflykter. Tid att tänka och tid att bara vara utan att tänka. Känner mig inte överinspirerad och full med energi att förändra och ta tag i saker, men jag upplever ett lugn och en tillfredställelse i var jag befinner mig just nu. Jag är där jag vill vara på många plan i livet. Det är en fantastisk känsla.




måndag 7 januari 2019

Det är kul att cykla fort!

Det händer att jag ifrågasätter vad jag håller på med. Det här att prioritera träningen så hårt, ångest inför jobbiga intervallpass, distansträning i snöslask och minusgrader... när jag inte ens är helt säker på att jag verkligen tycker det är så kul att tävla??? 

Men det har så många sidor, det ger mig så otroligt mycket. Alla resor, stämningen, människorna. Dom fina turerna. Den sköna känslan av att ha klarat av något, oavsett om det är på tävlingsbanan eller ett hårt pass. Och, vilket jag slås av ibland, att det är så himla roligt att cykla fort ibland! Där och då när man är mitt i det är det jobbiga inte så jobbigt. Missförstå mig inte, det är ansträngande till max, du kämpar allt vad du har. Men det är inte så obehagligt att göra det för du är uppfylld av farten, kicken, endorfinerna, kampen. Du letar linjer, försöker jobba med terrängen, satsar över krön och genom kurvor. Det går fort och det är kul! 

Idag tänkte jag satsa på ett långt Stravasegment, mestadels utför och i stenig stökig terräng. Inte min favorit med andra ord, och häromdagen när jag cyklade genom sträckan kom jag låååångt ner på stravalistorna, flera minuter efter... men nu ville jag utmana mig på underlag jag inte är så bra på och se vad jag kunde göra.

Och så kul det var! Släppte lite på fegheten och stod på vad jag vågade utför stenskramlet, och jag drogs med av fartglädje och endorfinerna kickade in. 

Och det är nu jag knytet ihop resonemanget. Om jag inte visste att jag hade chansen att ta QOM:et skulle jag nog inte satsa så hårt. Kanske inte ens försöka. Hade jag inte tävlingarna skulle jag inte vara långa vägar så stark som jag är idag, och det skulle inte vara lika roligt att cykla! Jag är för mycket tävlingsmänniska, det är liksom tanken på att få mäta mig mot andra som driver mig till att bli obekväm, och det är det som gör mig till en bättre cyklist, och det är då det blir roligt att cykla. Så oavsett vad jag tycker om att tävla behöver jag det för att kunna cykla fort, och DET älskar jag att göra! 

Åh knasiga hjärna.

Men jag tog QOM:et 


 En vecka kvar på ön, börjar faktiskt längta lite efter vardagen. Men man får passa på att njuta av värme och lediga dagar och påminna sig om lyxen att vara här! 

Gårdagens utflykt till öns toppar, betydligt kyligare!

Härlig strandlek

... och mysigt att få gosa med ett barn på magen, flashback till bebistiden!